Jorden till solen

Åter ett varv har jag svingat,
flammande sol, kring dig,
medan du rikligen bringat
värme och ljus åt mig.
Ej en sekund får jag vila:
redan i natt jag flytt
ut på min bana att ila
runt kring ditt klot på nytt.

Runt kring ditt eldklot bland ljusen,
tända i stjärnors värld,
går sedan tusen, mångtusen
år genom rymd min färd.
Skall den evinnerligt vara?
Säger du aldrig stopp?
Kan du, o sol, mig förklara
meningen med mitt lopp?

Var väl din mening ej denna:
jorden - ett paradis.
Ack, blott en dröm! - Ett gehenna
är jag på många vis.
Där jag i rymderna jagar,
kanske en stjärna lik,
hör, hur det suckar och klagar,
hör, vilket rop och skrik!

Rop i förtvivlan från dem, som
slita i kamp för bröd, -
suckar och klagan från hem, som
gästas av djävuln Nöd.
Ser du ej armodets fasor,
sol, från din gyllne stråt:
kämpande män uti trasor,
barnskri och kvinnogråt.

Vad är för mening i detta:
tusenden svultna gå,
medan de rika och mätta
mer än de önska få, -
slavar, som träla och träla
utan att ens få tack, -
herrar, som grymt dem bestjäla,
mammons förgyllda pack!

Vad är väl meningen? - Svara! -
Här finns palats och slott,
där de förnäma ha bara
göra sig ljuvt och gott,
medan i kyffen och kojor
massan av folket bor,
slagen i armodets bojor,
stungen av svältens klor. - - -

Kyrkklockor ringa i natten,
hälsande ett nytt år.
Ut över land, över vatten
rungande klangen går.
Tankar i människohjärnor
drömma om gången tid.
Se, huru himmelens stjärnor
lysa i sällsam frid!

Åter ett varv skall jag svinga,
flammande sol, kring dig,
och du skall rikligen bringa
värme och ljus åt mig.
Skall jag då alltid väl vara
orättens mörka värld,
eller, säg, kan du förklara
meningen med min färd?