#title Eröfringen af brödet
#author Peter Kropotkin
#date 1908
#lang sv
#pubdate 2024-10-06T09:48:09
#topics anarkism, revolution, arbetarrörelsen, ideologi, filosofi, klasskamp, vetenskap, kapitalismen, kampformer, direkt aktion, konst,



ERÖFRINGEN AF BRÖDET

AF



PETER KRAPOTKIN


MED FÖRORD af ELISÉE RECLUS.



ÖFVERSÄTTNING FRÅN FRANSKAN AF

HILDA SACHS.


STOCKHOLM - BJÖRCK & BÖRJESSON.


** <strong>FÖRORD.</strong>


Peter Krapotkin har bedt mig skrifva ett
förord till hans arbete, och jag uppfyller hans
önskan, ehuru jag erkänner, att det sker med en
viss tvekan. Då jag icke kan tillägga något till
den hop argument han framlägger i sin bok, riskerar
jag att försvaga styrkan af hans ord. Men
min vänskap är min ursäkt. I denna tid, då det
står för de franska »republikanerna» som det högsta
uttrycket för god ton att falla på knä för tsaren,
föredrar jag att sluta mig till de fria män, som
han skulle låta piska eller kasta i fängelsehålor eller
hänga på en mörk gård. I dessa vänners sällskap
glömmer jag för ett ögonblick detta afskum, dessa
öfverlöpare, som i sin ungdom skreko sig hesa med
att ropa: »Frihet, frihet!» och som nu uppbjuda alla
sina krafter för att sammansmälta Marseljäsen och
Boje Tsara Khrani till en ljuflig harmoni.


Krapotkins senaste verk »En upprorsmans ord»
utgör framförallt en skarp kritik af det genomruttna
och grymma bourgeoisisamhället och ett försök att
väcka de revulutionäres energi mot staten och
kapitalismen. Hans nya arbete, som är en fortsättning
af »En upprorsmans ord», har en fredligare ton.

Han vänder sig till de män med god vilja, som
ärligt önska samarbeta på samhällets omdaning och
tecknar i stora drag de faser i framtidens historia,
som en gång skola sätta oss i stånd att bygga upp
mänsklighetens familj på bankernas och staternas
ruiner.



Bokens titel »Eröfringen af brödet» bör fattas i
den mest vidsträckta mening, »ty människan lefver
icke allenast af bröd». I en tid, då ädla och
modiga människor försöka att omsätta sitt ideal för
samhällelig rättvisa i lefvande verklighet, inskränkes
icke vår ärelystnad till att eröfra brödet, äfven om
vi få vin och salt till det. Vi måste också eröfra
allt, som är nödvändigt eller till och med endast
nyttigt för lifvets trefnad; vi måste tillförsäkra alla
det fulla tillfredställandet af behof och njutningar.
Så länge vi icke gjort denna första »eröfring», så
länge »det fins fattiga när oss», är det ett bittert
hån att ge namnet »samhälle» åt denna samling
mänskliga varelser, som hata och sönderslita
hvarandra liksom vilda djur, som blifvit lössläppta på
en arena.


Redan i första kapitlet af sin bok uppräknar
författaren de oändliga rikedomar, som mänskligheten
redan äger och den underbara hop verktyg och
maskiner, som förvärfvats genom det kollektiva
arbetet. Den årliga produktionen skulle rikligen
förslå att skaffa bröd åt alla människor, och om det
oerhörda kapital, som är nedlagdt i städer och hus,
odlade fält, fabriker, kommunikationer och skolor,
blefve allmän egendom, i stället för att kvarhållas
i privategendomen, skulle det vara lätt att skapa
ett allmänt välstånd: de krafter, som stodo till vårt
förfogande, skulle då användas, icke till onödiga
och hvarandra motsträfvande arbeten, utan till att
frambringa allt det, som människan behöfver till
föda, bostad, kläder, trefnad, studier af vetenskaper,
odlandet af skön konst.


Återeröfrandet af människosläktets ägodelar,
expropriationen med ett ord, kan emellertid icke
utföras på annat sätt än genom den anarkistiska
kommunismen: man måste förstöra regeringen,
sönderslita dess lagar, förkasta dess moral, ignorera
dess tjänare och skrida till verket på så sätt, att
man följer sitt eget initiativ och bildar grupper
enligt sin egenart, sina intressen, sitt ideal och arten
af de arbeten man företar sig. Frågan om
expropriationen, som är den viktigaste i denna bok, är
också en af dem, som författaren behandlat mest
detaljeradt, sansadt och utan häftiga ord, men med
det lugn och den klarhet i åskådningen, som
särskildt fordras vid undersökningen af en närliggande
revolution, som dessutom är oundviklig. Först
sedan staten störtats, skola de befriade arbetarna,
som då icke längre behöfva slafva under utsugare
och parasiter, kunna ägna sig åt det fritt valda
arbete, som lockar dem, och med vetenskapens hjälp
skrida till odlandet af jorden och till den
industriella produktionen samt söka omväxling och
förströelse i studier och nöjen. De sidor i boken, som
afhandla jordbruksarbetet, äga ett särskildt intresse,
ty de redogöra för fakta, som redan bevisats genom
praktiken och som det är lätt att öfverallt tillämpa
i stor skala till fördel för alla och icke endast för
att skapa rikedomar åt några få.


Några kvickhufvuden tala om »fin de siècle»
för att göra narr af den eleganta ungdomens laster
och lyten; men det gäller nu något helt annat än
slutet på ett århundrade, vi nalkas slutet af en
period, af en tidrymd i historien. Vi stå inför
slutet af hela den antika civilisationen. Styrkans rätt
och maktens nycker, den kända judiska traditionen
och den grymma, romerska lagtolkningen imponera
icke längre på oss, vi bekänna en ny tro, och så
snart denna tro, som på samma gång är vetenskapen,
blifvit allas deras tro, som söka sanningen,
skall hon taga gestalt i verklighetens värld, ty den
förnämsta af alla historiska lagar är den, att
samhället bildar sig efter sitt ideal. Hur skulle väl
försvararna af den åldrande världsordningen kunna
upprätthålla den? De tro icke längre, de ha icke
mer hvarken ledare eller fana, de strida på måfå.
Mot omdanarna äga de lagar och gevär, artilleri
och poliser med battonger men allt detta kan
icke uppväga en tanke, och hela det gamla systemet,
som är grundadt på godtycke och förtryck, är
dömdt att inom kort räknas till en förhistorisk
tid.



Hvad som är säkert är, att hur viktig den
förestående revolutionen än är för mänsklighetens
utveckling, kommer den ej att skilja sig från
föregående revolutioner genom att göra något hastigt
språng: naturen känner icke till sådana. Men
genom tusen fenomen, genom tusen djupgående
ändringar är det anarkistiska samhället redan sedan
länge stadt i full tillväxt. Det framträder öfverallt,
där den fria tanken lösgör sig från dogmens
bokstaf, öfverallt där forskarens snille går utom de
gamla formlerna, där den mänskliga viljan
manifesterar sig i oberoende handlingar, öfverallt där
ärliga män, som trotsa all påtvingad disciplin, frivilligt
sluta sig samman för att ömsesidigt upplysa
hvarandra och tillsammans och utan härskare
eröfra åt sig sin andel i lifvet och i det allsidiga
tillfredsställandet af sina behof. Allt detta är
anarkism, till och med om det icke vet det själft, och
allt mer och mer lär det att känna sig själft.
Skulle det icke triumfera, då det känner sitt ideal
och sin djärfva vilja, under det att motståndarnes
hop är utan tro och öfverlämnar sig åt sitt öde
ropande: »Fin de siècle! Fin de siècle!»


Den revolution, som nalkas, skall sålunda gå i
fullbordan, och vår vän Krapotkin handlar enligt
sin rätt som historiker, då han redan ställer sig i
revolutionens ljus, då han utvecklar sina idéer
angående det återtagande af herraväldet öfver
kollektivegendomen, som tillkommer allas arbete, och då
han söker väcka de tvehågsne, som äro fullkomligt
medvetna om de rådande orättvisorna, men som
icke öppet våga träda i harnesk mot det samhälle,
af hvilket de äro beroende genom tusen band af
intressen och traditioner. De veta, att lagen är
orättfärdig och lögnaktig, att ämbetsmännen krypa för
de mäktige och för de svages förtryckare, att
ordentligt lif och den idoga hederligheten icke alltid
belönas med vissheten att ständigt äga ett stycke
bröd, och att börsjobbarnas cyniska fräckhet och
ockrarnas grymhet äro bättre vapen än alla dygder,
när det gäller »eröfringen af brödet» och välståndet;
men i stället för att bringa reda i sina tankar,
önskningar, företag och handlingar enligt sitt af
rättvisan upplysta förstånd, fly de fleste in i
någon skum återvändsgränd för att undgå faran att
intaga en frimodig hållning. Så handla de
icke-religiösa, som icke längre kunna bekänna sig till sina
fäders »förnuftsvidriga tro», men som i stället hänge
sig åt någon originellare mystisk kult utan
fastställda dogmer och gå upp i en töckenvärld af
förvirrade känslostämningar: de bli anhängare af
»rose-croix», spiritister, buddhister eller undergörare.
De påstå sig vara lärjungar till Cakyamonni, men
utan att göra sig besvär att forska i sin mästares
läror låtsa sig dessa melankoliska herrar och
smäktande damer söka förintelsens frid i nirvana.



Men må de lugna sig, dessa sköna själar,
eftersom de oafbrutet tala om idealet! Det är
visserligen sant, att eftersom vi äro materiella varelser,
ha vi den svagheten att tänka på, hvad vi skola
äta, ty det är icke alltid vi vetat det; millioner af
våra slaviska bröder, tsarens undersåtar, sakna föda,
och äfven tusen andra hungra; men högre än brödet,
högre än välståndet och de kollektiva rikedomar,
som våra kamraters handlingskraft kan skaffa
oss, se vi på afstånd resa sig framför oss en ny
värld, i hvilken vi af hela vår själ skola kunna
älska hvarandra och tillfredställa den ädla lidelse för
idealet, som det skönas eteriska dyrkare, hvilka
försmå det materiella lifvet, påstå vara sin själs
outsläckliga törst! När det icke längre fins hvarken
rika eller fattiga, när den hungrige icke längre ser
med afundsjuka ögon på den mätte, då skall den
naturliga vänskapen åter kunna födas mellan
människorna, och solidaritetens religion, som nu är
förkväfd, skall ersätta denna sväfvande religion, som
målar upp otydliga bilder på himmelens skyar.



Revolutionen skall hålla mer än den lofvar; den
skall förnya lifvets källor genom att tvätta bort
från oss den förorenande beröringen med all sorts
ordningsmakt och genom att ändtligen befria oss från
dessa låga penningsysslor, som förgifta vår tillvaro.
Då skall hvar och en gå sin väg fritt framåt:
arbetaren skall utföra den syssla, som passar för
honom, forskaren skall studera utan baktanke,
konstnärens skönhetsideal skall icke längre vara falt för
hans lefvebröd, vi skola alla vara vänner och
gemensamt förmå förverkliga de stora ting, om hvilka
skalderna sjungit.



Man skall då säkert ibland påminna sig namnen
på dem, som genom sin oegennyttiga propaganda,
som betalades med landsflykt eller fängelse,
förberedde det nya samhället. Det är på dem vi tänka,
då vi gifva ut »Eröfringen af brödet»: de skola
känna sig styrkta, då de mottaga detta vittnesbörd om
den gemensamma tanken genom fängelsegallret eller
i det främmande landet. Författaren skall helt
säkert ge mig sitt gillande, då jag ägnar hans bok
åt alla dem, som lida för saken, och i synnerhet åt
en kär vän, hvars hela lif var en lång strid för
rättvisan. Jag behöfver icke säga hans namn: när
han läser dessa sin brors ord, skall han känna på
sitt hjärtas slag, att det är han.



<em>Elisée Reclus.</em>



* <strong>ERÖFRINGEN AF BRÖDET.</strong>



** <strong>VÅRA RIKEDOMAR.</strong>

*** <strong>I.</strong>


Mänskligheten har tillryggalagt ett godt stycke
väg sedan den aflägsna tidsålder, i hvilken mannen
tillyxade åt sig enkla flintverktyg, lefde som det
föll sig af jakt och icke efterlämnade annan arfvedel
åt sina barn än en tillflyktsort under en klippa
och några föremål af sten — utom Naturen, den
oändliga, oförstådda, skräckinjagande, med hvilken
de måste strida för att uppehålla sin bräckliga
tillvaro.



Under denna oroliga tid, som räckte tusen och
åter tusen år, hopade dock människosläktet
oerhörda skatter. Det odlade jorden, uttorkade träsk,
banade väg genom skogar, anlade vägar, byggde,
uppfann, iakttog, öfvervägde, skapade sammansatta
verktyg, frånryckte naturen dess hemligheter,
underkufvade ångan, och den civiliserade människans barn
finner nu vid sin födelse ett helt, oändligt kapital
hopadt af dem, som lefvat förut. Och detta kapital
tillåter nu människan, att genom sitt blotta
arbete, förenadt med andras, samla rikedomar, som
öfvergå österlänningens drömmar i Tusen och en
natts sagor.


Jorden är till stor del odlad, färdig att
mottaga det förståndiga arbetet och den valda sådden,
att pryda sig med rika skördar — rikare än hvad
som fordras för att tillfredsställa människosläktets
behof. Odlingens medel äro kända.



På Amerikas jungfruliga prärier frambringa hundra
män med hjälp af starka maskiner på några
månaders tid tillräckligt med säd för att lifnära
tiotusen personer under ett helt år. Där, hvarest
människan vill fördubbla, tredubbla eller hundradubbla
skörden, omskapar hon jorden, ger hvarje växt den
vård, som just den behöfver, och hämtar oerhörda
skördar. Och under det att jägaren fordom måste
bemäktiga sig hundra kvadratkilometer för att finna
näring för sig och de sina, låter den civiliserade
människan med mycket mindre besvär och större
säkerhet allt det växa, som hon behöfver för att
lefva med sin familj, på en tiotusendedel så stor yta.



Klimatet är icke längre något hinder. När solen
icke skiner, ersätter människan den med artificiell
värme och väntar på att ljuset skall befordra
växtligheten. Med hjälp af glas och ledningar med varmt
vatten skördar hon på en jordbit tio gånger mer
än man förr kunde skörda.



Industriens hopade mästerverk äro ännu
underbarare. Med dessa förnuftiga varelser, de modärna
maskinerna — uppfunna af män ur tre eller fyra
nationer och hvilka till största delen förblifvit okända
— förfärdiga hundra män det tio tusen män kunna
kläda sig med under två år. I de väl ordnade
kolgrufvorna skaffa hundra män hvarje år fram så
mycket kol, att tio tusen familjer kunna värma sig
därmed äfven i ett kallt klimat. Och vi ha nyligen
sett en storartad stad trollas fram på några
månader på Marsfältet utan att det minsta afbrott ägde
rum i den franska nationens regelbundna arbeten.



Och om också i industrien såväl som i
åkerbruket och i hela vår sociala organisation våra
förfäders arbete endast kommer ett litet fåtal till godo,
är det icke desto mindre säkert, att mänskligheten
redan skulle kunna bestå sig med en tillvaro af rikedom
och lyx endast med tillhjälp af de järn- och
ståltjänare, som den äger till sitt förfogande.



Ja, vi äro i sanning rikare, oändligt mycket
rikare än vi tro. Rika genom det vi redan äga,
ännu rikare genom det vi kunna frambringa medels
de verktyg vi nu äro i besittning af. Oändligt
mycket rikare genom det vi skulle kunna erhålla
genom vår jord, våra fabriker, vår vetenskap och
våra tekniska insikter, om de användes till att skaffa
välstånd åt alla.


*** <strong>II.</strong>


Vi äro rika i de civiliserade samhällena.
Hvarför ha vi då så mycken fattigdom omkring oss?
Hvarför detta hårda arbete, som förråar massorna?
Hvarför denna osäkerhet för morgondagen, till och
med för den bäst betalde arbetaren midt i de
rikedomar, som vi ärft af det förflutna, och trots de
mäktiga produktionsmedel, som skulle skänka
välstånd åt alla i utbyte mot några timmars dagligt
arbete?



Socialisterna ha sagt detta om och omigen ända
till leda. De upprepa det hvarje dag, bevisa det
med argument lånade från alla vetenskaper. Emedan
allt, som behöfs för produktionen: jorden, grufvorna,
maskinerna, kommunikationsmedlen, födan, bostaden,
uppfostran, kunskapen, allt blifvit taget i besittning
af några få under denna långa historia af plundring,
utvandringar, krig, okunnighet och förtryck, som
mänskligheten genomlefvat, innan den lärde sig
behärska naturens krafter.



Emedan dessa få stödja sig på rättigheter, som
de påstått sig förvärfvat i det förflutna, och nu
tillägna sig två tredjedelar af det mänskliga arbetets
produkter, som de öfverlämna åt den mest
förnuftsvidriga, skandalösa plundring; emedan de, sedan de
bragt massorna därhän, att de icke ha framför sig
mer än de behöfva för att lefva en månad eller till
och med endast åtta dagar, icke tillåter människan
att arbeta, om hon icke går in på att låta dem
lyfta lejonparten; emedan de hindra henne att
frambringa det hon behöfver och tvinga henne att
frambringa, icke det, som skulle vara nödvändigt för
andra, utan det som utlofvar den största vinsten
åt utsugarna.



I detta ligger hela socialismen!



Vi ha framför oss ett civiliseradt land.
Skogarna, som fordom betäckte det, ha blifvit uthuggna,
kärren torrlagda, klimatet gjordt hälsosammare: det
har blifvit förvandladt till ett beboeligt land. Den
jord, som fordom bar grofva örter, frambringar nu
rika skördar. Klipporna, som hänga öfver söderns
dalar, äro uthuggna i terrasser, på hvilka vindrufvan
klänger med sin gyllene frukt. De vilda växterna,
som förr endast gåfvo en besk frukt och oätbara
rötter, ha blifvit omdanade till saftiga grönsaker,
till träd behängda med utsökta frukter.
Tusentals vägar belagda med sten och järn
genomfåra jorden och gå tvärs genom bergen;
lokomotivet utstöter sin hvissling i de vilda bergspassen
i Alperna, Kaukasus och Himalaya. Floderna ha gjorts
segelbara, stränderna äro lodade, omsorgsfullt
uppmätta och tillgängliga för landning; konstgjorda
hamnar, som med drygt arbete blifvit gräfda och
skyddade mot oceanens raseri, lämna en tillflyktsort
åt fartygen. Klipporna äro genomborrade med djupa
schakt, labyrinter af underjordiska gångar utgrena
sig där, hvarest det finns kol att hämta, mineraler
att samla. På alla punkter, där vägar korsa
hvarandra, ha städer uppstått och växt till, och i deras
innandömen finnas alla industriens, konstens och
vetenskapens skatter.



Hela generationer, som blifvit födda och som
dött i armod, förtryckta och misshandlade af sina
herrar, utsugna af arbete, ha testamenterat denna
ofantliga arfvedel åt det nittonde århundradet.



Under tusentals år ha millioner män arbetat på
att röja skog, torrlägga träsk, bygga vägar, dämma
upp floder. Hvarje hektar af odlad jord i Europa
har vattnats med många rasers svett, hvarje väg
äger en hel historia om vedermödor, öfvermänskligt
arbete, folkets lidande. Hvarje mil af järnvägen,
hvarje meter i tunneln ha kräft sin anpart af
människoblod.



Gångarna i grufvorna bära ännu friska märken
i sina klippväggar af arbetarens hammarslag, och
med täta pålar kunde man i de underjordiska
hvalfven utmärka de grufarbetares grafvar, som
bortryckts i blomman af sin ålder af gaser, grufras
eller öfversvämningar, och man vet också, hvad alla
dossa grafvar kostat i tårar, försakelser, namnlöst
elände för familjen, som skulle lefva af det magra
bröd, som förtjänades af den under spillrorna
begrafva mannen.



Städer, som äro förenade genom järnvägsnät och
segelleder, äro organismer, som lefvat i sekler. Gräf
i deras mark och ni skola finna olika lager af gator,
hus, teatrar, arenor, allmänna byggnader. Fördjupa
er i deras historia, och ni skola få se, huru stadens
civilisation, dess lif, dess industri, dess ande
långsamt tillväxt och mognat genom alla dess invånares
täflan, innan de blefvo hvad de nu äro.



Och än i dag består värdet af hvarje hus, hvarje
verkstad, hvarje fabrik, hvarje salubod icke af annat
än det hopade arbete, som utförts af tusentals
arbetare, som ligga gömda i jorden; de uppehållas
endast genom ansträngningar af legioner af
människor, som bo på jordens yta. Hvarje atom af
det vi kalla nationernas rikedom får sitt värde endast
däraf, att det är en del af detta oändliga hela.
Hvad skulle en af Londons dockor eller ett af Paris’
jättemagasin vara, om de icke låge i dessa den
internationella handelns stora centra? Hvad skulle
väl våra grufvor, fabriker, byggnadsplatser och
järnvägar vara utan de massor af varor, som dagligen
transporteras till lands och till sjös?



Millioner mänskliga varelser ha arbetat på att
skapa denna civilisation, som vi i våra dagar äro
så stolta öfver. Andra millioner, som äro utströdda
i alla jordens hörn, arbeta på att uppehålla den.
Utom dem skulle det om femti år icke finnas däraf
något annat än ruiner.



Det ges intet, icke ens tanken, icke ens
uppfinningen, som icke är ett kollektivt verk,
födt af det förflutna och det närvarande. Tusentals
uppfinnare, kända och okända, döda i armod, ha
förberedt uppfinnandet af alla dessa maskiner, i hvilka
människorna beundra sitt snille. Tusentals
skriftställare, skalder och lärde ha arbetat på att fördjupa
vetandet, skingra villfarelser, skapa en atmosfär af
vetenskaplig tanke, utan hvilken intet af vårt
århundrades underverk skulle ha sett dagen. Men ha
icke också dessa tusentals filosofer, skalder, lärde
och uppfinnare väckts af de föregående seklens
sträfvanden? Ha de icke under hela sitt lif varit närda
och stödda fysiskt och andligen af legioner af arbetare
och handtverkare af alla slag? Ha de icke hämtat
styrkan i sina ingifvelser från det lif, som omgaf
dem?



En Ségarins, en Mayers, en Groves snille ha
säkert gjort mer för att föra in industrien på nya
vägar än alla världens kapitalister. Men äfven dessa
genier äro barn af industrien lika väl som af
vetenskapen. Ty det fordrades, att tusentals ångmaskiner
år efter år under allas ögon omdanade värmen i
dynamisk kraft, och denna kraft i ljud, ljus och
elektricitet, innan dessa snillrika hjärnor kunde
förkunna det mekaniska ursprunget och enheten i de
fysiska krafterna. Och om vi, det nittonde
århundradets barn, ändtligen ha fattat denna tanke, om
vi ha vetat tillämpa den, så kommer detta sig åter
däraf, att vi blifvit förberedda genom alla tiders
erfarenhet. Det förra århundradets tänkare hade
också sett den skymta för sin syn och förkunnat
den; men den blef oförstådd, emedan det adertonde
Må vi endast tänka på de tiotal af år, som
ännu skulle ha förflutit i okunnighet om denna lag,
som tillåtit oss revolutionera den modärna industrien,
om icke Watt i Soho hade träffat på skickliga
arbetare, som förstått att utföra i metall hans
teoretiska anvisningar, förfärdiga alla särskilda delar och
till slut göra ångan, som låg fången i hela
mekanismen, mera läraktig än hästen, mera lättledd än
vattnet, med ett ord göra den till den modärna
industriens själ.



Hvarje maskin har samma historia: en lång
historia om fattigdom och sömnlösa nätter, felslagna
förhoppningar och fröjder, delvisa förbättringar,
upphittade af flera generationers okända arbetare, som
alla tillfört den ursprungliga uppfinningen dessa små
bidrag, utan hvilka äfven den rikaste tanke förblifvit
ofruktbar. Och ännu mer, hvarje ny uppfinning är
en syntes, ett resultat af tusen föregående
uppfinningar på mekanikens och industriens oändliga fält.



Vetenskap och industri, kunskaper och tillämpning,
upptäckt och det praktiska utförandet, som
leder till nya upptäckter, hjärnarbete och
kroppsarbete, tanke och händernas verk, allt äger
sammanhang. Hvarje upptäckt, hvarje framsteg, hvarje
förstorande af den mänskliga rikedomen har sitt
ursprung i det förflutnas och det närvarandes
samfällda kroppsliga och andliga arbete.



Med hvad rätt skulle den då kunna tillägna sig
den minsta smula af detta oändliga hela och säga:
Det tillhör mig, det är mitt?



*** <strong>III.</strong>


Men under de olika åldrar mänskligheten genomlefvat,
hände det, att allt, som tillåter människan att
frambringa och öka sin produktionsstyrka, allt detta
slogo några få under sig. En dag skola vi kanske
beskrifva, hur detta gick till. För närvarande vilja
vi nöja oss med att konstatera detta faktum och
undersöka dess konsekvenser.



Jorden, som nu får sitt värde just genom den
ständigt växande befolkningen, tillhör det fåtal, som
kan hindra och hindrar folket att odla den eller
icke tillåter det att odla den enligt de nya behofven.
Grufvorna, som representera flera generationers
arbete, och hvilkas värde endast förskrifver sig från
industriens behof oeh befolkningens täthet, tillhöra
ännu några få personer, och dessa få sätta en gräns
för koltillförseln eller afstänga den helt och hållet,
om de finna ett förmånligare sätt att placera sina
kapital. Maskinen är också ännu några fås
egendom, och till och med när den eller den maskinen
odisputabelt representerar den fulländning, som
utförts på det ursprungliga verktyget af tre
generationers arbetare, tillhör den icke desto mindre några
få ägare. Om sonsönerna till den, som för hundra
år sedan uppfann den första spetsmaskinen, nu
infunno sig i en fabrik i Basel eller Nottingham för
att göra sina rättigheter gällande, skulle det ropas
till dem: »Gå er väg! Det är icke er maskin!» och
de skulle bli skjutna, om de försökte sätta sig i
besittning af den.



Järnvägarna, som icke skulle vara annat än
onyttigt järnskrot utan Europas täta befolkning, utan
dess industri, dess handel och dess omsättning,
tillhöra några få aktieägare, som kanske icke ens veta,
hvar de ligga, dessa vägar, som ge dem större
inkomster, än dem en kung hade under medeltiden.
Och om barnen till dem, som dö i tusental, när de
gräfva vägarna och tunnlarna, skulle samlas en dag
och komma i en uthungrad och trasig skara och
fordra bröd af dessa aktieägare, så skulle de mötas
af bajonetter och skjutvapen, som skulle skingra
dem och försvara »de förvärfvade rättigheterna».



I följd af denna jättelika organisation finner
arbetarsonen, då han utträder i lifvet, hvarken en
åker att odla, en maskin att arbeta vid, eller en
grufva att gräfva i, utan måste afstå en del af det
han frambringar åt en arbetsgifvare. Han måste
sälja sin arbetskraft för ett magert och osäkert
brödstycke. Hans far och hans farfar ha röjt och
dränerat åkern, ha byggt upp fabriken, förbättrat
maskinerna; de ha arbetat med uppbjudande af alla
sina krafter — och hvad kan man väl ge mera? —
Men han, deras son och sonson, har dock kommit
till världen fattigare än den uslaste vilde. Om han
får tillåtelse att uppodla en åker, är det med
vilkor att afstå en fjärdedel af skörden åt sin
husbonde och en annan fjärdedel åt regeringen eller
åt mellanhänder. Och denna beskattning, som
pålägges honom af staten, kapitalisten, arbetsgifvaren
och krämaren, växer ständigt, och det är till och
med sällsynt, att den lämnar honom tillfälle att
förbättra jorden. Om han öfvergår till industrien, får
han visserligen arbete — dock icke alltid — men
med vilkor att icke själf behålla mer än en tredjedel
af produkten och låta återstoden gå till dem,
som lagen erkänner såsom ägare till maskinen.



Vi höja höga rop mot feodalherren, som icke
tillät bonden att röra vid jorden med mindre han
lämnade honom fjärdedelen af skörden, och vi kalla
detta en barbarisk tidsålder. Men om formerna ha
ändrats, ha dock förhållandena förblifvit de samma.
Och under namn af fritt aftal går arbetaren in på
feodaltidens vilkor, ty han kan ingenstädes finna
några bättre. Då allting har blifvit en husbondes
egendom, återstår honom ingenting annat, än att
finna sig eller svälta ihjäl.



Af detta sakernas tillstånd framgår, att hela
vår produktion går i en galen riktning.
Företagsamheten sättes näppeligen i gång för att
tillfredställa samhällets behof: dess enda mål är att
förstora arbetsgifvarens inkomster. Däraf det ständiga
upp- och nedgåendet inom industrien, de kroniska
kriserna, af hvilka hvar och en kastar
hundratusentals arbetare på gatan.



Då arbetarna icke för sina löner kunna köpa
de rikedomar de frambragt, söker industrien
marknad på annat håll hos afnämarna af andra nationer.
I Orienten, i Afrika, hvar som helst, i Egypten,
Tonkin, Kongo söker europén på detta sätt öka
sina slafvars antal. Men emedan alla nationer
handla på samma sätt, finner han konkurrenter
öfverallt. Och kriget — det permanenta kriget —
blir den oundvikliga följden, när hvar och en vill
vara herre på marknaden. Krigen för herraväldet i
Orienten, krigen för herraväldet på hafvet, krigen
för att påtvinga införseltullar och för att diktera
vilkor för grannfolken, krig mot dem, som revoltera.
Kanondundret tystnar icke i Europa, hela
generationer slås ihjäl, Europas stater ge för sin
beväpning ut tredjedelen af sina statskostnader, och alla
veta, hvilka skatter vi ha och hvad de vilja säga
för de fattiga.



Uppfostran blir ett privilegium för ett
försvinnande fåtal. Ty kan man väl tala om uppfostran,
när arbetarens barn äro tvungna att vid tretton års
ålder stiga ned i grufvorna eller att hjälpa sin far
med åkerbruket? Kan man tala om studier för
arbetaren, som kommer hem på kvällen uttröttad af
ett ansträngande och nästan alltid förslöande arbete?
Samhället delas i två fientliga läger, och under
dessa förhållanden blir friheten ett ihåligt ord. Då
den radikale begär en utsträckning af de politiska
rättigheterna, märker han snart, att frihetens vind
hastigt leder till att höja proletariatet, och då slår han
om, ändrar åsikt och återgår till undantagslagarna
och sabelväldet.



En vidlyftig apparat af domstolar, domare och
bödlar, gendarmer och fångvaktare är nödvändig för
att upprätthålla privilegierna, och denna apparat
ger själf upphof till ett helt system af angifvelser,
bedrägerier, hotelser och ruttenhet.



Detta system verkar dessutom hämmande på
de samhälleliga känslorna. Den enskilde inser, att
utan ärlighet, själfaktning, sympati och ömsesidigt
stöd måste släktet gå under liksom vissa djurarter,
som lefva af rof och underkufvande. Men detta
smakar icke de styrande klasserna, och de använda
ett helt lärdomssystem, som för öfrigt är
fullkomligt falskt, för att bevisa motsatsen.



Det har sagts vackra saker om att de, som äga
något, böra dela med dem som ingenting ha. Men
de, som sätta dessa läror i verket, få snart inse,
att alla dessa stora känslor äro goda i poesiböcker
och icke i lifvet. »Att ljuga, det är att förnedra
sig, att bli dålig», påstå vi, och hela den civiliserade
världen är förvandlad till en enda stor lögn. Och
vi vänja oss därvid, vi inlära våra barn i att
lefva med en moral med två ansikten, att lefva
som hycklare. Och då hjärnorna icke ha lätt att
finna sig i detta, betvinga vi dem med sofismer.
Hyckleriet och sofismen bli den civiliserade
människans andra natur.



Men ett samhälle kan icke lefva på detta sätt,
det måste återgå till sanningen eller gå under.



Sålunda utbreder den enkla tillvaron af
kapitalismen sina följder öfver hela samhällslifvet. Om
samhällena icke vilja förgås, måste de återgå till
sina grundprinciper: eftersom produktionsmedlen äro
mänsklighetens gemensamma egendom, återgå de
till hela människosläktet. Privategendomsrätten är
hvarken rättvis eller nyttig. Allt tillhör alla,
eftersom alla behöfva det, eftersom alla arbeta så
mycket deras krafter tillåta, och eftersom det är fysiskt
omöjligt att bestämma huru stor del, som bör
tillhöra hvar och en i det nuvarande producerandet
af värden.



Allt tillhör alla! Betrakta denna oerhörda
verktygsmekanism, som det nittonde århundradet skapat,
dessa millioner järnslafvar, som vi kalla maskiner
och som hyfla och såga, väfva och spinna åt oss,
som sönderdela och åter sätta ihop råämnet och
som utgöra vår tids underverk! Ingen har rätt att
bemäktiga sig en enda af dessa maskiner och säga:



»Den tillhör mig, för att begagna den måste ni
betala mig en viss skatt af allt det ni frambringa»,
icke mer än den medeltida feodalherrn hade rätt
att säga åt bonden: »Denna kulle och denna äng
äro mina, och du skall betala skatt till mig för
hvarje kärfve säd du skördar, för hvarje knippa hö
du samlar in!»



Allt tillhör alla! Om endast män och kvinnor
gifva sin andel af arbetskraft, ha de rätt till sin
andel af allt, som frambringas i hela världen. Och
redan denna andel skall skänka dem välstånd.



Bort med dessa falska satser: »rätten till
arbete» och »hvar och en bör ha hela inkomsten af sitt
arbete». Det vi fordra är rätten till välstånd —
välstånd åt alla.





** <strong>VÄLSTÅND ÅT ALLA.</strong>



*** <strong>I.</strong>


Välstånd åt alla är icke en dröm. Det är
möjligt och utförbart, tack vare allt det våra förfäder
gjort för att befrukta vår arbetskraft.



Vi veta ju, att producenterna, som knappt
utgöra en tredjedel af de civiliserade ländernas
invånare, redan frambringa nog för att förskaffa ett
visst välstånd åt hvarje hem och familj. Vi veta
dessutom, att om alla de, som nu bortslösa
frukten af andras arbete, vore tvungna att i stället för
att gå sysslolösa utföra nyttiga arbeten, skulle vår
rikedom förstoras i mångdubbel proportion till de
producerande armarnas antal. Och vi veta också,
att i motsats till den teori, som predikats af den
borgerliga vetenskapens öfverstepräst, Malthus, växer
människans produktionsförmåga mycket hastigare
än hon själf förökar sig.



Under det Englands befolkning icke har ökats
sedan 1844 med mer än 62 %, har dess
produktionsförmåga lågt beräknadt vuxit dubbelt —
nämligen till 130 %. I Frankrike, där befolkningen
ökats mindre, är likväl tillväxten snabb, trots den
kris, som hvilar på jordbruket, trots statens
inblandning, blodsskatterna, bankerna, finanserna
och industrien, har under de sista åttio åren
hveteproduktionen fyrdubblats och den industriella
produktionen mer än tiodubblats. I Förenta staterna är
tillväxten ännu mer slående: trots invandringen eller
snarare just i följd af detta öfverskott af arbetare
från Europa, ha Förenta staterna tiodubblat sin
produktion.



Men dessa siffror ge endast en svag idé om
hvad vår produktion kunde vara under
gynnsammare vilkor. Allteftersom produktionsförmågan
utvecklas i våra dagar, tillväxer antalet sysslolösa och
mellanhänder i en fruktansvärd grad. Alldeles
tvärtemot, hvad som förr sades bland socialisterna, att
kapitalet snart skulle komma att koncentreras på ett
sådant fåtal händer, att det endast fordrades att några
stycken millionärer exproprierades för att man
skulle ta de allmänna rikedomarna i besittning, så blir
i stället antalet af dem, som lefva på andras
arbete, ständigt allt större.



I Frankrike finns det icke tio direkta
producenter på trettio invånare. Hela landets jordrikedom
är åtminstone sju millioner människors verk, och i
de stora industrierna — grufvorna och väfverierna
— räknar man minst två och en half million
arbetare. — Till hvilket antal uppgå de, som arbeta?
I England, utom Skottland och Irland, arbeta
1,030,000 arbetare, män, kvinnor och barn i
väfnadsindustrien; något mer än en half million
arbetar i grufvor, något mindre än en half million
arbetar i jorden, och statistikerna måste öfverdrifva
siffrorna för att kunna konstatera ett maximum
på 8 millioner producenter af 26 millioner invånare.
Det är i själfva verket 6 eller 7 millioner arbetare,
som skapa de rikedomar, hvilka skickas till jordens
fyra hörn. Och hur många äro de räntetagare och
mellanhänder, som hopa de inkomster de hösta af
hela världen till dem, som de lägga under sig
genom att låta konsumenter betala från fem till
tjugo gånger mer, än hvad de betala producenten?



Detta är icke allt. De, som äga kapitalet,
göra beständigt produktionen mindre genom att
förhindra arbetet. Låtom oss icke tala om de
ostronfat, som kastas i hafvet för att hindra att
ostronen skulle bli en föda för fattigt folk och upphöra
att vara en läckerhet för de rika! Låtom oss icke
tala om dessa tusen och åter tusen lyxföremål —
tyger, födoämnen m. m. — som behandlas på
samma sätt som ostronen! Låtom oss påminna om det
sätt, på hvilket man inskränker produktionen af
ting, som äro nödvändiga för alla människor! Hela
härar af grufarbetare begära intet bättre, än att
hvarje dag få gräfva fram kol och forsla det till
dem, som darra af köld. Men mycket ofta hindras
en god tredjedel af dessa härar, ja, två tredjedelar,
från att arbeta mer än tre dagar i veckan, för att
de höga prisen skola kunna hållas uppe. Tusentals
väfvare kunna icke få sköta sina väfstolar, under
det att deras hustrur och barn icke ha annat än
trasor att skyla sig med, och tre fjärdedelar af
människorna i Europa icke äga en klädnad, som är
värdig detta namn.



Hundratals masugnar, tusentals verkstäder stå
ständigt overksamma, andra åter arbeta endast halfva
tiden, och i hvarje civiliserad nation finns det
oaflåtligt en befolkning på omkring två millioner, som
icke begär annat än arbete, men som nekas att
arbeta.



Milliontals människor skulle vara lyckliga, om
de finge förvandla ouppodlade eller dåligt skötta
landssträckor till fält betäckta med rika skördar.
Ett års klokt bedrifvet arbete skulle vara nog för
att femdubbla jordens afkastning, som nu icke är
mer än 8 hektoliter säd per hektar. Men dessa
duktiga föregångsmän måste förbli overksamma,
emedan de, som äga jorden, grufvan och fabriken,
föredra att låsa fast sina kapital — dessa kapital,
som äro stulna från hela samfundet — i turkiska
eller egyptiska lån, eller i aktier i Patagoniens
guldgrufvor, och på detta sätt låta egyptiska fellahs,
kinesiska kuli och italienare, fördrifna från sin
fädernejord, arbeta för deras räkning.



Detta är den medvetna och direkta
inskränkningen af produktionen. Men det finns också en
indirekt och omedveten, som består i att förslösa det
mänskliga arbetet på föremål, som äro fullständigt
onödiga eller enbart bestämda att tillfredställa de
rikes fåfänga.



Det skulle icke ens kunna uppges i siffror, i
hvilken grad produktionen inskränkes indirekt genom
förslösandet af krafter, som kunde tjäna till att
frambringa och i synnerhet förfärdiga verktyg, som
äro nödvändiga för detta frambringande. Det är
nog att nämna de milliarder, som i Europa ges ut
till beväpning utan annat mål än att uppnå aftal,
genom hvilka man ålägger sina grannar ekonomiska
lagar och underlättar arbetsutpressningen inom det
egna landet; de millioner, som hvarje år betalas åt
ämbetsmän af alla slag, hvilkas syssla är att
upprätthålla minoritetens rätt och att styra nationers
ekonomiska lif, de millioner som ges ut till domare,
fängelser, gendarmer och hela den apparat, som kallas
rättvisa, under det man vet, att det skulle vara nog
att så mycket som möjligt minska eländet i de
stora städerna för att brottsligheten skulle minskas
i ansenlig grad; de millioner slutligen, som användas
för att medels pressen skydda skadliga idéer,
nya bedrägerier af ett parti, en politisk
personlighet eller något utsugarbolag.



Men detta är dock icke allt. Ty ännu mer
arbete förslösas för det rena intet: än för att
underhålla de rikes stall, hundgårdar och tjänarhop, än
för att uppfylla världsdamernas nycker och de
eleganta lättingarnas lyx, än för att bringa afnämaren
att köpa det, som han icke har behof af, eller att
tvinga på honom reklamer för saker af dålig
kvalitet, än för att frambringa varor, som äro absolut
skadliga men inbringande för fabrikanten. Det,
som på detta sätt förslösas, skulle vara tillräckligt
för att fördubbla den nyttiga produktionen eller
för att skaffa verktyg åt fabriker och verkstäder,
som då snart skulle öfversvämma bodarna med alla
de förråd, som två tredjedelar af nationen nu sakna.



Häraf framgår, att till och med af dem, som
i hvarje land sysselsätta sig med produktivt arbete,
tvingas en god fjärdedel att tre eller fyra månader
hvarje år vara arbetslös, och tredjedelens eller ända
till hälftens arbete kan icke ha annat resultat, än
att roa de rike eller bedraga allmänheten.



Om man sålunda tar i betraktande å ena sidan
den hastighet, med hvilken de civiliserade
nationerna förstora sin produktionsförmåga, och å den andra
de gränser, som sättas för denna produktion direkt
eller indirekt genom de nuvarande förhållandena,
måste man komma till det resultat, att en
ekonomisk organisation, äfven om den vore aldrig så
litet förnuftig, skulle göra, att de civiliserade
nationerna på få år samlade så mycket nyttiga
produkter, att de blefve tvungna att ropa:



»Nog med kol, nog med bröd, nog med kläder!
Låtom oss hvila oss och samla våra tankar,
så att vi kunna använda våra krafter bättre
och sysselsätta oss bättre på våra lediga stunder!»



Nej, välstånd åt alla är icke längre en dröm!
Det kunde vara det den tid, då människan med
oändlig möda endast lyckades samla åtta eller tio
hektoliter säd på en hektar eller tillverka för hand
det mekaniska verktyget, som var nödvändigt för
jordbruket och industrien. Det är icke längre en
dröm, sedan människan uppfunnit motorn, som med
litet järn och några kilo kol ger henne en lydig
och läraktig hästs styrka, och som är i stånd
att sätta igång den mest invecklade maskin.



Men för att välståndet skall bli verklighet
måste detta omätliga kapital — städer, hus, odlad
mark, fabriker, kommunikationsmedel, uppfostran —
upphöra att anses som en privategendom, öfver hvilken
de, som tagit den i besittning, råda som de behaga.



Den rika verktygsskatt, som mödosamt hopats,
byggts, förfärdigats och uppfunnits af våra
förfäder, måste bli allmän egendom, på det att
samfundet skall kunna dra den största möjliga fördel
däraf för alla. För detta är Expropriationen nödvändig.

Välstånd för alla som mål, expropriationen som medel.



*** <strong>II.</strong>


Expropriationen är således det problem historien
har förelagt oss, det nittonde århundradets barn.
Ett återbördande åt samhället af allt det, som kan
tjäna detta till att skaffa sig välstånd.



Men detta problem kan icke lösas på
lagstiftningens väg. Ingen tänker heller därpå. Den fattige
såväl som den rike begriper, att hvarken de
nuvarande regeringarna eller de, som skulle kunna framgå
ur en politisk revolution, skulle kunna bli i stånd
att finna någon lösning. Man känner nödvändigheten
af en social revolution, och de rika lika litet som
de fattiga dölja för sig, att denna revolution är nära
förestående, att den kan utbryta hvilken dag som
helst.



Denna evolution har försiggått i sinnena under
loppet af detta senaste halfva århundrade: men då
den blifvit undertryckt af minoriteten, det vill säga
af de egendomsbesittande klasserna och icke kunnat
ta form, måste den undanrödja hindren med kraft
och våldsamt förverkligas genom revolutionen.



Hvarifrån skall revolutionen komma? Huru skall
den ge sig tillkänna? Ingen kan besvara dessa frågor.
Allt detta ligger i dunkel. Men de, som iakttaga
och reflektera, misstaga sig icke: arbetarna och
utsugarna, de revolutionära och de konservativa,
tänkarna och handlingens män, alla känna, att den
står för dörren.



Nå väl, hvad skola vi göra, då revolutionen
är färdig att bryta ut?



Vi ha allesammans studerat revolutionens
dramatiska sida och så föga deras verkligt
revolutionära gärning, att många af oss i dessa stora
händelser icke se annat än iscensättningen, de första
dagarnas strid, barrikaderna. Men denna strid, denna
första förpostfäktning tar snart slut, och det är först
efter de gamla regeringarnas nederlag, som
revolutionens sanna verk begynner.



Olämpliga och vanmäktiga, anfallna från alla
sidor, skola regeringarna snart sopas bort af
insurektionens fläkt. På några dagar bortsopades 1848
års borgerliga monarki, och då en resvagn fört
Ludvig Filip utom Frankrikes gränser, brydde sig
Frankrike icke längre om sin f. d. kung. På ett
par timmar försvann Thiers’ regering den 18 mars
1871 och gjorde Paris till egen herre öfver sitt öde.
Inför en folkets revolution slockna regeringarna
förvånande hastigt. De fly först för att konspirera
på annat håll och försöka att om möjligt komma
tillbaka.



Då den gamla regeringen försvunnit, står hären
tvekande inför folkresningens vågor och lyder icke
längre sina anförare; dessa ha också för öfrigt
försiktigtvis skuddat stoftet af sina fötter. Med
armarna i kors afbida trupperna hvad som komma
skall, eller också gå de med sänkta vapen öfver till de
upproriska. Polisen går sysslolös och vet icke, om
den skall slå till eller ropa: »Lefve kommunen!» och
konstaplarna gå hem till sig, »medan de vänta på
den nya regeringen». De rika borgerliga packa sina
kappsäckar och resa till en säkrare ort. Folket blir
kvar. — På så sätt är det en revolution börjar.



I flera stora städer har kommunen proklamerats.
Tusentals män vistas ute på gatorna och skynda
om aftnarna till sina improviserade klubbar och fråga
hvarandra: »Hvad skola vi göra?» Alla människor
äro intresserade häraf; de som voro likgiltiga i går,
äro kanske de ifrigaste i dag. Öfverallt mycken
god vilja, en liflig önskan att stadfästa segern.
De stora profven på uppoffring börja nu visa sig.
Folket begär icke bättre än att få gå i spetsen.

Allt detta är vackert, det är sublimt. Men det
är ännu icke revolutionen. Tvärtom, det är nu först
som revolutionärens arbete börjar.

Helt visst kommer det att finnas människor,
som taga egen hämnd. Personer sådana som Watrin
och Thomas få betala sin impopularitet. Men det
blir endast en händelse under striden och icke
revolutionen.

Statssocialisterna, radikalerna, de misskända
genierna inom journalistiken, de lyckliga talarna,
borgerliga eller för detta arbetare, skola skynda till stadens
rådhus, till ministärierna och ta de öfvergifna
taburetterna i besittning. Några skola af hjärtans lust
galonera sina kläder. De skola beundra sig i
departemangsspeglarna och öfva sig i att ge
befallningar med ett allvar, som passar till deras nya,
höga ställning; de måste ha ett rödt skärp, en
brokig hatt och en riktig ämbetsmannagest för att
imponera på den förra kamraten från redaktionen
eller verkstaden. Andra åter skola gräfva ned sig
i gamla luntor, med den ärligaste vilja i världen
att begripa ett ord. De skola sätta ihop lagar, med
välljudande stämma slunga ut dekret, som ingen
bryr sig om att utföra — just därför att man
befinner sig i en revolution.

För att söka skaffa sig den auktoritet de sakna
skola de försöka sig med helgden i de gamla
regeringsformerna. De skola kalla sig
»Den provisoriska regeringen», »Allmänna välfärdsutskottet»,
»Kommunala utskottet», »Rådhuskommendantutskottet»,
»Säkerhetsledarutskottet» — allt möjligt! Antingen de
väljas eller bli tillropade bifall, skola de samlas till ett
parlament eller ett kommunalråd. Där skola samlas
män från tio eller tjugo olika skolor, som
representera olika sätt att se revolutionens räckvidd och plikt.
Possibilister, kollektivister, radikala, jakobiner,
blanquister, som af nödtvång gå tillsammans, förspilla
tiden med att diskutera. De hederliga människorna
blandas med de äregiriga, hvilka icke drömma om
annat än makt och som förakta hopen, som de utgått
från. Alla komma med diametralt motsatta idéer,
men bli nödsakade att ingå spelade förbund för att
bilda majoriteter, som icke äga bestånd en dag; de
disputera, behandla hvarandra som reaktionärer,
maktlystna och skurkar; de skola icke vara i stånd att
komma öfverens om en enda allvarlig åtgärd, utan
drifvas att diskutera i det oändliga om skräpsaker,
och de skola icke lyckas att åstadkomma annat än
några storordiga proklamationer, under det att
rörelsens sanna styrka finns på gatan.

Allt detta kan roa dem, som tycka om teater.
Men det är ännu icke revolutionen, det finns ännu
ingenting verkligt däri.

Under detta lider folket. Fabrikerna stå stilla,
verkstäderna äro stängda, handeln ligger nere.
Arbetaren uppbär icke ens den minimala lön han hade
förut, och priset på lifsmedel stiger.

Med den förmåga af hjältemodig uppoffring, som
alltid utmärkt folket och som vid stora tidpunkter
höjer sig till det sublima, kommer folket att lida
tålmodigt. Det var folket, som utropade 1848: »Vi
ställa tre månaders nöd till republikens förfogande»,
under det att »representanterna» och herrarna i den
nya regeringen ända till den lägsta fångknekt
regelbundet uppburo sin lön! Folket lider. Med sin
barnsliga förtroendefullhet, med den enkla
rättframheten hos massan, som tror på sina ledare, vänta
de något däruppifrån, från riksdagen, från rådhuset,
från välfärdsutskottet — där tänker man nog på folket.

Men däruppe tänker man på allt möjligt utom
på hopens lidanden. Då hungersnöden härjar
Frankrike 1793 och är nära att göra revolutionen om
intet, då folket är bragt till den yttersta nöd,
under det att Champs-Elysées genomkorsas af
präktiga vagnar, i hvilka kvinnor utbreda sina lyxuösa
toaletter, håller Robespierre på med att öfvertala
jakobinerna att lyssna till hans afhandling om den
engelska konstitutionen. Då arbetaren 1848 lider under
den allmänna lägervallen i industrien, grälar den
provisoriska regeringen och kammaren om
militärpensionerna och arbetet i fängelserna, utan att fråga
efter hvad folket lefver af under denna krisernas
period. Och om man skulle rikta ett klander mot
Pariskommunen, som skapades under preussarnas
kanoner och icke räckte mer än sjuttio dagar, så
är det återigen det, att den icke förstod, att den
kommunala revolutionen icke kunde segra utan väl
närda kämpar, och att med trettio sous om dagen
kunde man icke både slåss vid vallarna och
underhålla sin familj.

Folket lider nöd och frågar: »Hvad skola vi
göra för att komma ur denna återvändsgränd?»


*** **III.**


Nåväl, det tyckes som om det icke funnes mer
än ett svar på denna fråga:

Att visa och att högt förkunna, att hvarje
människa, hvad hon än burit för etikett under det
förflutna, hur stark eller svag hon än må vara, hur
skicklig eller hur oförmögen, framförallt äger rätten
att lefva, och att samhället är skyldigt sig själft att
mellan alla utan undantag dela de existensmedel det
förfogar öfver. Att erkänna, förkunna detta och
handla därefter!

Att handla så, att från revolutionens första dag
arbetaren vet, att en ny tidräkning öppnat sig för
honom, att hädanefter ingen skall vara tvungen att
ligga under broar bredvid palats, att svälta så länge
det fins någon föda, att huttra af köld utanför
pälsvarubodar. Att allt tillhör alla i verkligheten som
i principen och att det ändtligen i historien kan
utföras en revolution, som tänker på folkets behof
innan den predikar för det om dess plikter.

Detta kan icke fullbordas genom några lagbud,
utan endast genom det omedelbara, grundliga
besittningstagandet af allt, som är nödvändigt för ett
lugnt lif för alla: detta är det enda verkligt
vetenskapliga sättet att gå till väga, det enda, som
förstås och som är efterlängtadt af folket.

Att i det revolterande folkets namn ta i
besittning sädesmagasinen, bodarna, som äro fullproppade
med kläder, husen, som äro ämnade att bebos. Att
icke förslösa något, utan genast organisera sig för
att fylla tomrummen, svara för allt som är
nödvändigt, fylla alla behof, producera, icke längre för
att skaffa vinst åt hvem som helst, utan för att
låta samhället lefva och utveckla sig.

Bort med dessa falska satser, »rätten till arbete»,
med hvilka man lurade folket 1848 och ännu
försöker att lura det! Låtom oss ha mod att erkänna,
att välståndet, som hädanefter är möjligt, bör
genomföras till hvarj e pris!

När arbetarna år 1848 åberopade rätten till
arbete, anordnades national- eller kommunalverkstäder,
och människorna skickades att släpa i dessa
verkstäder för en lön af fyrtio sous om dagen! När
de begärde arbetets organisation, svarades dem:
»Hafven tålamod, mina vänner, regeringen skall ta
saken om hand, och här ha ni fyrtio sous för i dag.
Gå och hvila dig, duktiga arbetare, som har slafvat
hela ditt lif!» Och under tiden riktade man
kanonerna. Man uppbådade trupper och reservtrupper,
hindrade arbetarnes sammanslutning genom tusen
medel, som de borgerliga märkvärdigt väl förstå.
Och en vacker dag sade man till dem: »Res och
kolonisera Afrika eller också skjuta vi er!»

Helt annorlunda skulle resultatet bli, om
arbetarna kräfde rätten till välstånd. I och med detta
begära de rätten att få bemäktiga sig hela den
samhälleliga rikedomen, att få ta husen i besittning och
bo i dem allt efter hvarje familjs behof, att ta de
hopade lifsmedlen och begagna sig däraf, så att de
få känna välstånd, efter att icke ha känt annat än
hunger. De begära sin rätt till alla rikedomar —
frukten af de gångna och de närvarande
generationernas arbete, och de begagna dem på så sätt, att
de känna hvad som är konstens och vetenskapens
höga njutningar, som alltför länge blifvit beslagtagna
af bourgeoisien.

Genom att påstå sig äga rätt till välstånd
förklara de, hvilket är ännu viktigare, rätten att själfva
bestämma öfver hvad som menas med detta
välstånd — hvad som måste produceras för att
försäkra det och hvad som måste öfvergifvas såsom
hädanefter varande utan värde.

Rätten till välstånd, det vill säga möjligheten
att lefva som mänskliga varelser och att uppfostra
barnen för att göra dem till likställda medlemmar
i ett samhälle, som kommer att stå högre än vårt,
under det att »rätten till arbete» är rätten att för
alltid stanna kvar i löneslafveriet som en trälande
varelse, styrd och utsugen af morgondagens
bourgeoisi. Rätten till välstånd, det är den sociala
revolutionen; rätten till arbete är på sin höjd det
industriella straffarbetet.

Det är hög tid att arbetaren förkunnar sin rätt
till det gemensamma arfvet, och att han tar det i
besittning.


** **DEN ANARKISTISKA KOMMUNISMEN.**


*** **I.**


Hvarje samhälle, som brutit med den privata
äganderätten, blir enligt vår åsikt tvunget att
organisera sig till den anarkistiska kommunismen.
Anarkien leder till kommunism och kommunismen
till anarki, eftersom bådadera äro uttrycket för den
förhärskande tendensen i de modärna samhällena,
sträfvan efter jämlikhet.

Det fanns en tid, då en landtmannafamilj kunde
anse den säd den odlade och de yllekläder, som
väfdes i dess stuga, som sitt eget arbetes verk.
Men icke ens då var detta åskådningssätt riktigt.
Det fanns gemensamt byggda vägar och broar, träsk,
som uttorkats under samfäldt arbete, och allmänna,
med inhägnader försedda betesmarker, som alla
underhöllo. En förbättring i väfnadshandtverket eller
i sättet att färga tyget var en fördel för alla; vid
denna tid kunde en bondes familj icke lefva utan
att finna stöd vid tusen tillfällen hos byn, hos
socknen.

Men nu, i denna industristat, där allt är
sammanslingradt och hänger ihop, där hvarje
produktionsgren betjänar sig af de öfriga, är försöket att
tillskrifva det producerande ett individualistiskt
ursprung fullkomligt ohållbart. Om textil- och
metallindustrierna uppnått en förvånande fulländning i de
civiliserade länderna, ha de den samtida
utvecklingen af tusen andra industrigrenar att tacka därför;
större och mindre, de ha uppnått denna fulländning
på grund af järnvägsnätets utsträckning,
transatlantiska sjöförbindelsen, millioner arbetares skicklighet,
en viss grad allmän kultur hos hela arbetsklassen,
och till slut alla arbeten, som utförts frän världens
ena ända till den andra.

Italienarna, som dogo af kolera, då de gräfde
Suezkanalen, eller af en sorts inälfsmask i Sankt
Gotthardstunneln, och amerikanerna, som nedgjordes
af kulor i kriget för slafvarnas frihet, ha bidragit
till utvecklingen af bomullsindustrien i Frankrike
och England, icke mindre än de unga flickor, som
tyna bort i Manchesters eller Rouens fabriker, eller
den ingeniör, som — efter suggestion af den eller
den arbetaren — gjort någon förbättring i
väfnadsredskapen.

Huru skall man väl kunna uppskatta den andel,
som tillkommer hvar och en, de rikedomar, som vi
alla bidraga att hopa?

Då vi betrakta produktionen ur denna
allmänna, syntetiska synpunkt, kunna vi icke instämma
med kollektivisterna däri, att en lön efter de
arbetstimmar, med hvilka hvar och en bidrar till
produktionen af rikedomarna, skulle vara något ideal eller
ens ett steg mot detta ideal. Utan att här
diskutera, huruvida verkligen varornas utbytesvärde i
det nuvarande samhället står i förhållande till den
mängd arbete, som behöfs för att frambringa dem
— som det blifvit påstådt af Smith och Ricardo,
hvilkas tradition Marx upprepat — vilja vi endast
säga, under det vi förbehålla oss rätt att
återkomma härtill, att det kollektivistiska idealet synes oss
oupphinneligt i ett samhälle, hvilket betraktar
produktionsmedlen som ett samfäldt arfvegods. Grundadt
på denna princip skulle det snart se sig tvunget att
genast öfvergifva hvarje form af lön.

Vi äro öfvertygade om, att den mildrade
individualismen i det kollektivistiska systemet icke kan
existera bredvid den delvisa kommunismen i allas
besittning af jorden och arbetsverktygen. En ny
form af besittning förutsätter en ny form för lön.
En ny form för produktion kan icke upprätthålla
den gamla formen för konsumtionen, liksom den
icke kan förenas med den gamla formen för den
politiska organisationen.

Lönesystemet har uppstått genom det privata
tillägnandet af jorden och produktionsmedlen af de
enskilda. Det var det nödvändiga vilkoret för den
kapitalistiska produktionens utveckling, det skall dö
med den, till och med om man skulle försöka att
förkläda det under form af »arbetspoletter». Den
gemensamma besittningen af arbetsverktygen skall
nödvändigtvis föra till det gemensamma åtnjutandet
af det gemensamma arbetets frukter.

Vi påstå dessutom, att kommunismen icke
endast är önskvärd, utan att de nuvarande
samhällena, som grundats på individualismen, till och
med äro tvungna att ständigt gå framåt till
kommunismen.

Individualismens utveckling under de sista
århundradena förklaras egentligen af människans försök
att vilja sätta sig till motvärn mot kapitalets och
statens makt. Hon har trott ett ögonblick, och de,
som formulerade det åt henne ha predikat, att den
ensam kunde befria henne från staten och
samhället. »För pengar», sade hon, »kan jag köpa allt, hvad
jag behöfver». Men individen har farit vilse, och
den modärna historien bringar honom att erkänna,
att utan allas hjälp förmår han ingenting, icke ens
med sina guldfyllda kassaskåp.

Jämte denna individualistiska strömning se vi
också genom hela den nyare historien en tendens
att å ena sidan bevara det, som återstår af
forntidens delvisa kommunism, å den andra att
återställa den kommunistiska principen i tusen och åter
tusen af lifvets företeelser.

Så snart tionde, elfte och tolfte århundradenas
kommuner hade lyckats frigöra sig från den
världslige eller andlige egendomsherrn, gåfvo de genast en
stor utvidgning åt det samfällda arbetet och den
gemensamma konsumtionen.

Staden — icke de enskilda — utrustade skepp
och afsände kanoner för den aflägsna handelns skull,
hvars inkomst tillföll alla, icke hvar och en; staden
köpte också lifsmedel åt sina invånare. Spår af
dessa institutioner ha bibehållit sig ända till
nittonde århundradet, och folken bevara pietetsfullt
minnet däraf i sina legender.

Allt detta har försvunnit. Men den landtliga
kommunen strider ännu för att upprätthålla de sista
lämningarna af denna kommunism, och den lyckas
däri, så länge staten icke kommer och kastar sitt
tungt vägande svärd i vågskålen.

Samtidigt uppstå nya organisationer, grundade
på samma princip: åt hvar och en så mycket han
behöfver, men i tusen olika skepnader, ty utan ett
visst kvantum kommunism kunna de nuvarande
samfunden icke lefva. Trots den trångt egoistiska
riktning, som ges åt sinnena genom den schackrande
produktionen, uppenbarar sig oaflåtligt den
kommunistiska tendensen och intränger under alla former i
våra inrättningar.

Bron, vid hvilken man fordom måste erlägga
bropengar, är nu allmänhetens tillhörighet. De stora
landsvägarna, för hvilka man förr betalade så och
så mycket vid hvarje mil, finnas nu endast kvar i
Österlandet. De fria museerna och biblioteken, de
offentliga skolorna, mat åt skolbarnen, parkerna och
trädgårdarna, som äro öppna för alla, vattnet, som
skickas till hemmen med allmän tendens till att
åtgången icke mätes, allt detta är institutioner,
grundade på principen: »Tag det ni behöfva!»

Spårvagnarna och järnvägarna ha redan infört
månads- och årskort utan att beräkna antalet resor,
och nyligen har ett helt land, Ungarn, på sitt
järnvägsnät infört zontariffen, enligt hvilken man kan
få färdas femhundra eller tusen kilometer för
samma pris. Det är icke långt därifrån till ett enda
pris, liksom på frimärkena inom ett land. I alla
dessa nyheter och i tusen andra är tendensen den
att icke mäta åtgången. En människa vill resa
tusen mil och en och en annan endast femhundra.
Det är personliga behof, och det finns icke något
skäl för att låta den ena betala dubbelt, därför
att han är dubbelt så företagsam. Dessa
företeelser visa sig till och med i våra individualistiska
samhällen.

En tendens, ehuru svag, visar sig också till att
placera individens behof öfver värdet af de tjänster
han gjort eller som han en dag kan komma att
göra samhället. Man lutar åt att betrakta
samhället som ett helt, hvaraf hvarje del är så nä^a
förbanden med de öfriga, att en tjänst, som göres åt
en individ, också är en tjänst åt de andra.

När ni kommer till ett offentligt bibliotek —
icke Nationalbiblioteket i Paris, men låt oss säga i
London eller Berlin — frågar bibliotekarien er icke,
hvilka tjänster ni gjort samhället, innan han lämnar
er den lunta eller de femtio luntor, som ni begär,
och om så behöfs hjälper han er att finna reda på
dem i katalogen. För en fastslagen entré — och
ofta är det ett bidrag i form af arbete, som man
föredrar — öppna de vetenskapliga samfunden sina
muséer, trädgårdar, bibliotek, laboratorier,
deltagandet i sina högtidsdagars firande för hvar och en af
sina medlemmar, antingen han är en Darwin eller
helt enkelt en amatör.

Om ni i Petersburg håller på med en
uppfinning, kan ni gå till en särskild verkstad, och där
får ni en plats, en hyfvelbänk, en järnsvarf, alla
nödvändiga verktyg, alla måttagningsinstrument, så
vida ni visar er kunna handtera dem — och ni
får arbeta så länge ni har lust. Verktygen finnas
där, ni kan intressera edra vänner för er idé, slå
er ihop med några kamrater af olika yrken, om ni
icke föredrar att arbeta ensam; ni upptäcker
flygmaskinen eller ni upptäcker den icke — det är er
sak. Ni har fått en idé — det är nog.

Besättningen i en räddningsbåt frågar ju icke
heller, hvad matroserna på det strandade fartyget
heta, de sätta ut till hafs, våga sina lif i de
rasande vågorna och förgås stundom däri för att
rädda människor, som de icke ens känna. Hvarför
skulle de behöfva känna dem? »De behöfva våra
tjänster, de äro mänskliga varelser — det är nog, deras
rätt är bevisad. — Låtom oss rädda dem!»

Detta är den i vidsträcktaste mening
kommunistiska tendens, som träder fram öfverallt, i alla
möjliga skepnader, till och med i skötet af vårt
eget samhälle, som predikar individualismen.

Och om i morgon en af våra stora städer, dessa
som vanligen äro så egoistiskt sinnade, skulle
hemsökas af någon svår olycka — t. ex. en
belägring — skulle denna stad bestämma, att de första,
hvilkas behof borde tillfredställas, vore barnen och
de gamla; utan att forska efter, hvad de ha gjort
eller hvad de komma att göra samhället för tjänster,
skulle man först taga vård om de stridande och
gifva dem föda, oberoende af den tapperhet eller
intelligens hvar och en af dem kan uppvisa, och
män och kvinnor i tusental skulle täfla i uppoffran
för att vårda de sårade.

Tendensen finns. Den blir starkare, så snart
hvars och ens viktigaste behof äro tillfredställda,
alltefter som den mänskliga produktionsförmågan
ökas; den blir ännu starkare hvarje gång en stor
idé kommer och intar platsen för vårt dagliga lifs
små sysselsättningar.

Huru skulle man då kunna tvifla om, att den
dag, då produktionsverktygen öfverlämnats åt alla,
då sysslorna utföras gemensamt, och då arbetet
intagit hedersplatsen i samhället och frambringar
mycket mer än hvad som behöfs för alla — huru
skulle man kunna tvifla på, att denna tendens, som
redan är så mäktig, icke skulle utvidga sitt välde ända
till att bli själfva grundtanken i det sociala lifvet?

Efter dessa antydningar, och när vi dessutom
betänka expropriationens praktiska sida, om hvilken
vi skola tala i de följande kapitlen, anse vi för
vår första skyldighet, sedan revolutionen brutit den
styrka, som uppehållit det nuvarande samhället,
att omedelbart förverkliga kommunismen.

Men vår kommunism är hvarken den, som
falanstérernas förespråkare önskade, eller de tyska
auktoritära teoretikernas. Den är den anarkistiska
kommunismen, kommunismen utan regering — de
fria människornas kommunism. Den är syntesen
af de båda mål, som människosläktet sträfvat efter
genom alla tider: den ekonomiska friheten och den
politiska friheten.

*** **II.**

Då vi taga »anarkien» till vårt politiska
organisationsideal, göra vi återigen icke annat än
formulera en annan tendens, som uttalats af
mänskligheten. Hvarje gång, som de europeiska samhällenas
utveckling tillåtit det, ha de skakat på
auktoritetens ok och dragit upp linjerna till något system,
som varit grundadt på den individuella frihetens
princip. Och vi se i historien, att de perioder, under
hvilka regeringarna störtats i följd af delvisa eller
allmänna revolter, ha varit tider af plötsligt
framåtskridande på det ekonomiska och intellektuella området.

Än är det frigörelsen af kommunerna, hvilkas
byggnader — som ju äro frukten af fria associationers
fria arbete — aldrig senare blifvit öfverträffade;
än är det bondekrigen, hvilkas följd blef
reformationen och som satte påfvedömet i fara; än är det
det samhälle, som var fritt ett ögonblick, och som
skapades på andra sidan Atlanten af missnöjda, som
kommit från det gamla Europa.

Och om vi ge akt på de civiliserade nationernas
nuvarande utveckling, märka vi så tydligt, att man
icke kan misstaga sig därpå, en allt starkare rörelse
för att begränsa regeringens verkningskrets och lämna
alltmer frihet åt individen. Det är den nu pågående
evolutionen, som visserligen i någon mån störes af
de nuvarande eländiga institutionerna och de från det
förflutna nedärfda fördomarna; liksom alla
evolutioner väntar den endast på revolutionen för att
kullstöta de gamla ruckel, som stå dem i vägen, och få
ett fritt lopp i det pånyttfödda samhället.

Efter att länge ha försökt lösa det olösliga
problemet att skaffa sig en regering, »som kan tvinga
individen till lydnad, utan att därför upphöra att
själf lyda samhället», har mänskligheten sträfvat efter
att befria sig från all slags styrelse och att
tillfredsställa sitt behof af organisation genom fri
öfverenskommelse mellan individerna och grupper, som ha
samma mål. Den minsta lilla territoriala enhets
oberoende blir ett trängande behof: den ömsesidiga
öfverenskommelsen ersätter lagen och ordnar öfver
gränserna de enskilda intressena i riktning mot ett
allmänt mål.

Allt som fordom ansågs såsom regeringens
åliggande vill man i våra dagar göra den stridigt, man
ordnar för sig bättre och lättare utan dess
mellankomst. Då vi undersöka de framsteg, som gjorts i
denna riktning, måste vi dra den slutsatsen, att
människosläktet har den tendensen att bringa till lika
med noll regeringens verksamhet, det vill med andra
ord säga att störta staten, denna personifikation af
orättvisa, förtryck och monopol.

Vi ha redan sett en skymt af en värld, i hvilken
den enskilde upphört att vara bunden af lagarna och
icke hyser andra än samhälleliga böjelser, ett resultat
af det behof vi alla känna, att söka stöd och
sympati hos våra grannar och samarbete med dem.

Helt säkert skall idén om ett samhälle utan stat
uppväcka minst lika många invändningar som den
ekonomiska politiken i ett samfund utan privat
kapital. Vi ha alla varit uppfödda med fördomar
angående statens uppgift att vara försyn. Hela vår
uppfostran, alltifrån undervisningen i de romerska
traditionerna ända till invigningen i den byzantiska
lagsamling, som man studerar under namn af romersk
rätt, och de olika vetenskaper, som läras vid
universiteten, invänja oss i att tro på regeringens och
på staten - försynens dygder.

Filosofiska system ha utarbetats och förkunnats
för att upprätthålla denna fördom. Teorien om lagen
uppställes i samma ändamål. Hela politiken är
grundad på denna princip, och hvarje politiker, hvilken
färg han än må ha, kommer alltid att säga till folket:
»Gif mig makten, jag vill, jag kan befria er från det
elände, som trycker er!»

Från vaggan till grafven styras alla våra
handlingar af denna lära. Slå upp hvilken bok som helst
i sociologi eller lagkunskap, så kommer ni alltid att
finna, att regeringen, dess organisation och dess
handlingar intaga så stor plats, att vi vänja oss att tro,
att det icke finns något, som öfvergår regeringen och
statsmän.

Samma läxa upprepas i pressen i alla tonarter.
Hela spalter ägnas åt riksdagsdebatter och
politikernas intriger, landets dagliga, oändligt stora lif får
knappast plats där i några rader som ett ekonomiskt
ämne à propos någon lag, eller under hvarjehanda
genom polisens mellankomst. Och när ni läser dessa
tidningar, tänker ni näppeligen på, hvilket oräkneligt
antal varelser — hela mänskligheten så att säga —
som lefva och dö, lida, arbeta och äta, tänka och
skapa, utomkring dessa par stycken skrymmande
personligheter, som man upphöjer ända därhän, att
man låter mänskligheten döljas i deras af vår
okunnighet förstorade skuggor.

Och så snart man går från det, som är tryckt,
till själfva lifvet, så snart man kastar ett öga på
samhället, förvånas man dock öfver den oändligt ringa
roll, som regeringen spelar där. Balzac har redan
anmärkt, huru många millioner bönder, som lefva hela
sitt lif utan att lära känna staten annat än genom
de skatter, som de tvingas att betala till den. Hvarje
dag göras millioner öfverenskommelser utan statens
mellankomst, och de största af dessa — handelns och
börsens — göras upp på ett sätt, så att regeringen icke
ens skulle kunna åberopas, om den ena parten hade
för afsikt att icke hålla sin förbindelse. Tala med en
man, som förstår sig på handel, och han skall säga
er, att de transaktioner, som ske hvarje dag mellan
affärsmän, skulle vara en absolut omöjlighet, om de
icke voro grundade på ömsesidigt förtroende. Vanan
att hålla sitt ord, önskan att icke förlora kredit är
fullt tillräcklig för att upprätthålla denna relativa
hederlighet — affärshederligheten. Till och med en
person, som icke känner det minsta samvetskval öfver att
förgifta sin kundkrets genom osunda, men med
prålande etiketter försedda varor, vill bevara den hedern
att hålla sina förbindelser. Men om denna relativa
moralkänsla kunnat utveckla sig till och med under våra
nuvarande förhållanden, då önskan att rikta sig är enda
målet och enda drifkraften — kan ni då dra i tvifvel,
att den skulle hastigt tillväxa, så snart det att
fråntaga andra frukten af deras arbete icke längre vore
samhällets grund?

Ett annat framträdande drag, som i synnerhet
karakteriserar vår generation, talar ännu mer till
förmån för våra idéer. Det är den ständiga tillväxten
af verksamhetsfält, för hvilkas tillkomst man har att
tacka det enskilda initiativet och det ofantliga
tilltagande af fria grupper af alla slag. Vi skola tala
mera därom i det kapitel, som skall ägnas åt Det
fria aftalet. Må det för ögonblicket vara nog att
säga, att dessa fakta äro talrika och så vanliga, att
de bilda det egentliga väsendet af detta århundrades
senare hälft, äfven om de socialistiska och politiska
skriftställarna äro okunniga därom och föredraga att
alltid underhålla oss med regeringens funktioner.
Dessa fria organisationer, som växla i det oändliga,
äro en så naturlig företeelse, de tillväxa snabbt och
gruppera sig med så mycken lätthet, de äro ett så
nödvändigt resultat af den civiliserade människans
ständigt växande behof, och de ersätta slutligen på
ett så fördelaktigt sätt regeringens inblandning, att
vi böra i dem erkänna en allt mer viktig faktor i
samhällenas lif.

Om de ännu icke utbreda sig öfver lifvets alla
förhållanden, så är det emedan de möta ett
oöfverstigligt hinder i arbetarens fattigdom, i
klassindelningen i det nuvarande samhället, i det privata
besittningstagandet af kapitalet och i staten.
Kullstörta dessa hinder— och ni skall få se dem fylla de
civiliserade människornas oändliga verksamhetsfält!

De sista femtio årens historia ha försett oss med
lefvande bevis på den representativa regeringens
oförmåga att utföra de funktioner, med hvilka den
öfverhopats. Man kommer en dag att tala om det
nittonde seklet som en tidpunkt, då parlamentarismen
slog fel.

Men denna oförmåga blir så tydlig för alla,
parlamentarismens brister och den representativa
principens grundlyten äro så i ögonen fallande, att de få
tänkare, som kritiserat den — J. S. Mill, Leverday
— icke ha behöft annat än öfversätta det allmänna
missnöjet. Och skulle man verkligen icke förstå, att
det är absurdt att kalla fram några män och säga
till dem: »Stifta lagar åt oss i alla vårt lifs
förhållanden, till och med om ni allesammans äro
okunniga om dem!» Man börjar förstå, att
majoriteternas styrelse är detsamma som att öfverlämna alla
landets affärer åt dem, som utgöra majoriteten, det
vill säga åt »paddorna i träsket» i riksdagen och i
kretsförsamlingarna, med ett ord åt dem, som icke
ha någon åsikt. Mänskligheten söker, och den håller
redan på att finna nya utvägar.

Den internationella postunionen, järnvägsbolagen,
de lärda samfunden ge oss exempel på, hur lösningen
funnits för det fria aftalet, som kan sättas i lagens
ställe.

Nu, då de kring världens fyra hörn kringströdda
grupperna vilja sammansluta sig i något visst syfte,
utnämna de icke längre något internationellt
parlament af ombud, som skola duga till allt och säger
till dem: »Antag lagar, vi lyda». När man icke
direkt eller skriftligen kan komma öfverens, skickar
man delegerade, som satt sig in i den specialfråga,
som föreligger, och säger till dem: »Försök att komma
öfverens om denna sak och kom sedan tillbaka —
icke med en lag i fickan utan med ett förslag till
öfverenskommelse, som vi kunna antaga eller icke
antaga.»

Det är så de stora industribolagen, de lärda
samfunden, alla slags föreningar, som redan finnas
öfverallt i Europa och Förenta staterna, handla.
Och det är sålunda ett befriadt samhälle bör handla.
För att utföra expropriationen blir det fullkomligt
omöjligt för samhället att organisera sig på den
parlamentariska representationens princip. Ett samhälle,
som var grundadt på slafveri, kunde komma
öfverens med monarkien, ett samhälle grundadt på
lönearbete och massornas utsugning af dem, som sitta
inne med kapitalet, kan komma öfverens med
parlamentarismen. Men ett fritt samhälle, som tar det
gemensamma arfvet i besittning, bör i det fria
grupperandet och gruppers fria sammanslutning söka en
ny organisation, som passar för det nya ekonomiska
skedet i historien.

Till hvarje ekonomiskt skede svarar det
politiska, och det skulle vara omöjligt att röra vid
egendomen utan att samtidigt finna ett nytt slag
af politiskt lif.


** **EXPROPRIATIONEN.**


*** **I.**

Det berättas, att då Rotschild år 1848 såg sin
förmögenhet hotad genom revolutionen, uppfann han
följande kvickhet: »Jag erkänner mycket gärna», sade
han, »att min förmögenhet är förvärfvad på andras
bekostnad. Men om den delades mellan de många
millionerna européer, skulle det endast bli en
riksdaler på hvar och en. Nåväl, jag förbinder mig till
att återlämna hans riksdaler åt hvar och en, som
ber mig om den!»

Då detta var sagdt och vederbörligen kungjordt,
spatserade han lugnt på Frankfurts gator. Tre eller
fyra personer, som han mötte, fordrade sin
riksdaler, och han räckte dem den med ett sardoniskt
löje, och sprattet hade sålunda lyckats. Millionärens
familj är än i dag i besittning af hans skatter.

Ungefär på samma sätt resonnera de kloka
hufvudena inom bourgeoisien, när de säga: »Ah,
expropriationen, jag förstår! Ni tar ifrån alla människor
deras ytterrockar och kastar dem i en hög, och
sedan får hvar och en ta sig en, och så får man
slåss om att få den bästa!»

Detta är endast ett smaklöst skämt. Det vi
behöfva göra, är icke att kasta alla ytterrockar i en
hög för att sedan dela ut dem, och det skulle i
alla fall vara en viss fördel för dem, som frysa. Det
är icke heller att dela Rotschilds riksdalrar. Det
vi behöfva är att organisera oss på så sätt, att
hvarje mänsklig varelse, som kommit till världen,
skulle först och främst vara försäkrad om att få
lära ett nyttigt arbete och få vana därvid och sedan
att få göra detta arbete utan att begära lof af
ägaren och arbetsgifvaren och utan att till dem, som
bemäktigat sig jorden och maskinerna, betala
lejonparten af allt hvad de frambringa.

Hvad de rikedomar af alla slag angår, som
innehållas af familjerna Rotschild och Vanderbilt, skola
de tjäna oss att bättre organisera vår gemensamma
produktion.

Den dag, då jordbrukarna kunna bearbeta jorden
utån att betala hälften af det de frambringa; den
dag, då de maskiner, som äro nödvändiga för att
bereda jorden för de stora skördarna, finnas rikligt
tillgängliga till fritt användande för åkerbrukaren,
den dag, då grufarbetaren kommer att producera åt
samfundet och icke åt monopolet, skola arbetarna
icke längre gå i trasor, och det skall icke längre
finnas Rotschildar eller andra utsugare.

Ingen människa skall då längre behöfva sälja
sin arbetsstyrka för en lön, som icke representerar
mer än en del af det han producerar.

»Må vara», svarar man. »Men det skulle komma
Rotschildar från andra länder. Kan ni hindra en
person, som samlat millioner i Kina, att komma
och slå sig ned hos oss? Och från att han här omger
sig med tjänare och aflönade arbetare, att han
utsuger dem och riktar sig på deras bekostnad?»

»Ni kan icke göra revolution på hela jorden på
samma gång. Eller tänka ni anordna tullstationer
vid edra gränser för att visitera de resande och ta
ifrån dem deras pengar? — Anarkistgendarmerna
skulle skjuta på dem, som ville gå förbi, det blir ju
vackert att se på!»

Det ligger en djup villfarelse i dessa
resonnemang. Detta kommer sig däraf, att man aldrig
undersökt, hvarifrån de rikas pengar komma. Litet
eftertanke skulle vara nog för att visa oss, att källan
till dessa skatter är de fattigas nöd.

Där det icke kommer att finnas några fattiga,
kan det icke heller finnas några rika, som kunna
exploatera dem.

Låtom oss ett ögonblick betrakta medeltiden,
då de stora förmögenheterna började att tillväxa.

En feodalbaron har tagit en fruktbar dal i
besittning. Men så länge detta jordstycke icke är
befolkadt, är vår baron alldeles icke rik. Hans jord
skänker honom ingenting, han kunde lika väl äga
jordstycken på månen. Hvad skall han då göra för
att bli rik? Han skall skaffa sig bönder.

Om emellertid hvarje landtman ägde en
jordtorfva, som vore fri från alla pålagor, om han
dessutom ägde verktyg och boskap, som äro nödvändiga
för arbetet, hvem skulle väl då gå och plöja
baronens jord? Hvar och en skulle stanna hemma hos
sig. Men nu finns det hela trakter, där människorna
är utfattiga. De ha blifvit utarmade af krig, torka,
pest, de ha hvarken kärror eller plogar. Järn var
dyrt i medeltiden och arbetshästen ännu dyrare.

Alla fattiga söka få så bra betaldt som möjligt. Och
en dag, när de gå där, få de vid gränsen till
baronens egendom se en påle, på hvilken med några
obegripliga tecken förkunnas, att den arbetare, som
kommer och slår sig ned på detta område, skall
jämte jorden få verktyg och material att bygga en
stuga samt utsäde till sin åker utan att betala några
pålagor under ett visst antal år. Detta antal är
tecknadt med lika många kors på pålen, och bonden
förstår hvad dessa kors betyda.

På så sätt strömma de fattiga till baronens
egendom. De anlägga vägar, torrlägga kärr, skapa
byar. Efter nio år pålägger dem baronen
arrendeafgift, fem år därefter tar han upp pålagor, som
sedan fördubblas, och arbetaren antar dessa nya
vilkor, därför att han på annat håll icke skulle
finna några bättre. Och så småningom blir med hjälp
af lagen, som stiftas af herrarna, bondens fattigdom
källan till baronens rikedom och icke endast baronens
utan också en hel skara ockrares, som slå sig ned
i byarna och föröka sig mer ju fattigare bonden
blir.

Sålunda tillgick det i medeltiden. Och är det
icke nu alldeles på samma sätt? Om det funnes
fri jord, som bonden kunde odla som han behagade,
skulle han väl då gå och betala tusen mark
hektaren till herr vikomten, som behagar sälja en
jordlapp till honom? Skulle han väl betala ett dyrt
arrende, som tar ifrån honom tredjedelen af det han
frambringar? Skulle han väl gå på dagsverken för
att gifva hälften af sin skörd åt egendomsherrn?

Men han äger ingenting, således måste han
antaga hvilka vilkor som helst, förutsatt att han kan
lefva och odla jorden; och den han riktar är
egendomsherrn.

Midt i nittonde århundradet, likaväl som under
medeltiden, är det fortfarande bondens fattigdom,
som bildar jordägarens rikedom.

*** **II.**

Ägaren till jorden blir rik på böndernas
fattigdom. Det är på samma sätt med industriidkaren.

Vi ha t. ex. en borgerlig man, som på ett eller
annat sätt befinner sig äga femhundratusen francs.
Han kunde visserligen lefva upp ända till femti
tusen francs om året, hvilket i grunden är ganska
litet med den fantastiska, dåraktiga lyx, som vi se
i våra dagar. Men då skulle han icke ha något
kvar om tio år. En »praktisk» man föredrar därför
också att bevara sin förmögenhet orörd och att skaffa
sig en liten vacker årlig ränta.

Detta är mycket enkelt i vårt samhälle, just
emedan våra städer och byar myllra af arbetare,
som icke ha något att lefva af under en månad,
icke ens under fjorton dagar. Vår man bygger upp
en fabrik: bankirerna täfla om att få låna honom
ännu fem hundra tusen francs, isynnerhet som han
har rykte att vara hederlig, och med denna million
kan han anställa fem hundra arbetare.

Om det i grannskapet icke funnes annat än
män och kvinnor, som hade en säker tillvaro, hvem
skulle väl då gå och arbeta hos mannen ifråga?
Ingen skulle gå in på att för en lön af tre francs
om dagen tillverka varor, som äro värda fem eller
till och med tio francs.

Men vi veta allt för väl, att olyckligtvis de fattigare
kvarteren i staden och i de närliggande byarna fulla
med människor, hvilkas barn gå omkring med
skrikande magar. Fabriken har icke heller väl blifvit
färdig, förrän arbetarna strömma dit i massa. Det
behöfs icke mer än hundra, men det har redan
kommit ett tusen. Och så fort fabriken går, kommer
ägaren — så vida han icke är en ovanlig
dumbom — att inkassera på hvart par armar, som
arbetar hos honom, netto ett tusen francs om året.

Vår fabrikör skapar sig på detta sätt en god
ränta. Och om han väljer en inbringande
industrigren, och om han är slug och förståndig, kommer
han så småningom att förstora sina räntor genom
att fördubbla antalet af de arbetare han sysselsätter.

Då blir han en känd man i trakten. Han kan
bjuda andra kända män, magistratspersoner och
riksdagsmännen på frukost. Han kan gifta sin
förmögenhet med en annan förmögenhet, och längre fram
kan han skaffa förmånliga platser åt sina barn och
därefter få någon koncession af staten. Han får
någon leverans till armén eller prefekturen, han
kommer alltid att förstora sin förmögenhet, och en
vacker dag kommer ett krig eller helt enkelt ett
krigsrykte eller en spekulation på börsen att låta
honom göra någon stor kupp.

Nio tiondelar af Förenta staternas stora
förmögenheter — Henry Georges har noggrant beskrifvit
det i sina »Samfundsproblem» —ha uppstått genom
något större bedrägeri, som utförts med statens
tillhjälp. I Europa ha nio tiondelar af
förmögenheterna i våra monarkier och våra republiker samma
urspung: det fins inte två sätt att bli milionär på.

Hela konsten med rikedomen ligger i detta:
att finna utfattiga människor, betala dem med tre
francs och låta dem tillverka för tio. Samla på
detta sätt en förmögenhet! Låt den sedan tillväxa
genom någon större kupp med statens hjälp!

Skola vi äfven tala om de små förmögenheter,
som man säger ha uppstått genom de
förtänksammas »sparpengar», då ju sparade pengar i sig själfva
icke »ge» något, så länge de »sparade» styfrarna icke
användas till att utsuga fattiga stackare?

Låtom oss tänka oss en skomakare! Vi antaga
att hans arbete lönar sig bra, att han har goda
kunder och att han genom försakelser lyckats lägga
åt sido två francs om dagen, femtio francs i
månaden.

Vi antaga vidare, att denne skomakare aldrig
är sjuk; att han äter så mycket han har lust till,
trots lusten att spara, att han icke gifter sig och
att han icke har några barn, att han icke dör af
lungsot, låt oss antaga allt hvad vi behaga!

Nåväl, vid femtio års ålder har han icke lagt
undan femtio tusen francs, och han har icke något
att lefva af under sin ålderdom, då han icke kan
arbeta längre. Det är sannerligen icke på detta sätt,
som man samlar förmögenhet.

Men låtom oss tänka oss en annan skomakare;
Så fort han har lagt undan några sous, skyndar
han sig att gå med dem till sparkassan, och denna
lånar dem åt den borgerliga mannen, som håller på
att sätta upp en affär för utsugning af fattiga. Sedan
tar han en lärling — barn till en fattig stackare,
som anser sig lycklig, om hans son om en fem års
tid lärt sig yrket och kan försörja sig.

Lärlingen arbetar in pengar åt skomakaren, och
om denne har kunder, tar han sig en till, och
sedan ännu en. Längre fram får han två eller tre
arbetare — fattiga stackare, som äro glada att
förtjäna tre francs om dagen på ett arbete, som är
värdt sex. Och om vår skomakare »har tur», det
vill säga, om han är tillräckligt knepig, komma hans
arbetare och lärgossar att inbringa honom en tjugo
francs om dagen utöfver hans eget arbete. Han
kan utvidga sin affär, han blir så småningom rik
och behöfver icke neka sig det nödvändigaste. Han
efterlämnar ett litet arf åt sin son.

Detta kallas att »göra besparingar, att lefva i
enkla vanor». I grunden är det helt enkelt att
exploatera utfattiga människor.

Handeln tycks vara ett undantag från denna
regel. »Om nu en man», säger någon, »köper te i Kina,
för in det i Frankrike och förtjänar trettio procent
på sina pengar, så har han icke utsugit någon.»

Och det är dock alldeles samma förhållande. Om
mannen hade burit teet på ryggen, då kan så vara!
Fordom, i den tidiga medeltiden, var det just på
detta sätt, som man bedref handel. Man kom heller
aldrig till de jättestora förmögenheter, som finnas i
våra dagar: köpmannen på den tiden lade knappast
af några riksdaler efter en svår och farlig resa.
Det var mindre törsten efter vinst än smaken för
resor och äfventyr, som dref honom till handeln.

Nu för tiden är metoden vida enklare.
Köpmannen, som äger ett kapital, behöfver icke röra sig från
sitt kontor för att bli rik. Han telegraferar till en
kommisionär en order att köpa hundra tunnor te,
han hyr ett fartyg, och på några veckor eller på
tre månader, om ni så vill, har fartyget fört till
honom hans last. Och om han gifvit ut hundra
tusen francs, inhöstar han tre hundra, så vida han
icke velat spekulera i någon ny vara, i hvilket fall
han kan fördubbla sin förmögenhet eller riskera att
helt och hållet mista den.

Men hur har han väl kunnat finna män, som
beslutat sig för att göra öfverfarten, resa till Kina
och tillbaka igen, arbeta hårdt, fördraga mödor,
våga sina lif för en knapp aflöning? Hur har han
i dockorna kunnat finna lastare och lossare, som han
betalar precis så mycket, att de icke svälta ihjäl
medan de arbeta? Huru? — Emedan de äro fattiga.
Gå till en hamn! Besök kaférna vid redden, gif
akt på männen, som komma dit och ta hyra! Se
på dessa sjömän, som äro glada, om de bli antagna
till en lång resa efter veckors eller månaders väntan!
Under hela sitt lif ha de vistats på det ena
fartyget efter det andra, och de skola komma på ännu
fler, ända tills de en dag finna döden i vågorna.

Gå in i dessa kojor, betrakta dessa kvinnor
och barn i trasor, som man icke vet hur de lefva,
medan de vänta på faderns återkomst — och då
får ni svar.

Ni kan få massor af dylika exempel, ni kan
välja dem, hvar ni har lust: tänk efter, hvad som
är källan till alla rikedomar, stora eller små, de
må komma från handeln, bankrörelsen, industrien
eller jorden! Öfverallt skall ni kunna konstatera,
att den enes rikedom är byggd på den andres
fattigdom. Ett anarkistiskt samhälle behöfver icke
frukta den okända Rothschild, som kommer och slår
sig ned däri. Om hvarje medlem af samfundet vet,
att han efter några timmars produktivt arbete har
rätt till alla nöjen, som civilisationen kan skaffa,
till de djupa njutningar, som vetenskapen och
konsten ger åt dem, som odla dem, då går han icke
och säljer sin arbetsstyrka för en mager lön; ingen
kommer att erbjuda sig att göra denna herr
Rothschild rik.

Då vi besvarat ofvanstående invändningar, ha
vi på samma gång bestämt gränserna för
expropriationen.

Expropriationen bör gå utöfver allt, som tillåter
någon, hvem det vara må — bankir, industriidkare
eller landtbrukare — att draga inkomst af andras
arbete. Denna sats är klar och lättbegriplig.

Vi vilja icke beröfva alla människor deras
ytterrockar; men vi vilja återgifva åt arbetarna allt, som
tillåter hvem som helst att utsuga dem, och vi
skola anstränga alla våra krafter för att ingen skall
sakna något och sålunda icke en enda människa skall
bli tvungen att sälja sina armar för att lefva,
hvarken hon eller hennes barn.

Det är sålunda vi förstå expropriationen och
vår plikt under den revolution, som vi hoppas skall
komma — icke två hundra år härefter — utan i
en snar framtid.

*** **III.**

Den anarkistiska idén i allmänhet och
expropriationens idé i synnerhet finner mycket större
sympati än man tror hos de oberoende människorna
med karaktär och hos dem, för hvilka sysslolösheten
icke är det högsta idealet. »Akta er emellertid»,
säger ofta en af våra vänner, »att gå för långt!
Mänskligheten ändrar sig icke på en dag, gå icke
för fort i edra expropriations- och anarkiförslag!
Ni riskera då, att icke kunna utföra något
bestående!»

Nå väl, det vi frukta i fråga om expropriation,
det är ingalunda att gå för långt. Vi frukta tvärtom,
att expropriationen skall utföras efter en alltför liten
skala för att bli varaktig, att den revolutionära
lusten skall stanna på halfva vägen, att den skall
uttömmas i halfmesyrer, som icke kunna
tillfredsställa någon, och som midt under det de
åstadkomma en ofantlig omstörtning i samhället och ett
afstannande af alla dess funktioner, dock icke skola
vara lifskraftiga utan sprida ett allmänt missnöje
och oundvikligt medföra reaktionens triumf.

Det fins verkligen i vårt samhälle fastställda
förhållanden, som det är omöjligt att ändra, om man
endast rör vid en del af dem. De olika drifhjulen
i vår ekonomiska organisation äro så nära förbundna
med hvarandra, att man icke kan ändra ett enda
utan att ändra dem allesammans; man kommer att
märka detta, när man viil expropriera någon, hvem
det än må vara.

Låtom oss tänka oss, att det i någon trakt
skulle utföras en begränsad expropriation, att man
till exempel skulle inskränka sig till att expropriera
de stora jordägarna utan att röra vid fabrikerna,
som Henry Georges nyligen Arille; att man i en stad
skulle expropriera husen, utan att göra varorna till
gemensam egendom; att man i en industritrakt skulle
expropriera fabrikerna utan att röra vid de stora
jordegendomarna.

Resultatet skall alltid bli detsamma. En
oändlig skakning i det ekonomiska lifvet utan medel att
omorganisera detta ekonomiska lif på ny grund, ett
afstannande af industrien ocli handeln utan en
återgång till rättvisans principer, omöjlighet för
samhället att återuppbygga ett harmoniskt helt.

Om landarbetaren gör sig fri en dag från den
stora egendomsherrn utan att industriarbetaren gör
sig fri från den industriidkande kapitalisten, från
affärsmannen och bankiren — så blir det ingenting
uträttadt. Landtarbetaren lider för närvarande icke
endast af att behöfva betala räntor till jordägaren,
utan han lider också af alla de nuvarande
förhållandena; han lider af den skatt, som pålägges
honom af industriidkaren, som tvingar honom att
betala tre francs för en spade, som — i jämförelse
med jordbrukarens arbete — icke är värd femton
sous; af skatter till staten, som icke kan existera
utan ön fruktansvärd hierarki af ämbetsmän; af
underhållningskostnader till hären, som upprätthåller
staten, emedan industriidkarna i alla länder ligga i
en ständig strid för afyttrandet af sina varor, och
kriget hvarje dag kan utbryta som följd af något
gräl om exploateringen af någon del af Asien eller
Afrika. Landtarbetaren lider af den minskade
befolkningen på landet, hvars ungdom lockas till de
stora städernas fabriker genom den till utseendet
höga lönen, som tillverkarna af lyxföremål tidtals
betala, och af ett rörligare lif; de lida äfven af det
konstgjorda beskyddandet af industrien, af
köpmansspekulationen från grannländerna, af
börsspekulationen, af svårigheten att förbättra jorden och af de
ofullkomliga redskapen m. m. Med ett ord,
landtbruket lider, icke endast af räntan, utan af hela
sammanfattningen af de förhållanden, som råda i
våra på utsugningen grundade samhällen. Och till
och med om expropriationen skulle ge tillfälle åt
alla att odla jorden och att göra den värdefull utån
att betala räntor till någon människa, till och med
om jordbruket då skulle få ett ögonblicks välstånd,
hvilket ännu icke är bevisadt, skulle det snart
störtas ned igen i den aftyning, i hvilken det för
närvarande befinner sig. Allt skulle få börjas om
på nytt och därtill med nya svårigheter.

På samma sätt med industrien. Öfverlämna i
morgon fabrikerna åt arbetaren, gör detsamma, som
blifvit gjordt för en del bönder, åt hvilka man
återgifvit eganderätten till jorden! Tag bort
arbetsgifvaren, men låt egendomsherren behålla jorden,
bankiren pengarna, affärsmannen börsen; behåll kvar i
samhället denna massa af sysslolösa, som lefva på
arbetarens möda, upprätthåll fortfarande de tusen
mellanhänderna, staten med dess oräkneliga
ämbetsmän — och industrien kan icke gå. Då den icke
finner köpare bland bönderna, som för blifvit fattiga;
då den icke äger råvaran och icke kan exportera
sina produkter, delvis till följd af handelns
afstannande men i synnerhet på grund af industriens
centralisation, kan den endast vegetera och kasta
arbetarna på gatan, och dessa uthungrade skaror
skola vara färdiga att underkasta sig första bästa
ränksmidare eller till och med att vända om till
det gamla systemet, så vida det endast garanterar
dem arbete.

Eller expropriera egendömsherrarna och skänk
fabriken åt arbetarna, men utan att röra vid dessa
massor af mellanhänder, som nu spekulera i mjöl
och spannmål, kött och kryddor i de stora städerna,
samtidigt med att de afsätta våra fabrikers varor.
Nå väl, låt afsättningen stanna och varorna icke
längre cirkulera! Då det fattas bröd i Paris, och
då Lyon icke längre finner köpare för sina
sidentyger, då blir reaktionen förskräcklig, den kommer
att trampa på lik, föra mitraljöserna in i de stora
städerna och ut på landsbygden, utföra hela orgier
af afrättningar och deportationer, såsom den gjorde
1815, 1848 och 1871.

Allting hänger ihop i våra samfund, och det är
omöjligt att förändra något som helst utan att skaka
det hela.

Från och med den dag, då man nedslår
privategendomen i någon af dess former — jordbrukets
eller industriens — blir man tvungen att nedslå den
i allo. Själfva revolutionen kommer att göra det
till en nödvändighet.

Dessutom skulle man icke, äfven om man ville
det, kunna inskränka sig till en expropriation, som
utfördes endast delvis. Då en gång Den Heliga
Egendomens princip har vacklat, skola dess
teoretici icke kunna hindra den från att förstöras, på
ena bållet af torfvans slafvar, på det andra af
industriens.

Om en stor stad, till exempel Paris, lägger
hand endast på husen eller fabrikerna, blir den
genom sakens inre nödtvång drifven till att icke
längre erkänna åt bankirerna rätten att indrifva af
kommunen femtio millioner i skatt under form af
ränta på forntida lån. Den blir tvungen att sätta
sig i förbindelse med jordbrukare och att
obevekligt drifva dem till att göra sig fria från jordägarna.
För att kunna äta och producera måste den expropriera
järnvägarna, och för att icke förspilla
matvarorna, för att icke som kommunen 1793 bli ett byte
för spannmålsspekulanterna måste den slutligen
öfverlämna åt medborgarna själfva omsorgen att förse
sina magasin med födoämnen och att utdela
produkterna.

Emellertid ha ännu några socialister sökt att
göra en distinktion. »Må man expropriera jorden och
marken», säga de, »verkstäderna och fabrikerna, det
äro vi med om. Det är produktionsmedel, och det
är rättvist att anse dem för allmän egendom. Men
utom dessa fins det förnödenhetsartiklar: föda,
kläder, bostad, och dessa böra förbli privategendom.»

Det sunda människoförståndet har besegrat
denna subtila distinktion. Naturligtvis äro vi icke
vildar, som lefva i skogen under ett skygd af
grenar. Europén, som arbetar, måste ha ett hus, en
säng, en kakelugn.

Sängen, rummet, huset äro platser för lättja,
för den, som icke frambringar något. Men för
arbetaren är ett varmt och ljust rum lika väl ett
produktionsmedel som maskinen eller verktyget. Det
är hvilostället för hans muskler och hans nerver,
som i morgon skola användas i arbetet. Arbetarens
hvila, det är det samma som maskinens
drifkraft.

Detta är ännu tydligare hvad födan angår.
De s. k. nationalekonomerna, om hvilka vi tala, ha
aldrig försökt påstå, att kolet, som brinner i
maskinen, icke bör anses lika nödvändigt för
produktionen som råvaran. Hvarför skulle då födan, utan
hvilken den mänskliga maskinen icke skulle kunna
göra den minsta ansträngning, kunna uteslutas från
de föremål, som äro nödvändiga för den arbetande?
Kan det vara någon återstod af religiös mysticism?

Den förmögnes öfverdrifvet rikliga och
raffinerade måltid är visserligen en lyxvara. Men den
arbetandes måltid är ett af dessa föremål, som äro
nödvändiga för produktionen i samma grad som
kolet, som brännes i ångmaskinen.

Det är på samma sätt med kläderna. Ty om
nationalekonomerna, som gjort denna skillnad mellan
produktionsmedlen och förnödenheterna, voro klädda
som vildarna på Nya Guinea, då skulle vi förstå
dessa undantag. Men människor, som icke skulle
kunna skrifva en rad, om de icke hade en skjorta
på kroppen, äro icke lämpliga att göra en så stor
skillnad mellan skjortan och pennan. Och om också
de prålande klädningar, som deras damer bära äro
lyxföremål, så fins det dock ett visst slags lärft,
bomulls- eller ylletyg, som den arbetande icke kan
undvara, om han skall kunna arbeta. Blusen och skorna,
utan hvilka en arbetare skulle vara generad att
bege sig till sitt arbete, jackan, som han sätter på
sig, när dagsarbetet är slut, och hans mössa, allt
detta är lika nödvändigt för honom som hammaren
och städet.

Antingen man vill det eller ej, så är det
sålunda folket tänker sig revolutionen. Så snart det
sopat bort regeringarna, skall det framförallt försäkra
sig om en hälsosam bostad, tillräcklig föda och
kläder utan att betala någon tribut.

Och folket skall ha rätt. Dess handlingssätt
skall bli oändligt mycket mer öfverensstämmande
med »vetenskapen», än nationalekonomernas, som göra
så mångft distinktioner mellan produktionsverktygen
och förnödenhetsartiklarna. Folket skall förstå, att
det är just därmed, som revolutionen bör börja, och
det skall lägga grunden till den enda ekonomiska
vetenskap, som kan fordra titel af vetenskap och
som man skulle kunna benämna sålunda: Studium
af människosläktets behof och de ekonomiska medlen
att tillfredstålla dem.

** **LIFSMEDLEN**

*** **I.**

Om den kommande revolutionen skall bli en
social revolution, kommer den att skilja sig från
föregående resningar, icke endast genom sitt mål,
utan också genom sitt tillvägagångssätt. Ett nytt
mål fordrar nya vägar.

De tre stora folkrörelser, som vi haft i
Frankrike på ett århundrade, äro sins emellan mycket
olika i många afseenden. Och dock äga de alla ett
gemensamt drag.

Folket slåss för att störta det gamla
kungaväldet, det utgjuter sitt dyrbara blod. Men sedan det
gjort en första kraftansträngning, träder det tillbaka
i skuggan. En styrelse bildas hopsatt af mer eller
mindre hederliga män, och det är den, som åtar
sig att organisera republiken 1793, arbetet 1848, den
fria kommunen 1871.

Denna regering är genomträngd af jakobinska
idéer och sysselsätter sig först och främst med de
politiska frågorna: omorganisation af maktens
maskineri, rensning inom administrationen, skiljande af
stat och kyrka, medborgerliga friheter med mera
sådant.

Arbetarklubbarna vaka visserligen öfver de nya
regeringsmedlemmarna och göra ofta sina idéer
gällande. Men till och med i dessa klubbar, talarna
må vara borgare eller arbetare, är det alltid den
borgerliga idén, som härskar. Man talar mycket om
politiska frågor — man glömmer brödfrågan.

Stora tankar kommo fram denna tid, tankar,
som satt världen i rörelse; ord uttalades, som ännu
komma våra hjärtan att slå efter ett århundrade.

Men det fattades bröd i förstäderna.

Så fort revolutionen bröt ut, afstannade arbetet
oundvikligt. Cirkulationen af varor afbröts,
kapitalen doldes undan. Arbetsgifvarna hade ingenting att
frukta af dylika tider, han lefde på sina räntor,
han spekulerade icke i eländet, men den aflönade
såg sig hänvisad till att dra sig fram, bäst han
kunde, från den ena dagen till den andra. Det
började bli brist på lifsmedel.

Nöden framträdde — en nöd sådan, att man
knappt sett dess like under den gamla tiden.

»Det är girondisterna, som göra så att vi svälta
ihjäl», sade folket i förstäderna 1793. Och de
giljotinerade girondisterna och gåfvo hela makten åt
Berget, åt Pariskommunen. Kommunen tänkte
verkligen på bröd. Den gjorde jättelika ansträngningar
för att skaffa föda åt Paris. I Lyon skapade Fouché
och Collot d’Herbois sädesmagasinen, men man ägde
endast ytterst små summor för att fylla dem.
Kommunerna ansträngde sig af alla krafter för att skaffa
säd, man hängde bagarna, som gömde undan mjöl —
men det fattades ständigt bröd.

Då utöste man sin vrede öfver de rojalistiska
konspiratörerna. Man giljotinerade tolf, femton om
dagen — tjänstflickorna i stället för härtiginnorna,
i synnerhet tjänstflickorna, eftersom härtiginnorna
voro i Coblentz. Men om man också giljotinerat
hundra hertigar och vikomter på tjugofyra timmar,
hade dock ingenting förändrats.

Nöden tilltog alltmer. Eftersom man alltid
måste ha någon aflöning för att kunna lefva, och
man icke uppbar någon aflöning, hvad tjänade det
då till med tusen lik mer eller mindre?

Då började folket att tröttna. »Er revolution
går ju bra!» hviskade reaktionären i arbetarens öra.
»Ni ha aldrig haft det så dåligt!» Och så småningom
lugnade sig de rika; de kröpo fram ur sina
gömställen, retade trashankarna med sin lyx, klädde
sig som sprättar och sade till arbetarna: »Kan det
inte vara nog med dumheter nu! Hvad ha ni vunnit
på revolutionen? Nu kan det vara tid att hålla
upp!» Och med beklämt hjärta och uttömdt tålamod
hade revolutionären kommit därhän att han sade inom
sig: »Än en gång är revolutionen förlorad!» Han gick in
i sin håla och lät allt ha sin gång.

Då framträdde reaktionen i all sin
högdragenhet. Den utförde sin statskupp. Sedan
revolutionen var död, behöfde den endast trampa på dess lik.

Orh man trampade på det! Man utgöt
strömmar af blod, det hvita skräckväldet afhögg hufvuden
och fyllde fängelserna, under det att de höga
lättingarnas orgier började på nytt.

Detta är en bild af alla våra revolutioner. År
1848 erbjöd parisarbetaren »tre månaders nöd i
republikens tjänst,» och efter tre månader, då han
icke stod ut längre, gjorde han sin sista förtviflade
ansträngning — som dränktes i blod.

År 1871 utdog kommunen af brist på stridsmän.
Den hade icke glömt att påbjuda kyrkans skiljande
från staten, men först för sent hade den tänkt på
att tillförsäkra bröd åt alla. ’ Och man såg i Paris
det fina härskapet göra narr af de federerade och
säga: »Ja, gå nu, edra dumbomar, och låt döda
er för trettio sous, medan vi smörja kråset i den
bästa restaurangen!» Under de sista dagarna insåg
man sitt fel och lät koka soppa åt alla, men det
var för sent: trupperna frän Versailles voro redan
inom vallarna.

»Bröd, revolutionen måste ha bröd!» Må andra
hålla på med att ge ut proklamationer med
klingande fraser! Må andra sätta på sig så mycket
galoner de orka bära! Och må andra hålla tal om
den politiska friheten! . . .

Det värf vi böra åtaga oss är att ordna så,
att från revolutionens första dag och så länge den
varar, det icke fins en enda man inom det
upproriska området, som icke har bröd, icke en enda
kvinna, som blir tvungen att stå i kö utanför
bagarboden för att få ta med sig hem sådkakan, som
kastas åt henne som en allmosa, icke ett enda barn,
som saknar det nödvändiga för sin späda kropp.

Bourgeoisiens genomgående tanke har varit att
hålla långa tal om de stora principerna eller rättare
de stora lögnerna. Folkets tanke skall bli att
försäkra alla om bröd. Och under det att de borgerliga
och arbetarna, som blifvit borgerliga, spela stora män
i sina pratkretsar, under det att »de praktiska
människorna» diskutera i det oändliga om
regeringsformer, böra vi, »utopisterna», tänka på det dagliga
brödet.

Vi djärfvas påstå, att hvar och en kan och bör
få äta sig mätt, och att det är genom brödet för
alla, som revolutionen skall segra.

*** **II.**

Vi äro utopister — det är ju afgjordt. Ja, till
den grad äro vi utopister, att vi tro, att
revolutionen bör och kan garantera bostad, kläder och
bröd åt alla människor — hvilket i hög grad
misshagar de feta borgerliga — ty de veta mycket väl,
att ett folk, som får äta sig mätt, skulle bli
mycket svårt att styra.

Men vi gå icke därifrån: man måste försäkra
folket, som reser sig, om bröd, och brödfrågan
måste gå före alla andra. Om den. afgöres i folkets
intresse, är revolutionen på god väg, ty för att
afgöra lifsmedelfrågan måste man antaga en
likställighetsprincip, som blir så afgörande, att den utesluter
alla andra lösningar.

Säkert är, att nästa revolution, liksom
revolutionen 1848, bryter ut midt i en fruktansvärd
industriel kris. Sedan ett tiotal år befinna vi oss
redan i full jäsning, och situationen kan icke annat
än bli allt värre. Allt bidrar härtill: konkurrensen
mellan de unga nationerna, som träda fram på
arenan för att eröfra do gamla marknadsplatserna,
krigen, de ständigt växande skatterna,
statsskulderna, osäkerheten för morgondagen, de stora
företagen i aflägsna länder.

Millioner arbetare i Europa sakna arbete för
ögonblicket. Det kommer att bli ännu värre, då
revolutionen utbrutit och gripit kring sig som en
löpeld. Antalet arbetare utan arbete kommer att
mångdubblas, så snart barrikader blifvit resta i
Europa eller Förenta staterna. Hvad skall man då
göra för att skaffa bröd åt dessa skaror?

Vi veta aldrig, om de personer, som kalla sig
praktiska, någonsin uppställt denna fråga för sig i
hela dess nakenhet. Men hvad vi veta är, att de
nu vilja upprätthålla lönearbetet. Låtom oss
därför bereda oss på att få höra »nationalverkstäderna»
och »de allmänna arbetena» prisas som medel att
skaffa bröd åt dem, som sakna arbete.

Eftersom det öppnades nationalverkstäder 1789
och 1793; eftersom man tillgrep samma medel 1848;
eftersom Napoleon III under aderton år lyckades
hålla proletariatet i Paris i lugn genom att skaffa
det arbete — för hvilket Paris nu har att tacka
sin skuld på två tusen millioner och sin
kommunalskatt på 90 francs per hufvud; eftersom detta
utmärkta medel att »tämja djuret» användes i Rom,
ja, till och med i Egypten för tusen år sedan;
eftersom despoter, kungar och kejsare alltid ha
förstått att kasta ett brödstycke till folket för att få
tid att ta upp piskan, så är det naturligt, att de
»praktiska människorna» komma att prisa denna
metod att få lönearbetet att äga bestånd. Hvarför
skulle man bry sitt hufvud, när man har till sitt
förfogande metoder, som användts af Egyptens
faraoner !

Nåväl, om det vore så olyckligt, att
revolutionen skulle slå in på denna väg, vore den
förlorad.

Då nationalverkstäderna öppnades 1848, funnos
icke mer än åtta tusen arbetslösa i Paris. Femton
år senare funnos där redan 49,000. De skola snart
vara hundra tusen, utan att räkna dem, som skulle
strömma till från landsbygden.

Men vid denna tidpunkt skulle industrien och
handeln i Frankrike icke sysselsätta mer än hälften
af de armar, som de sysselsätta nu. Och man vet,
att under en revolution är det just handeln och
industrien, som lider. När man endast tänker på
den mängd arbetare, som sysselsättas direkt eller
indirekt med exportationen; på det antal armar,
som användas i lyxindustrien, som har minoriteten
inom bourgeoisien till kunder!

Revolutionen i Europa är detsamma som det
omedelbara afstannandet af hälften eller mera af
fabriker och verkstäder. Det är detsamma som
millioner arbetare med sina familjer kastade på
gatan.

Och det är denna i sanning förskräckliga situation,
som man vill söka hjälpa upp genom
nationalverkstäder, det vill säga genom nya industrier, som skapas
på ett ögonblick för att sysselsätta de arbetslösa!

Det är tydligt, såsom Proudhom redan sade,
att det minsta angrepp på eganderätten skulle föra
med sig en fullkomlig upplösning af hela det system,
som är grundadt på det privata företaget och
lönearbetet. Samhället själft skall bli nödsakadt att
ta om hand produktionen i dess helhet och att
omorganisera den enligt behofvd hos befolkningen i dess
helhet. Men som denna omorganisation icke är
möjlig hvarken på en dag eller på en månad, eftersom
den skulle fordra en viss inpassningstid, under
hvilken millioner människor skulle vara beröfvade sina
existensmöjligheter — hvad skall då göras ?

Under dessa förhållanden finns det endast en
verkligt praktisk lösning. Det är att inse, huru
oändligt stort det värf är, som ålägges, och att i
stället för att söka plåstra på ett tillstånd, som
man själf gjort omöjligt, skrida till omorganisationen
af produktionon enligt de nya principerna.

För att handla praktiskt är det således enligt
vår åsikt nödvändigt, att folket omedelbart sätter
sig i besittning af alla lifsmedel, som finnas i den
stad, där resningen skett, gör upp en förteckning
öfver dem, så att intet förspilles utan alla få draga
fördel af de hopade medlen för att sålunda komma
igenom den kritiska perioden. Och under denna
tid komma öfverens med fabriksarbetarria och
erbjuda dem de råämnen, som fattas dem, och
garantera dem deras uppehälle under några månader,
för att de skola tillverka det, som är nödvändigt
för kulturen. Låtom oss icke glömma, att om
Frankrike väfver siden åt de tyska bankirerna och
åt kejsarinnorna i Ryssland och på Sandwichöarna,
och om Paris gör underverk af leksaker åt de rika
i hela världen, så äga två tredjedelar af de franska
bönderna hvarken lämpliga lampor att lysa sig med
eller de maskiner, som i våra dagar äro nödvändiga
för åkerbruket.

Och slutligen, att göra de ofruktbara
jordsträckor, som vi äga i tillräcklig mängd, värdefulla,
och att förbättra dem, som ännu icke frambringa
fjärdedelen eller ens tiondedelen af det de skulle
kunna ge, om de behandlades enligt den intensiva,
maraichera{1} trädgårdsodlingen.

{1} La culturc maraichhe, ett nytt intensivt sätt att odla jorden.

Detta är den enda praktiska lösning vi kunna
se, och antingen man vill det eller ej, kommer den
att åläggas oss genom sakernas inre nödtvång.

*** **III.**

Det nuvarande kapitalistiska systemets mest
utmärkande och förhärskande egenskap är
lönearbetet.

En man eller en grupp af män, som äga ett
nödvändigt kapital, sätta i gång ett industriellt
företag, de åtaga sig att förse fabriken eller bruket
med råvara, de ordna tillverkningen, sälja de
förfärdigade artiklarna, betala arbetarna en bestämd
lön, och de stoppa öfverskottet eller mervärdet i
sina fickor under förevändning att ta ersättning för
hyran, för den risk de haft och för det möjliga
prisfall, som varan kunde komma att lida under i
marknaden.

Detta är i få ord lönearbetssystemet.

För att rädda detta systern skulle de, som nu
sitta inne med kapitalet, vara färdiga att göra
vissa medgifvanden: att t. ex. gifva en del af
vinsten åt arbetarna, eller att uppställa en löneskala,
som tvingar att höja lönerna, så snart vinsten
stiger, de skulle med ett ord gå in på vissa
uppoffringar, om man endast lämnade dem rätt att
styra industrien och att ta inkomsterna däraf.

Kollektivismen gör som bekant några viktiga
ändringar i detta system, men bibehåller likväl
lönearbetet. Men staten, d. v. s. dess representation,
regeringen, den kommunala eller nationala, träder i
arbetsgifvarens ställe. Det är representanterna för
landet eller kommunen eller deras ombud oeh
ämbetsmän, som bli föreståndare för industrien. Det
är äfven de, som förbehålla sig rätt att i allas
intresse använda mervärdet af produktionen. Dessutom
uppställes i detta system en skilnad, som är hårfin,
men som har mycket stora konsekvenser, mellan
arbetet med handen och det arbete, som utföres af
den, som haft en föregående lärotid: arbetet med
handen är i kollektivisternas ögon endast ett enkelt
arbete, under det att den konstskicklige ingeniören,
den lärde o. s. v. utföra det, som Marx kallar ett
sammansatt arbete och ha rätt till högre lön. Men
liandtverkare och ingeniörer, väfvare och lärde, alla
aflönas af staten — »alla äro ämbetsmän», som det
kallades nyligen för att förgylla upp pillret.

Nå väl, den största tjänst, som den kommande
revolutionen kan göra mänskligheten, blir att skapa
en situation, i hvilken allt lönearbete blir omöjligt
och oanvändbart, och där kommunismen,
förnekandet af lönearbetet, blir den enda antagliga lösningen.

Ty genom att antaga, att den kollektivistiska
ändringen är möjlig, om den genomföres gradvis
under en följd af blomsting och lugn — vi för vår
del tvifla dock starkt därpå, äfven i dylikt fall —
så blir den dock omöjlig under en revolutionsperiod,
emedan nödtvånget att skaffa föda åt millioner
varelser skall göra sig gällande dagen efter den första
skärmytslingen. En politisk revolution kan göras
utan att industrien kastas öfver ända, men en
revolution, i hvilken folket skall lägga hand på
egendomen, leder oundvikligt till ett tvärt afstannande
af handel och näringar. Statens millioner skulle icke
räcka till att aflöna de milliontals arbetslösa.

Vi kunna icke lägga nog vikt på denna punkt;
industriens omorganisation på nya grunder — och vi
skola snart visa, huru ofantligt stort detta problem
är — utföres icke på några dagar, och
proletariatet kan icke ställa åratal af elände till
förfogande åt dem, som teoretisera om lönearbetet.
För att komma öfver den svåra perioden, kommer
folket att fordra det, som det alltid fordrat vid
dylika tillfällen: att lifsmedlen bli gemensamma,
ransoneringen.

Det kommer icke att tjäna till något att
predika tålamod, folket tänker icke låta sig nöja, och
om icke alla lifsmedel ställas till gemensamt
förfogande, kommer det att plundra bagarbodarna.

Om folkets påtryckning icke är tillräckligt stark,
blir det nedskjutet. För att kollektivismen skall
kunna experimentera, behöfver den framförallt
ordning, disciplin, lydnad. Och som kapitalisterna
snart skola inse, att det att låta skjuta ned folket
genom dem, som kalla sig revolutionära är det
bästa sättet att åstadkomma att folket får
afsmak för revolutionen, så komma de att i viss mån
stödja »ordningens» försvarare, trots att dessa äro
kollektivister. De skola däri se ett medel att krossa
dem längre fram, när deras tur är kommen.

Om på detta sätt »ordningen är återställd», äro
följderna lätta att förutse. Man kommer icke att
inskränka sig till att skjuta plundrarna. Man måste
eftersöka »upphofsmännen till oordningen»,
återupprätta domstolarna och giljotiner, och de ifrigaste
revolutionärerna komma att få bestiga schavotten.
Det blir ett nytt 1793.

Låtom oss icke glömma, huru reaktionen triumferade i förra seklet!
Först giljotinerades Hébertisterna, de rasande, män, som Mignet under det
friska minnet af striderna ännu kallade
»anarkisterna». Det dröjde icke länge, förrän de följdes af
Danton’s anhängare, och då Robespierre’s trofaste
giljotinerat dessa revolutionäner, blef det deras tur
att gå till schavotten — hvarpå folkets afsmak
väcktes, när det såg revolutionen förlorad, och; det
lät de reaktionära råda.

Om »ordningen återställes», säga vi, komma
kollektivisterna att giljotinera anarkisterna;
possibilisterna skola giljotinera kollektivisterna, och till slut
skola de själfva bli giljotinerade af de reaktionära.
Revolutionen får börjas om igen.

Men allt leder till att tro, att folkets
påtryckning skall bli tillräckligt stark, och att när
revolutionen utbryter, den anarkistiska kommunismens idé
skall ha vunnit terräng. Den är icke en uppfunnen
idé, det är folket själft, som ingifvit oss den, och
kommunisternas antal ökas, allteftersom
omöjligheten af hvarje annan lösning blir större.

Och om påtryckningen är tillräckligt stark,
skall saken ta en helt annan vändning. I stället
för att plundra några bagarbodar och sedan få
hungra dagen därpå, skall folket i den stad, som
rest sig, taga spannmålsmagasinen, slakterierna och
matvarubodarna, med ett ord alla disponibla
lifsmedel i besittning.

Medborgare och medborgarinnor med god vilja,
skola skynda sig att göra upp en förteckning öfver
hvad de finna i hvarje bod, på hvarje
spannmålsvind. På tjugofyra timmar skall den revolterande
kommunen få veta det, som Paris icke vet ännu i
dag, trots sina statistiska komitéer, och som det
aldrig visste under belägringen — huru mycket
lifsmedel det hade. På två gånger tjugofyra timmar
skall man redan ha tryckt millioner exemplar af
noggranna tablåer öfver lifsmedel, de ställen där de
finnas magasinerade och de sätt, på hvilka de
utdelas.

På hvarje gata, i hvarje kvarter skulle man
organisera frivilliga grupper — De lifsmedelfrivilliga
— som skulle samarbeta och rådgöra med
hvarandra. Må jakobinernas bajonetter icke komma och
blanda sig i saken, må de teoretici, som kalla sig
vetenskapliga, icke komma och störa, eller rättare,
må de störa så mycket de vilja, om de endast
icke befalla! Och med folkets, och i synnerhet
franska folkets beundransvärda, spontana
organisationsförmåga, som det i så hög grad visar sig äga
i alla sina sociala förhållanden, skall där, t. o. m.
i en så stor stad som Paris och t. o. m. midt i
full revolutionär jäsning uppstå en ofantlig, fritt
ordnad tjänstgöring för att skaffa alla människor
nödvändiga lifsmedel.

Om folket endast får armbågrum, kommer
lifsmedelutlemningen att efter åtta dagar funktionera
beundransvärdt regelbundet. Man skall aldrig ha
sett det flitiga folket vid arbetet, man skall i hela sitt
lif ha suttit med näsan öfver gamla papper för att
kunna tvifla därpå. Tala om den store misskändes,
folkets, organisationstalang med dem, som sett det
i Paris i barrikadernas dagar, eller i London vid
den senaste stora strejken, då det gällde att skaffa
mat åt en half million uthungrade, och de skola
kunna säga er, i hur hög grad folket är
öfverlägset ämbetsverkens skrifkarlar!

Om man också under fjorton dagar eller en
månad skulle stå ut med delvis eller relativt
oordnade förhållanden — hvad gör det? För den stora
massan blir det alltid bättre än nu. Och under
en revolution kan man för öfrigt äta middag
skrattande eller rättare sagdt diskuterande och nöja sig
med en bit korf och ett stycke bröd utan att klaga.
Och i alla händelser kommer det, som spontant
blir rådande under trycket af de förestående
behofven att bli oändligt att föredraga framför allt, som
skulle kunna uttänkas inom fyra väggar bland
luntor eller i Hötel-de-Villes ämbetsrum.

*** **IV.**

Folket i de stora städerna skall på detta sätt
genom förhållandenas makt ledas till att bemäktiga
sig alla lifsmedel och gå från det enklare till
det större för att tillgodose alla invånarnas behof.
Ju förr detta blir gjordt, desto bättre: desto mer
elände besparas man, desto fler inbördes strider
undvikas.

Men på hvilket sätt skall man organisera sig
för att gemensamt njuta af lifsmedlen? Det är den
fråga, som helt naturligt uppstår.

Det fins icke två olika sätt att göra detta
rättvist. Det fins endast ett, ett enda, som uppfyller
rättskänslans fordringar och som verkligen är
praktiskt. Det är det system, som redan antagits af
jordbrukskommunerna i Europa.

Tag en kommun af bönder hvar som helst —
t. o. m. i Frankrike, där likväl jakobinerna gjort
allt för att förstöra de kommunala bruken. Om
kommunen t. ex. äger en skog, så har hvar och en
rätt, så länge det fins något kvar af den lilla
skogen, att ta så mycket han vill utan annan kontroll,
än det allmänna omdömet bland sina grannar.
Hvad den stora skogen angår, af hvilken man aldrig
har nog, får man hålla sig till utdelning.

På samma sätt är det med de allmänna
betesmarkerna. Så länge det fins tillräckligt för
kommunen, kontrollerar ingen, hur mycket do olika
familjernas kor ha ätit, eller hur många kor, som gå
på ängen. Man bryr sig icke om någon delning
eller utdelning, förrän betet icke räcker till. Hela
Schweiz och många kommuner i Frankrike och
Tyskland utöfva detta system.

Och om ni går till länderna i det östra
Europa, där man kan ta af den stora skogen så mycket
man behagar och där det icke fattas jord, kan ni
få se bönderna hugga ned träd i skogen och odla
så mycket de behöfva utan att tänka på att
portionera ut den stora skogen eller att dela jorden i
småstycken. Men den stora skogen skall styckas i
lotter och jorden delas efter hvarje familjs behof,
så snart det kommer att fattas af någondera, såsom
det redan är förhållandet i Ryssland.

Med ett ord, en hel mängd får tas af det, som
man äger i öfverflöd, och utdelning får göras af
det, som behöfver sparas och delas! Af 350
millioner människor, som bo i Europa, följa ännu 200
millioner denna helt naturliga praxis.

Vi böra komma i håg en sak. Det är att
detta system råder också i de stora städerna åtminstone
hvad en lifsförnödenhet angår och som fins
där i öfverflöd, och detta är vattnet i bostäderna.

Så länge det fins nog vatten för att förse husen
utan att man behöfver frukta att det skall ta slut,
kommer icke något bolag på den idén att
föreskrifva, huru mycket vatten, som får begagnas i hvarje
hushåll. Tag så mycket ni vill! Och om man
fruktar vattenbrist i Paris under den varma årstiden,
veta bolagen mycket väl, att ett enkelt meddelande
på fyra rader i tidningarna är nog för att
parisarna skola inskränka sin vattenförbrukning och
undvika slöseri.

Men om det afgjort skulle fattas, hvad skall
man då göra? Då får man ta sin tillflykt till
utdelande. Och denna åtgärd är så naturlig, så
inarbetad i medvetandet, att i Paris 1871 såg man två
gånger uppmaning till ett utportionerande af
lifsmedlen under de två belägringar staden hade att utstå.

Skall man då gå in i detaljer, ställa upp
tabeller angående det sätt, på hvilka utdelandet skall
ske? Med dessa tablåer och dessa detaljer skulle
man icke kunna öfvertyga dem bland de borgerliga
— och tyvärr icke heller de arbetare, som fått
borgerliga åsikter — som anse folket för en
samling vildar, som bita näsorna af hvarandra, så snart
regeringen icke styr längre. Men man skall aldrig
ha sett folket rådslå för att en minut kunna tvifla
på, att om det vore herre öfver utdelningen, skulle
den ske efter den renaste rättskänsla och jämlikhet.

Gå och säg på ett folkmöte, att rapphönsen
skola sparas åt aristokratiens vekliga ättingar och
det grofva brödet ges åt de sjuke på sjukhusen,
och ni blir nedtystad.

Men säg på samma möte, predika i gathörnen,
att den finaste födan skall gömmas åt de klena och
först och främst åt de sjuka! Säg, att om det
finnes tio rapphöns i hela Paris och en enda låda
Malaga, så skola dessa skickas till konvalescenterna,
säg detta . . .

Säg att barnet kommer näst efter den sjuke!
Barnet skall ha mjölken af korna och getterna,
om det icke fins nog åt alla. Barnet och den
gamla skola ha de sista bitarna kött, och den starke
mannen skall ha torrt bröd, om man blir hänvisad
till denna ytterlighet.

Säg med ett ord, att om en eller annan vara
endast fins i otillräcklig mängd och om man måste
utportionera den, så är det åt dem, som bäst
behöfva det, som man bör spara de sista portionerna,
säg detta, och ni skall få se, om ni icke vinner
allmänt bifall!

Dot, som den mätte icke förstår, det förstår
folket, det har det alltid förstått. Men t. o. m.
denne mätte skall förstå det, om han kastas ut på
gatan i beröring med folket.

De teoretiserande, de, som anse uniformen och
soldatens matskål vara civilisationens sista ord,
skola säkert begära, att man genast skall inrätta
nationalkök och koka linssoppa. De skola påminna
om, hvilka fördelar det vore att spara på
lifsmedlen och födoämnena genom att ordna jättestora
kök, dit alla skulle komma och få sin portion
köttsoppa, bröd och grönsaker.

Vi bestrida icke dessa fördelar. Vi veta
mycket väl, att människorna ha sparat på födoämnen
och arbete genom att först öfverge väderkvarnen
och sedan ugnen, i hvilken hvar och en fordom
bakade sitt bröd. Vi inse, att det skulle vara mer
ekonomiskt att koka soppa åt hundra familjer på
en gång, i stället för att göra upp eld i hundra
spislar på en gång. Vi veta också, att det fins en
mängd sätt att tillreda potatis, men att kokt i en
enda gryta åt hundra familjer blir den icke
sämre.

Vi förstå också, att då omväxlingen i
kokkonsten i synnerhet består i hvarje husmors olika
sätt att krydda maten, så skulle icke det, att en
centner potatis kokades på en gång hindra hvarje
husmor från att krydda den så, som hon hade lust.
Och vi veta, att med färdigkokt buljong kan man
göra hundra olika soppor och tillfredsställa hundra
människors olika smak.

Vi veta allt detta och vi påstå ändå, att
ingen har rätt att tvinga husmodern att hämta sin
potatis färdigkokt i kommunens bod, om hon
tycker bättre om att koka dem själf i sin gryta, vid
sin eld. Och framförallt vilja vi, att hvar och en
skall få äta sin föda som han behagar, i skötet af
sin familj, med sina vänner, eller t. o. m. på en
restaurang, om han föredrar det.

Helt visst kommer man att inrätta stora
matlagningsanstalter i stället för de restauranger, på
hvilka man nu förgiftar människorna. Parisiskan är
redan van att hämta buljong hos slaktaren och
sedan tillreda en soppa efter sin smak, och
husmodern i London vet, att hon kan låta steka sitt kött
och t. o. m. grädda sin äppel- eller rabarberpaj
hos bagaren för ett par sous och på så sätt spara
sin tid och sitt kol. Och då kommunens kök, framtidens
gemensamhetskök, icke längre blir en plats
för bedrägeri, och förgiftning, blir det vanligt att
vända sig till detta kök för att där få
grundelementen till alla måltider färdiga, för att sedan,
om man så vill, laga till den fullt färdig hemma
hos sig, livar och en efter sin smak.

Men att göra en lag, pålägga sig som en
skyldighet att hämta sin föda färdiglagad, det skulle
vara lika motbjudande för det nittonde
århundradets människor, som tanken på kloster eller kasärn,
osunda idéer, som uppstått i hjärnor, hvilka blifvit
förvända genom kommendering eller vanställda
genom religiös uppfostran.

Hvem skall ha rätt till kommunens lifsmedel?
Detta blir naturligtvis den första fråga, som
framställes. Hvarje stad svarar för sig själf, och vi äro
öfvertygade om, att svaren allesammans skola
dikteras af känslan för rättvisa. Så länge arbetarna
icke äro organiserade, så länge man befinner sig i
en period af upphetsning och det är omöjligt att
skilja mellan lättingen och den ofrivilligt arbetslöse,
böra de tillgängliga lifsmedlen vara för allas räkning
utan undantag. De, som med väpnad arm satt sig
emot folkets seger eller stämplat mot den, skola
själfva skynda sig att befria det upproriska
området från sin närvaro. Men det tycks oss som om
folket, hvilket alltid är ädelmodigt och emot
repressalier, skulle komma att dela brödet med dem, som
stanna i dess sköte, antingen de äro expropriatörer
eller exproprierade. Om revolutionen lyder denna
tanke, skall den ingenting förlora, och då arbetet
återtages, skall man få se dem, som stredo mot
hvarandra i går, mötas på samma verkstad. I ett
samhälle, där arbetet är fritt, har man ingenting
att frukta af dem, som göra ingenting.

»Men lifsmedlen skola taga slut inom en månad»,
ropa de, som äro kritiskt anlagda.

Desto bättre, svara vi, det bevisar, att
proletariatet för första gången i sitt lif har fått äta sig
mätt. Hur man skall göra för att ersätta det
förtärda, därom skola vi nu yttra oss.

*** **V.**

Hur skall en stad, som befinner sig midt uppe
i en social revolution kunna skaffa sig föda?

Vi skola besvara denna fråga, men det är klart,
att de åtgärder man kan tillgripa, beror på, huru
revolutionen ställer sig på landsbygden och hos
grannfolken. Om hvarje nation, eller ännu hellre
hela Europa, kunde på en gång göra den sociala
revolutionen och kasta sig in i full kommunism,
skulle man handla konsekvent. Men om endast
några samhällen i Europa försöka sig med
kommunismen, måste man tillgripa andra tillvägagångssätt.
Medlen måste väljas alltefter situationen.

Vi ha då kommit därhän, att vi, innan vi gå
vidare, skola kasta ett öga på Europa, och utan
att vilja profetera, böra vi se, huru revolutionens
gång skall bli, eller åtminstone dess väsentliga drag.

Det är verkligen mycket önskvärdt, att hela
Europa reser sig samtidigt, att man exproprierar
öfverallt och öfverallt är uppfylld af kommunistiska
idéer. En dylik resning skulle märkvärdigt
underlätta vårt århundrades värf.

Men allt leder till den tron, att det icke blir så.

Att revolutionen kommer att omfatta Europa, det
tvifla vi icke på. Om en af de fyra stora
hufvudstäderna på kontinenten, Paris, Wien, Bryssel eller
Berlin, reser sig och afsätter sin regering, är det
nästan säkert, att de tre andra skulle göra
sammaledes inom ett par veckors tid. Det är också mycket
troligt, att på halföarna och t. o. m. i London och
Petersburg revolutionen icke skulle låta vänta på sig.
Men skulle den få samma karaktär öfverallt? Det
är tillåtet att tvifla därpå.

Men än troligt är, att det öfverallt skulle
företagas expropriationer i större eller mindre skala,
och att dessa, om de utföras af en af de stora
europeiska nationerna, skola utöfva inflytande på de
andra. Men början af revolutionen erbjuder stora
lokala svårigheter, och dess utveckling blir icke
alltid lika i alla länder. Från 1789 till 1793 använde
de franska bönderna fyra år på att fullständigt göra
slut på feodalrättigheterna och borgrarna på att
störta kungadömet. Låtom oss icke glömma detta
utan vara beredda på att få se revolutionen
använda någon tid på att utveckla sig! Låtom oss
vara beredda på att icke få se den gå öfverallt med
samma fart!

Hvad det angår, att revolutionen hos alla
europeiska folk skulle få en afgjordt socialistisk prägel,
särskildt i början, så är det ganska tvifvelaktigt.
Vi få ihågkomma att Tyskland ännu lefver under
ett stängt centraliseradt käjsardöme och att dess
framstegspartier drömma om jakobinrepubliken af
1848 och »arbetets organisation», under det att
franska folket åtminstone önskar den fria kommunen
eller rent af den kommunistiska kommunen.

Att Tyskland i den kommande revolutionen skall
gå längre än Frankrike gjorde, därpå tyda alla tecken.
Då Frankrike gjorde sin borgerliga revolution på
sjuttonhundratalet, gick det längre än England på
sextonhundratalet; på samma gång som det krossade
kungamakten, krossade det jordägararistokratien
som ännu är en stark makt hos engelsmännen. Men
om Tyskland går längre och gör saken bättre än
Frankrike 1848, så skall dock helt visst den tanke,
som leder dess första steg på revolutioneus väg, vara
densamma, som ledde 1848, liksom den idé, som
skall inspirera revolutionen i Ryssland kommer
att vara den, som ledde Frankrike 1793, i viss
mån ändrad af vårt århundrades intellektuella rörelse.

Utan att fästa större vikt vid dessa gissningar,
än de förtjäna, kunna vi draga denna slutsats:
revolutionen kommer att ta olika karaktär hos
europas olika nationer; den nivå, som kan nås, hvad
produkternas socialisation angår, blir icke densamma.

Följer däraf, att de mera framskridna nationerna
böra rätta sina steg efter dem, som äro efter, så
som det har sagts ibland? Att de böra vänta tills
den kommunistiska revolutionen har mognat hos
andra civiliserade nationer? Tydligtvis icke! Äfven
om man ville det, skulle det vara omöjligt: historien
väntar icke på de efterblifna.

För öfrigt tro vi icke, att i ett och samma land
revolutionen kommer att utföras med den jämnhet,
som socialisterna drömma om. Det är mycket
troligt, att om en af de fem eller sex stora städerna
i Frankrike — Paris, Lyon, Marseille, Lille,
Saint-Etienne, Bordeaux — förklarar kommunen, de andra
skola följa exemplet och att flera mindre folkrika
städer skola göra detsamma. Troligen skola också
många grufdistrikt och en del industricentra icke
heller dröja att ge sina arbetsgifvare respass och att
sammansluta sig i fria grupper.

Men många trakter af landsbygden ha ännu
icke kommit så långt; bredvid de kommuner, som
rest sig, skola de dröja afvaktande och fortfara att
lefva under det individualistiska systemet. Men då
bönderna icke se rättstjänaren och uppbördsmannen
komma och indrifva skatter, skola de icke bli
fientliga mot de revolutionära, under det att de dra
fördel af situationen dröja de med att göra upp sin
räkning med de lokala myndigheterna. Men med
det praktiska sinne, som alltid karaktäriserar
landtbefolkningens resningar — vi påminna om det
lidelsefulla arbetet 1792 — skola bönderna desto ifrigare
odla jorden och komma att älska den desto mer, ju
mer den blir befriad från skatter och hypotekslån.

Hvad utlandet angår, så kommer äfven där
revolutionen att framträda. Men revolutionen under
skilda former, på det ena stället centraliserad, på
det andra federalistisk, men öfverallt mer eller
mindre socialistisk. Ingen enformighet.

*** **VI.**

Men låtom oss återvända till vår revolterande
stad och och se på hvad sätt den bör sörja för
sina invånare!

Hvar skall den ta de nödvändiga lifsmedeln,
om hela folket ännu icke antagit kommunismen ?
Det är den fråga, som helt naturligt göres.

Låtom oss ta en stor fransk stad, hufvudstaden,
om man så vill. Paris förtär hvarje år milliontals
centner spannmål, 350,000 oxar och kor, 200,000
kalfvar, 300,000 svin och mer än två millioner får,
utan att räkna det vildt, som går åt. Det fordras
i detta Paris omkring åtta millioner kilo smör och
172 millioner ägg, och allt annat i samma
proportion.

Mjöl och spannmål komma från Förenta
Staterna, Ryssland, Ungarn, Italien, Egypten, Indien.
Boskapen förs dit från Tyskland, Italien, Spanien,
t. o. m. från Rumänien och Ryssland. Hvad
kryddor angår, finns det icke något land i världen, som
icke får lämna sin tribut.

Låt först se, hur man skulle kunna ordna för
att kunna förse Paris eller någon annan storstad
med de produkter, som odlas på franska
landsbygden, och som odlarna lifligt önska få omsatta.

För de autoritära socialisterna erbjuder frågan
ingen svårighet. De skulle först införa starkt
centraliserad regering, väpnad med alla exekutiva
organ: polis, armé, giljotin. Denna regering skulle
utföra statistiska beräkningar öfver allt, som
skördades i Frankrike, den skulle dela landet i ett visst
antal födoämne-arrondissemang, och den skulle befalla,
att det och det lifsmedlet af den och den kvalitén
skulle föras till bestämdt ställe, på viss dag vid
viss station mottagen viss dag af viss tjänsteman,
inläggas i visst magasin o. s. v.

Nå väl, vi påstå med full öfvertygelse, att en
sådan lösning icke vore önskvärd, men att den för
öfrigt aldrig heller skulle kunna verkställas. Den
skulle vara en ren utopi.

Man kan drömma om ett sådant sakernas tillstånd
med pennan i handen, men i praktiken skulle
det bli fysiskt omöjligt, ty man har icke tagit
människornas sinne för oberoende med i beräkning. Det
skulle bli en allmän resning, tre eller fyra
Vendée-krig i stället för ett, byarnas strid mot städerna,
hela Frankrike upproriskt mot den stad, som
vågade pålägga ett dylikt system.

Men nog med jakobinska utopier! Låtom oss
se, om man icke kunde organisera sig på annat
sätt!

År 1793 uthungrade landsbygden de stora
städerna och dödade revolutionen. Det är likväl
bevisadt, att sädesskörden i Frankrike icke hade minskats
1792—93; allt leder t. o. m. till den tron, att den
ökats. Men sedan de borgerliga landtmännen tagit
en stor del af herrarnas gods i besittning, efter att
inhöstat skörden på dessa gods, ville de icke sälja
sitt hvete mot »assignater» (penninganvisningar). De
behöllo det i väntan på att det skulle stiga eller
att guldmynt skulle komma i rörelsen. Och icke ens
exekutioner eller de strängaste medel från
konventets sida för att tvinga uppköparna att sälja säden
kunde få bukt med detta beslut. Man vet likväl,
att konventets kommissarier icke generade sig för
att giljotinera uppköparna, eller folket att hänga
dem vid lyktpålarna. Och likväl stannade säden på
spannmålsvindarna, och folket i städerna svalt.

Men hvad erbjöd man jordbrukarna i utbyte
för deras hårda arbete?

Assignater. Papperslappar, livilkas värde föll
hvarje dag, sedlar, på hvilka stodo femhundra livre
i bokstäfver men utan verkligt värde. För en
sedel på tusen livre kunde man icke längre köpa ett
par stöflar, och man förstår lätt, att bonden icke
ville byta ut ett års arbete mot ett stycke
papper, för hvilket han icke ens skulle kunnat köpa en
arbetsblus.

Och så länge man erbjuder odlaren af jorden
ett stycke värdelöst papper — det må kallas
»assignat» eller »arbetskvitto» — så blir det på samma
sätt. Lifsmedlen skola stanna på landet; staden får
dem icke, om man också omigen ville ta giljotinen
eller massdränkningar till hjälp.

Det man måste bjuda bonden är icke papper,
utan den vara, som han omedelbart har behof af.
Det är den maskin, som han nu får undvara till
sin stora saknad; det är kläderna, en dräkt, som
skyddar honom för köld och dåligt väder; det är
lampan och fotogenen, som ersätta hans ljusstump;
det är spaden, räfsan, plogen. Det är med ett ord
allt, som bonden nekar sig nu, icke därför, att han
icke känner behof däraf, utan därför, att i hans
lif, som är fyldt af försakelser och uttröttande
arbete, äro tusen föremål oupphinneliga för honom,
på grund af att de äro för dyra.

Må staden skyndsamt beflita sig om att
förfärdiga dessa saker, som fattas för bonden, i
stället för att tillverka bjäfs att pryda de borgerligas
damer med! Må symaskinerna i Paris förfärdiga
arbets-och söndagskläder till landsbygden, i stället för att
sy på brudutstyrslar, och må den mekaniska
verkstaden göra jordbruksmaskiner, spadar och räfsor, i
stället för att vänta på att engelsmännen skola
skicka oss sådana i utbyte mot vårt vin!

Må staden icke skicka till byarna kommissarier
med röda eller mångfärgade skärp och med tillsägelse
till bonden att föra sina lifsmedel till
föreskrifven ort, utan må den skicka till honom
vänner och bröder, som säga: »För till oss edra
produkter och tag i våra bodar alla manufakturvaror,
ni ha lust till». Och då skola lifsmedlen
tillströmma från alla håll. Bonden skall behålla hvad han
behöfver för att lefva, men han skall skicka
öfverskottet till arbetarna i städerna, och där skall han
för första gången under historiens lopp finna bröder
och icke utsugare.

Man skall kanske säga, att detta kräfver en
fullständig förändring af industrien. Ja,
naturligtvis, hvad vissa grenar angår. Men det finns tusen
andra, som skulle kunna hastigt ändras, så att de
kunde förse bonden med kläder, klocka, möbler,
husgeråd och de enkla maskiner, som staden
nu låter honom betala så dyrt. Väfvare,
skräddare, skomakare, skofabrikanter, järnkramhandlare,
snickare och många andra skola icke finna det svårt
att öfverge lyxtillverkningen för det nyttiga
arbetet. Man måste endast genomträngas af tanken på
det nödvändiga i denna omdaning, och anse
den som en handling af rättvisa och
framåtskridande och icke låta bedraga sig längre af den
dröm, som är så kär för de teoriserande, nämligen
att revolutionen bör inskränka sig till att ta i
besittning det värdefullaste, och att produktionen och
handeln kunna förbli vid hvad de äro i våra
dagar.

I detta ligger enligt vår mening hela frågan.
Att erbjuda landtbrukaren i utbyte mot hans
produkter icke papperslappar, hvad det än må stå på
dem, utån själfva föremålen, som han har behof af.

Om man gör detta, skola lifsmedlen strömma till
städerna. Om man icke gör det, få vi hungersnöd
i städerna med alla dess följder, reaktion och
blodbad.

*** **VII.**

Alla stora städer, sade vi, köpa säd, mjöl, kött
icke endast från sitt lands provinser utan också
från utlandet. Utländningen skickar till Paris
kryddor, fisk och lyxmatvaror jämte ansenliga mängder
säd och kött.

Men under revolutionen måste man icke längre
ta utländningen med i räkningen eller åtminstone
räkna på honom det minsta möjliga. Om hvetet
från Ryssland, vinet från Italien och Ungarn nu
strömma till västra Europas marknadsplatser, så
kommer detta icke däraf, att de länder, som skicka
dem, äga för mycket däraf eller att dessa
produkter växa där af sig själfva som maskrosen på
vägen. I Ryssland arbetar bonden sexton timmar om
dagen och svälter tre eller sex månader hvarje år
för att skicka ut hvetet, med hvilket han betalar
egendomsherrn och staten. Nu för tiden uppträder
polisen i de ryska byarna, så snart skörden är
inbergad, och säljer den sista kon, den sista
arbetshästen för att kräfva skatter och räntor åt
herrarna, när bonden icke frivilligt säljer sin säd åt
exportörerna. I följd häraf behåller han endast säd
för nio månader och säljer återstoden för att hans
ko icke skall säljas för femton francs. För att lefva
tills nästa skörd blandar han under tre månader,
såvida året varit godt, och under sex, om det varit
dåligt, näfver eller frön af trädgårdsmolla i sitt
mjöl, under det man i London smörjer sig med
skorpor, som äro bakade af hans hvete.

Men så snart revolutionen kommit, skall den
ryske jordbrukaren få behålla brödet åt sig och sina
barn. De italienska och ungerska bönderna få göra
detsamma, och låtom oss också hoppas, att
hindun får den fördel af dessa goda exempel, likaväl
som arbetarna på Bonanzafarmarna i Amerika, så
vida dessa områden då icke redan råkat i
upplösning genom krisen! Vi få således icke längre räkna
på tillförsel af säd och majs från utlandet.

Då hela vår borgerliga civilisation är grundad
på utsugning af de lägre raserna och de länder, som
äro efterblifna i industriellt hänseende, så blir
revolutionens första välgärning den att hota denna
»civilisation» genom att tillåta de s. k. lägre raserna
att förgöra sig. Men denna ofantliga välgärning
kommer att uttrycka sig i en säkert och ansenligt
minskad tillförsel af lifsmedel till västerlandets stora
städer.

Hvad det egna landet angår är det svårare att
förutse, huru förhållandena skola gestalta sig.

Å ena sidan skall jordbrukaren helt säkert dra
fördel af revolutionen för att räta upp sin mot
jorden böjda rygg. I stället för fjorton eller sexton
timmar, som han arbetar nu, skall han icke behöfva
arbeta mer än hälften, hvilket kan ha till följd en
minskning i produktionen af de förnämsta
lifsmedlen, säd och kött.

Men å andra sidan skall det bli en ökning i
produktionen, så snart jordbrukaren icke längre blir
tvungen att arbeta för att föda lättingar. Nya jordsträckor
skola då odlas, fullkomligare maskiner, skola
komma i bruk. — »Aldrig har landtarbetet
bedrifvits så kraftigt som 1793», då bonden återtagit från
herrarna den jord han så länge haft begär till —
säger Michelet, på tal om den stora revolutionen.

Inom kort skall det intensiva jordbruket stå
hvarje landtbrukare till buds, då de fulländade
maskinerna och de kemiska gödningsämnena skola stå
till samfundets förfogande. Men allt leder till att
tro, att det i början kan bli en minskning af
åkerbruksproduktionen i Frankrike lika väl som
annanstädes.

Det klokaste skulle i alla händelser vara att
vara beredd på en minskning i tillförseln lika väl
från det egna landet som från utlandet.

Huru skall man då kunna fylla den brist, som
uppstår?

Helt enkelt genom att själf råda bot på saken.
Det är onödigt att gå öfver ån efter vatten, när
allt kan lösas så enkelt.

De stora städerna måste odla jorden, lika väl
som landsbygden gör det. Man måste gå tillbaka
till det, som biologien skulle kalla »funktionernas
allsidighet». Efter att ha uppdelat arbetet, får man
»integrera» det; det är gången i hela naturen!

Dessutom, all filosofi å sido, kommer man att
ledas dit af förhållandenas egen makt. Om Paris
märker, att det om åtta månader icke mer har
någon säd — så börjar Paris att odla säd.

Jord? Ja, sådan fattas icke. Det är
framförallt kring de stora städerna — och i synnerhet
omkring Paris, som herrarnas stora parker och
gräsmattor utbreda sig, dessa millioner hektar, som endast
vänta på den kloke arbetaren och odlaren för
att omge Paris med fruktbara åkrar, som skola bli
helt annorlunda gifvande än de sydryska stepperna,
som äro täckta med matjord men förtorkade af solen.

Armar? Men hvad tror ni väl, att två
millioner parisare och parisiskor skola sysselsätta sig med,
när de icke längre skola kläda och roa de ryska
furstarna, de rumeniska bojarerna och
Berlinfinansens damer?

Den anarkistiska Pariskommunens åkerbruk, skall
bli något helt annat än jordslafvarnas i Ardennerna.

Det skall förfoga öfver århundradets hela
maskinapparat, öfver arbetarens intelligens och tekniska
vetande, äga i sin tjänst uppfinnarna, kemisterna,
botanisterna, professorerna i Jardin des plantes, och
maraichererna i Genevilliers{2} tillika med de
nödvändiga verktygen för att mångdubbla maskinerna
och försöka nya, och den skall ändtligen ha förstått
Parisbefolkningens organisationsförmåga, glädtiga
sinnelag och arbetshåg.

Ångan, elektriciteten, solvärmet och vindens
styrka skola snart bli tagna i bruk.
Jordhackningsmaskinen och stenplockningsmaskinen, som drifvas
med ånga, skola snart ha utfört det stora
förarbetet, jorden skall bli gifmild och rik och endast
vänta på mannens och isynnerhet kvinnans kloka
omvårdnad för att betäckas med välskötta växter,
som förnyas tre, fyra gånger om året.

{2} Maraicher = trädgårdsodlare, som använder ett nytt,
intensivt odlingssätt.

Då män, kvinnor och barn få lära
trädgårdsodlingen af sakförståndiga, på särskilda
försöksjordstycken pröfva tusen olika sätt af odling, täfla
sinsemellan om att uppnå de bästa skördarna, genom
kroppsrörelsen utan öfveransträngning och för
mycket arbete återvinna de krafter, som ofta felats dem
i de stora städerna — då skola de trifvas och
vårda sig om åkerbruket, som då skall upphöra att
vara ett slafarbete och bli ett nöje, en fest, ett
pånyttfödande af människosläktet.

»Det fins inga ofruktbara jordsträckor! Jorden
är hvad människan gör den till!» så lyder det
modärna åkerbrukets sista ord. Jorden ger hvad man
begär af den, det gäller endast att begära förnuftigt.

En landsträcka, om den också är så liten som
de två departementen Seine och Seine-et-Oise, och
om den också skulle föda en stad så stor som
Paris, skulle fullkomligt räcka till att fylla de
tomrum, som revolutionen kunde skapa omkring sig.

En samverkan mellan åkerbruk och industri,
människan jordbrukare och industriarbetare på
samma gång, det är till detta vi nödvändigtvis ledas
af den kommunistiska kommunen, om den fritt och
öppet griper sig an med expropriationen.

Må den endast slå in på denna väg, och det
blir icke af hunger den kommer att gå om intet!
Däri ligger icke faran, den ligger i fegheten i sinnet,
i fördomarna, i halfmesyrerna.

Faran är där, hvarest Danton såg den, då han
ropade till Frankrike: »Djärfhet, djärfhet och åter
djärfhet!» framför allt den intellektuella djärfheten,
som viljans djärfhet icke skall underlåta att genast
följa.

** **BOSTADEN**

*** **I.**

De, som uppmärksamt följa arbetarnes
idéutveckling, böra ha märkt, att enighet helt omärkligt
blifvit stadfäst angående en viktig fråga, nämligen
bostadsfrågan. En sak är viss: i Frankrikes stora
städer och äfven i många små, komma arbetarna
småningom till den slutsatsen, att de bebodda husen
ingalunda tillhöra dem, som staten erkänner såsom
ägare.

Det är en revolution, som försiggår i sinnena,
och det går icke längre att få folket att tro, att
äganderätten till husen är rättvis.

Huset har icke byggts af ägaren, det har blifvit
uppfördt, prydt, inredt af hundratals arbetare, som
hungern drifvit in på byggnadsplatserna, som
behofvet att lefva har tvungit att mottaga en mager lön.

De pengar, som den påstådde ägaren gifvit ut,
voro icke frukten af hans eget arbete. Han hade
samlat dem liksom alla rikedomar genom att betala
arbetarna två tredjedelar eller endast hälften af det
de borde haft.

Slutligen — och det är just häri, som
oegentligheten är i ögonen fallande — beror husets
nuvarande värde på den inkomst, som ägaren kan
skaffa sig däraf. Men denna inkomst beror därpå,
att huset är beläget i en stenlagd stad med
gasbelysning och som står i regelbunden förbindelse med
andra städer och som inom sig rymmer
industrietablissement, handel, vetenskap, konst; att denna
stad är prydd med broar, kajer, monumentala
byggnader, och erbjuder invånarna en mängd behag och
bekvämligheter som icke finnas på landet; att tjugo,
trettio generationer ha arbetat för att göra den
beboelig och hälsosam och på att försköna den.

Värdet på ett hus i vissa stadsdelar i Paris
uppgår till en million, icke därför att det rymmer
för en million arbete inom sina murar, utan emedan
det ligger i Paris, emedan sedan århundraden
arbetare, konstnärer, tänkare, lärde och författare ha
bidragit att göra Paris till hvad det nu är, ett
industrielt, merkantilt, politiskt, konstnärligt och
vetenskapligt centrum; emedan det har ett förflutet;
emedan dess gator tack vare litteraturen äro kända i
landsorten så väl som i utlandet; emedan det är
en produkt af aderton århundradens arbete, arbetet
af ett femtiotal generationer af hela franska folket.

Hvem har väl då rätt att kalla sig ägare af
den minsta del af denna jord eller den
obetydligaste af dess byggnader utan att begå en skriande
orättvisa? Hvem har väl då rätt att åt hvem det
än vara må sälja minsta lilla del af det
gemensamma arfvet?

I denna fråga, sade vi, ha arbetarna blifvit
eniga. Tanken på gratisbostaden visade sig tydligt
under Paris’ belägring, då man begärde det rena
och enkla afskrifvandet af de hyror husvärdarna
begärde. Den framträdde äfven under kommunen
1871, då Parisarbetaren väntade af kommunrådet
ett manligt beslut om ett omintetgörande af hyrorna.
Den kommer att bli den första tanke, som skall
upptaga den fattige, när revolutionen brutit ut.

Antingen det är revolution eller ej, måste
arbetaren ha ett skydd, ett tak öfver hufvudet. Men
hur dåligt, hur ohälsosamt detta än är, fins det
alltid någon ägare, som kan vräka er därifrån. Det
är sant, att under en revolution har ägaren icke
till sitt förfogande någon stadstjänare eller
uppsägningsman, som kan kasta ert husgeråd på gatan.
Men hvem vet, om i framtiden den nya regeringen,
hur revolutionär den än påstår sig vara, icke
kommer att återupprätta våldet och hetsa polisbandet
mot er! Man såg visserligen kommunen kungöra
afskaffandet af hyrorna till den första april — men
endast till första april!{3} Därefter måste man betala,
och detta fastän allt i Paris var huller om buller,
industrien afstannade och revolutionären icke hade
andra tillgångar än sina trettio sous.

{3} Dekretet af den 30 mars, hvarigenom kvartalen från
oktober 1870, från januari och april 1871 afskrefvos.

Men då arbetaren icke betalar husägaren, måste
han veta, att han icke endast begagnar sig af en
upplösning af makten. Han måste veta, att
gratis-bostaden är stadfäst och erkänd i princip så att
säga af det allmänna medgifvandet, att
gratisbostaden är en rättighet, som högt proklameras af
folket.

Nå väl, skola vi vänta, att denna åtgärd, som
så väl svarar mot hvarje hederlig mans rättskänsla,
skall tas af socialisterna, som finnas bland borgarna
i en provisorisk regering? Ni skulle få vänta länge —
ända tills reaktionens återkomst!

Se där hvarför de sanna revolutionärerna vägra
att sätta på sig skärp och uniformsmössa,
befallningens och slafveriets insignier, utan förbli folkets
kamrater under det de arbeta med folket på att
expropriationen af husen skall bli utförd. De skola
arbeta på att skapa en idéström i denna riktning,
de skola arbeta på att sätta dessa idéer i praktik,
och när de ha mognat, skall folket skrida till
expropriationen af husen utan att lyssna till de teorier,
med hvilka man icke skall underlåta att sätta
krokben för det, om ersättning till husägarna och andra
dumheter.

Den dag, då expropriation är gjord, skall den
utsugne arbetaren förstå, att nya tider ha
kommit, att han icke längre skall gå med krökt
ryggrad inför de rike och mäktige, att jämlikheten
trädt fram i dagen, att revolutionen är en
verklighet och icke en teaterkupp, sådan som dem man
redan sett nog af.

*** **II.**

Om expropriationens idé blir populär, kommer
utförandet ingalunda att stöta på de oöfverstigliga
hinder, som man tycker om att hota oss med.

De galonerade herrar, som komma att intaga
de lediga ministerfåtöljerna och Hotel de ville, skola
visserligen icke afstå från att hopa det ena hindret
på det andra. De skola tala om att bevilja
ersättning åt ägarna, sätta upp statistik, utarbeta långa
rapporter, så långa, att de skulle kunna räcka ända
till det ögonblick, då folket är krossadt af
arbetslöshetens nöd, icke ser någon räddning komma utan
förlorar tron på revolutionen, lämnar fritt rum åt
de reaktionära och till slut gör den byråkratiska
expropriationen motbjudande för alla.

I detta fins verkligen en stötesten, på hvilken
allt skulle kunna kantra. Men om folket icke
lyssnar till de falska resonnemang, med hvilka man
söker att blända det, om det förstår, att ett nytt
lif kräfver nya tillvägagångssätt, och om det själft
tar utförandet om hand, då kommer expropriationen
att ske utan stora svårigheter.

»Men huru? Hur skall den kunna göras?» frågar
man. Vi skola svara, men med ett förbehåll. Det
är oss motbjudande att teckna expropriationsplanen
i de minsta detaljer. Vi veta på förhand, att allt
som en man eller en grupp skulle kunna få andra
att tro på i dag, blir öfverträffadt af det
mänskliga lifvet. Lifvet, det ha vi sagt förut, kommer
att göra det bättre och enklare än allt, som man
skulle kunna föreskrifva på förhand.

Då vi skissera sättet, enligt hvilket
expropriationen och fördelningen af de exproprierade
rikedomarna skulle kunna göras utom styrelsens
mellankomst, vilja vi således endast svara dem, som
förklara saken omöjlig. Men vi be få betona, att vi
ingalunda påstå oss kunna föreskrifva den eller den
organisationsmetoden. Det, som är oss angeläget,
är endast att visa, att expropriationen kan utföras
genom folkets initiativ och att den icke kan
utföras på annat sätt.

Det är lätt att förutse, att redan vid de första
expropriationshandlingarna, kommer det att i hvarje
kvarter, vid hvarje gata bildas grupper af frivilliga
medborgare, som komma och erbjuda sin tjänst för
att ta reda på antalet lediga våningar, bostäder,
där talrika familjer bo hoppackade, ohälsosamma
rum och hus, som äro alltför rymliga för dem, som
bo där, och som skulle kunna få tas i anspråk af
dem, som kväfvas i små kyffen. På några dagar
skulle dessa frivilliga sätta upp fullständiga listor
angående gatan och kvarteret på alla våningar,
hälsosamma och ohälsosamma, små och stora, skadliga
bostäder och praktvåningar.

De skulle fritt meddela hvarandra sina listor
och på få dagar ha statistiken färdig. Lögnaktig
statistik kan tillverkas på embetsrum; den sanna
exakta statistiken kan endast uppöras af den
enskilde genom att skrida från det enkla till det
mera sammansatta.

Utan att vänta något af någon skola då dessa
medborgare gå och söka upp sina kamrater, som
bo i kyffena och helt enkelt säga åt dem: »Den
här gången, kamrat, är det revolution på allvar.
Kom i kväll till det eller det stället! Hela
kvarteret skall komma dit, och våningarna skola delas
ut. Om ni inte särskildt håller på ert ruckel, så
kan ni välja en af femrumsvåningarna, som äro
lediga. Och sedan ni flyttat in, är allt klart. Det
beväpnade folket har ett ord att säga åt dem, som
skulle vilja kasta ut er!»

»Men alla människor skulle vilja ha en våning
på tjugo rum!» säger någon.

Åh nej, tänk efter, det är inte sant! Folket
har aldrig begärt att få månen i ett vattenämbar.
Tvärtom ha vi hvarje gång, som vi sett likar ha
en orättvisa att reparera, förvånats öfver det sunda
förstånd och den rättskänsla, hvaraf massan lifvades.
Har man någonsin sett det omöjliga fordras? Har
man någonsin sett befolkningen i Paris slåss, då
den gick och hämtade sin portion bröd eller bränsle
under de båda belägringarna? Människorna stodo i
kö med en resignation, som de utländska
tidningskorrespondenterna aldrig nog kunde beundra: och
man visste dock, att de, som kommit sist, skulle få
tillbringa dagen utan både bröd och värme.

Visserligen finns det tillräckligt mycket egoistiska
instinkter hos våra samhällens isolerade individer,
det veta vi mycket väl. Men vi veta också, att
det bästa medlet att väcka och föda dessa
instinkter skulle vara att anförtro bostadsfrågan åt ett
ämbetsverk. Då skulle verkligen alla dåliga lidelser
träda fram i dagen. Det gällde endast att ha det
största inflytande på denna byrå. Vid minsta
olikhet skulle det höjas höga skrik; vid minsta fördel,
som gåfves åt någon, skulle det skrikas på mutor —
och med all rätt!

Men då folket själft förenat sig efter gator,
kvarter, stadsdelar och åtagit sig att förflytta
kyffenas invånare till de borgerligas alltför stora
våningar, då skulle de ringa olägenheterna, de små
orättvisorna tas lätt. Man har sällan vädjat till
massornas goda instinkter. Någon gång under
revolutionerna har det dock blifvit gjordt, då det gällde
att rädda den kantrande båten — och man har
aldrig gjort det förgäfves.

Det skall bli på samma sätt vid den kommande
revolutionen.

Trots allt kan det dock komma att begås orättvisor.
De skola icke kunna undvikas. Det fins i
våra samhällen individer, som ingen stor händelse
skulle kunna förmå att gå ur det egoistiska
hjulspåret. Men det gäller icke att veta, huruvida det
kommer att begås orättvisor eller icke. Det gäller
att veta, hur man skulle kunna inskränka dem.

All historia, all mänsklig erfarenhet lika väl
som samhällspsykologien skola kunna bevisa, att det
säkraste medlet är att öfverlämna saken åt
intressenterna. De äro dessutom de enda, som kunna
öfverväga och ordna de tusen detaljer, som måste
förbises vid en byråkratisk fördelning.

*** **III.**

Det kommer dessutom icke att utföras en
absolut lika fördelning af bostäder, men do
olägenheter, som en del familjer ännu skulle få utstå, skulle
lätt afhjälpas i ett samhälle, som befinner sig på
expropriationens väg.

Förutsatt att murarna, stenhuggarna,
byggnadsarbetarna med ett ord, veta, att de ha sin existens
försäkrad, skulle de icke begära bättre, än att få
återtaga sitt vanliga arbete några timmar om
dagen. De skulle inreda på nytt sätt de stora
våningarna, som nu fordra en hel stab af tjänare.
Och på några månader skulle hus, som vore vida
hälsosammare än de vi nu bebo, ha uppstått.
Och åt dem, som icke fått tillräckligt goda
bostäder, skulle den anarkistiska kommunen kunna säga:

»Tålamod, kamrater! Hälsosamma, bekväma
palats, mycket bättre än allt det, som kapitalisterna
byggde, skall resa sig på den fria stadens mark.

De skola användas af dem, som bäst behöfva dem.
Den anarkistiska kommunen bygger icke för att
skaffa sig räntor. De byggnader den uppför åt sina
medborgare, äro produkter af den kollektiva andan
och skola tjäna till modeller för hela mänskligheten

— de skola tillhöra er!»

Om det revolterande folket exproprierar husen
och proklamerar gratisbostaden, alla fastigheters
öfvergång till allmän egendom och hvarje familjs rätt
till hälsosam bostad, har revolutionen från början
tagit en kommunistisk karaktär och kastat sig in
på en väg, från hvilken man icke så snart skall
kunna få den att vika. Den har gifvit en dödsstöt
åt privatäganderätten.

Expropriationen af husen bär sålunda inom sig
fröet till hela den sociala revolutionen. Det sätt,
på hvilket den kommer att utföras, beror på
händelsernas förlopp. Antingen skola vi öppna en god,
bred väg för den kommunistiska anarkismen, eller
också skola vi stanna och stampa i den autoritära
individualismens smuts.

Det är lätt att gissa tusen invändningar, som
kunna göras, en del teoretiska och en del praktiska.

Efter som det gäller att till hvarje pris
upprätthålla olikheten, så är det säkert, att man i
rättvisans namn kommer att säga: »Är det icke
nedrigt, att parisarna roffa åt sig de vackra husen och
lämna kojorna åt bönderna?» Men vi böra icke låta
vilseleda oss af detta. Dessa rättvisans rasande
anhängare glömma, i följd af en för dem egendomlig
sinnesriktning, den skriande orättvisan i det de
vilja försvara. De glömma, att det äfven i Paris fins
kyffen, i hvilka arbetaren och hans hustru och barn
kväfvas, under det att han från sitt fönster ser den
rikes palats. De glömma att hela generationer
förtvina i de hopgyttrade kvarteren i brist på sol och
luft, och att utplånandet af denna orättvisa bör
vara revolutionens första plikt.

Men låtom oss icke dröja vid dessa egennyttiga
invändningar! Vi veta att den olikhet i vilkor, som
verkligen ännu existerar mellan Paris och byn, är
en sådan, som minskas med hvarje dag. Byn
kommer icke att dröja med att skaffa sig
hälsosammare bostäder, än den nu har, då bonden har
upphört att vara egendomsherrns, fabrikantens,
ockrarens och statens arbetsdjur. Skulle man väl för att
undvika en kort och tillfällig orättvisa upprätthålla
den orättvisa, som existerat sedan århundraden?

De s. k. praktiska invändningarna äro icke, de
heller, mycket starka.

»Se här», kommer man att säga, »en stackars
karl, som medels sina besparingar lyckats köpa ett
hus, som är lagom slort för honom och hans
familj. Han trifves så bra där. Tänker ni kasta
honom också på gatan?»

Nej visst icke! Så vida hans hus är precis
lagom för honom och hans familj, må han bo där!
Må han odla trädgården utanför sina fönster! Våra
gossar skola t. o. m., om det behöfs, gå och ge
honom en handräckning. Men om det i huset fins
en våning, som han hyr ut åt någon annan, då
kommer folket och hälsar på denne andre och säger
till honom: »Ni vet ju, kamrat, att ni hädanefter
inte är skyldig värden något? Stanna kvar i er
våning men betala ingenting! Det kommer ingen
inkasserare hädanefter, vi lefva i kommunen!»

Och om husägaren ensam bebor tjugo rum, och
det i kvarteret fins en mor med fem barn, som bo
i ett enda rum, ja då går folket och ser efter, om
det inte bland de tjugo rummen kunde finnas några,
som efter några reparationer kunde bli en liten bra
våning åt modern med de fem barnen. Skulle detta
icke vara rättvisare, än att lämna modern och de
fem småttingarna i kyffet och den tjocka herrn i
sitt slott? Dessutom kommer den rike herrn att
mycket snart finna sig däri, ty då han icke längre
har några tjänstflickor för att städa hans tjugo rum,
så blir hans hustru förtjust öfver att få göra sig
utaf med halfva våningen.

»Men det blir en fullständig omhvälfning», skola
ordningens försvarare utropa. »Det blir ju
flyttningar utan ända! Då skulle det vara lika bra att
kasta alla människor på gatan och sedan dra lott
om våningarna!» Nå väl, vi äro öfvertygade om,
att om icke något slags styrelse blandar sig i saken,
och om hela ändringen anförtros åt grupper, som
frivilligt sammanslutit sig för detta arbete, skola
flyttningarna bli färre än de, som ske på ett enda
år på grund af husvärdarnas snikenhet.

För det första fins det i de stora städerna ett
så stort antal obebodda våningar, att de nästan
skulle räcka att härbergera de människor, som bo
i kyffena. Hvad palatsen och lyxvåningarna
beträffar skulle många arbetarfamiljer icke ens vilja ha
dem: man har ingen nytta af dem, om de icke
underhållas af en skara tjänstfolk. De, som bebo dessa
våningar, skola också snart se sig tvungna att söka
mindre dyrbara bostäder, där bankirernas fruar
själfva få stå i köket. Och så småningom, utan
att det behöfs att föra bankiren under eskort af
pikar till en vindskupa, och den, som bodde i
vindskupan till bankirens palats, skall befolkningen
genom vänlig öfverenskommelse fördela sig i de
befintliga bostäderna, och detta med så litet bråk som
möjligt. Se vi icke landtkommunerna fördela åkrar
sinsemellan och härvid störa de skilda
jordstyckenas ägare så litet, att det endast behöfs konstatera
det sunda förnuft och den klokhet i åtgärder, med
hvilka kommunen handlat? Den ryska kommunen
— detta är faststäldt genom hela volymer af
undersökningar — byter i mindre grad om ägare till
sina åkrar, än den individuella äganderätten med
sitt processande. Och man vill inbilla oss, att
invånarna i en stor europeisk stad skulle vara dummare
eller mindre organiserade än ryska bönder eller
hinduer!

Dessutom åstadkommer hvarje revolution en
viss omstörtning i det dagliga lifvet, och de, som
hoppas att kunna genomlefva en stor kris utan att
deras hustrur skola rubbas från sin spisel, få säkert
anledning till att bli missbelåtna. Man kan byta
om regering utan att den goda borgaren någonsin
behöfver komma för sent till middagen, men man
kan icke så lätt försona ett samhälles brott mot
dem, 50m skapat och närt det.

Det blir en omstörning, det är visst. Man
måste endast laga, att denna omstörtning icke sker
förgäfves, och att den inskränkes till ett minimum.
Och det är främst af allt — vi upprepa det —
genom att vända sig till de medintresserade, och
icke till ämbetsverk, som man skaffar minst
olägenheter åt alla.

Folket begår den ena dumheten efter den andra,
när det vid urnorna skall välja mellan de
förblindade, som fika efter äran att representera det och
åtaga sig att göra allt, veta allt, ordna allt. När
folket skall organisera det, som det känner till, det
som rör det personligen, då gör det detta bättre
än alla möjliga ämbetsverk. Såg man icke detta
under kommunen? Och under den senaste strejken
i London? Och ser man det icke dagligen i hvarje
landtkommun?

** **KLÄDERNA.**

Om husen betraktas som stadens gemensamma
egendom och omman skrider till utdelande af lifsmedlen,
blir man tvungen att ta ännu ett steg. Man ledes
nödvändigtvis till att ta klädfrågan i betraktande, och
den enda möjliga lösningen blir äfven då att i folkets
namn ta i besittning alla bodar, där man säljer
klädesplagg, och att öppna dörrarna för alla, så att hvar och
en kan ta, hvad han behöfver. Att göra kläderna till
allmän egendom och att ge alla rätt att i de allmänna
bodarna ta hvad de behöfva eller att beställa det på
skräddarverkstäderna, denna lösning kommer att bli
nödvändig, så snart den kommunistiska principen
blifvit tillämpad på husen och lifsmedlen.

Vi behöfva tydligtvis icke för detta ta ifrån
medborgarna deras öfverrockar, lägga alla kläder i en hög
och sedan dra lott, som våra kritici påstå lika snillrikt
som uppfinningsrikt. Hvar och en kan behålla sin rock
— om han har någon; och det är t. o. m. troligt, att
om han har tio, kommer ingen att vilja ta dem från
honom. Man kommer att föredra den nya rocken
framför den, som den borgerlige mannen redan
begagnat, och det kommer att finnas tillräckligt mycket
nya kläder, för att man icke skall behöfva förse sig
med gamla.

Om vi satte upp en förteckning på de kläder, som
finnas hopade i de stora städernas bodar, skulle vi
troligen finna, att det i Paris, Lyon, Bordeaux och
Marseille fins nog för att kommunenskulle kunna skänka
en dräkt åt hvarje medborgare och medborgarinna.
Och för öfrigt, om alla icke funne något i deras smak,
så skulle snart de gemensamma verkstäderna ha fyllt
luckorna. Man vet hur snabbt det nu arbetas på våra
skräddar- och syateljéer, där det fins utmärkta
maskiner och där man inrättat sig för att tillverka i stor
skala.

»Men alla män skulle vilja ha en sobelpels och alla
kvinnor en sammetsklädning!» ropa våra motståndare.

Uppriktigt sagdt, det tro vi inte på. Alla människor
tycka icke om sammet och alla drömma icke om en
sobelpels. T. o. m. om man i dag föresloge parisiskorna
att välja hvar sin klädning, skulle det finnas de, som
föredroge en enkel klädning framför våra världsdamers
alla fantastiska dräkter.

Smaken växlar med tiderna, och den smak, som
kommer att ta öfverhand under revolutionstiden, blir
helt säkert den enkla. Samhället liksom individen
har sina stunder af feghet, men det har också sina
stunder af hjältemod. Hur ömkligt samhället än kan
vara, när det som nu kört fast i sträfvandet
för småsinnade och dumt personliga intressen, så ändrar det
sig dock under stora tider. Det har sina ögonblick
af ädelhet och hänförelse. Goda och hederliga män få
då det inflytande, som bedragarna nu ha. Uppoffrande
handlingar utföras, och de stora exemplen vinna
efterföljd. Till och med egoisterna blygas att bli
efter, och med eller mot sin vilja skynda de sig att
sluta sig till de tappra och storsinnade.

Den stora revolutionen 1793 öfverflödar af exempel
af denna art. Och det är under dessa moraliska
pånyttfödelsekriser — lika naturliga för samhället som
för individen — som man ser dessa sublima handlingar,
som föra mänskligheten ett steg framåt.

Vi vilja icke öfverdrifva den roll dessa vackra
lidelser komma att spela, och det är icke på dem vi grunda
vårt samhällsideal. Men vi öfverdrifva icke, om vi
antaga, att de skola hjälpa oss att komma igenom de
första ögonblicken, hvilka äro de svåraste. Vi kunna
icke räkna på varaktigheten af denna uppoffring i
det dagliga lifvet; men vi kunna vänta den vid
företagets början, och det är allt hvad vi begära. Det är
just då man måste sopa marken, föra bort de
smutshögar, hvilka samlats under århundradens förtryck
och slafveri, som det anarkistiska samhället behöfver
dessa utbrott af broderskänsla. Längre fram skall
det kunna lefva utan att begära uppoffringar, då det
undanröjt förtrycket och redan därigenom skapat
ett nytt samhälle, öppet för alla solidaritetens känslor.

Om revolutionen utföres i den anda vi talat om,
kommer dessutom invividernas initiativ att finna ett
vidsträckt verkningsfält för att undvika dragningar
åt egoisternas håll. Grupper kunna bildas vid hvarje
gata, i hvarje kvarter och åtaga sig att förse folket
med kläder. De skola göra upp en förteckning på hvad
den revolterande staden äger och få en i det närmaste
fullständig kännedom om, hvilka hjälpkällor den i
detta afseende förfogar öfver. Och det är mycket
troligt, att hvad kläderna angår, stadens medborgare
skola antaga samma grundtanke som för lifsmedlen:
»Man tar i högen af allt det, som fins i öfverflöd;
utdelning af det, som fins i begränsadt mått.»

Då vi icke kunna skänka hvarje medborgare en
sobelpels eller hvarje medborgarinna en
sammetsklädning, skall samhället troligen göra en skillnad mellan
det öfverflödiga och det nödvändiga. Och — tillfälligt
åtminstone — kommer det att räkna
sammetsklädningen och sobelpelsen till det öfverflödiga,
förbehållande sig rätt att kanske längre fram afgöra, om icke
det, som är öfverflödigt i dag, kan bli allas egendom i
morgon. Under det att man garanterar hvarje
invånare i den anarkistiska staden det nödvändiga, skulle
man kunna öfverlämna åt privatverksamheten omsorgen
att bevara åt de svaga och sjuka det, som tillfälligtvis
betraktas som lyxföremål, att förse de mindre starka
med det, som icke ingår i allas dagliga lifsbehof.

»Men det blir ju ett fullständigt nivelleringssystem,
den grå munkkåpan!» skall man invända. »På detta
sätt försvinna alla konstföremål, allt som förskönar
lifvet!»

Visst icke! Vi stödja oss alltid på det, som redan
existerar, och vi skola genast visa, huru ett anarkistiskt
samhälle skall kunna tillfredsställa sina medborgares
mest artistiska smak utan att därför bevilja den
förmögenheter, som gå upp till millioner.

** **MÅTT OCH STEG.**

*** **I.**

Om ett samhälle, en stad eller ett jordområde vill
tillförsäkra alla sina invånare det nödvändiga —
och vi skola snart se, hur uppfattningen af det
nödvändiga kan vidgas ända till lyx — tvingas det
till att bemäktiga sig allt, som behöfves för
produktionen, d. v. s. mark, maskiner, verkstäder,
transportmedel etc. Detta samhälle skall icke
underlåta att expropriera dem, som sitta inne med kapitalet,
för att öfverlämna detta åt samfundet.

Det man har att förebrå det borgerliga samhället,
är i själfva verket icke endast, att kapitalisten
bemäktigar sig en stor del af det, som hvarje industrielt och
kommersielt företag inbringar, och att detta tillåter
honom att lefva utan att arbeta. Den viktigaste
anklagelsepunkten är, som vi redan anmärkt, att hela
produktionen tagit en fullkomligt falsk riktning,
eftersom den icke är i stånd att skaffa välstånd åt alla.
Däri ligger dess förkastelsedom.

Och hvad som är ännu mer, det är omöjligt att den
schackrande produktionen skall kunna vara nyttig för
alla. Att vilj a detta skulle vara detsamma, som att
begära af kapitalisten att gå från sina bestämmelser och fylla
en funktion, som han icke kan fylla utan att upphöra
att vara hvad han är, en privatentreprenör, som
sträfvar att rikta sig. Den kapitalistiska organisationen,
som är grundad på hvarje individs personliga fördel,
tagen för sig, har skänkt samhället allt det man kunde
hoppas: den har stegrat arbetarens
produktionsförmåga. Af den revolution, som ångkraften
åstadkommit inom industrien, kemiens och mekanikens snabba
utveckling och århundradets uppfinningar har
kapitalisten begagnat sig i sitt eget intresse för att förstora
inkomsten af det mänskliga arbetet, och han har
lyckats i hög grad. Men att ge honom en annan mission
skulle vara fullkomligt förnuftsvidrigt. Att t. ex.
vilja, att han skulle begagna detta större öfverskott af
arbetet i hela samhällets intresse, det vore att begära
välgörenhet och människokärlek af honom, och ett
kapitalistiskt företag kan icke vara grundadt på
människokärlek.

Det tillhör nu samhället att utsträcka till alla
industrigrenar denna produktivitet, som nu är inskränkt
till endast några stycken, och att använda den i allas
intresse. Men det är tydligt att för att garantera
välstånd åt alla bör samhället åter ta i besittning alla
produktionsmedlen.

Nationalekonomerna skola helt säkert påpeka — de
tycka om att påpeka — det relativa välstånd, som en del
unga, starka och skickliga arbetare i vissa
industrigrenar njuta af. Det är alltid detta fåtal, som man
med stolthet ställer fram för oss. Men t. o. m. detta
välstånd — detta privilegium för några stycken —
äro de garanterade att få behålla det? I morgon skall
måhända sjukdom, brist på förtroende eller deras
herrars girighet kasta dessa priviligerade på gatan,
och de få då med månader och år i umbäranden eller
nöd betala den välståndsperiod de njutit af. Hvilken
mängd stora industrier — väfnader, järn, socker m. m.
— för att icke tala om de tillfälliga, ha vi icke sett
stranda och tyna, den ena efter den andra, antingen
till följd af spekulation eller af arbetets naturliga
förskjutning, som orsakas af kapitalisterna själfva. Alla
de största industriföretagen i väfnad och mekanik ha
nyligen genomgått denna kris, hvad skola vi då säga
om dem, hvilkas förnämsta kännemärke är den
periodiska arbetsinställelsen?

Hvad skola vi ytterligare säga om det pris, till hvilket
några kategorier af arbetare köpa sitt välstånd? Ty
det är tydligt nog genom landtbrukets ruinerande,
bondens skamliga utsugning och massornas nöd, som
det erhålles. Och gentemot detta lilla fåtal arbetare,
som njuta af ett visst välstånd, hur många millioner
mänskliga varelser lefva icke från hand i mun utan
säker lön färdiga att begifva sig hvarthelst, där man kan
behöfva dem, hur många bönder måste icke arbeta
fjorton timmar om dagen för en medelmåttig lön!
Kapitalet minskar landsbygdens befolkning, utsuger
kolonierna och de länder, som ha en föga utvecklad
industri, det dömer det oändliga flertalet af arbetare
att förbli utan teknisk utbildning, medelmåttiga i
samma handtverk. En enda industris blomstrande
tillstånd köpes ständigt genom att tio andra ruineras.

Och detta är icke en tillfällighet, det är en
nödvändighet i det kapitalistiska systemet. För att se sig i
stånd att någorlunda kunna aflöna några grupper af
arbetare, måste i våra dagar bonden vara samhällets
lastdjur, landsbygden måste öfverges för stadens skull,
småhandtverken måste samlas här och där i de stora
städernas smutsiga förstäder och för nästan ingenting
tillverka en mängd nästan värdelösa föremål, som
göra de stora fabrikernas produkter säljbara till lågt
aflönade köpare: för att det dåliga klädet skall brista
sönder, när det utgör den dåligt betalde arbetarens
kläder, måste skräddaren nöja sig med en svältlön!
Österlandets efterblifna länder måste utsugas för att
arbetaren i några gynnade industrier skall under det
kapitalistiska systemet njuta ett visst välstånd.

Den nuvarande organisationens onda består således
icke däri, att produktionens »mervärde» tillfaller
kapitalisten — som Rodbertus och Marx ha påstått och
därigenom inskränkt den socialistiska uppfattningen och
synpunkterna angående kapitalistsystemet. —
Mervärdet själft är endast en konsekvens af djupare orsaker.
Det onda ligger däri, att det kan finnas ett något som
helst mervärde, i stället för ett enkelt öfverskott, som
icke förtärts af hvarje generation. Ty för att det
skall finnas något mervärde, måste män, kvinnor och
barn tvingas af hungern att sälja sin arbetskraft för en
minimal del af det, som dessa krafter frambringa, och
framförallt af det, som de äro i stånd att frambringa.

Men detta onda skall äga bestånd, så länge det är
nödvändigt för produktionen att endast vara ett fåtals
egendom. Så länge människan förblir tvungen att
betala en skatt till kapitalisten för att få rätt att odla
jorden eller sätta en maskin i gång, och ägaren skall
ha frihet att tillverka det, som lofvar honom störst
vinst, i stället för det största antalet af för tillvaron
nyttiga föremål, så länge skall valstånd endast kunna
tidvis tillförsäkras ett litet antal människor och hvarje
gång köpas genom att en del af samhället lider nöd.
Det är ingalunda tillräckligt att utdela i lika delar det
öfverskott en industri kan inbringa, om man
samtidigt måste utsuga tusentals andra arbetare. Det gäller
att med minsta möjliga förlust af mänsklig styrka
producera största möjliga mängd af det, som är nyttigt för
allas välstånd.

Denna åsikt kan icke vara utgångspunkt för någon,
som börjat ett privat företag. Och det är därför som
hela samhället, då det tar denna åsikt till sitt ideal,
blir tvunget att expropriera allt, som tjänar till att
skaffa välstånd genom att frambringa rikedomar.
Det måste ta i besittning marken, fabrikerna, grufvorna
kommunikationsmedlen etc. och dessutom utforska
hvad det måste tillverka i allas intresse, äfvensom
nödiga mått och steg för denna produktion.

*** **II.**

Hur många arbetstimmar om dagen behöfver en
man ge för att tillförsäkra sin familj en riklig föda,
ett bekvämt hus och nödiga kläder? Denna fråga har
ofta sysselsatt socialisterna, och de medge vanligtvis,
att fyra eller fem timmar om dagen skulle vara nog —
naturligtvis med vilkor, att alla människor arbetade.
I slutet af förra århundradet stannade Benjamin
Franklin vid fem timmar, och om fordringarna på
bekvämlighet stigit sedan dess, så har äfven
produktionsförmågan stigit och detta mycket hastigare.

Då vi i ett följande kapitel skola tala om åkerbruket,
få vi se allt hvad jorden kan ge människan, som odlar
den klokt, i stället för att kasta ut sådden på måfå på
en dåligt förarbetad jord, så som det ofta sker nu.
På den amerikanska västerns stora farmer, som uppta
tiotals kvadratmil, men hvars jord är mycket magrare
än den förbättrade jorden i de civiliserade länderna,
får man endast 12 till 18 hektoliter på hektaren, d. v. s.
hälften af hvad jorden ger i Europa och i de amerikanska
öststaterna. Tack vare maskiner, som göra att två
män på en dag kunna plöja två och en half hektar,
kunna hundra män på ett år producera allt, sombehöfs
för att leverera i hemmet bröd åt tio tusen personer
ett helt år.

Det skulle således vara nog, om en man arbetade
under samma vilkor i trettio timmar, d. v. s. sex
halfdagsverken på fem timmar hvarje för att få bröd för ett
helt år, och trettio halfdagsverken för att skaffa bröd
åt en familj på fem personer.

Och vi skola också visa af redogörelser, som
framgått ur den nuvarande praktiken, att om man hade
tillfälle till en intensiv odling, skulle mindre än sextio
halfdagsverken kunna skaffa bröd, kött, grönsaker
och t. o. m. lyxfrukter åt en hel familj.

Då vi äfven undersöka, huru mycket de
arbetarbostäder gå till, som man i våra dagar bygger i de stora
städerna, kan man vara viss, att för att i en stor
engelsk stad få ett litet särskildt hus, sådant som man nu
bygger åt arbetarna, skulle det vara tillräckligt med

1,400 till 1,800 arbetsdagar på fem timmar. Och då
ett dylikt hus står åtminstone femti år, finna vi, att
mellan 28 och 36 halfdagsverken om året skulle kunna
skaffa en familj en hälsosam och t. o. m. prydlig bostad
och därtill försedd med alla nödvändiga
bekvämligheter, under det att då arbetaren hyr liknande rum af
en hyresvärd, får han betala 75 till 100 arbetsdagar
per år.

Tillåt oss påpeka, att dessa siffror representera
maximum af det en våning nu kostar i England, under
våra samhällens bristfälliga organisation. I Belgien
har man byggt arbetarbostäder mycket billigare. När
allt tages i betraktande, kan man försäkra, att i ett
väl ordnadt samhälle skulle ett fyrtiotal halfva
arbetsdagar om året räcka till för att anskaffa en fullt bekväm
bostad.

Återstå kläderna. Härvidlag är en beräkning
nästan omöjlig, emedan den förtjänst, som en hel
svärm af mellanhänder skaffar sig och som höjer varans
pris, är omöjlig att angifva. Om ni t. ex. tar klädet
och lägger därpå alla de förhöjningar, som göras genom
jordägaren, fåruppfödaren, ullhandlaren och alla deras
mellanhänder, ända till järnvägsbolaget, spinnarna och
väfvarna, försäljarna, biträdena och kommissionärerna,
kan ni göra er en föreställning om, hvad som för hvarje
klädesplagg betalas till en hel skara borgare. Det är
på grund häraf fullkomligt omöjligt att säga hur många
arbetsdagar en ytterrock är värd, som ni betalar med
hundra francs i en stor bod i Paris.

Hvad som är säkert, är att med de maskiner man
nu har, åstadkommer man en tillverkning af nästan
otroliga massor tyg.

Några exempel äro tillräckliga. I 751
bomullsfabriker, spinnerier och väfverier i Förenta Staterna
tillverka 175,000 arbetare och arbeterskor 1,939,400,000
meter bomullstyg, och därtill en oerhörd mängd
bomullsgarn. På 300 arbetsdagar på nio och en half timme
betyder detta per arbetare en genomsnittsproduktion
af 11,000 meter tyg, d. v. s. en arbetare tillverkar på
mindre än tio timmar fyrtio meter bomullstyg. Om
man antar att en familj använder 200 meter om året,
hvilket är mycket, så skulle detta vara lika mycket
som femtio arbetstimmar, d. v. s. tio halfva arbetsdagar
på fem timmar. Och man skulle därtill också få
bomullsgarn, d. v. s. tråd till att sy med och garn till
ylletyger, som äro blandade med bomull.

Hvad väfnadsindustrien ensam angår visar Förenta
staternas statistik, att under det att 1870 en arbetare,
som arbetade 13 å 14 timmar om dagen, tillverkade
9,500 meter hvitt bomullstyg om året, så väfde han
tretton år därefter 1886, 27,000 meter, fastän han
endast arbetare 55 timmar i veckan. T. o. m. af tryckta
bomullstyger fick man, väfning och tryckning
inberäknadt, 29,150 meter på 2,669 arbetstimmar om året,
hvilket gör omkring 11 meter i timmen. För att
skaffa sig 200 meter hvit och tryckt bomullsväf skulle
det således vara tillräckligt att arbeta mindre än tjugo
timmar om året.

Härvid bör märkas, att råvaran kommer till dessa
fabriker ungefär sådan som den kommer från fältet,
och att hela den rad förvandlingar hvarje stycke
undergår, innan det förvandlas till tyg, utföres inom en
tidrymd af tjugo timmar. Men för att köpa dessa 200
meter i handeln, måste dock en väl betald arbetare
lågt räknadt betala 10 å 15 arbetsdagar på tio timmar,
d. v. s. 100 å 150 timmar. Och den engelska bonden
skulle få släpa en månad eller ännu mer för att skaffa
sig denna lyx.

Man ser redan af detta exempel, att med femtio
halfva arbetsdagar om året skulle man i ett väl ordnadt
samhälle kläda sig bättre, än den enkla medelklassen
klär sig nu.

Men med allt detta ha vi kommit därtill, att det
behöfs sextio halfva dagsverken på fem timmar för
att skaffa oss jordens produkter, fyrtio till bostad och
femtio till kläder, hvilket dock icke utgör hälften af
året, emedan vi tagit bort helgdagarna, då vi beräknat
året till trehundra arbetsdagar.

Det återstår ännu hundra femtio halfva arbetsdagar,
af hvilka man kunde begagna sig för att anskaffa
annan lifvets nödtorft, såsom vin, socker, kaffe eller
te, möbler, transport o. s. v.

Det är tydligt att dessa beräkningar äro gjorda i
runda tal, men de kunna också bekräftas på annat
sätt. Om vi i de civiliserade länderna räkna dem,
som icke producera något, dem, som arbeta i skadliga
industrier, som äro dömda att försvinna, och till slut
dem, som utgöra onödiga mellanhänder, konstatera
vi, att de egentliga producenterna i hvarje land skulle
kunna fördubblas. Och om i stället för tio personer
tjugo voro sysselsatta med att tillverka det nödvändiga,
och om samhället vårdade sig mera om att spara på
människokraft, skulle dessa tjugo personer icke
behöfva arbeta mer än fem timmar om dagen, utan att
produktionen minskades. Och det skulle vara nog
att inskränka det slöseri med mänsklig arbetskraft,
som sker genom betjänandet af de rika eller i denna
administration, som räknar en ämbetsman på tio
invånare, och att använda dessa krafter till ökande af
nationens produktivitet, för att kunna inskränka
arbetstimmarna till fyra eller t. o.m. till tre, med det vilkor,
att man nöjde sig med den nuvarande produktionen.

I det vi stödja oss på de förhållanden vi här
öfvervägt tillsammans, kunna vi uppställa följande slutsats:

Låtom oss tänka oss ett samhälle, som består af
flera millioner invånare sysselsatta i en mängd olika
industrier, t. ex. Paris med departementet
Seine-et-Oise. Låtom oss tänka oss, att i detta samhälle hvarje
barn lärde att arbeta med sina händer lika väl som med
sin hjärna! Antag till slut att alla fullvuxna med
undantag af de kvinnor, som sköta sina barn, förbinda sig
att arbeta 5 timmar om dagen från tjugo eller
tjugotvå års ålder till fyrtifem. eller femtio år, och att de
sysselsatte sig efter val i hvilka grenar som helst af
det mänskliga arbete, som anses nödvändigt. Ett
sådant samhälle skulle i ersättning kunna garantera
välstånd åt sina medlemmar — ett långt verkligare
välstånd än det, som borgarklassen njuter af i vår tid.

— Och hvarje arbetare i detta samhälle skulle dessutom
disponera öfver minst fem timmar om dagen, som
han kunde ägna åt vetenskap, konst, eller de
individuella behof, som icke ingå i kategorien nödvändiga, i
hvilken man dock längre fram, när människans
produktionsförmåga ökats, kan medräkna allt, som ännu
anses som luxuöst och ouppnåeligt.

** **BEHOFVET AF LYX.**

*** **I.**

Människan är emellertid icke en varelse, som kan
lefva endast för att äta, dricka och skaffa sig en bostad.
Så snart hon fått de materiella behofven tillfredställda,
skola de behof, som ha med konstsinnet att skaffa,
göra sig desto starkare gällande. Så många individer,
så många önskningar; och ju mer civiliseradt
samhället är, ju mer är individualiteten utvecklad, ju mer
begären varierade.

Till och med i vår tid ser man män och kvinnor,
neka sig det nödvändiga för att köpa en eller annan
småsak, skaffa sig ett nöje, en intellektuel eller
materiel njutning. En kristen, en asket kan fördöma denna
smak för lyx, men i verkligheten är det just dessa
småsaker, som afbryta tillvarons enformigheter och göra
den angenäm. Skulle lifvet vara värdt att lefva med
alla dess oundvikliga bekymmer, om människan aldrig
någonsin utom det dagliga arbetet kunde skaffa sig
ett enda nöje enligt sin individuella smak?

Om vi önska den sociala revolutionen är det i
sanning först och främst för att försäkra bröd åt alla,
för att förvandla detta eländiga samhälle, där vi hvarje
dag se starka arbetare gå sysslolösa, därför att de icke
ha funnit en herre, som värdigas utsuga dem; kvinnor
och barn irra omkring om natten utan tak öfver
hufvudet; hela familjer tvungna att lefva på torrt bröd; barn,
män och kvinnor dö af brist på skötsel, om icke af
brist på föda. Det är för att göra ett slut på dessa
orättvisor, som vi göra revolution.

Men vi vänta äfven något annat af revolutionen.
Vi se, att arbetaren, som är tvungen till en hård kamp
för att kunna lefva, är hänvisad till att aldrig lära
känna dessa upphöjda njutningar — de högsta som
människan kan nå upp till — som vetenskapen, och i
synnerhet den vetenskapliga upptäckten, skänker,
som konsten och i synnerhet det konstnärliga
skapandet skänker. Det är för att tillförsäkra alla människor
dessa fröjder, det är för att lämna dem ledighet,
möjlighet att utveckla sina intellektuella färdigheter,
som revolutionen bör garantera hvar och en det
dagliga brödet. Ledighet — sedan man fått bröd — det
är det slutliga målet.

I våra dagar, då hundratusental sakna bröd, bränsle,
kläder och hem, är i sanning lyxen ett brott: för att
den skall tillfredsställas, fordras det att arbetarns
barn skall sakna bröd! Men i ett samhälle, där alla
få äta sig mätta, skall behofvet af det vi kalla lyx i
dag endast vara desto lifligare. Och eftersom alla
människor icke kunna och icke böra vara lika —
olikheten i smak och behof är den förnämsta garantien
för mänsklighetens framåtskridande — så kommer
det alltid att finnas, och det är önskvärdt att det alltid
fins, män och kvinnor, hvilkas behof gå längre än
medelvägen i en gifven riktning.

Alla människor kunna icke ha behof af ett teleskap,
ty t. o. m. då undervisningen blir allmän, kommer
det att finnas människor, som föredra de
mikroskopiska studierna framför att studera stjärnhimlen. Det
fins några, som älska bildstoder, andra, som älska
mästarnas taflor; den ena människan har ingen högre
sträfvan än den att äga ett utmärkt piano, under det att
den andra nöjer sig med en mungiga. Bonden pryder
sitt rum med ett oljetryck, och om hans smak utvecklas,
vill han ha en vacker gravyr. Nu kan den, som har
skönhetssinne icke få tillfredsställa sin längtan, såvida
han icke får ärfva en stor förmögenhet, men om han
»arbetar duktigt» och skaffar sig ett intellektuelt
kapital, som tillåter honom att skaffa sig ett lärdt yrke,
kan hon alltid hoppas på att en dag i större eller mindre
grad få tillfredsställa sin smak. Man förebrår också
vanligen våra ideala kommunistsamhällen att ha
hvarje individs materiella lif till sitt enda mål: »Ni
komma kanske att ha bröd åt alla», säger man, »men
ni kunna inte i edra kommunbodar ha vackra taflor,
optiska instrument, lyxmöbler, prydnadssaker — med
ett ord, dessa tusen ting, som tjäna till att
tillfredsställa den oändligt mångfaldiga smaken hos
människorna. Och redan härigenom förkväfva ni hvarje
möjlighet att skaffa er det, som är mera än det bröd
och kött, som kommunen kan bjuda alla, och det grå
lärft, som ni vilja att alla edra medborgarinnor skola
gå klädda i.»

Denna invändning göres mot alla kommunistiska
system — en invändning, hvars berättigande de unga
samfund, som gingo ut för att slå sig ned i de
amerikanska ödemarkerna, aldrig ha insett. De trodde,
att om samfundet kunde skaffa sig nog med kläde
för att bekläda alla dess medlemmar, en konsertsal,
där »bröderna» kunde rådbråka ett musikstycke eller
emellanåt uppföra en teaterpjes, var allting väl
bestäldt. De glömde, att konstsinnet fins hos bonden
likaväl som hos den borgerlige, och att om också
formerna för denna känsla växla alltefter kulturen, är
dock grunden alltid densamma. Och det hjälpte föga,
att samfundet garanterade födan, att det ur uppfostran
uteslöt allt, som kunde utveckla individualiteten, att
den påbjöd bibeln som uteslutande läsning; den
individuella smaken gjorde sig dock gällande jämte det
allmänna missnöjet, små trätor uppstodo angående
frågan, huruvida man skulle köpa ett piano eller
fysikaliska instrument, och framstegsmöjligheterna utsinade:
samhället kunde icke lefva på annat vilkor än att döda
all känsla af personlighet, all konstnärlig tendens,
all utveckling.

Skall den anarkistiska kommunen ryckas in på
samma stråt?

Nej, tydligen icke, förutsatt nämligen att den
förstår och söker att tillfredsställa alla människoandens
yttringar på samma gång som den försäkrar
produktionen af allt det, som är nödvändigt för det
materiella lifvet.

*** **II.**

Vi erkänna öppet, att då vi tänka på de afgrunder
af nöd och lidande, som omge oss, då vi höra arbetarnas
hjärtskärande rop, när de genomvandra gatorna och
söka arbete, då är det oss motbjudande att diskutera
den frågan: hvad skall man göra i ett samhälle, där
alla ätit sig mätta, för att tillfredsställa en person,
som önskar äga en vas af Sévres-porslin eller en
sammetsdräkt?

I stället för att svara skulle vi vara hågade att säga:
låtom oss bli säkra om brödet först! Hvad porslinet
och sammeten angår få vi se sedan!

Men emedan vi måste erkänna, att utom föda har
människan också andra behof, och emedan
anarkismens styrka ligger just däri, att den förstår alla de
mänskliga förmågorna och alla lidelser och icke är
okunnig om någon, skola vi i få ord säga, hur man
skulle kunna ordna för att tillfredsställa människornas
intellektuella och konstnärliga behof.

Vi ha sagt, att genom att arbeta fem eller fyra
timmar om dagen till 45 eller 50 års ålder skulle människan
lätt kunna producera allt, som är nödvändigt för att
försäkra välstånd åt samhället.

Men en arbetsdag för en man, som är van vid arbete
och fängslad vid en maskin, är icke endast fem timmar;
den är tio timmar tre hundra dagar om året och hela
hans lif. På detta sätt dödas hälsan och förtvinar
intelligensen. Såvida man kan omväxla med sina
sysselsättningar och framför allt om man kan låta
kroppsarbete omväxla med det intellektuella arbetet,
kan man gärna vara sysselsatt utan att tröttas tio eller
tolf timmar. Det är normalt. En man som utfört
fyra eller fem timmars kroppsarbete för att kunna
lefva, har ännu framför sig fem eller sex timmar, som
han söker fylla enligt sin smak. Och dessa fem eller
sex timmar om dagen skola skänka honom full
möjlighet att i samverkan med andra skaffa sig allt hvad
han har lust till utom det nödvändiga, som är
tillförsäkradt åt alla.

Han skall först antingen på åkern eller i fabriken
afbörda sig det arbete han är skyldig samhället såsom
sin bidragande del till den allmänna produktionen.

Och han skall använda den andra delen af sin dag,
sin vecka eller sitt år till att tillfredställa sina
artistiska eller vetenskapliga behof.

Tusen sammanslutningar skola uppstå, som skola
motsvara alla upptänkliga smakriktningar och
fantasier.

Några skola t. ex. ägna sina lediga timmar åt
litteraturen. De skola då sluta sig tillsammans i grupper,
som omfatta skriftställare, kompositörer, boktryckare,
gravörer och tecknare, alla sträfvande efter samma
mål: att utbreda de idéer, som äro dem kära.

I våra dagar vet skriftställaren, att det fins ett
lastdjur, arbetaren, åt hvilket han för tre eller fyra
francs om dagen kan anförtro tryckningen af sina
böcker. Om sättaren förgiftas af blydammet och
barnet, som passar upp vid maskinen, dör af blodbrist,
så fins det väl andra stackare, som kunna ersätta dem!

Men då det icke längre fins några svältande
människor, som äro villiga att sälja sin handkraft för en
usel lön; då den, som först var den utsugna, fått
undervisning och har sina egna idéer att fästa på papperet
och att meddela åt andra, då bli litteratörerna och de
lärde tvungna att slå sig tillsammans för att trycka
sin prosa eller sina verser.

Så länge skriftställaren betraktar arbetsblusen och
kroppsarbetet som ett tecken på underlägsenhet, blir
han förvånad, om han ser en annan författare stå och
själf sätta sin bok med blytyper. Fins det icke
gymnastiksalar eller dominospel, om han vill rekreera sig?
Men då den skam, som varit fäst vid kroppsarbetet
försvunnit, då alla skola bli tvungna att begagna sina
armar, emedan det äcke längre fins några att lassa
arbetet på, då få författarna, liksom deras beundrare
och beundrarinnor skyndsamt lära sig att handtera
vinkelhaken; de få glädjen att samlas — alla de, som
sätta värde på det arbete, som skall tryckas — för att
sätta det och se det komma fram, skönt i sin
jungfruliga renhet, ur rotationspressen. Dessa ypperliga
maskiner, som äro tortyrinstrument för barnen, som
nu sköta dem från morgon till kväll, skola då bli en
glädjekälla för dem, som skola använda dem till att
skänka röst åt sin favoritförfattares tankar.

Kommer litteraturen att förlora på denna sakernas
ordning? Blir skalden mindre skald, därför att han
arbetat på åkern eller med sina händer medverkat
till att mångfaldiga sitt verk? Kommer
romanförfattaren att förlora sin kännedom om människohjärtat,
därför att han stått sida vid sida med människan på
fabriken, i skogen, vid en vägröjning eller på
verkstaden? Den frågan besvarar sig själf.

En del böcker skola måhända icke bli fullt så dryga
men man kommer i stället att säga mera på färre sidor.
Man skall kanske ge ut mindre makulatur, men det som
tryckes skall bli mer läst och bättre uppskattadt.
Boken skall vända sig till en vidare läsekrets, som är
kunnigare och bättre i stånd att bedöma.

Dessutom befinner sig boktryckerikonsten, som
ännu blifvit så föga förbättrad sedan Gutenbergs dagar,
ännu i sin barndom. Det behöfs ännu två timmar
för att sätta med lösa typer det, som skrifves på tio
minuter, och man har ännu icke funnit någon
snabbare metod att mångdubbla tanken. Men man
kommer säkert att finna en sådan.

Åh, om hvarje författare vore tvungen att ta del i
tryckandet af sina luntor! Hvilka framsteg skulle då
boktryckerikonsten icke redan ha gjort! Vi skulle då
icke längre stå kvar vid sextonhundratalets rörliga
bokstäfver.

Är detta måhända en dröm? Nej, ingalunda för
dem, som ha observerat och reflekterat. Till och med
nu drifver oss lifvet redan i denna riktning.

*** **III.**

Är det en dröm att tänka sig ett samhälle, där alla
blifvit producerande, alla fått en uppfostran, som
tilllåter dem att odla vetenskap och konst och alla ha tid nog
att göra det och sammansluta sig för att publicera sina
arbeten i det de bidraga med sin andel i kroppsarbetet?

Till och med nu kan man redan räkna tusen och åter
tusen lärda, litterära och andra sällskap. Dessa
sällskap äro dock frivilliga sammanslutningar mellan
människor, som intressera sig för en viss gren af
vetande och som förenat sig för att ge ut sina arbeten.
De författare, som samarbeta på vetenskapliga verk,
äro icke betalda. Dessa verk säljas icke: de skickas
gratis till världens alla hörn. Vissa medlemmar i
sällskapet skrifva där en not på en sida innehållande
en eller annan anmärkning; andra skrifva där
vidlyftiga arbeten, som äro frukter af långa års studier; andra
åter nöja sig med att rådfråga dem såsom utgångspunkt
för nya forskningar. Detta är i sanning samarbete
mellan författare och läsare för producerandet af
arbeten, som de ha intresse af.

Det är visserligen sant, att ett lärdt sällskap —
alldeles som en bankirs tidning — vänder sig till
förläggaren, som anställer arbetare för att verkställa
tryckningen. Människor, som utöfva lärda yrken,
förakta kroppsarbetet, hvilket också i våra dagar
utföres under fullkomligt förfärande vilkor. Men ett
samhälle, som åt alla sina medlemmar skulle ge en
vidsträckt, filosofisk och vetenskaplig utbildning, skall
också förstå att ordna kroppsarbetet så att det skall
utgöra människosläktets stolthet; och det lärda
samfundet skall bli ett sällskap af forskare, amatörer och
arbetare, som alla förstå ett handtverk och alla äro
intresserade af vetenskapen.

Om det t. ex. är med geologi de sysselsätta sig,
skola de alla bidraga till att utforska jordlagren; alla
skola ta sin del i undersökningarna. Tio tus en forskare
i stället för hundra skola uträtta mer på ett år, än hvad
som i våra dagar göres på tjugo år. Och då det blir
fråga om att ge ut de olika arbetena, skola tiotusen
män och kvinnor vara färdiga att sätta upp kartor,
göra teckningar, sätta texten och trycka den. Med
glädje skola de alla ge sin lediga tid, på sommaren
till undersökningar, på vintern till verkstadsarbetet.
Och då deras arbeten kommit ut, skola de icke mer
finna endast hundra läsare, de skola finna tiotusen,
som alla äro intresserade af det gemensamma verket.

Det är för öfrigt utvecklingens egen gång, som
anvisar oss denna väg.

Till och med nu väntade icke England, när det
ville ge ut ett stort lexikon på sitt språk, att det skulle
födas en Littré, som ville ägna sitt lif åt detta arbete.
Det inbjöd frivilliga, och tusen personer erbjödo sig
själfmant och utan ersättning att forska i biblioteken,
att på ett år göra färdigt ett arbete, till hvilket en
mans hela lif icke skulle ha varit nog. I alla grenar af
intelligensarbete framträder samma tendens; och
man bör känna mänskligheten bra litet för att icke
kunna förutse att det är framtiden, som ger sig tillkänna
i dessa försök till kollektivt arbete i stället för
individuellt arbete.

För att detta verk skulle ha blifvit i egentlig mening kollektitvt,
hade det måst ordnas så, att fem tusen frivilliga, författare, tryckare och korrekturläsare, skulle ha arbetat gemensamt; men detta steg framåt har tagits tack vare den socialistiska pressen,
som redan gifvit oss exempel på förenadt tanke- och kroppsarbete.
Man kan ofta få se författaren till en artikel själf trycka den
åt partitidningarna. Försöket är ännu helt litet, mikroskopiskt
om man så vill, men det visar den väg framtiden kommer att slå in på.

Och denna väg är frihetens väg. Då i framtiden
en man har något nyttigt att säga, ett ord, som går
före hans århundrades tankar, kommer han icke att
söka en förläggare, som nådigt vill lägga ut det
nödvändiga kapitalet, Han skall söka medarbetare bland
dem, som förstå sig på yrket och förstått det nya
arbetets betydelse, och de skola tillsammans ge ut boken
eller tidningen.

Litteraturen och tidningarna skola då upphöra att
vara ett medel till att förtjäna pengar och lefva på
andras bekostnad. Fins det väl någon, som känner till
litteraturen och tidningspressen och som icke lifligt
önskar, att en tid skall gry, då litteraturen ändtligen
skall kunna frigöra sig från dem, som fordom
beskyddade den, och från den hop, som på några få undantag
när, betalar den bättre ju banalare den är och ju
smidigare den rättar sig efter det stora flertalets dåliga
smak?

Skönlitteraturen och vetenskapen skola icke intaga
sin rätta plats i mänsklighetens utveckling, förrän den
dag, då de, fria från allt penningslafveri, kunna
uteslutande odlas af dem, som älska dem och för dem,
som älska dem.

*** **IV.**

Litteraturen, vetenskapen och konsten böra tjänas
af frivillige. Det är endast på detta vilkor, som de
lyckas att afskudda sig det ok, som staten och kapitalet
pålagt dem, och den borgerliga medelmåttighet, som
kväfver dem.

Hvilka medel äger väl i våra dagar den lärde för
att få göra de undersökningar, som intressera honom?
Tänk på statsunderstödet, som icke kan beviljas åt
mer än en på hundra och som ingen erhåller, om han
icke högtidligt förbinder sig att slå in på allfarvägarna
och vandra i de gamla hjulspåren! Låtom oss komma
ihåg att »Institut de France» förkastade Darwin,
Akademien i Petersburg stötte ifrån sig Mendeleff, och
»Royal Society» i London vägrade att såsom »föga
vetenskapliga» ge ut de memoarverk af Joule, som
innehöllo bestämningen af värmets mekaniska ekvivalent.{4}

Därför ha också alla stora forskningar, alla
epokgörande upptäckter inom vetenskapen blifvit gjorda
utom akademierna och universiteten, antingen af
människor, som voro nog rika för att förbli oberoende,
som Darwin och Lyell, eller af män, som förstörde sin
hälsa genom att arbeta i fattigdom och ofta i nöd, utan
ett laboratorium, och med tidsförlust, emedan de icke
kunde skaffa sig de instrument och böcker, de behöfde
för att fortsätta sina forskningar, men som varit
ihärdiga trots allt och till och med ofta dött af sina mödor.
De äro legio.

Dessutom är det system, enligt hvilket
statsunderstödet verkar, så dåligt, att vetenskapen i alla tider
sökt att göra sig fri därifrån. Det är just på denna
grund, som det i Europa och Amerika fins tusentals
lärda samfund, som grundats och upprätthållas af
frivilliga. Några af dessa samfund ha nått en så enorm
utveckling, att alla de af staten understödda sällskapens
tillgångar och alla bankirernas rikedomar icke skulle
förslå till att köpa deras skatter. Ingen
statsinstitution är så rik som Zoologiska sällskapet i London,
som endast underhålles genom frivilliga bidrag.

Detta sällskap köper icke de djur, som i tusental
fins i dess trädgårdar, de skickas dit från andra sällskap
och samlingar i hela världen: ena dagen är det en
elefant, den andra en noshörning och en flodhäst, som
skänkas af egyptiska naturforskare, och dessa ståtliga
gåfvor förnyas dagligen och anlända oupphörligt från
jordens alla hörn; fåglar, reptiler, insektssamlingar
m. m. Dessa sändningar innehålla ofta djur, som man
icke skulle kunna få köpa för allt guld i hela världen:
några ha fångats med lifsfara af någon resande, som
fäst sig vid dem, som vid ett barn, och som skänker
dem till sällskapet, emedan han är viss om, att de
komma att vårdas väl. Inträdespriset som betalas
af de besökande, och dessa äro oräkneliga, förslår till
underhåll af detta ofantliga menageri.

Det enda, som fattas Zoologiska sällskapet i
London och andra dylika sällskap är, att
underhållningskostnaderna icke betalas genom frivilligt arbete,
att vaktarna och de många embetsmännen i det stora
etablissemanget icke erkännes som medlemmar af
sällskapet, så att ingen kunde ha annat skäl att bli
det, än att kunna la skrifva på sitt visitkort de
kabbalistiska bokstäfverna F. Z. S. (medlem af Zoologiska
sällskapet). Det som fattas, det är med ett ord
broderskap och solidaritet.

Om uppfinnare i allmänhet kan sägas detsamma
som om vetenskapsmännen. Hvem känner väl till
hvad pris alla de stora uppfinningar, som sett dagen,
ha kunnat göras! Nätters vaka, fattigdom och nöd för
familjen, brist på verktyg och råmaterial till
experimenten, detta är nästan allas historia, som skänkt
industrien det som utgör vår civilisations enda
berättigade stolthet.

Hvad kan då göras för att komma ifrån dessa
förhållanden, som enligt allas mening äro dåliga? Man
har försökt med patentet, och man känner, hvad det
ledt till. Den utsvultne uppfinnaren säljer det för några
francs, och den, som endast lånat kapitalet stoppar
inkomsten af uppfinningen, som ofta är enorm, i sin
ficka. Dessutom isoleras uppfinnaren genom
patenträtten. Denna tvingar honom att hemlighålla sina
uppfinningar, hvilka ofta bli ofullgångna, under det
att endast suggestionen från en annan hjärna, som var
mindre upptagen af den grundläggande tanken,
stundom skulle vara nog för att befrukta uppfinningen och
göra den praktisk. Liksom all auktoritet, så tjänar
patentet icke till annat, än att motarbeta industriens
framsteg.

Patentet är en skriande orättvisa i teorien —
eftersom tanken icke kan patenteras — och som praktiskt
resultat ett af de största hindren för uppfinningens
hastiga utveckling.

Hvad som måste göras för att gynna uppfinningsandan
är först och främst tankens väckande; det är
den andliga djärfheten, som hela vår uppfostran bidrar
att förslöa; det är vetandet, utspridt med fulla
händer, som hundradubblar forskarnas antal; det är till
slut mänsklighetens samvete, som skall ta ett steg
framåt, ty det är oftast entusiasmen eller stundom
illusionen af det goda, som inspirerat alla stora välgörare.

Den sociala revolutionen är det enda, som kan
gifva detta uppsving åt tanken, detta mod, detta
vetande, denna öfvertygelse om att arbeta för alla.

Då skall man få se stora fabriker försedda med
drifkraft och alla slags verktyg, ofantliga industriella
laboratorier öppna för forskare. Det är dit de skola
komma för att få arbeta som de drömt sig det, sedan
de fullgjort sina plikter mot samhället; där de få
tillbringa fem, sex lediga timmar; där de få göra sina
experiment; där de kunna finna andra kamrater,
skickliga i någon annan industrigren och som äfven
kommit för att studera något svårt problem: de skulle
kunna hjälpa och uppmuntra hvarandra, och genom
tankar och växelverkan och sin erfarenhet få fram
den önskade lösningen. Och ännu en gång, det är
icke en dröm! I Solanoi Gorodok-muséet i Petersburg
har man redan förverkligat den, åtminstone delvis på
teknikens område. Det är en verkstad på ett
beundransvärdt sätt försedd med verktyg och öppen för alla;
man kan där gratis använda den motoriska kraften och
instrumenten, endast trävirket och metallen betalas
till inköpspris. Men arbetarna komma först dit om
kvällarna, då de äro uttröttade af tio timmars
fabriksarbete. Och de dölja omsorgsfullt sina uppfinningar
för allas blickar, bundna, som de äro, af patentet och
kapitalismen, det nuvarande samhällets förbannelse,
stötestenen, på vägen till det intellektuella och
moraliska framåtskridandet.

{4} Vi veta detta af den berömda vetenskapsmannen
Playfair, som berättade det nyligen vid Joules död.

*** **V.**

Och konsten? Från alla håll höra vi klagas öfver
konstens förfall. Vi ha också i sanning kommit långt
bort från renässansens store mästare. Konstens
teknik har nyligen gjort ofantliga framsteg; tusentals
människor, som i viss grad äga talang, odla alla
konstens grenar, men konsten själf tycks fly från den
civiliserade världen. Tekniken går framåt, men
inspirationen kommer mera sällan än någonsin på besök
till konstnärens atelje.

Och hvarifrån skulle den väl komma? Det är
endast en stor idé, som kan inspirera konsten. Konst
är enligt vårt ideal synonymt med skapande, den bör
rikta sina blickar framåt; men utom några sällsynta,
mycket sällsynta undantag, förblir yrkeskonstnären
alltför okunnig, alltför borgerlig för att spana de nya
synvidderna.

Denna inspiration kan dessutom icke komma från
böcker: den bör hämtas ur lifvet själft, och det
nuvarande samhället kan icke skänka den.

Raphael och Murillo målade sina taflor på en tid,
då sökandet efter ett nytt ideal ännu kunde förenas
med gamla religiösa traditioner. De målade för att
smycka de stora kyrkorna, som själfva representerade
flera generationers fromma verk. Basilikan med sitt
mystiska utseende, sin storlek, som band den samman
med stadens eget lif, kunde inspirera målaren. Han
arbetade för en folklig byggnad, han vände sig till en
människoskara, och i utbyte fick han mottaga
inspiration af den. Och den talade till honom i samma anda
som kyrkhvalfvet, pelarna, de målade fönstren,
bildstoderna och de ornamentprydda dörrarna. Den
största ära, som målaren åtrår i våra dagar, är att se sin
duk inramad i förgyldt trä och upphängd på ett
museum — ett slags antikvitetshandel — där han skall ses,
liksom man i Prado ser Himmelsfärden af Murillo
bredvid Velasquez’ tiggare och Filip II:s hundar.
Stackars Velasquez och stackars Murillo! Arma grekiska
statyer, som lefde i sina städers akropolis, och som nu
kväfvas under Louvrens röda klädesdraperier!

Då en grekisk bildhuggare mäjslade sin marmor,
försökte han att återge stadens själ och hjärta. Alla
dess passioner, alla dess ärorika traditioner skulle lefva
på nytt i verket. Men nu har staden som enhet
upphört att finnas till. Icke längre någon tankarnas
gemenskap. Staden är endast en tillfälligt hoprafsad
flock af människor, som icke känna hvarandra, som
icke ha något annat allmänt intresse än att bli rika på
hvarandras bekostnad, fäderneslandet fins icke till . . .
Hvad för ett gemensamt fädernesland skulle väl den
internationella bankiren och lumpsamlaren kunna
äga?

Först då, när en stad, ett område, en nation eller
en grupp nationer ha återvunnit enheten i det sociala
lifvet, skall konsten kunna hämta sin inspiration ur
stadens eller förbundets samfundsidé. Då skall
arkitekten uppföra stadens monumentala byggnad, och
denna skall icke längre vara hvarken ett tempel eller
ett fängelse eller en fästning; då skola målaren,
bildhuggaren, ciselören, ornamentsnickaren veta, hvar de
skola göra af sina dukar, statyer och dekorationer,
och alla ösa kraft till utförandet ur samma lefvande
källa, alla gå ärorikt tillsammans mot framtiden.

Men ända till dess kan konsten endast vegetera.

De modärna målarnes bästa taflor äro de, som
återge naturen, byn, dalen, hafvet och dess faror,
berget med dess prakt. Men hur skall målaren kunna
återge poesien i arbetet på åkern, om han endast
betraktat och tänkt sig den, om han aldrig själf smakat den?
Om han endast känner den så, som en flyttfågel känner
de länder, öfver hvilka han sväfvar på sina färder?
Om han icke i sin sköna ungdoms hela styrka alltsedan
daggryningen följt plogen, om han icke smakat nöjet
att med breda lieslag vid starka skördemäns sida slå
gräset och täfla i ifver med skämtande unga flickor,
som fyllt luften med sina sånger? Kärleken till jorden
och det, som växer på jorden förvärfvas icke genom
att göra studier med penseln; den förvärfvas endast i
dess tjänst, och hur skulle man kunna måla den utan
att älska den? Detta är orsaken, hvarför allt hvad
de bästa målarna kunnat frambringa i denna riktning
ännu är så ofullkomligt och mycket ofta osant, nästan
alltid bemängdt med sentimentalitet. Styrkan fattas.

Man måste ha vandrat hem från arbetet och ha sett
solen gå ned. Man måste ha varit bonde bland
bönderna för att ha bevarat solnedgångens prakt i sina
ögon.

Man måste ha varit till sjös med fiskaren vid hvarje
timme på dagen och på natten, själf ha fiskat, stridt
mot vågorna, trotsat stormen och efter ett hårdt arbete
känt glädjen att lyfta det tunga nätet eller känt den
svikna förhoppningen att komma hem med det tomt,
för att förstå all fiskets poesi. Man måste ha vistats
vid järnbruken, känt tröttheten, plågan, men också
glädjen i det skapande arbetet, betvingat metallen vid
masugnens flammande lågor, man måste ha känt
maskinen lefva för att veta hvad mannens styrka är
och öfverflytta den i ett konstverk. Man måste med
ett ord dyka ned i folkets tillvaro för att våga återge
den.

De verk, som frambragts af dessa framtidens
konstnärer, som lefvat folkets lif, liksom de stora
konstnärerna i gamla tider, skola icke vara bestämda att
säljas. De skola utgöra en integrerande del i ett
lefvande helt, som icke skulle finnas till utan dem, liksom
de icke skulle finnas utan verket. Det är dit man skall
komma för att beundra dem, och deras stolta och
lugna skönhet skall utöfva sitt välgörande inflytande
på hjärtan och sinnen.

För att utvecklas bör konsten vara förbunden med
industrien genom tusen band, så att de så att säga
genomträngt hvarandra så, som Ruskin och den store
socialistiske skalden Morris så ofta visat. Allt, som
omger människan, i hemmet, på gatan och i de
offentliga byggnadernas yttre, bör äga en ren och konstnärlig
form.

Men detta kan endast förverkligas i ett samhälle,
där alla njuta välstånd och lediga timmar. Då komma
konstnärliga samfund att bildas, i hvilka alla kunna
pröfva sin förmåga, ty konsten kan icke lefva utan
en hel mängd biträdande arbeten, som äro rent
handtverksaktiga och tekniska. Dessa konstnärssamfund
skola åtaga sig att försköna sina medlemmars hem,
såsom dessa älskvärda frivilliga, de unga målarna i
Edinburg gjorde, då de dekorerade väggarna och
taken i det stora hemmet för stadens fattiga.

En målare eller bildhuggare, som utfört ett helt
personligt verk, ett verk af sin känsla, skall skänka det
åt den kvinna han älskar eller åt en vän. Skulle detta
verk, som blifvit utfördt med kärlek, kunna bli
underlägset dem, som nu tillfredsställa bankirernas och de
borgerliges fåfänga, därför att det kostat mindre pengar?

Det kommer att bli på samma sätt med alla de
njutningar man söker utom det nödvändiga. Den,
som önskar sig en flygel, blir medlem af
musikinstrumenttillverkarnas förening. Och genom att ge den
en del af sina lediga halfva dagar, får han snart sina
drömmars piano. Om han är förtjust i astronomiska
studier, sluter han sig till astronomiska sällskapet,
till dess astronomer, dess observatörer, dess matematici,
dess lärda och amatörer, och han får det teloskop han
önskar sig genom att ge en del arbete åt det
gemensamma värfvet, ty det är i synnerhet det grofva
arbetet, som ett astronomiskt observatorium kräfver:
murar-, snickar-, grundläggararbete och mekaniskt
arbete — och den sista retuchen af
observationsinstrumenten ges af den skicklige.

Med ett ord: de fem eller sex timmar om dagen,
som hvarje människa skall kunna fritt råda öfver,
sedan hon ägnat några timmar åt den nödiga
produktionen, skola fullkomligt förslå för att tillfredsställa
alla de så oändligt växlande lyxbehofven. Tusentals
föreningar skola åtaga sig att anskaffa dem. Det,
som nu är ett oändligt litet fåtals privilegium, skall då
bli uppnåeligt för alla. Då lyxen upphör att vara de
borgerliges dumma och skrikande tillbehör, kommer
den att bli ett konstnärligt glädjeämne.

Alla skola endast bli lyckliga häraf. I det
kollektiva arbetet, som uppfylles af hjärtats lust för att nå
ett efterlängtadt mål, skall hvarje människa finna
stimulansen, den nödvändiga vederkvickelsen, som
kan göra lifvet behagligt.

Genom att arbeta på att nedrifva skrankorna mellan
herrar och slafvar arbeta vi på hvarandras lycka, på
mänsklighetens lycka.

** **DET ANGENÄMA ARBETET.**

*** **I.**

Då socialisterna försäkra, att ett samhälle, som
blifvit befriadt från kapitalet, skulle kunna göra arbetet
angenämt och afskaffa alla motbjudande och
ohälsosamma sysslor, skrattar man åt dem. Och dock kan
man redan nu se förvånande framsteg i denna
riktning, och öfverallt, där dessa framsteg blifvit gjorda,
ha arbetsgifvarna endast kunnat lyckönska sig till den
kraftbesparing, som erhållits på detta sätt.

Det är tydligt, att fabriken skulle kunna göras lika
hälsosam och angenäm, som ett vetenskapligt
laboratorium. Och det är icke mindre tydligt, att det skulle
ligga idel fördel i att göra den sådan. I en rymlig och
väl vädrad fabrik är arbetaren dugligare; man inför
där lättare de små förbättringar, af hvilka hvar och
en representerar en arbets- och tidsvinst. Och om de
flesta fabriker fortfara att vara de smutsiga och
ohälsosamma ställen vi känna till, är det emedan arbetaren
icke betyder något i fabrikens organisation, och
emedan det mest vanvettiga slöseri med människokraft
är deras mest utmärkande drag.

Emellertid påträffar man redan nu, såsom
sällsynta undantag, några så väl anordnade fabriker, att
det skulle vara ett verkligt nöje att arbeta där —
såvida nämligen arbetet icke behöfde räcka mer än fyra
eller fem timmar om dagen, och om hvar och en hade
tillfälle att få omväxla därmed efter sin smak.

Här se vi t. ex. en stor fabrik — som dock
olyckligtvis är ägnad åt tillverkning af krigsverktyg —
som icke lämnar något öfrigt att önska i fråga om
sunda och kloka anordningar. Den upptar en tomt på
tjugo hektar, af hvilka femton äro betäckta med
glastak. Den eldfasta tegelstenläggningen är lika snygg
som i en grufarbetares lilla hus, och glastaket är
omsorgsfullt rengjordt af en hel stab arbetare, som icke
göra något annat. Där smidas järntackor, som väga
ända till tjugo ton, och när man står på mer än trettio
stegs afstånd från den jättestora ugnen, hvars lågor ha
en temperatur af mer än tusen grader, anar man icke
dess närhet utom då dess ofantliga gap släpper ut ett
vidunder af stål. Och detta vidunder manövreras af
endast tre eller fyra arbetare, som än här och än där
öppna en kran, hvilken genom vattentrycket i rören
sätter i gång väldiga lyftkranar.

Man väntar sig att därjämte få höra bedöfvande
hammarslag, och man upptäcker, att där alls icke
fins någon hammare: de ofantliga kanonerna, som
väga hundra ton, och axlarna till de stora oceanångarna
smidas med en hydraulisk press. Arbetaren vrider
endast på en kran för att hoptrycka stålet, i stället för
att smida det, och på detta sätt blir metallen mycket
jämnare utan sprickor och man får stycken af hvilken
tjocklek som helst.

Man väntar att höra ett infernaliskt gnisslande,
och man får se maskiner, som klippa af stålblock på
tio meters längd utan mera buller, än om man skure itu
det skulle vara ett verkligt nöje att arbeta där —
såvida nämligen arbetet icke behöfde räcka mer än fyra
eller fem timmar om dagen, och om hvar och en hade
tillfälle att få omväxla därmed efter sin smak.

Här se vi t. ex. en stor fabrik — som dock
olyckligtvis är ägnad åt tillverkning af krigsverktyg —
som icke lämnar något öfrigt att önska i fråga om
sunda och kloka anordningar. Den upptar en tomt på
tjugo hektar, af hvilka femton äro betäckta med
glastak. Den eldfasta tegelstenläggningen är lika snygg
som i en grufarbetares lilla hus, och glastaket är
omsorgsfullt rengjordt af en hel stab arbetare, som icke
göra något annat. Där smidas järntackor, som väga
ända till tjugo ton, och när man står på mer än trettio
stegs afstånd från den jättestora ugnen, hvars lågor ha
en temperatur af mer än tusen grader, anar man icke
dess närhet utom då dess ofantliga gap släpper ut ett
vidunder af stål. Och detta vidunder manövreras af
endast tre eller fyra arbetare, som än här och än där
öppna en kran, hvilken genom vattentrycket i rören
sätter i gång väldiga lyftkranar.

Man väntar sig att därjämte få höra bedöfvande
hammarslag, och man upptäcker, att där alls icke
fins någon hammare: de ofantliga kanonerna, som
väga hundra ton, och axlarna till de stora oceanångarna
smidas med en hydraulisk press. Arbetaren vrider
endast på en kran för att hoptrycka stålet, i stället för
att smida det, och på detta sätt blir metallen mycket
jämnare utan sprickor och man får stycken af hvilken
tjocklek som helst.

Man väntar att höra ett infernaliskt gnisslande,
och man får se maskiner, som klippa af stålblock på
tio meters längd utan mera buller, än om man skure itu
en ost. Och när vi uttrycka vår beundran till
ingeniören, som ledsagar oss, svarar han:

»Detta är endast en besparing. Denna maskin,
som hyflar stålet, ha vi redan användt i fyrtiotvå år.
Den skulle icke ha gjort tjänst i tio år, om dess olika
delar hade varit dåligt hopsatta eller för svaga och
stått emot hvarandra och skrikit och gnisslat vid hvarje
hyfveldrag!

»Masugnarna? Det skulle vara en onödig utgift
att låta hettan strömma ut utan att begagna den:
hvarför skulle vi steka gjutarna, när hettan, som
förloras genom utstrålning, representerar flera ton kol?

Hamrarna, som kommo alla hus på fem mils
omkrets att skaka, voro endast ett slöseri! Man smider
bättre med tryck än med slag, och det kostar mindre,
det är mindre förlust.

Utrymmet i hvarje verkstadsrum, ljuset,
snyggheten, allt detta är helt enkelt en ekonomisk fråga. Man
arbetar bättre, när man ser väl och då man icke stöter
till hvarandra med armbågen.»

»Det är sant», tilläde han, »att vi hade mycket
trångt, innan vi kommo hit. Tomterna äro
förskräckligt dyra omkring de stora städerna, tomtägarna äro
så snikna!»

Det är på samma sätt med grufvorna. Om det
också endast är genom Zola och tidningarna, så vet
man, hvad en grufva i våra dagar är för något. Men
framtidens grufva skall bli lika väl vädrad, få en
temperatur lika fullkomligt reglerad som ett
arbetsrum, och icke ha hästar, som äro dömda att dö under
jorden. Den underjordiska transporten skall ske
medels en automatisk kabel, som sättes i gång vid
schaktets mynning; ventilatorerna skola ständigt
vara i rörelse, och där skall icke förekomma några
explosioner. Och denna grufva är icke någon dröm, man
ser redan sådana i England, af hvilka vi själfva besökt
en. Äfven här äro dessa förbättringar helt enkelt en
ekonomisk fråga. Trots att den grufva vi tala om är
430 meter djup, hämtas ur den tusen ton stenkol om
dagen, med endast 200 arbetare, hvilket vill säga fem
ton per dag och arbetare, under det att medeltalet för
de 2,000 schakten i England knappt är 300 ton om året
per arbetare.

Om det behöfdes, skulle vi kunna mångdubbla dessa
exempel och visa, att hvad de materiella anordningarna
angår, var Fourriers dröm icke en utopi.

Men detta ämne har redan ofta blifvit behandladt
i de socialistiska tidningarna, och det fins redan en
bestämd mening därom. Fabriken, verkstaden,
grufvan kunna vara lika hälsosamma, lika präktiga, som de
modärna universitetens bästa laboratorium, och ju
bättre de äro ordnade i dessa hänseenden, desto mera
produktivt blir det mänskliga arbetet.

Skulle man då kunna tvifla på, att i ett samhälle
af likar, där »armarna» icke vore tvungna att sälja sig
till hvad vilkor som helst, arbetet icke verkligen skulle
bli ett nöje, en förströelse? De motbjudande och osunda
sysslorna skola försvinna, ty det är tydligt, att under
dessa villkor äro de skadliga för hela samhället.
Slafvar kunde öfverlämna sig däråt; den fria människan
skall skapa nya vilkor för ett angenämt och oändligt
mycket mera produktivt arbete. Det, som är undantag
i dag, skall i morgon vara regel.

Det skall gå på samma sätt med det husliga arbetet
som samhället nu för tiden kastar ifrån sig på
mänsklighetens lastdjur — kvinnan.

*** **II.**

Ett samhälle, som är pånyttfödt genom
revolutionen, skall veta att afskaffa det husliga slafveriet —
denna sista form af slafveri — kanske den mest
ihållande, emedan den också är den äldsta. Men
samhället skall därvid begagna sig hvarken af det sätt,
som falanstérernas anhängare drömde om, eller det,
som de autoritära kommunisterna tänkt sig.

Falanstéren är motbjudande för milliontals
mänskliga varelser. Äfven den minst meddelsamma
människa har säkert behof af att träffa sin nästa vid ett
gemensamt arbete, som blir desto mer tilldragande,
ju mer man känner sig som en del af det ofantliga hela.
Men det är icke samma förhållande, när det blir fråga
om ledighetstimmarna, som äro ämnade att användas
till hvila och förtrolighet. Falanstéren och icke heller
familjestéren har tagit detta i beräkning, eller också
söka de att ersätta dessa behof genom konstlade
grupperingar.

Falanstéren, som i grunden endast är ett jättestort
hotel, kan behaga en människa och t. o. m. alla i vissa
tidrymder af deras lif, men den stora massan föredrar
familjelifvet (det framtida familjelifvet nämligen).
Den föredrar den ensjdlda bostaden, och normanderna
och anglosaxerna gå t. o. m. så långt, att de föredraga
ett litet hus med 4, 6 eller 8 rum, i hvilka familjen,
eller en grupp vänner, kan lefva för sig.

Falanstéren kan stundom ha sitt raison d’étre;
den skulle bli förhatlig, om den vore den allmänna
regeln. Isoleringen, omväxlande med timmar tillbragta
i sällskap, är det normala för den mänskliga naturen.

En af fängelselifvets största plågor är därför också
omöjligheten att få vara i ensamhet, på samma gång
som isoleringen i cell blir en tortyr, när den icke
omväxlar med timmar, tillbragta i sällskap.

Hvad de ekonomiska fördelarna angår, som man
ibland framhäfver till förmån för falanstéren, så är
det en kryddkrämarekonomi. Den stora ekonomien,
den enda förnuftiga, det är att göra lifvet angenämt
för alla, emedan den människa, som är nöjd med sitt
lif, frambringar oändligt mycket mera, än den, som
afskyr sin omgifning.{5}

Andra socialister hysa motvilja mot falanstéren.
Men när man frågar dem, hur de skulle kunna ordna
det husliga arbetet, svara de: »Hvar och en får utföra
sitt arbete». »Min hustru reder sig mycket väl med
sitt hushåll; bourgeoisikvinnorna få göra sammaledes.»
Och om det är en öfverklassherre, som koketterar med
socialism, som talar, så kastar han med ett leende
dessa ord till sin hustru: »Inte sant, min vän, du skulle
mycket väl kunna vara utan tjänstflicka i det
socialistiska samhället? Du skulle ju göra som vår duktiga
vän Pauls hustru eller som Jeans, snickaren, du vet?»

Hvarpå hustrun med ett sötsurt leende svarar:

»Jo visst, min vän», under det hon tänker inom sig, att
lyckligtvis äro vi icke så snart där.

Tjänarinna eller hustru, det är dock alltid kvinnan,
på hvilken mannen räknar, när han vill befria sig från
hushållsbestyren.

Men äfven kvinnan fordrar — ändtligen — sin andel
i mänsklighetens frigörelse. Hon vill icke längre vara
husets lastdjur. Det är redan nog, att hon måste ge
så många år af sitt lif för att uppfostra sina barn. Hon
vill icke längre vara hemmets kokerska,
strumpstopperska och städerska. Och amerikanskorna, som gått
förut i detta befrielsearbete, ha nu bragt det därhän,
att det i Förenta Staterna är en allmän klagan, att
det fattas kvinnor, som vilja göra husligt arbete. Frun
tycker mera om konsten, politiken, litteraturen eller
spelsalen; arbeterskan gör detsamma, och man kan
icke längre få några tjänarinnor. I Förenta Staterna
äro de unga flickor och hustrur sällsynta, som gå in
på att åtaga sig det husliga slafarbetet.

{5} Det tycks som om »Det unga Icariens» kommunister skulle
ha förstått vikten af det fria valet i fråga om det dagliga
umgänget utom arbetet. De religiösa kommunisternas ideal har
alltid varit den gemensamma måltiden; det var genom den
gemensamma måltiden, som den första tidens kristna visade,
att de voro anhängare till kristendomen. Kommunionen är
ännu deras sista kvarlefva. De unga ikaristerna ha brutit med
denna religiösa tradition. De äta tillsammans i en gemensam
sal, men vid små särskilda bord, vid hvilka man kan ta plats
eftersom man behagar för tillfället. Kommunisterna i Avama
ha hvar och en sitt hus och äta i sina hem, under det de efter
behag hämta sina förnödenheter i kommunernas bodar.

Och lösningen dikteras sålunda af lifvet själft och
är enkel nog. Det är maskinen, som till tre fjärdedelar
åtar sig det husliga arbetet.

Om ni brukar borsta edra stöflar, vet ni, hvad det
är för ett löjligt arbete. Att tjugo eller tretti gånger
gnida en sko med en borste, kan det väl finnas något
dummare? En tiondedel af Europas befolkning måste
för en eländig bädd och en otillräcklig föda sälja sig
till att göra detta idiotiserande arbete. Och kvinnan
måste verkligen anse sig som en slafvinna, då en dylik
operation kan fortfarande utföras hvarje morgon af
milliontals armar.

Emellertid ha ju barberarna redan maskiner, med
hvilka de borsta och glatta hjässorna och de lockiga
chevelyrerna, vore det då icke mycket enkelt att
använda samma metod för våra skor? — Det har redan
blifvit gjordt. Skoborstningsmaskinen har alltmer
kommit i bruk i de amerikanska och europeiska
hotellen. Den börjar också användas utom hotellen.
I de stora skolorna i England, som äro delade i olika
afdelningar, af hvilka hvar och en utgör en helpension
för 50 å 200 skolgossar, har man funnit mycket enklare
att ha ett enda etablissemang, som hvarje morgon
borstar med maskin de tusen par skorna; detta gör
att man slipper hålla sig med hundratals tjänstflickor
endast för att utföra denna dumma syssla.
Etablissemanget hämtar skorna om kvällarna och återlämnar
dem om rnornarna maskinborstade.

Att diska! Fins det väl en husmor, som icke afskyr
detta arbete? Detta arbete, som är både osnyggt och
tidsödande och som därtill oftast sker för hand,
endast därför, att man aldrig räknat med det husliga
slafarbetet.

I Amerika har man hittat på något bättre. Där
fins redan flera städer, där varmt vatten skickas till
hemmen, liksom kallt hos oss. Under dessa vilkor
var problemet mycket enkelt, och en kvinna, mrs
Cockrane, har också löst det. Hennes maskin diskar tjugo
dussin tallrikar eller fat och torkar dem på mindre än
tre minuter. En fabrik i Illinois tillverkar dessa
maskiner. Och hvad små hushåll angår kunna de skicka
det de vilja ha diskadt till etablissemanget alldeles som
de göra med sina skor. Det är t. o. m. troligt, att de
båda arbetena — skoborstningen och diskningen —
kunna utföras på samma inrättning.

Att skura knifvar, att förstöra sitt skinn och vrida
sönder sina händer för att tvätta linne och pressa
vattnet ur det; att sopa golfven eller borsta mattor,
så att man drifver upp skyar af damm, som man sedan
med mycket besvär måste ta bort från de ställen, där
det lägger sig, allt detta utföres ännu, emedan kvinnan
fortfarande är slaf. Men det börjar att försvinna,
alla dessa sysslor utföras oändligt mycket bättre med
maskin; och alla slags maskiner skola införas i
hushållet, då drifkraft kommer att skickas till hemmen
och åstadkommer, att man kan sätta alla dessa
maskiner i rörelse, och detta utan att använda den minsta
muskelstyrka.

Maskinerna kosta mycket litet, och om vi betala
dem dyrt, är det medan de ännu icke äro i allmänt
bruk och isynnerhet emedan en oskälig skatt af 75 %
först tas af de herrar, som spekulerat på marken,
råvaran, tillverkningen, försäljningen, patentet, tullen
o. s. v. och som allesammans vilja åka i hyrvagn.

Men den lilla maskinen i hemmet är icke, när det
gäller det husliga arbetet, frigörelsens sista ord.
Hushållet träder ut ur sin nuvarande isolering, det förenar
sig med andra hushåll för att utföra gemensamt det,
som det nu utför hvart och ett för sig.

Framtiden är heller icke att ha en maskin att borsta
med, en annan till att diska tallrikar, en tredje till att
tvätta linne o. s. v. i hvarje hem. Framtiden är den
gemensamma värmeledningen, som skickar värme till
hvarje rum i hela kvarteret, så att ingen behöfver göra
upp eld. Detta sker redan i några amerikanska städer.
En stor eldstad skickar varmt vatten till alla hus, till
alla rum. Vattnet cirkulerar i rör, och för att reglera
dess temperatur behöfver man endast vrida på en
kran. Och om ni därtill sätter värde på att ha en
flammande eld i hvarje rum, kan ni tända den särskilda
kokgasen, som skickas från en centralgasklocka. Hela
detta oändliga arbete med att rengöra kaminer och
underhålla eld — kvinnorna veta, hvilken tid det tar —
håller på att försvinna.

Ljuset, lampan och t. o. m. gasen ha sett sin tid.
Det fins hela städer, i hvilka det är tillräckligt att
trycka på en knapp för att få ljus, och i det hela taget
är det helt enkelt en sparsamhetsfråga — och en
kunskapsfråga — att skaffa sig lyxen af en elektrisk lampa.

Slutligen är det redan ifrågasatt, fortfarande i
Amerika, att bilda bolag för att nästan fullständigt
slopa hemsysslorna. Det vore nog att bilda en
hushållsbiträdesaffär i hvarje kvarter. En vagn skulle
komma och hämta skorna, som skulle borstas,
tallrikarna, som skulle diskas, linnet, som skulle tvättas,
småsakerna, som skulle lagas — om de vore värda det

— mattorna, som skulle borstas, och dagen därpå
skulle den föra hem det anförtrodda arbetet, gjordt
och väl gjordt. — Ett par timmar därefter stå ert
varma kaffe och edra ägg lagom kokta på ert bord.

Mellan klockan tolf och två fins det säkert mer än
20 millioner amerikaner och lika många engelsmän,
som alla äta oxstek eller fårstek, kokt skinka, kokt
potatis och någon grönsak. Och lågt räknadt är det
åtta millioner eldar, som brinna under två eller tre
timmar för att steka detta kött och koka dessa
grönsaker; åtta millioner kvinnor tillbringa sin tid med att
tillreda denna måltid, som kanske icke består af mer
än tio olika rätter.

»Femti eldar», skref häromdagen en amerikanska,
»när en enda skulle vara nog!» Ät vid ert bord, i er
familj med edra barn, om ni vill, men hvarför i himlens
namn skola dessa femti kvinnor slösa bort sina
mornar med att laga några koppar kaffe och denna enkla
frukost? Hvarför femti eldar, då två personer och en
enda eld skulle vara nog för att koka alla dessa
köttstycken och alla dessa grönsaker? Välj själf er oxstek
eller fårstek , såvida ni är en läckergom! Låt krydda
edra grönsaker efter er smak, om ni föredrar den eller den
såsen! Men håll er icke med mer än ett kök, hur rymligt
ni vill och med en enda spisel så väl inrättad ni har lust.

Hvarför har aldrig kvinnans arbete räknats för
något, hvarför äro i hvarje familj modern och ofta tre
eller fyra tjänsteflickor tvungna att använda sin tid
till kökssysslor? Emedan de, som vilja befria
människosläktet, icke ha infattat kvinnan i sin frihetsdröm,
och anse som under sin höga manliga värdighet att
tänka på »dessa kökssysslor», som de kastat af sina
skuldror och lagt på det stora lastdjuret — kvinnan.

Att befria kvinnan, det är icke att öppna för henne
dörrarna till universitetet, domstolen och parlamentet.
Det är alltid på en annan kvinna, som den frigjorda
kvinnan kastar det husliga arbetet. Att befria
kvinnan, det är att befria henne från det förslöande arbetet
i kök och tvättstuga, det är att ordna så, att det
tilllåtes henne att amma och uppfostra sina barn, om
hon har lust, och under det hon har tillräcklig tid för
att ta del i det sociala lifvet.

Detta skall göras, vi ha sagt det, det börjar redan
att göras. Må vi inse detta, att en revolution, som skulle
berusa sig med de skönaste ord om frihet, jämlikhet
och solidaritet, och som bibehölle slafveriet i hemmet,
skulle icke vara en revolution! Så länge halfva
mänskligheten vore bunden under köksspiselns slafveri, skulle
den ännu vara tvungen att resa sig mot den andra hälften.

** **DEN FRIA ÖFVERENSKOMMELSEN.**

*** **I.**

Vana som vi äro genom nedärfda fördomar och en
absolut felaktig uppfostran och undervisning att
öfverallt icke se något annat än regering, lagstiftning och
myndigheter, ha vi kommit till att tro, att
människorna skulle sönderslita hvarandra som vilda djur
den dag, då polisen icke skulle ha ögonen på oss, att
allt skulle bli ett kaos, om öfverheten dränktes i en
vattenflod. Och vi lefva dock utan att märka det,
tätt bredvid tusen och åter tusen grupper af
människor, som sammanslutit sig frivilligt utan någon
mellankomst af lagen, och som lyckas att utföra saker, som
äro oändligt öfverlägsna dem, som utföras under
regeringens förmynderskap.

Läs en daglig tidning! Dess sidor äro helt och
hållet ägnade åt regeringshandlingar, åt politiskt
jobberi. Om en kines läste den, skulle han tro, att
ingenting göres i Europa utan befallning af någon herre.
Försök att finna något där, hvad det vara må, om de
inrättningar, som födas, växa och utveckla sig utan
ministeriella föreskrifter! Intet eller nästan intet!
Om där verkligen fins en rubrik med »Hvarjehanda
nyheter», så är det, emedan de ha något med polisen
att göra. Ett familjedrama, en handling af revolt
skulle icke nämnas, om icke poliskonstaplarna hade
visat sig.

Trehundrafemti millioner européer älska eller hata
hvarandra, arbeta eller lefva af sina räntor, lida eller
njuta. Men deras lif, deras handlingar — om man
undantar litteraturen, teatern och sporten — allt vore
okändt af tidningarna, om icke regeringarna blandade
sig däri på ett eller annat sätt.

Det är på samma sätt med historien. Vi känna
de minsta detaljer af en kungs eller ett parlaments
lif; man har bevarat åt oss tal, goda eller dåliga, som
hållits i pratförsamlingarna, och »som aldrig haft det
minsta inflytande på, hur någon enda medlem röstat»,
såsom en gammal parlamentsledamot sade.
Konungarnes resor, politikerns goda eller dåliga lynne, hans
vitsar och hans intriger, allt detta bevaras
omsorgsfullt åt eftervärlden. Men vi ha all möda i världen att
återuppbygga för oss lifvet i en medeltida stad, att
lära känna mekanismen i dessa ofantliga
handelsförbindelser, som ägde rum mellan hansestäderna, eller
att veta, hur staden Rouen byggde sin domkyrka.
Om någon lärd har tillbragt sitt lif med att studera
det, så förbli hans arbeten okända, och de
»parlamentariska historierna», d. v. s. de falska, emedan de endast
tala om en sida af samhällenas lif, finnas i mängd,
utkolporteras och läras i skolorna.

Och vi märka icke ens den ofantliga mängd arbete,
som människornas frivilliga sammanslutning hvarje
dag utför och som bildar det hufvudsakliga arbetet i
vårt århundrade.

Därför vilja vi dra fram några af de märkligaste af
dessa företeelser och visa, att människorna så snart deras
intressen icke äro absolut motsatta — komma
märkvärdigt väl öfverens i att handla gemensamt i ganska
invecklade angelägenheter.

Det är alldeles tydligt, att i det nuvarande
samhället, som är grundadt på den individuella
äganderätten, d. v. s. på roffningen och på den inskränkta,
dumma individualismen, finnas dylika fakta
nödvändigtvis i begränsadt antal; öfverenskommelsen är icke
alltid fullkomligt fri och arbetar stundom för ett
småaktigt, om icke rent af förkastligt ändamål.

Men hvad det gäller för oss att veta, är icke att
finna exempel att blindt efterhärma, och hvilka för
öfrigt det nuvarande samhället icke skulle kunna ge
oss. Det vi behöfva är att visa, att trots den
autoritära individualism, som kväfver oss, fins det alltid i
det stora hela i vårt lif en betydande del, i hvilken
man icke handlar af annat än af fri öfverenskommelse,
och att det är mycket lättare, än man tror, att reda
sig utan någon regering.

Till stöd för vår sats ha vi redan citerat
järnvägarna, och vi skola komma tillbaka till dem.

Som bekant äger Europa ett järnvägsnät af 280,000
kilometer, och man kan nu färdas från norr till
söder, från öster till väster, från Madrid till
Petersburg och från Calais till Konstantinopel utan att
behöfva stanna, utan att ens behöfva byta om vagn,
när man reser med expresståg. Och ännu bättre: ett
paket, som lämnas in vid en station kommer fram
till sin bestämmelseort hvar som helst, i Turkiet eller i
Centralasien, utan annan formalitet, än att afsändaren
skrifvit adressorten på en bit papper.

Detta resultat kunde ha uppnåtts på två sätt.
Antingen kunde en Napoleon, en Bismark eller någon
potentat hvilken som helst ha eröfrat Europa och från
Paris, Berlin eller Rom ha tecknat på en karta de
riktningar, i hvilka järnvägarna skulle gå och bestämt
tidtabellen. Den krönte idioten Nikolaus I drömde
om att göra detta. Då man visade honom förslaget
till järnvägen mellan Moskva och Petersburg, tog han
en lineal, drog ett streck på Rysslands karta mellan
de två hufvudstäderna och sade: »Så här skall linjen
gå». Och vägen byggdes i rät linje, man fyllde
bråddjup och byggde svindlande broar, som man sedan
efter några år måste öfverge, och den kostade i
medeltal två å tre millioner för hvarje kilometer.

Detta är ett sätt, men man kan också handla
annorlunda. Järnvägarna ha blifvit byggda stycke för
stycke, dessa stycken ha blifvit hopfogade, och sedau
ha de hundra olika bolagen, som ägde dessa stycken
sökt att komma öfverens om tågens ankomst och
afgång, så att på skenorna rulla vagnar från alla håll
utan att lasta om varorna från ett nät till ett annat.

Allt detta göres genom fri öfverenskommelse genom
utbytande af bref och förslag, genom kongresser, dit
ombuden komma för att diskutera någon speciel fråga —
icke för att lagstifta — och efter kongressens slut ha
ombuden kommit hem till sina bolag, icke med en lag,
utan med ett förslag till kontrakt att stadfästa eller
förkasta.

Naturligtvis kunde det förekomma oenigheter.
Naturligtvis fans det egensinniga personer, som icke
ville låta öfvertyga sig. Men det gemensamma
intresset gjorde dock till slut, att alla kommo öfverens
utan att man behöfde uppbåda arméer mot de
motsträfviga.

Detta ofantliga järnvägsnät och den otroliga trafik,
som den ger upphof till, utgöra i sanning det mest
slående i vårt århundrade — och de ha uppstått
genom den fria öfverenskommelsen. Om någon för
femti år sedan hade förutsett och förutsagt detta,
skulle våra förfäder ha trott denne vara en dåre eller
en dumbom och utropat: »Ni få aldrig dessa hundra
aktiebolag att ta reson! Det är en utopi, en saga, som
ni berättar. En centralstyrelse med en sträng direktör
det är det enda, som kunde hjälpa.»

Nå väl, det intressantaste i denna organisation
är att det icke fins någon centralstyrelse för de
europeiska järnvägarna! Ingenting! Ingen
järnvägsminister, ingen diktator, icke ens ett kontinentalt
parlament, icke ens en styrelse. Allt göres genom
öfverenskommelse.

Och vi fråga dem, som hålla på staten, och som
påstå, att man aldrig skulle kunna vara utan en
centralstyrelse, om det så endast vore för att ordna
samfärdseln», vi fråga dem:

Men hur kunna då Europas järnvägar vara utan
en sådan? Hur kunna de fortskaffa dessa millioner
passagerare och dessa berg af gods genom en hel
världsdel? Om de bolag, som äga järnvägarna, kunna
komma öfverens, hvarför skulle då arbetarna, som skulle
ta järnvägslinjerna i besittning, icke också komma
öfverens? Och om bolagen Petersburg—Warschau
och Paris—Belfort kunna handla enigt utan att bestå
sig med lyxen af en gemensam kommendant, hvarför
skulle man då behöfva någon regering i skötet af våra
samhällen, af hvilka hvart och ett utgöras af en grupp
fria arbetare?

*** **II.**

Då vi med exempel t. o. m. från våra dagar, trots
den brist på jämlikhet, som råder i det nuvarande
samhället, söka visa, att människorna så vida deras
intressen icke äro diametralt motsatta, mycket väl
kunna komma öfverens utan att någon myndighet
träder emellan, äro vi dock icke okunniga om de
invändningar, som kunna göras.

Dessa exempel kunna ha sina bristfälliga punkter,
ty det är omöjligt att nämna en enda organisation,
som är fri från den svages utsugning genom den
starkare, den fattiges genom den rike. De, som hålla på
staten, skola därför icke underlåta att säga oss med sin
vanliga logik: »Ni ser ju, att statens mellankomst är
nödvändig för att få slut på utsugningen!»

Men de glömma historiens lärdomar och säga oss
icke, i hvilken grad staten själf bidragit att förvärra
detta sakernas tillstånd, då den skapade proletariatet
och öfverlämnade det åt utsugarna. Och de glömma
också att säga oss, om det är möjligt, att få ett slut på
exploatationen, så länge dess första orsaker —
privatkapitalet och nöden, som med konstlade medel till
två tredjedelar skapats af staten — skola fortfara
att existera.

Angående det fullständiga samförståndet mellan
järnvägsbolagen kunna vi förutse, att man skall säga:
»Se ni då icke, huru järnvägsbolagen förtrycka och
huru illa de behandla sina tjänstemän och
passagerarna? Det är nödvändigt att staten träder emellan
för att skydda allmänheten!»

Men ha vi icke sagt och upprepat många gånger,
att så länge det fins kapitalister, skola dessa
maktmissbruk upprepas? Det är just staten — den
påstådde välgöraren — som gifvit sina bolag den
fruktansvärda makt de nu äga. Har den icke gifvit
koncessioner och garantier? Har den icke skickat sina
trupper mot järnvägsmännen, när de strejkade? Och
har den icke i början — man kan se detta ännu i
Ryssland — utvidgat privilegiet ända därhän att förbjuda
pressen att nämna järnvägsolyckorna för att icke
nedsätta aktievärdet, som den garanterar? Har den icke
gynnat det monopol, som smorde Vanderbiltarna
liksom Polyahoff, direktörerna för P. L. M. och Sankt
Gotthardsbanan till »vår tids konungar?»

Om vi således ta den tysta öfverenskommelsen
mellan järnvägsbolagen till exempel, är det icke såsom
ett ideal för ekonomisk skötsel, icke ens som ideal för
teknisk organisation. Det är för att visa, att om
kapitalisterna, utan annat mål än att förstora sina
rikedomar på alla andras bekostnad, kunna komma till
att exploatera järnvägarna utan att därför upprätta
en internationel byrå, så skulle arbetarsamhällena
lika väl och bättre kunna göra det utan att utnämna
en minister för de europeiska järnvägarna.

En annan invändning, som ser allvarligare ut, skulle
också kunna göras. Man kunde säga, att den
öfverenskommelse, vi tala om, är icke fullständigt fri, att de
stora bolagen stifta lagar för de små. Man kunde
nämna något rikt bolag, som tvingar de resande, som
fara från Berlin till Basel, att fara öfver Köln och
Frankfurt, i stället för att ta vägen öfver Leipzig;
andra, som låta fraktgodset göra omvägar på hundra
och tvåhundra kilometer — på långa sträckor — för
att gynna stora aktieägare; och åter andra, som ruinera
mindre banor. I Förenta staterna äro resande
och gods ofta tvungna att fara osannolika sträckor
för att dollrarna skola strömma in i en Vanderbilts
ficka.

Vårt svar blir detsamma. Så länge kapitalet fins
till, skall alltid det stora kapitalet förtrycka det lilla.
Men förtrycket kommer icke endast af kapitalet. Det
är framförallt på grund af statens understöd, af
monopolet, som staten skapat till deras förmån, som en del
stora bolag förtrycka de små.

Marx har mycket tydligt visat, hur den engelska
lagstiftningen har gjort allt för att ruinera
småindustrien, bringa bonden i nöd och åt de stora
industriidkarna utlämna skaror af utfattiga människor, som
äro tvungna att arbeta för hvilken lön som helst. Det
förhåller sig alldeles på samma sätt med lagstiftningen
angående järnvägarna. Strategiska linjer, af staten
understödda linjer, linjer, som få monopol på den
internationella posten, alla ha blifvit satta på spel
för de stora finansherrarnas skull. Då Rothschild —
som är alla europeiska staters fordringsägare — sätter
pengar i den eller den järnvägen, ordna också hans
trogna undersåtar, ministrarna, så att de låta honom
förtjäna mera.

I Förenta staterna — denna demokrati, som
autoritärerna stundom sätta upp som ideal för oss —
har det mest skandalösa svindleri blandat sig i allt,
som rör järnvägarna. Om ett bolag dödar sina
konkurrenter genom låga tariffer, tar det skadan igen på
de sträckor, som staten låter muta sig att ge det
koncession på. De dokument, som nyligen offentliggjordes
angående den amerikanska spannmålshandeln, har
visat oss den andel, som staten har i denna den
starkares utsugning af den svagare.

Här har staten återigen tiodubblat, hundradubblat
det stora kapitalets styrka. Och då vi se
järnvägs-syndikaten, som också äro resultat af den fria
öfverenskommelsen, någon gång skydda de små bolagen
mot de stora, kunna vi icke annat än förvåna oss öfver
det fria aftalets inneboende kraft, trots allmakten hos
det stora kapitalet, som understödes af staten.

De små bolagen lefva verkligen, trots statens
partiskhet, och om vi i Frankrike — ett centralisationens
land — icke finna mer än fem eller sex stora bolag,
kan man räkna mer än 110 i Storbrittanien, som
komma utmärkt väl öfverens och äro bättre organiserade
för snabb passagerar- och godstrafik än de tyska och
franska järnvägarna.

Häri ligger föröfrigt icke frågans viktigaste punkt.
Det stora kapitalet, som gynnas af staten, kan alltid,
om det finner det förmånligt, krossa det lilla. Det, som
vi sysselsätta oss med, är detta: Öfverenskommelsen
mellan de bolag, som äga järnvägarna i Europa, har
faststälts direkt utan mellankomst af någon
centralstyrelse, som stiftade lag för de olika föreningarna; den
har upprätthållits medelst kongresser, bildade af
ombud, hvilka diskuterade och för sina kommittenter
framlade förslag, icke lagar. Detta är en ny princip,
som är helt och hållet olik regeringsprincipen, denna
må vara monarkistisk eller republikansk, absolut eller
parlamentarisk. Det är en nyhet, som ännu trefvande
söker sig fram i Europas seder, men som har framtiden
för sig.

*** **III.**

Hur många gånger ha vi icke i statssocialisternas
skrifter läst utrop som detta: »Och hvem skall då i det
kommande samhället åtaga sig att ordna kanaltrafiken?
Om det skulle falla några af edra anarkistiska
»kamrater» in att förankra sin båt tvärt öfver en kanal och
att stänga vägen för tusentals båtar — hvem skulle då
få honom att ta re son?»

Låtom oss komma öfverens om att antagandet är
litet fantastiskt! Men man kunde tillägga: »Och om
t. ex. en kommun eller en grupp ville låta sina båtar gå
före andras och därför stängde till kanalen för att
kanske frakta sten, när de därmed hindrade en
spannmålslast att komma fram till det ställe, där den behöfdes?

— Hvem skulle då bestämma båtordningen, om icke
regeringen?»

Nåväl, det verkliga lifvet har visat, att man mycket
väl kan reda sig utan regering, i detta fall så väl som i
andra. Den fria öfverenskommelsen, den fria
organisationen ersätta denna dyrbara och skadliga maskin och
utföra saken bättre.

Som man vet utgöra de holländska kanalerna
landets vägar. Det är också bekant, hvilken trafik, som
äger rum på dessa kanaler. Det som hos oss fraktas
på en landsväg eller järnväg, fraktas i Holland på dessa
kanaler. Där skulle man verkligen kunna slåss om,
hvilka båtar, som skulle få gå först. Där borde
regeringen träda emellan för att ordna trafiken!

Åh nej! Holländarne, som äro mera praktiska än
så, ha sedan lång tid tillbaka förstått att ordna åt sig
på annat sätt genom att skapa ett slags gillen eller
båtsyndikat. Dessa äro fria associationer, som
uppstått ur skeppsfartens egna behof. Båtarnas passage
försiggick enligt en viss inskrifningsordning; hvar och
en fick komma i sin tur. Ingen fick gå före de andra,
om den icke ville bli utesluten ur gillet. Ingen fick
stanna längre än ett visst antal dagar vid
hamnplatserna, och om det icke fans varor att lasta inom denna
tid, så var det hans sak, han fick bege sig tom därifrån
men lämna plats åt de nyanlända. Man undvek
således trängsel, t. o. m. då entreprenörernas konkurrens
— som är en följd af den privata egendomsrätten —
förblef oförändrad. Tag bort den, och
öfverenskommelsen skall bli ännu vänskapligare, ännu rättvisare
för alla.

Det förstås af sig själft, att hvarje båtägare kunde
efter eget val vara med eller icke i syndikatet. Det
var hans ensak, men de flesta föredrogo att gå in däri.
Syndikaten erbjuda dessutom så stora fördelar, att de
äro spridda till Rhen, Weser, Oder, ända till Berlin.
Båtägarne väntade icke på, att den store Bismarck
skulle eröfra Holland åt Tyskland och utnämna ett
»Ober-Haupt-General-Staats-Canal-Navigations - Rath»,
som skulle ha burit lika många galoner, som hans
titel var lång. De ha föredragit att förbli internationella.
Och än mer: en mängd segelfartyg, som göra tjänst
mellan Tysklands, Skandinaviens och äfven Rysslands
hamnar, ha också gått in i dessa syndikat för att kunna
ordna Östersjötrafiken och åstadkomma en viss
enighet i fartygens korsande färder. Dessa föreningar ha
bildats genom fri sammanslutning, deras medlemmar
äro frivilliga, och de ha ingenting att göra med
regeringarna.

Det är möjligt och t. o. m. mycket troligt, att äfven
här det stora kapitalet skall förtrycka det lilla. Det
kan också hända, att syndikatet får en tendens att
höja sig till monopol — isynnerhet under det dyrbara
beskyddet af staten, som icke skall underlåta att blanda
sig i dess affärer. — Men låtom oss icke glömma, att
dessa syndikat representera en sammanslutning, hvars
medlemmar endast ha personliga intressen, och om
hvarje redare genom produktionens, konsumtionens
och handelns socialisering vore tvungen att samtidigt
vara medlem i hundra andra associationer, som voro
nödvändiga för hans intressen, så skulle saken vara
annorlunda. Båtägarnas grupp skulle vara mäktig
på vattnet men svag på fasta landet och slå af på sina
pretentioner för att komma öfverens med järnvägarna,
fabrikerna och alla andra grupper.

I alla händelser och utan att tala om framtiden,
se vi här åter en fri förening, som kunnat reda sig utan
styrelse. Låtom oss öfvergå till andra exempel!

Eftersom vi hålla på att tala om fartyg och båtar,
vilja vi nämna en af de vackraste sammanslutningar,
som uppstått i vårt århundrade — en af dem, öfver
hvilka vi rättmätigt kunna vara stolta. Det är engelska
föreningen för skeppsbrutnas räddning (Lifeboat
Association).

Som bekant stranda hvarje år mer än tusen skepp
på Englands kuster. På hafvet fruktar ett godt fartyg
sällan ovädret. Det är vid kusterna, som farorna
lura: upprörda vågor, som krossa dess akterstäf, storm-,
kast, som slita bort dess master och segel, vattufloder,
som göra det ostyrbart, skär och undervattensgrund,
på hvilka det strandar.

Äfven förr, då irivånarna vid kusten tände upp
eldar för att locka seglarne upp på klipporna och sedan
enligt sin vana bemäktiga sig lasten, gjorde de dock
alltid sitt bästa för att rädda besättningen. Då de sågo
ett fartyg i fara, satte de ut sina nötskal till båtar och
skyndade till de skeppsbrutnes undsättning, fastän de
ofta själfva satte lifvet till. Hvarje koja vid
hafskusten har sina sägner om hjältemodiga bedrifter, som
utförts af kvinnor såväl som af män för att rädda
manskap, som höllo på att förgås.

Staten och de lärde ha verkligen gjort något för att
minska antalen af dessa olyckor. Fyrbåkarne,
signalerna, kartorna, de meteorologiska meddelandena ha
visserligen minskat dem mycket. Men det återstår
dock hvarje år ett tusentals fartyg och flera tusen
människolif att rädda.

Några ädelsinnade män ha också gripit sig verket
an. Eftersom de själfva voro goda sjömän, uppfunno
de en räddningsbåt, som kunde trotsa ovädret utan att
kantra eller gå till bottnen. Sedan sökte de intressera
allmänheten för företaget, skaffa de pengar, som
behöfdes, bygga båtarna och placera dem öfverallt på
kusten, där de kunde göra tjänst.

Och eftersom dessa män icke voro jakobiner, vände
de sig icke till regeringen. De hade förstått, att för
att kunna väl sköta sitt företag behöfde de sjömännens
hjälp och entusiasm, deras kännedom om kusten —
och framförallt deras uppoffrande intresse. Och för
att finna män, som vid första signal midt i natten
skulle kasta sig ut i vågornas tummel, och icke låta
hejda sig af mörker eller bränningar utan kämpa fem,
sex eller tio timmar mot böljorna, innan de kunna
nalkas det förolyckade skeppet — män färdiga att våga
sitt lif för att rädda andras — förstodo de, att det
behöfdes solidaritetskänsla och uppoffring, sådant, som
icke köpes med galoner.

Det blef således en fullkomligt frivillig rörelse,
utgången ur fri öfverenskommelse och individuelt
initiativ. Hundratals olika grupper sammanslöto sig
längs med kusten. De, som bildat dem, hade det sunda
förståndet att icke göra sig till herrar: de sökte sin
lärdom i fiskrarnas kojor. En lord skickade 25,000
francs till byggande af en räddningsbåt i en by vid
kusten; erbjudandet antogs, men man öfverlämnade åt
fiskrarna och sjöfolket att bestämma, hvar den skulle
vara förlagd.

Det var icke i Sjöförsvarsdepartemanget, som man
gjorde ritningarna till de nya båtarna. »Emedan det
är viktigt» — så läsa vi i Föreningens årsberättelse —
»att räddarna ha fullt förtroende för den båt de begagna,
har kommittén framförallt försökt att ge båtarna
den form och tackling, som räddarna själfva önska».
Hvarje år göras också förbättringar.

Alltigenom frivilliga, som slå sig tillsammans i
kommittén eller lokala grupper. Allt genom ömsesidig
hjälp och öfverenskommelse! — Åh, sådana anarkister!

— De begära icke heller något understöd af skatterna,
och förra året skänktes dem en million sjuttiosextusen
francs i frivilliga bidrag.

Här några resultat af verksamheten:

År 1891 ägde föreningen 293 lifräddningsbåtar.
Samma år räddade den 601 skeppsbrutna och 33 fartyg;
sedan den bildades har den räddat 32,671 människor.

År 1886 hade tre räddningsbåtar med sina
besättningar gått under i böljorna, och då kommo hundratals
nya frivilliga och skrefvo in sig samt bildade lokala
grupper. Denna rörelse hade till följd byggandet af
ytterligare ett tjugutal båtar.

Låtom oss i förbigående påpeka att Föreningen
hvarje år skickar till fiskrarna och sjömännen utmärkta
barometrar till ett tre gånger lägre pris än deras
verkliga värde. Det gynnar de meteorologiska
forskningarna och håller dem, som ha intresse däraf, med
underrättelser om de hastiga förändringar, som de lärde
kunna förutse.

Vi upprepa, att de hundratals små kommittéerna
och lokalgrupperna icke äro hierarkiskt organiserade
utan endast bestå af frivilliga räddare och människor,
som intressera sig för syftet. Centralkommittén som
snarare är ett centrum för korrespondensen, pålägger
icke något tvång.

När det gäller att på orten rösta i någon fråga,
som rör uppfostran eller skatt, deltaga dessa
kommittéer såsom sådana visserligen icke i öfverläggningarna
— en blygsamhet, som municipalrådens medlemmar
olyckligtvis icke ta efter. — Men å andra sidan tillåta
icke dessa hederliga karlar, att personer, som aldrig
trotsat en storm, skrifva lagar för dem, angående hur
ett fartyg skall bärgas. Vid första olyckssignal skynda
de till, sluta sig tillsammans och rycka framåt. Inga
galoner men mycken god vilja.

Låt oss ta en annan liknande förening, Röda korset!
Namnet gör detsamma, låt oss se efter hvad det är!

Tänk er, att någon skulle ha kommit och sagt för
tjugo år sedan: »Hur skicklig staten än är i att låta
döda tjugo tusen män på en dag och att såra
femtitusen, så är den dock icke i stånd att skaffa hjälp åt
sina egna offer. Det är således nödvändigt — så länge
det fins krig — att det privata initiativet träder emellan
och att behjärtade människor sluta sig tillsammans
internationelt till detta mänsklighetsvärf!»

Hvilken störtskur af skämt skulle det icke östs
öfver den, som talat sålunda! Man skulle först ha
behandlat honom som utopist, och om man sedan hade
värdigats öppna munnen, skulle man ha svarat honom:
»Frivilliga fattas just där man bäst skulle behöfva dem.
Edra fria sjukhus skola alla bli samlade på ett säkert
ställe, men vid ambulansen kommer det nödvändigaste
att fattas. De nationella fientligheterna skola
åstadkomma, att de stackars soldaterna få dö utan hjälp.»
Alla, som yttrat sig, skulle ha haft något nedslående
att komma med. Hvem af oss har icke hört dylikt tal!

Nåväl, vi veta nu, hur det förhåller sig. Röda
korsets föreningar ha frivilligt organiserat sig öfverallt i
alla länder på tusentals skilda ställen, och då 1870—71
års krig bröt ut, började de frivilliga sitt arbete. Män
och kvinnor kommo och erbjödo sina tjänster.
Sjukhus och fältlasarett organiserades i tusental; tåg
ordnades, som medförde ambulanser, lifsmedel, linne,
medicin åt de sårade. De engelska föreningarna
skickade hela sändningar med födoämnen, kläder, verktyg,
säd till utsäde, dragdjur, till och med plöjningsmaskiner
med skötare för att hjälpa de af krigen härjade
landssträckorna med jordbruket. Studera endast Röda
korset af Gustav Moynier, och ni skall häpna öfver
det ofantliga arbete det utfört!

De profeter, som ständigt äro färdiga att frånkänna
andra människor mod, förstånd och intelligens och som
tro sig själfva vara de enda, som duga att styra världen,
ha icke sett en enda af sina spådomar förverkligad.

Den uppoffring, som Röda korsets frivilliga ha visat,
står öfver allt beröm. De begärde endast att få intaga
de farligaste posterna, och då statens aflönade läkare
flydde med sin stab vid preussarnas annalkande,
fortforo Röda korsets frivillige med sitt arbete midt under
kulregnet, fördrogo de bismarkska och napoleonska
officerarnas brutalitet, och slösade samma omsorger
på de sårade, hvilken nationalitet dessa än tillhörde.
Holländare och italienare, svenskar och belgare —
t. o. m. japaner och kineser — förstodo hvarandra
förträffligt. De fördelade sina sjukhus och fältlasarett
enligt behofvet för tillfället, och de täflade
framförallt om hvem, som skulle ha de mest hygieniskt
inrättade sjukhusen. Och hur många fransmän tala icke
ännu med djup tacksamhet om de ömma omsorger de
mottagit af någon holländsk eller tysk frivillig
sjuksköterska vid Röda korsets ambulanser!

Men hvad betyder väl detta för den autoritäre! Hans
ideal, det är regementsläkaren, statens löntagare.
Bort med Röda korset och dess hygieniska sjukhus,
om sjukvårdarna icke äro fast anställda!

Vi se således här en organisation, som uppstått
helt nyligen och som i detta ögonblick räknar hundra
tusen frivillige, som äger ambulansvagnar, sjukhus,
järnvägståg, som pröfvar nya sätt i fråga om
sårbehandling, och som helt och hållet uppstått ur några
behjärtade människors initiativ.

Man skall måhända säga, att staterna också ha
sin del i denna organisation. — Ja, staterna ha velat
lägga beslag på den för sin räkning. Styrelserna ha till
ordförande personer, som af lakejer kallas för prinsar
af blodet. Men det är icke på detta beskydd, som
organisationens framgång beror. Det är på de många
lokalkommittéerna i hvarje land, de enskildes
verksamhet, uppoffringen hos alla dem, som söka att skaffa
lindring åt krigets offer. Och denna uppoffring skulle
bli ännu större, om staterna icke blandade sig i saken!

I alla fall var det icke på order af någon
internationell styrelsekommitté som engelsmän och japaner,
svenskar och kineser skyndade att skicka sin hjälp till
de sårade 1871. Det var icke på befallning af någon
internationell ministär, som sjukhusen restes på det
inkräktade området och ambulansvagnarna fördes
till slagfälten. Det var på initiativ af frivilliga från
alla länder. En gång på ort och ställe råkade de icke
i lufven på hvarandra, såsom jakobinerna förutsagt;
de grepo sig genast an med arbetet utan afseende på
nationalitet.

Vi kunna beklaga att så stora krafter skola sättas
i en så dålig saks tjänst och vi undra liksom skaldens
barn: »Hvarför sårar man dem, när man sköter dem
sedan?» Då vi söka att störta kapitalets styrka och
de borgerliges makt, arbeta vi på att göra ett slut på
detta slaktande, och vi skulle tycka mycket bättre
om att se Röda korsets frivillige utveckla sin
verksamhet för att jämte oss komma därhän att göra slut på
kriget.

Men vi böra nämna denna ofantliga organisation
såsom ytterligare ett bevis på de fruktbara resultat,
som kunna uppstå af den fria öfverenskommelsen och
det fria biståndet.

Om vi ville mångdubbla dessa exempel med dem
vi kunde hämta från konsten att utrota människor,
skulle vi aldrig sluta.

Det må vara nog att endast nämna den oändliga
massa föreningar, som den tyska armén framför allt
har att tacka för sin styrka, hvilken icke endast beror
på disciplinen, som man vanligen tror. Dessa sällskap
finnas öfverallt i Tyskland och ha till mål att gynna
de militära kunskaperna. Vid en af de kongresser,
som senast höllos af tyska militärförbundet
(Krieger-bund), sågos ombud från 2,452 föreningar, som räknade
151,712 medlemmar, alla sammanslutna till ett helt.

Skytteföreningar, föreningar för militära lekar,
för strategiska lekar, topografiska studier, allt detta
och icke krigsskolorna, är verkstäder, i hvilka den
tyska härens tekniska kunskaper förberedas. Det är
ett storartadt nät af sällskap af alla slag, som förena
militär och civil, geografer och gymnaster, jägare och
teknici, och hvilka uppstå frivilligt, organisera sig,
sammansluta sig, diskutera och draga ut på
upptäcktsfärder på landsbygden. Det är dessa frivilliga och
fria associationer, som utgöra den tyska härens sanna
styrka.

Deras mål är förkastligt. Det är att upprätthålla
kejsardömet. Men det, som är viktigt för oss att
framhäfva, det är att staten — trots sin »storartade» mission,
den militära organisationen — har förstått, att dess
utveckling blir så mycket säkrare ju mer den
öfverlämnas åt den fria öfverenskommelsen mellan grupper
och åt de enskildes fria initiativ.

T. o. m. när det är fråga om krig, är det till den
fria öfverenskommelsen man vänder sig i våra dagar,
och för att styrka vårt påstående är det nog att nämna
de trehundra tusen engelska frivilliga. Den nationella
engelska artilleriföreningen, och den förening, som håller
på att bildas till de engelska kusternas försvar, hvilken
säkert, om den blir grundad, kommer att bli
annorlunda verksam, än sjöministeriet med sina pansarskepp,
som flyga i luften, och sina bajonetter, som vikas som
bly.

Öfverallt afsäger sig staten sin företrädesrätt och
öfverlämnar sina heligaste missioner åt de enskilde.
Öfverallt inkräktar den fria organisationen på dess
område. Men alla de fakta vi uppräknat låta oss
ändock knappast ana, hvad den fria öfverenskommelsen
förbereder åt oss i framtiden, då det icke mer fins
någon stat.

** **INVÄNDNINGAR.**

*** **I.**

Låtom oss nu undersöka de förnämsta invändningar,
som göras mot kommunismen! De flesta af dem
komma tydligen helt enkelt af missförstånd, men några
väcka viktiga frågor och förtjäna all vår
uppmärksamhet.

Vi behöfva icke sysselsätta oss med att
tillbakavisa de invändningar, som göras mot den autoritära
kommunismen: vi instämma själfva i dem. De
civiliserade nationerna ha lidit alltför mycket i den strid,
som borde sluta med den enskildes befrielse, för att
kunna förneka sitt förflutna och fördraga en regering,
som blandar sig i t. o. m. de minsta detaljer i
medborgarens lif, och detta fastän denna regering icke skulle
ha annat mål än det allmännas bästa. Om en gång ett
autoritärt-kommunistiskt samhälle skulle bildas, skulle
det icke länge äga bestånd, det skulle snart besegras
af det allmänna missnöjet eller falla sönder, eller också
omorganiseras på frihetens principer.

Det är ett kommunistiskt anarkistiskt samhälle,
som vi skola sysselsätta oss med, ett samhälle, som
erkänner individens fulla och hela frihet, som icke
tillåter någon auktoritet, icke brukar något maktmedel
för att tvinga människan att arbeta. I det vi i dessa
undersökningar inskränka oss till den ekonomiska
sidan af frågan, vilja vi se, om detta samhälle,
bestående af människor, sådana de äro i dag — hvarken
bättre eller sämre, hvarken mer eller mindre
arbetssamma — om detta samhälle skulle ha utsikter att
utveckla sig lyckligt.

Vi känna till den invändning, som göres. »Om
allas tillvaro är försäkrad, om icke nödvändigheten att
förtjäna en lön tvingar människan att arbeta,
kommer ingen att arbeta. Alla skulle lassa af sig
på de andra de arbeten, som han icke blir tvungen att
göra.» Vi måste först påpeka det ytterliga lättsinne,
med hvilket man gör denna invändning på förhand
utan att inse, att frågan i verkligheten inskränker sig
till att veta, om man å ena sidan verkligen genom
lönearbetet erhåller de resultat, som man påstår sig uppnå,
och om å den andra det frivilliga arbetet icke redan
i dag är mer produktivt än det arbete, som stimuleras
af lönen. Detta är en fråga, som skulle kräfva en djup
undersökning. Men under det att man i de exakta
vetenskaperna icke uttalar sig om ämnen, som äro
oändligt mycket mindre viktiga och mindre
komplicerade, om man icke gjort allvarliga undersökningar,
omsorgsfullt samlat fakta och analyserat redogörelser
— nöjer man sig härvidlag med något enstaka fall
t. ex. det, att något kommunistsamfund i Amerika
icke haft framgång, för att afgifva sin dom. Man gör
som advokaten, som i motståndarens advokat icke
ser representanten för en sak eller en åsikt motsatt hans
egen, utan endast en motståndare i en oratorisk
täflingsstrid, och om han endast lyckas göra en fin stöt,
icke bryr sig vidare om att få rätt. Det är därför som
studiet af denna grundorsak till all politisk ekonomi
— studiet af hvilka vilkor som äro de gynnsammaste
för att ge samhället största mängd nyttiga produkter
med minsta förlust af människokraft — icke går framåt.
Man inskränker sig till att upprepa de vanliga fraserna
eller också tiger man.

Hvad som gör denna tanklöshet ännu mer i ögonen
fallande är, att man i den kapitalistiskt ekonomiska
politiken redan finner flera skriftställare, som drifvas
af sakernas nödtvång till att tvifla på det, som var
ett axiom för grundläggarna af deras vetenskap, ett
axiom, enligt hvilket hungerns hot skulle vara den
bästa stimulansen för människan till produktivt
arbete. De börja märka, att i produktionen ingår ett
visst kollektivt element, som blifvit alltför ringaktadt
ända till våra dagar och som skulle kunna bli viktigare
än utsikten till den personliga vinsten. Lönearbetets
underlägsna kvalitet, den fruktansvärda förlusten af
människokraft i jordbruksarbetet och i den modärna
industrien, den ständigt växande mängden af dem,
som endast njuta och som nu försöka att lassa arbetet
på de andras skuldror, den brist på verkligt lif i
produktionen, som mer och mer framträder — allt detta
börjar att oroa t. o. m. nationalekonomer af den
»klassiska» skolan. En del af dem undra, om de icke slagit
in på orätt väg, då de resonnerat om en inbillad varelse,
som de roat sig med att förfula och som man trott ledas
uteslutande af begär efter vinst och lön. Detta kätteri
intränger till och med vid universiteten: man vågar
uttala den i den nationalekonomiska rättrogenhetens
skrifter. Hvilket icke hindrar ett stort antal socialistiska
reformatorer att förbli anhängare af den individuella
aflöningen och försvara lönesystemets gamla borg,
äfven när dess forna försvarare redan utlämna den
sten för sten till den anfallande.

Man fruktar således, att massan icke skulle arbeta,
om den icke vore tvungen.

Men ha vi icke redan endast under vår tid hört
samma farhågor uttalas två gånger, först af
försvararna af slafveriet i Förenta Staterna före negrernas
frigörelse, och sedan af de ryska adelsmännen före de
lifegnes frigörelse? — »Utan piskan skulle negern icke
arbeta», sade de, som höllo på slafveriet. »Om hans
herre icke öfvervakade honom, skulle den lifegna lämna
åkern oodlad», sade de ryska bojarerna. Samma visa
hördes 1789, samma visa hördes under medeltiden,
den är så gammal som världen, och vi höraden upprepas
hvarje gång det gäller att godtgöra en orättvisa i
mänskligheten.

Och hvarje gång kommer verkligheten och ger den
en formlig dementi. Bonden, som befriades 1792,
arbetade med en brinnande energi, som hans förfäder
aldrig känt, den frigjorde negern arbetar mer än hans
förfäder; och sedan den ryske bonden firat sin
befrielses smekmånad genom att hålla helgdag på fredagen
lika väl som på söndagen, började han arbeta igen
med desto större ifver, som hans frigörelse var
fullständigare. Där det icke fattas honom jord, arbetar
han ursinnigt — det är det enda ordet.

Den visa, slafveriets försvarare sjöngo, kan ju
möjligen ha något värde för slafägare. Hvad slafvarna
själfva angår veta de hvad den är värd; de känna till
hvarför man hittat på den.

Hvem var det dessutom, om icke
nationalekonomerna, som lärde oss, att lönearbetaren utför sitt arbete
tämligen likgiltigt, att ett intensivt och produktivt
arbete endast erhålles af den människa, som. ser sitt
välstånd förloras i proportion med sina ansträngningar.
Alla lofsånger, som sjungits till egendomens pris,
inskränka sig precis till detta axiom.

Ty — märkligt att säga — då nationalekonomerna,
som vilja prisa egendomens välgärningar, visa oss,
hur ett ouppodladt jordstycke, ett träsk eller en stenig
mark betäckes med rika skördar under den själfägande
bondens svett, bevisa de ingalunda sin sats till förmån
för egendomen. Då de medgifva, att den enda
garantien för att vårt arbetes frukt icke skall roffas från oss,
består däri, att vi äga arbetsförnödenheterna — hvilket
är sant — bevisa de endast, att människan i grunden
icke producerar utom då hon arbetar i full frihet,
i viss mån kan välja sina sysselsättningar, icke har
någon vaktare, som stör henne, och när hon därtill kan
se sitt arbete skänka någon fördel åt henne själf och
åt andra, hvilka arbeta som hon, och icke åt en eller
annan, som går och latar sig. Detta är allt hvad som
kan härledas ur deras argument, och det är det vi
också säga.

Hvad ägandet af arbetsförnödenheterna angår,
så ingår detta endast indirekt i deras uttalande för att
försäkra jordbrukaren om, att ingen skall ta ifrån
honom inkomsten af det han producerat och af de
förbättringar han gjort. — Och borde icke
nationalekonomerna för att stödja sin sats till förmån för
eganderätten i motsats till all annan form af besittning visa
oss, att jorden under form af kommunalegendom aldrig
gifvit så rika skördar, som då egendomen är personlig?
Men det förhåller sig icke så. Det är tvärtom
motsatsen, som blifvit bevisad.

Tag som exempel en kommun i kantonen Vaud
vid den tid på vintern, då alla män i byn begifva sig
ut på skogsarbete till skogen, som är deras
gemensamma egendom. Nå väl, det är just under dessa arbetets
fester, som man ser den största ifvern och den mesta
utvecklingen af människokraft. Intet lönarbete, ingen
ansträngning af någon ägare kunde tåla att jämföras
med detta.

Eller tag en rysk by, hvars invånare gå ut för att
slå en äng, som tillhör kommunen eller arrenderas af
den, och där skall ni förstå, hvad människan kan
åstadkomma, då hon arbetar gemensamt för ett gemensamt
värf. Kamraterna täfla om, hvem som skall beskrifva
den största cirkeln med sin lie; kvinnorna, som följa
efter dem, kappas för att hinna ta upp det slagna höet.
Äfven detta är en arbetets fest, under hvilken hundra
personer på några timmar utföra det arbete, som de
hvar för sig icke skulle utfört på flera dagar. Hvilken
sorglig motsats till detta utgör icke den isolerade
egendomsägarens arbete!

Man kunde citera tusentals exempel om pioniererna
i Amerika, i Schweiz’, Tysklands och Rysslands byar
och äfven från byarna i vissa trakter i Frankrike, de
arbeten, som utföras i Ryssland af »artelerna», murare,
timmermän, båtförare, fiskare m. fl., som slutit sig
tillsammans om ett arbete för att direkt dela vinsten
eller aflöningen, utan att denna skall gå genom
mellanhänder eller entreprenörer. Man skulle också kunna
nämna de nomadiska stammarnas gemensamma jakter
och en oändlig mängd kollektiva företag, som lyckas
väl. Och öfverallt kan man konstatera den
obestridliga öfverlägsenheten hos det gemensamma arbetet,
om det jämföres med lönearbetarens eller den ensamme
ägarens.

Välståndet, d. v. s. tillfredsställandet af de fysiska,
konstnärliga och andliga behofven och säkerheten för
att de skola bli tillfredsställda, ha alltid varit den
starkaste stimulansen till arbete. Och då daglönaren
knappt lyckas att frambringa det strängt nödvändiga,
ser den frie arbetaren välståndet och lyxen växa i
proportion med hans ansträngningar, utvecklar oändligt
mycket mer energi och intelligens och får produkter
af första rang och i mycket större öfverflöd.

Häri ligger hela hemligheten. Därför skall ett
samhälle, som åsyftar allas välstånd och möjlighet för alla
att njuta af lifvet i alla dess företeelser, åstadkomma
ett frivilligt arbete, som är vida öfverlägset och
betydligare än den produktion, som erhålles nu under
slafveriets, lifegenskapens och lönearbetets färla.

*** **II.**

Hvilken människa som helst, som i våra dagar kan
lassa ifrån sig på andra det arbete, som är nödvändigt
för tillvaron, skyndar sig att göra det, och det är
erkändt, att det alltid skall förbli på detta sätt.

Men det arbete, som är nödvändigt för tillvaron,
är förnämligast kroppsarbete. Det hjälper icke att
vara konstnär eller vetenskapsman, ingen af oss kan
undvara de produkter, som fås genom kroppsarbetet:
bröd, kläder, vägar, fartyg, ljus, värme m. m. Och
ännu mer: hur högt konstnärliga eller subtilt
metafysiska våra njutningar än må vara, fins det icke en
enda af dem, som icke hvilar på kroppsarbetet. Och
det är just från detta arbete — lifvets grundval —
som alla söka befria sig.

Vi förstå detta fullkomligt. Det måste vara så i
våra dagar.

Ty att utföra ett kroppsarbete nu för tiden betyder
att stänga in sig tio eller tolf timmar om dagen i en osund
verkstad och i tio, trettio år, ja, i hela sitt lif vara
fastnitad vid samma sysselsättning.

Det betyder att döma sig själf till en eländig lön,
att vara prisgifven åt ovisshet för morgondagen,
arbetsbrist, mycket ofta till nöd och ännu oftare till att dö
på ett sjukhus, sedan man arbetat fyrtio år på att föda,
kläda, roa och undervisa andra än sig själf och sina
barn.

Det betyder, att i hela sitt lif bära i andras ögon
underlägsenhetens märke och att själf vara medveten
om denna underlägsenhet, ty — hvad än de präktiga
herrarna må säga — kroppsarbetaren betraktas alltid
som lägre än hjärnearbetaren, och den, som slafvar tio
timmar på verkstaden, har knappast tid och ännu
mindre medel att skaffa sig vetenskapens och konstens
upphöjda njutningar, och isynnerhet icke tid till att
bereda sig att kunna uppskatta dem; han får nöja
sig med de smulor, som falla från de bättre lottades
bord.

Vi förstå således, att kroppsarbetet under dessa
vilkor betraktas som en förbannelse af ödet.

Vi förstå, att alla icke ha mer än en enda dröm:
den att komma ur eller hjälpa sina barn att komma ur
dessa dåliga vilkor, att skapa sig en »oberoende»
ställning. Och hvad betyder väl detta? Att lefva af andras
arbete.

Så länge det fins en klass, som arbetar med
händerna, och en annan »tankens arbetare» — de svarta
och de hvita händerna — kommer det att förbli så.

Hvad för ett intresse kan väl detta förslöande
arbete ha för arbetaren, som känner sitt öde på förhand,
som från vaggan till grafven skall lefva i små
förhållanden, i fattigdom, i osäkerhet för morgondagen?
När man ser den otaliga skaran af människor, som hvarje
morgon börja på nytt sina ledsamma sysselsättningar,
är man också förvånad öfver deras uthållighet, deras
outtröttlighet vid arbetet, den vana, som gör, att de
liksom maskiner, som blindt lyda en gifven impuls,
föra detta eländiga lif utan hopp för morgondagen,
utan att ens skönja en svag ljusning, som bådar, att de,
eller åtminstone deras barn, en dag skola få utgöra
en del af denna mänsklighet, som ändtligen skall bli
rik på den fria naturens alla skatter, alla vetandets
njutningar och de vetenskapens och konstens skapelser,
som nu bevaras åt några få previlegierade.

Det är just för att göra ett slut på denna åtskilnad
mellan tankearbete och kroppsarbete, som vi vilja
afskaffa lönearbetet, som vi vilja den sociala
revolutionen. Då skall arbetet icke längre framställas som en
förbannelse af ödet; det skall bli hvad det bör vara:
det fria öfvandet af människans alla förmögenheter.

Det skulle för öfrigt vara på tid att låta denna
legend om det öfverlägsna arbetet, som man påstår
sig erhålla under lönearbetets piska, undergå en analys.

Det är då tillräckligt att göra ett besök, icke på
mönsterfabriken och mönsterverkstaden, som fins här
och där i några undantagsfall, utan på fabrikerna,
sådana som de ännu äro nästan öfverallt, för att förstå
det oändliga slöseri med människokraft, som är
utmärkande för den nuvarande industrien. För hvarje
fabrik, som är anordnad mer eller mindre rationelt,
fins det hundra eller ännu fler, som förslösa
människans arbete, denna dyrbara kraft, utan annat
allvarligare skäl än det att kanske skaffa två sous mera
om dagen åt arbetsgifvaren.

Här kan ni få se unga män mellan 20 och 25 år
med insjunket bröst och med feberaktigt darrande
rörelser på hufvud och kropp sitta hela dagen på en
bänk och med taskspelaraktig hastighet knyta ihop
små eländiga bomullstrådsändar, som blifvit öfver
vid spetsväfstolarna. Hvilken afkomma skola de
icke alstra, dessa darrande och blodfattiga kroppar!
Men . . . »de ta så liten plats i fabriken, och de inbringa
mig femti centimer hvar om dagen», skall
arbetsgifvaren säga!

På en stor fabrik i London kan ni få se flickor,
som blifvit skalliga vid sjutton års ålder, därför att
de från den ena salen till den andra burit brickor med
tändstickor på hufvudet, då den allra enklaste maskin
kunnat fortskaffa tändstickorna till de olika borden.
Men . . . det kostar så litet, kvinnor ha ju icke någon
specialitet! Hvad skulle det tjäna till att ha en
maskin! När de här icke kunna arbeta längre, äro de
lätt ersatta . . . det fins så många på gatan!

På trappan till ett ståtligt hus kan ni en iskall
natt finna ett sofvande barn . . . Barnarbetet kostar
så litet, att man mycket väl kan använda gossen till
att hvarje kväll sälja för en francs tidningar, på hvilka
den lille stackarn förtjänar två eller tre sous. Ni kan
till sist också få se en stor, stark karl, som spatserar
omkring fullkomligt sysslolös: han är ledig under flera
månader på grund af arbetsinställelse, under det att
hans dotter förtvinar i de varma ångorna i en fabrik
för appretering af tyger och hans son fyller för hand
askar med blanksmörja eller står och väntar timme
efter timme i gathörnet på att en förbigående skall
låta honom förtjäna några sous.

Och på samma sätt är det öfverallt, från San
Francisko till Moskva, från Neapel till Stockholm.
Slöseriet med människokraft är det förhärskande,
utmärkande draget för industrien — utan att tala om
handeln, där den uppnår ännu mer svindlande
proportioner.

Hvilken sorglig satir i detta namn politisk ekonomi,
som man ger åt vetenskapen om arbetskraftens
förskingring under lönesystemet!

Men detta är icke allt. Om ni talar med
direktören på en väl ordnad fabrik, skall han helt naivt
förklara för er, att det är svårt att i våra dagar finna
en skicklig, stark, energisk arbetare, som med ifver
hänger sig åt arbetet. — »Om det fins en enda», säger
han, »bland de tjugu eller trettx, som hvarje måndag
komma och be om arbete, kan han vara säker på att
bli antagen, om vi också hålla på med att minska vår
arbetsstyrka. Man känner igen honom vid första
ögonkastet, och han blir alltid antagen, äfven om vi
därför dagen därpå skulle göra oss af med en gammal
eller mindre duktig arbetare». Och den, som blifvit
afskedad, och alla de, som bli det i morgon, de skola
förstärka denna kapitalets oändliga reservarmé — de
arbetslöse — som icke kallas till väfstolen eller
hyfvelbänken annat än vid tillfälle af brådska eller för att
besegra strejkande. Eller också kommer den, som
kasserats af de bästa fabrikerna, denna medelmåttige
arbetare, att sälla sig till den lika fruktansvärda hären
af gamla eller mindervärdiga arbetare, som
oupphörligt cirkulera mellan fabrikerna af andra rang —
dessa fabriker, som knappt kunna betäcka sina utgifter
och som endast kunna reda sig genom knep
och konster, med hvilka de bedraga köparen och
isynnerhet köparen i aflägsna länder.

Och om ni talar med arbetaren själf, får ni veta,
att regeln på verkstäderna är, att arbetaren aldrig
utför allt det han skulle kunna hinna med. Olycklig
den, som på en engelsk fabrik icke följer detta råd,
som han vid inträdet får af sina kamrater!

Ty arbetarna veta, att om de i ett anfall af ädelmod
ge vika för en arbetsgifvares enträgenhet att gå in
på att öka arbetsintensiteten för att hinna med
brådskande order, kommer alltid sedan detta jäktande
arbete att uppställas som regel vid löneberäkningen.
Därför föredraga de också i nio fabriker af tio att aldrig
producera så mycket, som de skulle kunna göra. I
en del industrier inskränker man produktionen för att
upprätthålla de högre prisen, och stundom delger man
också hvarandra parollen Co-canny, som betyder:
»För dålig betalning, dåligt arbete.»

Lönearbetaren är en lifegen: han kan icke, han
bör icke prestera allt det han skulle kunna. Och det
kan vara på tid att sluta med denna legend, som säger
lönen vara den bästa stimulansen till produktivt
arbete. Om industrien i våra dagar afkastar hundra
gånger mer än i våra förfäders tid, kommer detta af
de fysiska och kemiska vetenskapernas snabba
utveckling i slutet af förra århundradet, icke af den
kapitalistiska organisationen af lönearbetet, utan trots denna
organisation.

*** **III.**

De, som allvarligt studerat frågan, förneka
ingalunda kommunismens företräden — med vilkor, att
den blir fullkomligt fri, d. v. s. anarkistisk. — De erkänna
att det arbete, som betalas med pengar, äfven om dessa
gå under förklädnad af »poletter», skulle i
arbetarorganisationer, som styras af staten, bibehålla prägeln
af lönearbete och dettas olägenheter. De inse, att
hela systemet snart skulle lida däraf, t. o. m. om
samhället skulle ta produktionsmedlen i besittning. Och
de erkänna, att tack vare den allsidiga uppfostran,
som skulle komma alla barn till del, de civiliserade
samhällenas idoga vanor, friheten att välja och
omväxla med sina sysselsättningar och det lockande i
det arbete, hvilket utföres af likar för allas välstånd,
skulle det i ett kommunistiskt samhälle icke saknas
människor, som snart skulle fördubbla och tiodubbla
jordens fruktbarhet och ge ett nytt uppsving åt
industrien.

Detta erkänna våra motståndare, »men», säga de,
»faran kommer från denna minoritet af lättingar, som
icke vilja arbeta, trots de utmärkta vilkor, som skulle
göra arbetet behagligt eller som icke skulle arbeta med
regelbundenhet och följdriktighet. Nu tvingar rädslan
för att svälta äfven de motvilligaste att göra som de
andra. Den, som icke kommer på bestämd tid,
förlorar snart sin plats. Men ett enda skabbigt får är nog
för att smitta hela hjorden, och endast tre eller fyra
slarfviga eller motspänstiga arbetare förslå för att
fördärfva alla de andra och sprida i verkstaden den
oordningens och uppstudsighetens anda, som gör arbetet
omöjligt, så att slutet skulle bli, att man blefve tvungen
att återvända till ett tvångssystem, som tvingar
ledarna att gå tillbaka i ledet. Och det enda system,
som tillåter detta tvång utan att såra arbetarens
känslor, är det icke aflöningen efter det utförda arbetet?
Ty hvarje annat medel skulle nödvändiggöra ständig
mellankomst af en auktoritet, som snart skulle bli
motbjudande för den fria människan.»

Vi tro, att så lyder invändningen i hela dess styrka.

Som vi se, hör den till det slags resonnemang, genom
hvilka man söker att rättfärdiga staten, strafflagen,
domaren och fångvaktaren.

»Eftersom det fins människor — en svag minoritet
— som icke underkasta sig de samhälleliga lagarna»,
säga de autoritära, »måste man upprätthålla staten,
hur kostsamt det än kan vara, myndigheten, domstolen
och fängelset, ehuru dessa institutioner själfva bli en
källa till nytt ondt af alla slag.»

Vi kunna också inskränka oss till att svara det vi
så många gånger upprepat på tal om auktoritet i
allmänhet: »För att undvika ett möjligt ondt tillgripa
ni ett medel, som i sig själft är ett ännu större och som
blir källan till just de missförhållanden, som ni vilja
råda bot för. Ty glöm icke, att det är lönearbetet —
omöjligheten att lefva på annat sätt än att sälja sin
arbetskraft — som skapat det nu rådande
kapitalistsystemet, hvars brister vi börja erkänna.»

Vi skulle också kunna anmärka, att detta
resonnemang icke är något annat än ett försvar för det
bestående. Det nuvarande lönesystemet har icke blifvit
instiftadt för att undanrödja kommunismens
olägenheter. Dess ursprung, liksom statens och
eganderättens, är ett helt annat. Det är födt af det af våldet
påtvingade slafveriet och lifegenskapen, af hvilka
det endast är en modärniserad modifikation. Detta
argument har heller aldrig haft mera värde än de,
genom hvilka man söker att ursäkta egendomen och
staten.

Vi vilja emellertid undersöka denna invändning
och se, hvad den skulle kunna äga för berättigande.

Är det för det första icke tydligt, att om ett
samhälle, grundadt på det fria arbetets princip, verkligen
vore hotadt af lättingarna, skulle det kunna försvara
sig utan att gifva sig en autoritär organisation eller
återgå till lönearbetet?

Jag tänker mig en grupp af ett visst antal frivilliga,
som slagit sig tillsammans om ett eller annat företag,
för hvars framgång de alla täfla i nit, utom en af de
sammanslutna, som ofta är borta från sin post. Skulle
man för den skull upplösa gruppen, utnämna en
ordförande, som skulle pålägga böter eller, såsom det
brukas i Akademien, utdela belöningsmarker för närvaro?
Det är klart, att man icke skulle göra någondera delen
utan att man en dag skule säga åt kamraten, som
hotade att låta arbetet gå omkull: »Min vän, vi tycka
mycket om att arbeta tillsammans med dig; men
eftersom du uteblir så ofta eller slarfvar med ditt arbete
måste vi skiljas. Du får gå och skaffa dig andra
kamrater, som kunna vänja sig vid din vårdslöshet1»

Detta medel är så enkelt, att det redan nu
praktiseras öfver allt i alla industrier konkurrerande med
alla möjliga system grundade på böter, indragning af
lönen, öfvervakning m. m. Arbetaren må komma
aldrig så punktligt till fabriken, men om han gör sitt
arbete dåligt, om han hindrar sina kamrater med sitt
slarf eller med andra fel, om de icke komma öfverens,
då är det slut. Han är tvungen att lämna verkstaden.

Det påstås allmänt, att den allvetande
arbetsgifvaren och hans inspektörer uppehålla arbetets
regelmässighet och goda beskaffenhet på fabriken. I
verkligheten är det så, att i ett företag, det må vara af
aldrig så enkel natur, hvars varor gå genom flera
händer, innan de äro färdiga, är det fabriken själf, är det
samarbetet, som vakar öfver, att arbetet blir fullgodt.
Det är därför de bästa privata engelska fabrikerna ha
så få tillsyningsmän, i alla händelser vida färre än de
franska, och ojämförligt färre än de engelska
statsfabrikerna.

Det förhåller sig med detta som med en viss
moralisk medelnivå i samhället. Det påstås, att man för
den har att tacka gendarmen, domaren och
poliskonstapeln, men i verkligheten upprätthålles den trots
domaren, konstapeln och gendarmen. »Många lagar,
många brott»! är en gammal god sats.

Det är icke endast i industriverkstäderna det
förhåller sig så, detta praktiseras öfverallt, hvarje dag
och i en sådan utsträckning, att man skall vara bokmal
för att ännu kunna lefva i okunnighet därom.

När ett järnvägsbolag, som sammanslutit sig med
andra bolag, icke uppfyller sina förbindelser, när det
kommer för sent med sina tåg eller låter fraktgodset
lida skada vid stationerna, hota de andra bolagen med
att uppsäga kontraktet, och detta brukar vanligen
vara nog.

Man tror i allmänhet, eller man predikar det
åtminstone, att handelsmännen hålla sina förbindelser
endast af fruktan för domstolarna, men detta är icke
sant. Nio gånger af tio skulle den köpman, som brutit
sitt ord, icke dragas inför domstol. Där, hvarest
handeln är mycket liflig, som i London, skulle endast det
faktum, att ha tvingat en fordringsägare att processa,
vara nog för flertalet köpmän, för att de skulle vägra
att ingå handelsförbindelser med den, som bragt dem i
beröring med en advokat.

Men hvarför skulle då icke det, som kan utföras i
våra dagar mellan verkstadskamrater, affärsmän och
järnvägsbolag, kunna göras i ett samhälle som vore
grundadt på det frivilliga arbetet?

En sammanslutning skulle t. ex. med hvar och en
af medlemmarna afsluta följande kontrakt: »Vi
förbinda oss att garantera er begagnandet af våra hus,
bodar, gator, kommunikationsmedel, skolor, muséer
m. m., med villkor att ni från tjugo till fyrtiofem eller
femti år ägnar fyra eller fem timmar om dagen åt de
arbeten, som blifvit erkända nödvändiga för att lefva.
Välj själf, om ni vill, de grupper ni vill gå in i eller bilda
en ny, förutsatt att den åtar sig att frambringa det
nödvändiga. Och sammanslut er för återstoden af
er tid med hvem ni vill om hvad ni behagar, i fråga om
nöje, konst eller vetenskap alltefter er smak!

Tolf eller femtonhundra arbetstimmar om året i
en grupp, som frambringar föda, kläder och bostad
eller är sysselsatt med den allmänna sundheten,
kommunikationerna m. m. — det är allt, hvad vi begära
af er för att garantera er allt hvad dessa grupper
frambringa eller ha frambragt. Men om icke någon af de
tusentals grupperna i vårt förbund vill ta emot er —
hvad det nu kan vara för orsak — om ni är fullkomligt
oförmögen att åstadkomma något som helst nyttigt,
eller om ni nekar att göra det, nå väl, lef då som en
enstöring eller som de sjuka! Vi äro tillräckligt rika
för att icke neka er det nödvändigaste, och vi äro
förtjusta att få ge er det. Ni är en människa och har rätt
att lefva. Men eftersom ni vill försätta er i en
undantagsställning och träder ut ur leden, är det mer än
troligt, att ni kommer att märka detta i ert dagliga
umgänge med andra medborgare. Man kommer att betrakta
er som en gengångare från det borgerliga
samhället — så vida icke edra vänner upptäcka, att ni är
ett snille, och skynda att befria er från all moralisk
skyldighet mot samhället genom att i ert ställe utföra
det för lifvet nödvändiga arbetet.

Och om detta icke behagar er, så gå och sök världen
rundt efter andra förhållanden! Eller också skaffa er
anhängare och bilda andra grupper, som organisera
sig efter andra principer! Vi föredraga våra.»

Så skulle man kunna göra i ett kommunistiskt
samhälle, om lättingarna där skulle bli så många,
att man behöfde akta sig för dem.

*** **IV.**

Men vi tvifla mycket på, att man behöfver frukta
denna möjlighet i ett samhälle, som verkligen är
grundadt på individens fullständiga frihet.

Trots den rätt till lättja, som privateganderätten
till kapitalet skänker, är den verkligt lata människan
en relativ sällsynthet, så vida hon icke är sjuk.

Det sägs mycket ofta bland arbetare, att de
borgerliga äro lättingar. Det fins verkligen sådana, men de
utgöra i alla fall undantag. Man kan tvärtom vara
säker på att i hvarje industrielt företag finna en eller
flera borgerlige, som arbeta mycket. Det är sant, att
den stora mängden af borgarklassen drar fördel af sin
previlegierade ställning för att åtaga sig de lättaste
arbetena och att de arbeta i bättre hygieniska vilkor,
med bättre föda, luft o. s. v. hvilket tillåter dem utföra
sitt arbete med mycket mindre trötthet. Men detta
är just de vilkor, som vi fordra för alla arbetande utan
undantag. Det måste äfven sägas, att tack vare deras previlegierade ställning utföra de rike ofta absolut
onyttigt arbete eller t. o. m. sådant, som är skadligt
för samhället. Kejsare, ministrar, byråchefer,
bruksdirektörer, köpmän, bankirer m. fl. sysselsätta sig,
flera timmar om dagen med ett arbete, som de finna
mer eller mindre tråkigt — och alla föredra sina
ledighetstimmar framför denna tvungna syssla. Men det
är just därför, att de borgerliga använda allra mest
energi på att göra det onda (medvetet eller icke) och
på att försvara sin previlegierade ställning, som de ha
besegrat jordägaradeln och som de fortfarande
behärska massan af folket. Om de vore lättingar, skulle
de för länge sedan ha upphört att existera, de skulle
ha försvunnit liksom de röda klackarna.

I ett samhälle, som endast skulle begära af dem fyra
eller fem timmars nyttigt, angenämt och hygieniskt
arbete om dagen, skulle de fullt ut uppfylla sitt värf,
och de skulle säkert aldrig utan att reformera dem,
låta de fruktansvärda vilkor, under hvilka arbetet
utföres i våra dagar, lefva upp igen. Om en Pasteur
tillbragte endast fem timmar i Paris’ kloaker, så var
säker på, att han snart skulle uppfinna något medel
att göra dem lika hälsosamma som sitt bakteriologiska
laboratorium!

Hvad beträffar den stora mängden af arbetares
smak för lättja, så är det endast nationalekonomer och
filantroper som tala om den.

Fråga en intelligent industriidkare, och han skall
säga, att om arbetarna finge i sitt hufvud, att de skulle
vara lata, så återstcde ingenting annat, än att stänga
fabrikerna, ty ingen stränghetsåtgärd, intet
spionerisystem skulle kunna göra något däremot. Man behöfde
endast under förra vintern se den skräck, som framkallades
hos några engelska industriidkare, då några
agitatorer började att predika Go-canny-teorien:
»Dålig lön, dåligt arbete! Låt det gå i sakta mak, ansträng
er inte och förstör allt, hvad ni kunna!» — »Man
demoraliserar arbetaren, man vill döda industrien!» skreko
äfven de, som dundrat förut mot arbetarens slappa
moral och den dåliga beskaffenheten hos det han
producerade. Men om arbetaren vore det, som
nationalekonomerna föreställa sig — den late, som man
oupphörligt måste hota med att bli uppsagd — hvad skulle
då ordet »demoralisera» betyda?

När man således talar om en möjlig smak för
sysslolöshet, måste man väl förstå, att det gäller en minoritet,
en liten minoritet i samhället. Och skulle det icke,
innan man lagstiftar mot denna minoritet, vara viktigt
att känna dess ursprung?

Hvar och en, som ser sig omkring med eftertanke,
skall finna, att det barn som i skolan gäller för att vara
lättjefullt, är ofta det, som fattar dåligt, hvad som
läres dåligt. Och mycket ofta är orsaken blodbrist
i hjärnan som följd af fattigdom eller en ohygienisk
uppfostran.

En gosse, som kanske är lat, när det gäller latin
och grekiska, skulle arbeta som en slaf, om han blefve
undervisad i naturvetenskap, i synnerhet varierande
med kroppsarbete. En liten flicka, som räknas för
oduglig i matematik, skulle bli den första matematikern i
sin klass, om hon händelsevis träffade på någon, som
letade ut och förklarade för henne det, som hon inte
förstod i aritmetikens grunder. Och en arbetare, som
är slarfvig på fabriken, kan gräfva i sin trädgård
alltifrån morgongryningen och betrakta soluppgången,
aftonen och nattens inbrott, när hela naturen går till hvila.

Någon har sagt, att dammet är materia, som icke
är på sin plats. Samma definition är användbar på
nio tiondedelar af dem, som kallas lata. Det är
människor, som förvillat sig in på vägar, som icke passa
hvarken för deras temperament eller deras anlag. Då
man läser biografier öfver stora män, öfverraskas man
af, hur många »lata» det har funnits bland dem.
Darwin, Stephenson och många andra voro bland dessa
lata.

Den late är mycket ofta en människa, för hvilken
det är motbjudande att under hela sitt lif tillverka
adertondedelen af en knappnål eller hundradelen af en
klocka, under det hon känner inom sig en
öfversvallande energi, som hon ville använda på annat sätt.
Ofta är det en upprorisk, som icke kan gå in på den
tanken, att i hela sitt lif förbli fastnitad vid denna
hyfvelbänk och arbeta för att skaffa en mängd njutningar
åt sin arbetsgifvare, under det han vet, att han är
mycket mindre dum än han, och att han icke har gjort
något annat ondt än det, att han blifvit född i ett kyffe
i stället för att komma till världen på en herrgård.

Till slut fins det en hel mängd »lata», som icke
förstå sig på det handtverk, med hvilket de äro tvungna
att förtjäna sitt uppehälle. När de se de ofullkomliga
ting, som utgå ur deras händer, fastän de ständigt
försöka att göra något bättre, och att de aldrig lyckas
på grund af dåliga arbetsvanor, som de redan
förvärfvat* få de hat till sitt yrke, och eftersom de icke kunna
något annat, till arbete i allmänhet. Tusentals
förfelade arbetare och konstnärer ha blifvit livad de äro
på detta sätt.

Den däremot, som alltifrån barndomen har lärt
sig att spela piano vål, att sköta hyfveln, mejseln,
penseln eller filen väl, han kommer aldrig att öfverge
pianot, penseln eller filen. Han finner ett nöje i
arbetet, och det tröttar honom icke, så länge han icke
blir öfveransträngd.

Under det enda namnet lättja har man således
grupperat en hel rad resultat af skilda orsaker, af hvilka
hvar och en skulle kunna bli en källa till något godt,
istället för ett ondt för samhället. Härvidlag liksom
när det gäller brottsligheten och alla frågor, som röra
människans förmögenheter, har man samlat hop fakta
som icke ha det minsta gemensamt. Man säger lättja
eller brott utan att ens göra sig möda att undersöka
orsakerna. Man skyndar att straffa dem utan att ta
reda på, huruvida icke själfva detta straff innehåller
en belöning åt »lättjan» eller »brottet».{6}

Om man därför i ett fritt samhälle finge se en hop
lättingar uppstå, skulle man säkert tänka på att söka
orsakerna till deras lättja för att försöka undanrödja
dem, innan man toge sin tillflykt till straff. Då det,
såsom vi redan sagt, helt enkelt är fråga om ett fall af
blodbrist. Innan ni proppar barnets hjärna full med
kunskaper, ge det blod, stärk det, så att det icke
förslösar tiden, låt det komma till landet eller till kusten!
Undervisa det där i fria luften och icke i böcker, i
geometri — genom att i sällskap mäta afståndet till de
närliggande klipporna — lär det naturvetenskaperna
genom att plocka blommor och fiska i hafvet — fysik
genom att bygga båtar, i hvilka det kan fara ut och
fiska! — Men af barmhärtighet, fyll icke dess hjärna
med fraser ur döda språk! Gör icke någon lätting af
barnet!

{6} Se min broscbyr »Fängelserna», Paris 1889

Somliga barn sakna anlag för ordning och
punktlighet! Låt barnen inpränta dem i hvarandra! Längre
fram kommer fabrikens arbete inom ett trångt
utrymme med många verktyg att handtera att lära
metoden. Gör dem icke, ni själf, till oordentliga varelser
genom en skola, som icke har någon ordning annan än
den, att bänkarna stå symmetriskt, men som är en
trogen bild af det kaos, som råder i den undervisning
den meddelar och aldrig kommer att ingifva åt någon
kärlek till harmoni, följdriktighet och metod i
arbetet!

Se ni då icke, att med edra undervisningsmetoder,
som äro utarbetade af en minister för åtta millioner
skolgossar, som representera åtta millioner olika
förmågor, göra ni icke annat än påtvinga ett system,
som är godt för medelmåttorna, uppfunnet af ett
medeltal af medelmåtta? En skola blir ett universitet
för lättjan, liksom ett fängelse är ett universitet för
brottet. Gör skolan fri, afskaffa edra
universitetsgrader, kalla till er undervisningens frivillige — börja
med detta, i stället för att stifta lagar mot lättjan,
lagar, som icke skola göra annat än sätta den i ett
regemente!

Gif arbetaren, som icke kan finna sig med att
tillverka en oansenlig del af en artikel, som kväfs bredvid
en liten borrmaskin, som han till slut kommer att
afsky, gif honom möjlighet att arbeta i jorden, att hugga
ned träd i skogen, att färdas på det stormiga hafvet,
att genomkorsa världen på lokomotivet. Men gör icke
en lätting af honom genom att tvinga honom att hela
lifvet igenom vakta öfver en liten maskin, som stämplar
skrufhufvuden eller borrar ögon på synålar!

Tag endast bort de orsaker, som skapa lättingarna,
och tro, att det knappt skall finnas kvar någon
människa, som verkligen hatar arbetet och isynnerhet det
frivilliga arbetet, och att det icke behöfs en hel arsenal
af lagar att tillämpa på dem!

** **DET KOLLEKTIVISTISKA LÖNEARBETET.**

*** **I.**

Kollektivisterna begå enligt vår mening i s.ina
planer till samhällets omdaning ett tvåfaldigt
misstag. Under det de tala om att störta kapitalismen,
skulle de dock vilja bibehålla två institutioner, s.om
utgöra detta systems grundvalar: den representativa
regeringen och lönearbetet.

Hvad den s. k. representativa regeringen angår,
ha vi ofta talat om den. Det är oss fullkomligt
ofattbart, att intelligenta människor — och det
kollektivistiska partiet saknar icke sådana — kunna förbli
anhängare af de nationella eller municipala parlamenten
efter alla de lärdomar, som historien gifvit oss
angående detta ämne, i Frankrike, i Tyskland, i Schweiz
och i Förenta staterna.

Då vi på alla håll se parlamentarismen gå under
och det från alla håll uppstår kritik öfver själfva
principerna i systemet, icke endast öfver dess användande,
hur kommer det sig då, att revolutionära socialister
“försvara detta dödsdömda system?

Uppfunnen af bourgeoisien för att hålla
kungamakten stången och på samma gång helga och föröka
dess herravälde öfver arbetarna, är det
parlamentariska systemet framför alla andra bourgeoisiens
herradöme. Detta systems koryféer ha aldrig på allvar
påstått, att ett parlament eller ett municipalråd
representerar folket eller staden: de klokaste af dem veta,
att det är omöjligt. Genom parlamentarismen har
bourgeoisien helt enkelt sökt att sätta en gräns för
kungamakten utan att skänka folket någon frihet.
Men alltefter som folket blir medvetet om sina
intressen och som dessa intressens mångfald förstorar, blir
systemet odugligare att tjänstgöra. Demokraterna i
alla länder söka också förgäfves att uppfinna olika
palliativ. Man försöker med referendum och finner,
att det icke tjänar till något, man talar om
proportionell valmetod, om minoriteternas representation —
och andra parlamentariska utopier. — Man anstränger
sig med ett ord för att finna det, som icke står att
finna; man är tvungen att erkänna, att man är på
villospår, och förtroendet till den representativa
styrelseformen är i aftagande.

Det är på samma sätt med lönearbetet; ty sedan
man proklamerat privategendomens afskaffande och
kommunism beträffande arbetsmedlen, kunde man
väl då under någon form fordra lönearbetets
bibehållande? Det är dock detta kollektivisterna göra, när
de föreslå arbetsf oletter.

Man förstår, att de engelska kollektivisterna i början
af århundradet kunde uppfinna arbetspoletterna. De
sökte helt enkelt att åvägabringa försoning mellan
kapitalet och arbetet. De förkastade hvarje tanke
på att våldsamt röra vid kapitalisternas egendom.

Att Proudhon senare upptog denna uppfinning
är lätt förklarligt. I sitt mutualistiska system sökte
han att göra kapitalet mindre offensivt, trots
bibehållandet af den privata eganderätten, som han
afskydde ur djupet af sitt hjärta, men som han trodde
nödvändig som en garanti för den enskilde mot staten.

Att mer eller mindre borgerligt sinnade
nationalekonomer också ha antagit arbetspoletterna
kan icke förvåna. Det betyder föga för dem, om
arbetaren betalas med poletter eller med mynt, som äro
präglade med republikens eller kejsardömets bild.
De försöka att i den kommande sammanstörtningen
rädda privategendomen till boningshusen, jorden,
fabrikerna, i alla händelser till boningshusen och det
industriella kapitalet. Och för att rädda denna
egendom skulle arbetspoletterna passa dem utmärkt.

Förutsatt att poletterna kunde utbytas mot juveler
och vagnar skulle husägaren gärna ta emot dem i
betalning för hyran. Och så länge boningshuset, åkern och
fabriken tillhöra enskilda ägare, blir det ett nödtvång
att på något sätt betala för arbetet på åkern och
fabrikerna och att hyra i deras hus. Det blir likaledes
tvunget att betala arbetaren i guld, papperspengar
eller kuponger, som kunna bytas mot alla slags varor.

Men hur kan man försvara denna nya form af
lönearbete — arbetspoletten — om man erkänner, att
huset, åkern, fabriken icke längre äro privategendom,
att de tillhöra kommunen eller folket?

*** **II.**

Låtom oss närmare undersöka detta
aflöningssystem, som predikas af franska, tyska, engelska och
italienska kollektivister.{7}

Det består hufvudsakligen i följande: alla människor
arbeta i jorden, på fabrikerna, i skolorna, på
sjukhusen o. s. v. Arbetsdagen är bestämd af staten,
som äger jorden, fabrikerna, kommunikationsmedlen
o. s. v. Mot hvarje arbetsdag får man en arbetsfoleit
på hvilken det står t. ex. åtta timmars arbete. Med
denna polett kan arbetaren i statens eller olika
korporationers bodar skaffa sig alla slags varor. Poletten är
delbar, så att man kan köpa för en arbetstimme kött,
för tio minuter tändstickor eller en halftimme tobak.
I stället för att säga: för fyra sous tvål, skulle man
efter den kollektivistiska revolutionen säga för fem
minuter tvål.

De flesta kollektivister, som blifvit trogna den
åtskillnad, som de borgerliga nationalekonomerna (och
Marx) gjort mellan det kvalificerade arbetet och det
enkla arbetet, säga dessutom, att det kvalificerade
eller professionella arbetet skulle bli ett visst antal
gånger högre betaldt än det enkla arbetet. Så skulle
läkarens arbetstimme betraktas lika med två eller tre
af sjuksköterskans eller med tre af grofarbetarens.
»Det professionella eller kvalificerade arbetet sku le
bli ett mångdubblande af det enkla arbetet», säger
kollektivisten Grönlund, och detta emedan detta
slags arbete kräfver en kortare eller längre lärotid.

Andra kollektivister, såsom de franska marxisterna,
göra icke denna skillnad. De predika »likhet i lön».
Läkaren, skolläraren och professorn skola betalas
(med arbetspoletter) enligt samma taxa som
grofarbetaren. Åtta timmars rond på sjukhuset skulle vara
värd lika mycket som åtta timmars
jordschaktningsarbete eller åtta timmar i grufvan eller på fabriken.

Några göra ännu flera medgifvanden; de erkänna
att det obehagliga eller osunda arbetet — såsom det i
kloakerna — skulle kunna betalas efter högre taxa
än det behagliga arbetet. En timmes tjänstgöring i
kloakerna, säga de, skulle gå upp mot två af professorns
arbetstimmar.

Låt oss tillägga att några kollektivister också
antaga ersättning i klump eller åt korporationer! En
korporation skulle således kunna säga: »Här äro hundra
ton stål! För att frambringa dem voro vi hundra
arbetare och vi använde tio dagar. Vår arbetsdag var
åtta timmar; detta gör åtta tusen arbetstimmar för
hundra ton stål; d. v. s. åtta timmar per ton.» Hvarpå
staten skulle betala dem åtta tusen arbetspoletter på
en timme hvardera, och dessa åtta tusen poletter skulle
fördelas mellan bruksarbetarne bäst de behagade.

Hundra grufarbetare hade användt tjugo dagar
för att framskaffa åtta tusen ton kol; kolet är värdt
två timmar per ton, och de sextontusen poletterna å
en timme, som grufarbetarnas korporation får, skulle
delas mellan dem efter eget godtfinnande.

Om grufarbetarna protesterade och sade, att en ton
stål icke bör kosta mer än sex arbetstimmar i stället
för åtta; om professorn ville ha sitt dagsarbete betaldt
två gånger så mycket som sjuksköterskan — då skulle
staten träda emellan och reglera deras tvist.

Sådan är i få ord den organisation, som
kollektivisterna vilja skall framgå ur den sociala revolutionen.
Principerna äro som man ser: kollektivegendom för
arbetsmedlen och aflöning för hvar och en, alltefter
den tid som åtgått för producerandet, med fäst
afseende vid arbetets produktivitet. Hvad det politiska
systemet angår skulle det bli parlamentarismen,
mildrad genom tvångsmandat och referendum, d. v. s.
folkomröstningen med »ja» och »nej».

{7} De spanska anarkisterna, som också låta kalla sig
kollektivister, förstå med detta ord den gemensamma
eganderätten till arbetsmedlen, och »friheten för hvarje grupp att
fördela det producerade så som de behaga — enligt
kommunistiska principer eller på annat sätt.»

Låtom oss genast säga, att detta system synes oss
fullkomligt outförbart.

Kollektivisterna börja med att proklamera en
revolutionär princip — afskaffandet af
privategendomen — men de förneka den, så snart de förkunnat
den, genom att häfda ett produktions- och
konsumtionssystem, som uppstått ur privategendomen.

De förkunna en revolutionär princip och äro
okunniga om de följder, som denna princip oundvikligt
bör medföra. De glömma, att själfva det faktum, att
man upphäfver den privata egendomsrätten till
arbetsmedlen (jord, fabriker, kommunikationsmedel, kapital)
bör drifva samhället in på absolut nya vägar, både
hvad mål och medel angår, att individernas alla
dagliga förhållanden till hvarandra måste ändras, så snart
jorden, maskinen och allt det öfriga betraktas som
gemensam egendom.

»Ingen privategendom», säga de, och så börja de
genast att upprätthålla privategendomen i dess dagliga
företeelser. »Ni skall utgöra en kommun hvad
produktionen angår, åkrarna, verktygen, maskinerna,
allt, som blifvit gjordt intill denna dag, fabrikerna,
järnvägarna, hamnarna, grufvorna o. s. v. allt detta
tillhör er. Det skall icke göras minsta skillnad mellan
den andel, som hvar och en har i denna kollektiva
egendom.

Men från och med dagen därpå få ni disputera om
de minsta detaljer af den andel, som ni skola ha i
skapandet af nya maskiner, i upptagandet af nya grufvor.
Ni få försöka att noga väga den del, som tillkommer
hvar och en i den nya produktionen. Ni få räkna edra
arbetsminuter och vaka öfver, att en af er grannes
minuter icke får gälla vid köp för mera varor än er.

Och eftersom timmen icke mäter något, eftersom
i den ena fabriken en arbetare kan vaka öfver sex
väfstolar på en gång, under det att han i den andra
endast kan vaka öfver två, skall ni väga muskelstyrkan
hjärn- och nervkraften, som ni förlorat. Ni skall
noggrannt beräkna läroåren för att värdesätta den del,
som hvarje människa skall få i den framtida
produktionen. Och allt detta sedan vi förklarat, att det icke
bör tas någon hänsyn till den andel, som han kan ha
tagit i den gångna tidens produktion.»

Nå väl, för oss är det tydligt, att ett samhälle icke
kan organiseras enligt två absolut motsatta principer.
Och det folk eller den kommun, som gåfve sig en sådan
organisation, skulle nödsakas att antingen återgå
till privategendomen eller att omedelbart ombilda sig
till ett kommunistiskt samhälle.

*** **III.**

Vi ha sagt, att en del kollektivistiska skriftställare
fordra fastslåendet af en distinktion mellan det
kvalificerade arbetet och det enkla arbetet. De säga, att
ingeniörens, arkitektens eller läkarens arbetstimme
bör räknas som två eller tre af smedens, murarens eller
sjuksköterskans arbetstimmar. Och samma skillnad,
säga de, bör göras mellan alla slags yrken, som fordra
en kortare eller längre lärotid och mellan de enkla
daglönarnas.

Men att fastställa denna åtskillnad det är ju att
upprätthålla alla olikheterna i det nuvarande
samhället. Det är att på förhand dra ett streck mellan
arbetarna och dem, som vilja styra dem. Det är att
dela samhället i två väl skilda klasser:
kunskapsaristokratien öfver plebejerna med de valkiga händerna;
den ena invigd att tjäna den andra, arbetande med
sina händer för att kläda och föda dem, som dra fördel
af sin fritid för att lära sig att härska öfver dem, som
föda dem.

Det betyder ingenting annat än att återupptaga
ett af det nuvarande samhällets mest karakteristiske
drag och att ge det den sociala revolutionens sanktion.
Det är att upphöja till princip ett missbruk, som man
nu utdömer i det gamla samhälle, hvilket håller på att
gå under.

Vi veta hvad man kommer att svara. Man kommer
att tala om den »vetenskapliga socialismen». Man
kommer att citera borgerliga nationalekonomer —
och äfven Marx — för att visa, att löneskalan är
berättigad, eftersom ingeniörens »arbetskraft» har kostat
samhället mer än grofarbetarens »arbetskraft». Och
ha icke nationalekonomerna sökt bevisa, att om
ingeniören betalas tjugo gånger mer än grofarbetaren, så är
det, emedan de »nödvändiga» utgifterna för att göra
en ingeniör äro mycket större än dem, |om äro
nödvändiga för att göra en grofarbetare? Och har icke
Marx påstått, att samma skillnad är lika logisk mellan
olika slag af kroppsarbete? Han borde dra denna
slutsats, då han upptagit som sin Ricardos teori om
värdet och påstått, att produkterna utbytas i
proportion till den arbetsmängd, som samhälleligt är
nödvändigt till deras frambringande.

Men vi veta också, hvad vi ha att hålla oss till i
detta ämne. Vi veta, att om ingeniören,
vetenskapsmannen och läkaren nu betalas hundra gånger mer
än arbetaren, och om väfvaren förtjänar tre gånger
mer än landtarbetaren och tio gångar mer än arbeterskan på en tändsticksfabrik, så är detta icke på grund
af deras »produktionskostnader». Det är på grund af
monopolet på uppfostran eller monopolet på industrien.
Ingeni ören, vetenskapsmannen och läkaren exploatera
helt enkelt ett kapital — sina examensbref — liksom
mannen ur borgarklassen exploaterar en fabrik eller
adelsmannen exploaterade sina ärfda titlar.

Hvad arbetsgifvaren angår, som betalar ingeniören
tjugo gånger mer än arbetaren, så är det på grund af
följande mycket enkla beräkning: om ingeniören kan
vid produktionen bespara åt honom 100,000 francs om
året, betalar han honom 20,000 francs. Och om han
träffar en verkmästare, som är skicklig i att utsvetta
arbetarna och som inbesparar 10,000 francs vid
tillverkningen, skyndar han sig naturligtvis att ge honom
två eller tre tusen francs om året. Han ger ut ett
tusental francs, när han ser, att han kan förtjäna tio
därpå, och däri ligger just andan i hela
kapitalistsystemet. Det förhåller sig på samma sätt med skillnaden
på de olika yrkena inom kroppsarbetet.

Må man således icke tala om de
»produktionskostnader», som utlagts för arbetskraften, och påstå, att en student, som gladeligen tillbragt sin ungdom vid
universitetet, har rått till en tio gånger större lön än
grufarbetarens son, som sedan älfva års ålder gått och tynat
bort i grufvan, eller att enväfvare har rätt till tre eller
fyra gånger högre lön än jordbruksarbetaren! De
nödvändiga utgifterna för att frambringa en väfvare äro
icke fyra gånger större än de, som gå åt för att
frambringa en bonde. Väfvaren. drar helt enkelt fördel af
den ställning industrien intar i Europa, i jämförelse
med de länder, som ännu icke ha någon industri.

Ingen människa har någonsin räknat ut dessa
produktionskostnader. Och om en lätting kostar
samhället mycket mer än en arbetare, så återstår det ännu
att veta om, när allt kommer omkring — arbetarbarnens
dödlighet, blodbristen som förtär dem och de förtidiga
dödsfallen — icke en duktig dagakarl kostar samhället
mer än en handtverkare.

Vill man t. ex. få oss att tro, att de tretti sous,
som man betalar den parisiska arbeterskan, de sex
sous, som man ger åt bondkvinnan i Auvergne, som
förstör sina ögon med att knyppla spetsar, eller
bondens fyrti sous om dagen, skulle representera deras
»produktionskostnader»? Vi veta mycket väl, att
man ofta arbetar för mindre än detta, men vi veta
också, att man uteslutande gör det, emedan tack vare
vår utmärkta organisation, man skulle svälta ihjäl
utan dessa vanvettiga löner.

För oss utgör lönskalan en ytterst sammansatt
produkt af skatter, regeringsförmyndarskap,
kapitalistiskt rofferi, monopol — statens och kapitalets
med ett ord. — Vi påstå också, att alla teorier om
lönskalan ha blifvit uppfunna efteråt för att
rättfärdiga de nu rådande orättvisorna, och att vi icke
behöfva ta dem i beräkning.

Man skall icke heller underlåta att säga oss, att
den kollektivistiska lönskalan i alla fall skulle vara
ett framsteg. — »Det skulle alltid vara bättre», kommer
man att säga, »att se en del arbetare få lyfta en summa
som är två eller tre gånger större än den vanliga än
att ministrar skola stoppa på sig på en dag det
arbetaren icke kan förtjäna på ett år. Det skulle alltid
vara ett steg mot jämlikhet.»

I våra ögon skulle detta vara ett steg baklänges.
Att i det nya samhället införa skillnaden mellan det
enkla arbetet och det professionella arbetet skulle
lända därhän, att man lät revolutionen helga och
uppställa i princip ett brutalt förhållande, som vi nu
lida under, men som vi icke desto mindre finna
orättvist. Det skulle vara att ta efter dessa herrar af den
4 augusti 1789, som förklarade feodalrättigheterna
afskaffade, men som den 8 augusti erkände dessa
rättigheter genom att pålägga bönderna
ersättningsskyldigheter för att friköpa sig från herrarna, som de satte
under revolutionens beskydd. Det skulle vidare vara
att efterapa den ryska regeringen, som då de lifegne
gåfvos fria förklarade, att jorden för framtiden skulle
tillhöra godsägarna, då det förut varit ett öfvergrepp
att disponera de jordsträckor, som tillhört de lifegne.

Eller för att ta ett mera kändt exempel: då
kommunen 1871 bestämde att betala kommunalrådet
femton francs om dagen, under det att de federerade
vid murarna endast fingo tretti sous, applåderades
detta beslut som en handling af hög demokratisk
likställighet. I grunden sanktionerade endast kommunen
därigenom den gamla olikställigheten mellan
embetsmannen och soldaten, den styrande och den styrde.
Af en opportunistisk kammare hade ett dylikt beslut
kunnat synas beundransvärdt, men kommunen
syndade därvid mot sin egen revolutionära princip och
dömde den därmed.

Då vi i det nuvarande samhället se én minister
låta åt sig betala hundra tusen francs om året, under
det att arbetaren får nöja sig med tusen eller mindre;
då vi se verkmästaren betalas två eller tre gånger
mer än arbetaren, och att det till och med bland
arbetare fins alla grader från tio francs om dagen till
bondkvinnans sex sous, då ogilla vi ministerns höga lön
men äfven skillnaden mellan arbetarens tio francs
och den stackars kvinnans sex sous. Och vi säga:
»Ned med de privilegier, som uppfostran ger, lika väl
som med bördens»! Vi äro anarkister just emedan vi
finna dessa privilegier upprörande.

De uppröra oss redan i detta autoritära samhälle.
Skulle vi kunna fördra dem i ett samhälle, som genast i
början skulle förkunna jämlikheten?

Därför inse en del kollektivister det omöjliga i att
upprätthålla lönskalan i ett samhälle, som hämtar
sin ingifvelse från revolutionens fläkt, och skynda sig
att förklara, att lönerna skola bli lika stora. Men de
törna mot nya svårigheter, och deras likhet i lön blir
en utopi lika outförbar som de andra kollektivisternas
skala.

Ett samhälle, som bemäktigat sig hela den sociala
rikedomen och som högt förkunnat, att alla ha rätt
till denna rikedom — hvad de än förut haft för del i
dess skapande — skall bli tvunget att öfverge hvarje
tanke på lönesystemet, vare sig i pengar eller i
arbetspoletter, under hvilken form man än kan komma med
dem.

*** **IV.**

»Hvar och en skall ha efter sitt arbete», säga
kollektivisterna, eller med andra ord efter den andel af
tjänster han gör samhället. Och denna princip
anbefaller man såsom den, som bör sättas i praktik,
så snart revolutionen har gjort arbetsmedlen och
allt, som är nödvändigt för produktionen, till
gemensam egendom.

Nå väl, om den sociala revolutionen olyckligtvis
skulle proklamera denna princip, skulle det vara
detsamma, som att hämma mänsklighetens
utveckling; det skulle vara att öfvergifva, utan att lösa det,
det stora sociala problem, som de gångna seklen
pålagt oss.

I ett samhälle som vårt, där vi se, att ju mera
människan arbetar, desto mindre betalas hon, kan
denna princip vid första ögonkastet tyckas som ett steg
mot rättvisan. Men i grunden är den endast ett
helgande af de gamla orättvisorna. Det är med denna
princip, som lönesystemet debuterade för att mynna ut i
skriande orättvisor, i alla det nuvarande samhällets
ohyggligheter, emedan den dag, då man började värdera
de gifna tjänsterna i pengar eller med något annat slags
lön — den dag, då det sades, att hvar och en endast
skulle ha det han lyckades att få betaldt för sitt arbete,
då var hela kapitalistsamhällets historia (med statens
hjälp) skrifven på förhand; den fanns som frö innesluten
i denna princip.

Skola vi då återgå till utgångspunkten och göra
om samma evolution på nytt? — Våra teoretici vilja
det, men lyckligtvis är det omöjligt: revolutionen,
vi ha redan sagt det, skall bli kommunistisk; om icke,
skall den dränkas i blod och måste göras om.

De tjänster, som göras samhället — det må vara
arbete på en fabrik eller på åkern eller moraliska tjänster
kunna icke värderas i myntenheter. Det kan icke
därvidlag finnas något exakt värdemått af det, som
med orätt kallas bytesvärde och icke heller
nyttighetsvärde i förhållande till produktionen. Om vi se två
personer, som båda arbeta under flera år fem timmar
om dagen för det allmännas räkning i olika arbeten,
som i lika grad behaga dem, kunna vi säga, att på det
hela taget deras arbete är lika mycket värdt. Men
man kan icke dela sönder deras arbete i småbitar och
säga, att produkten för hvarje dag, hvarje timme
och hvarje arbetsminut för den ene går upp mot
produkten af hvarje minut och hvarje timme af den andres.

Man kan påstå, att den människa, som under hela
sitt lif afsagt sig sin ledighet under tio timmar om
dagen, gifvit samhället mycket mer än den, som afsagt
sig sin ledighet fem timmar om dagen, eller den, som
icke afsagt sig någon alls. Men man kan icke ta det
han gjort under två timmar och säga, att denna
produkt var värd dubbelt så mycket som produkten af
en annan persons arbetstimme och aflöna det i
proportion därefter. Det skulle vara att misskänna allt
det sammansatta i industrien, åkerbruket och hela
samhällets nuvarande lif: det vore att vara okunnig
om, i hvilken grad allt individens arbete är resultatet
af föregående och samtida arbeten i hela samhället.
Det vore att tro sig vara i stenåldern, under det att
vi lefva i stålets tidsålder.

Träd in i en kolgrufva och se denna man, som står
bredvid den ofantliga maskinen, som hissar upp korgen!
Han håller i handen den häfstång, som stannar
maskinen och som sätter den i gång; han sänker den och
korgen ilar uppåt på ett ögonblick; han kastar den upp
och ned i svindlande fart. Han är idel uppmärksamhet
och följer med ögonen en mätare på väggen, som visar
honom på en skala, på hvilket ställe i schaktet korgen
befinner sig i hvarje sekund, och så snart visaren
uppnått en viss höjd, stannar han plötsligt dess lopp, icke
en meter högre eller lägre än på den bestämda
punkten. Och så snart hängkorgarna med kol blifvit aflassade
och tomma korgar insatta, fäller han ånyo
häfstången och skickar korgen på nytt upp i rymden.

Under åtta, tio timmar i sträck vidmakthåller han
denna vidunderliga uppmärksamhet. Om hans hjärna
slappas ett enda ögonblick, skulle korgen störta emot och
bryta sönder hjulen, slita af kabeln, krossa människor,
stanna hela arbetet i grufvan. Om han förlorar tre
sekunder vid hvarje slag af häfstången, så blir i de
med modärna förbättringar inrättade grufvorna driften
minskad med tjugo till femti ton om dagen.

Är det han, som utför det förnämsta arbetet i
grufvan? Är det kanske gossen, som ger honom signal
därnerifrån att hissa upp korgen? Är det arbetaren,
som i hvarje ögonblick vågar sitt lif inne i schakten
och som en dag skall dödas af grufgasen? Eller är det
ingeniören, som genom ett enkelt additionsfel i sina
beräkningar skulle kunna tappa bort kolskiktet och
låta borra i sten? Eller ägaren, som lagt ned hela sitt
fädernearf i företaget och som kanske mot all
sannolikhet sagt: »Gräf där, ni skall finna ett utmärkt kol!»

Alla arbetarne, som äro sysselsatta i grufvan,
bidraga hvar och en efter sin kraft, sin energi, sitt
vetande, sin intelligens och sin skicklighet till att hämta
fram kolen. Och vi kunna säga, att alla ha rätt att
lefva, att tillfredsställa sina behof och t. o. m. sina
infall, sedan det nödvändiga blifvit tillförsäkradt alla.
Men hur skulle vi kunna uppskatta deras verk?

Och dessutom — är verkligen kolet, som de hämtat
upp, deras verk? Är det icke också de mäns verk,
som byggt järnvägen, som för till grufvan, och anlagt
vägarna, som leda till alla dess stationer? Är det ickc
också deras verk, som ha plöjt och sått åkrarna, dragit
fram järnet, huggit träden i skogen, byggt maskinerna,
som skola bränna kolen o. s. v.

Ingen åtskillnad kan göras mellan den enes och den
andres verk. Att mäta dem genom resultaten för oss
in i det absurda. Att dela sönder dem i bråkdelar och
mäta dem i arbetstimmar för oss också in i det absurda.
En sak återstår: att sätta behofven högre än verket
och erkänna rätten till lifvet först och till välståndet
sedan för alla dem, som ta en viss del i produktionen.

Men tag hvarje annan gren af mänsklig verksamhet,
tag alla tillvarons företeelser! Hvem af oss kan fordra
en högre lön för sitt verk? Är det läkaren, som anat
sjukdomen, eller sjuksköterskan, som åstadkom
bättringen genom sina hygieniska omsorger?

Är det uppfinnaren till den första ångmaskinen,
eller är det gossen, som en dag var trött på att dra i
det rep, som förr tjänade till att öppna ventilen för att
låta ångan strömma in i pistongen, och som fäste ett
snöre vid häfstången på maskinen och gick och lekte
med sina kamrater utan att ana, att han upptäckt
den hufvudsakliga mekanismen i hvarje modärn
maskin — den automatiska ventilen.

Är det uppfinnaren af lokomotivet eller är det
denne arbetare i Newcastle, som visade, att man borde
utbyta mot tvärbjälkar af trä de stenar, som man förr
lade under järnvägsskenorna och som gjorde att tågen
urspårade af brist på elasticitet? Eller är det
lokomotivföraren? Mannen, som med sina signaler stoppar
tåget? Växlaren, som öppnar vägarna för det?

Hvem är det vi ha att tacka för den transatlantiska
kabeln? Är det den ingeniör, som ihärdigt påstod,
att kabeln skulle fortskaffa telegrammen, under det
att de lärde elektrikerna förklarade saken omöjlig?

Eller är det Maury, den lärde, som gaf rådet att öfverge
de grofva kablarna och använda sådana, som voro
smala som spatserkäppar? Eller dessa frivillige, som
man icke vet hvar de kommo ifrån och som tillbragte
dagar och nätter på däcket med att minutiöst
undersöka hvarje meter af kabeln för att plocka bort de
spikar, som sjöfartssällskapen varit dumma nog att låta
slå in i kabelns isolerande lager för att göra den oduglig?

Och på ett ännu vidsträcktare område, det
mänskliga lifvets sanna område, med sina fröjder, sina sorger
och sina olyckor — skulle icke hvar och en af oss där
kunna nämna någon, som gjort honom i hans lif en så
viktig tjänst, att han skulle vredgas, om man talade
om att värdera den i pengar? Denna tjänst skulle
kunna vara ett ord, ingenting annat än ett ord sagdt
i rätt tid; eller det kan vara månader och år af
hängifvenhet. — Ämnar ni också värdera dessa »oberäkneliga»
tjänster i »arbetspoletter?»

»Hvarje människas verk!» — De mänskliga
samhällena skulle icke lefva två generationer efter
hvarandra, om icke hvar och en gåfve oändligt mycket mer
än det, för hvilket han betalas med pengar, med
poletter eller medborgerliga belöningar. Det skulle vara
detsamma som släktets utslocknande, om icke modern
släpade ut sig för att skydda sina barns lif, om icke
hvarje människa gåfve något utan att räkna, om
människan icke gåfve isynnerhet där, där hon icke väntar
någon belöning.

Och om det borgerliga samhället förgås, om vi nu
befinna oss i en återvändsgränd, ur hvilken vi icke
kunna komma ut, utan att sätta facklan och hackan
på det förgångnas institutioner, så är det just emedan
vi räknat för mycket. Det är emedan vi låtit förleda
oss att icke gifva för annat än för att mottaga, det är
för att vi velat göra samhället till ett handelsbolag
grundadt på debet och kredit.

Kollektivisterna veta för öfrigt detta. De ha en
sväfvande föreställning om, att ett samhälle icke skulle
kunna existera om det drefve till dess spets principen:
»Hvar och en efter hans arbete.» De ana, att behofven
— vi tala icke om infallen — att individens behof icke
alltid sammanfalla med hans arbete. Därför säger
också De Paepe:

»Denna i högsta grad individualistiska princip
skulle för öfrigt modereras genom samhällets
mellankomst angående barnens och ungdomens uppfostran,
däri inbegripet underhåll och föda, och genom
samhällets ordnande af hjälp åt svaga och sjuka, af
ålderdomsförsörjning åt åldrade arbetare o. s. v.»

De misstänka, att en man på fyrti år och far till tre
barn har andra behof än en ung man på tjugo. De
ana, att kvinnan, som ammar sitt späda barn och
vakar vid dess bädd, icke kan utföra lika mycket
arbete, som en man, som sofvit lugnt. De tyckas förstå,
att mannen och kvinnan, som äro utslitna genom att
kanske alltför mycket ha arbetat för samhället, kunna
vara oförmögna att utföra lika mycket arbete som de,
hvilka tillbragt sin tid i all maklighet och stoppat sina
»poletter» i fickan på sina previlegierade poster som
statens statistici.

Och de få brådt att moderera sin princip. — »Jo
visst», säga de, »samhället skall föda och uppfostra
barnen! Jo visst, det skall bistå gamla och orkeslösa.
Jo visst, behofven skola bli måttstocken på de utgifter,
som samhället skall ålägga sig för att moderera
principen om gärningarna.»

Välgörenhet således! Välgörenhet, ständigt den
kristliga välgörenheten, fastän nu ordnad af staten!

Förbättra hittebarnshusen, ordna ålderdoms- och
sjukdomsförsäkringen — och principen blir modererad!

— »Att såra för att sedan hela», detta komma de icke
ifrån!

Efter att ha förnekat kommunismen, efter att ha
gjort narr af »Åt hvar åt en enligt hans behof», få de
således, de stora nationalekonomerna, upp ögonen för
att de glömt något — producenternas behof. Och de
skynda sig att erkänna det. Men det är staten det
tillkommer att beräkna dessa behof, att granska om
behofven icke öfverskrida gärningarna.

Staten skall utdela allmosor. Därifrån och till
fattigvårdslagstiftning och det engelska »workhouse»
är det endast ett steg.

Endast ett steg är det dit, därför att också detta
styfmoderliga samhälle, mot hvilket man uppreser sig,
har sett sig tvunget att moderera sin individualistiska
princip, det har också sett sig tvunget att göra
medgifvanden i kommunistisk riktning och under samma
form af välgörenhet.

Äfven detta samhälle delar ut middagar till en
sous för att hindra att dess bodar skola plundras.
Äfven det bygger sjukhus — ofta mycket dåliga, men
ibland praktfulla — för att förekomma de smittosamma
sjukdomarnas härjningar. Sedan det icke betalat
mer än arbetstimmarna, upptar det också fattiga barn
af föräldrar, som det försatt i det värsta elände. Äfven
det räknar behofven — af välgörenhet.

Som vi sagt förut, nöden var första orsaken till
rikedomarna. Det var den, som skapade de första
kapitalisterna. Ty innan man kunde hopa mervärdet,
som man tycker så mycket om att tala om, måste
det ha funnits utfattiga, som gingo in på att sälja sin
arbetskraft för att icke dö af hunger. Det är
fattigdomen, som skapat de rika. Och om härigenom
framstegen blefvo hastiga under medeltiden, kom detta
sig däraf, att de härjningar och krig, som följde på
staternas grundläggande, och de rikedomar man
skaffade sig genom exploatering af österlandet, sleto de
band, som fordom förenat lands- och stadskommunerna
och förde dem till att i stället för den solidaritet, som
de fordom praktiserat, hylla lönesystemet, som är så
dyrbart för alla utsugare.

Och det är denna princip, som skulle framgå ur
revolutionen och som man skulle våga att kalla »den
sociala revolutionen», detta namn, som är så kärt
för de hungrande, de lidande och förtryckta!

Det skall icke ske. Ty den dag, då de gamla
institutionerna skola krossas under proletärernas bilor, skall
man höra röster, som ropa: »Bröd, bostad, välstånd
åt alla!»

Och dessa röster skola bli hörda, folket skall säga:
»Låtom oss börja med att tillfredsställa den törst efter
lif, glädje, frihet, som vi aldrig fått släcka! Och när
alla fått smaka lyckan, skola vi skrida till verket:
nedrifvandet af de sista resterna af
bourgeoisisamhället, af dess moral, hämtad ur räkenskapsböcker,
af dess debet- och kredit-filosofi, af dess institutioner,
grundade på mitt och ditt. Och »i och med att vi
rifva ned bygga vi också upp», som Proudhon sade,
»vi bygga upp i kommunismens och anarkismens namn.»

** **KONSUMTION OCH PRODUKTION.**

*** **I.**

Då vi betrakta samhället och dess organisation
från en helt annan synpunkt än de autoritära skolorna,
eftersom vi utgå från den fria individen för att komma
fram till ett fritt samhälle, i stället för att börja med
staten för att gå ned ända till individen — så följa
vi också samma metod, när det gäller de ekonomiska
frågorna. Vi studera individens behof och de medel
han har att tillgå för att tillfredsställa dem, innan
vi diskutera produktionen, handeln, skatterna,
regeringen o. s. v.

Vid första ögonkastet tyckes skillnaden minimal.
Men i själfva verket kulkastar den alla den officiella
politiska ekonomiens begrepp.

Slå upp hvilken bok som helst af någon
nationalekonom! Han börjar med att tala om produktionen,
analyserandet af de medel, som i våra dagar användas
för att frambringa rikedomen, arbetets delning,
fabrikerna, maskinarbetets verk, hopandet af kapitalet.
Från Adam Smith ända till Marx ha alla gått tillväga
på detta sätt. Först i andra eller tredje delen af sitt
arbete kommer han att tala om konsumtionen, d. v. s.
om tillfredsställandet af individens behof, och därtill
kommer han att inskränka sig till att förklara, hur
rikedomarna fördelas mellan dem, som tvista om att
få äga dem.

Man skall kanske säga, att det är logiskt, att innan
man tillfredsställer behofven måste man skapa det,
som kan tillfredsställa dem, att man måste producera
för att konsumera. Men innan man frambringar något
som helst — måste man icke förut ha känt behof däraf?
Var det icke nödtvånget, som först dref mannen att
jaga, att uppföda boskap, att odla jorden, att
förfärdiga verktyg och senare att uppfinna och tillverka
maskiner? Är det icke också studiet af behofven, som
bör styra produktionen? — Det vore då åtminstone
fullt ut lika logiskt att börja där och att sedan se efter,
hur man skall bära sig åt för att tillfredsställa dessa
behof genom produktionen.

Det är just detta vi vilja göra.

Men så snart vi betrakta nationalekonomien ur
denna synpunkt, ändrar den fullständigt utseende.
Den upphör att vara en enkel beskrifning af fakta
och blir en vetenskap med samma rätt som psykologien;
och man kan definiera den sålunda: studiet af
människosläktets behof och medlen att tillfredsställa dem med
minsta möjliga förlust af människokraft. Dess rätta
namn skulle vara samhällets fysiologi. Den bildar en
paralellvetenskap till växternas och djurens fysiologi,
som äfven den är studiet af växtens och djurens behof
och de lämpligaste medlen att tillfredsställa dem.
I de sociologiska vetenskapernas rad kommer de
mänskliga samhällenas ekonomi att inta den plats, som bland
de biologiska vetenskaperna upptas af de organiserade
varelsernas fysiologi.

Vi säga: »Här finnas mänskliga varelser förenade i
ett samfund. Alla känna behof af att bo i hälsosamma
hus. Vildens hydda tillfredsställer dem icke längre. De
begära ett solidt skydd, som är mer eller mindre
bekvämt. — Det gäller att veta, om med den för handen
varande produktiviteten af det mänskliga arbetet
de skulle kunna få hvar och en sitt hus, och hvad det
är som hindrar dem att få det»?

Och vi se genast, att hvarje familj i Europa skulle
mycket väl kunna få ett bekvämt hus, om man byggde
som i England och Belgien eller som i staden Pulman
eller åtminstone en liknande våning. Ett visst antal
dagsverken skulle räcka till för att skaffa en familj på
sju eller åtta personer ett vackert och luftigt litet
hus, väl inredt och upplyst med gas.

Men nio tiondelar af européerna ha aldrig ägt ett
hälsosamt hus, emedan i alla tider mannen af folket
har varit tvungen att arbeta för dagen nästan
oafbrutet för att tillfredsställn sina styresmäns behof
och aldrig haft det nödvändiga förskottet af tid eller
af pengar för att bygga eller låta bygga sina
drömmars hus. Och han får icke något hus, han kommer
att bo i ett kyffe, så länge de nuvarande villkoren
icke ändrats.

Som man ser, gå vi tillväga på alldeles motsatt
sätt mot nationalekonomerna, som föreviga de påstådda
lagarna för produktionen och genom att räkna de hus,
som man bygger hvarje år visa med statistiken,
att de nybyggda husen icke räcka till för att
tillfredsställa alla efterfrågningar, och att därför nio tiondelar
af européerna böra bo i kyffen.

Vi komma så till födan. Efter att ha uppräknat
de välgärningar, som åstadkommits genom arbetets
fördelning, påstå nationalekonomerna, att denna delning
fordrar, att några ägna sig åt åkerbruk och andra
åt fabriksindustrien. Åkerbruksarbetarna frambringa
så och så mycket, fabrikerna så mycket, handeln
tillgår på det och det sättet, de undersöka
försäljningen, vinsten, den rena vinsten eller mervärdet,
lönen, skatten, banken o. s. v.

Men sedan vi följt dem ända dit, ha vi dock icke
kommit längre, och om vi fråga dem: »Hvaraf
kommer det sig, att så många millioner mänskliga varelser
sakna bröd, då likväl hvarje familj skulle kunna
frambringa säd åt tio, tjugo eller t. o. m. hundra
personer om året?» Då svara de oss med att börja om den
gamla trallen arbetsfördelning, lön, mervärde, kapital
o. s. v. för att till sist komma till den slutsatsen, att
produktionen är otillräcklig för att tillfredsställa alla
behof, en slutsats, som äfven om den vore sann, icke
alls besvarar frågan: »Kan människan eller kan hon
icke genom att arbeta frambringa det bröd hon
behöfver? Och om hon icke kan det — hvad är det, som
hindrar henne?»

Vi ha här 350,000,000 européer. De behöfva hvarje
år så och så mycket bröd, kött, vin, mjölk, ägg och
smör. De måste ha så och så många hus, så och så
mycket kläder. Detta är minimum af deras behof.
Kunna de frambringa allt detta? Om de kunna det,
få de tid öfrig att skaffa sig lyx, konstsaker, vetenskap
och nöjen — med ett ord allt det, som icke ingår i
kategorien det strängt nödvändiga? — Om svaret är
jakande, hvad är det då, som hindrar dem att nå dit?
Hvad är att göra för att besegra hindren? Behöfs
det tid? Må de få tid! Men må vi icke förlora ur sikte
målet för all produktion — tillfredsställandet af
behofven.

Om människans viktigaste behof icke bli
tillfredsställda, hvad är då att göra för att öka
arbetsproduktiviteten? Men fins det icke andra orsaker? Skulle
det icke bland annat kunna vara den, att produktionen
förlorat ur sikte människans behof, tagit en
fullkomligt falsk riktning, och att dess organisation är
bristfällig? Och då vi verkligen se att så är, låtom oss då
söka ett medel att omorganisera produktionen, så
att den verkligen kan uppfylla alla behofven.

Detta är det enda sätt att se saken, som synes oss
riktigt: det enda, som skulle låta den politiska
ekonomien bli en vetenskap — vetenskapen om den sociala
fysiologien.

Det är tydligt, att då denna vetenskap skall handla
om produktionen, sådan den nu är hos de civiliserade
nationerna, i den hinduiska kommunen eller hos
vildarna — skall den näppeligen kunna framlägga fakta
på annat sätt, än våra dagars nationalekonomer, som
ett helt enkelt beskrifvande kapitel, analogt med
zoologiens eller botanikens beskrifvande kapitel. Men om
detta kapitel vore skrifvet med hänsyn till krafternas
besparing vid tillfredsställandet af behofven, skulle
det vinna i klarhet lika väl som i vetenskapligt värde.
Det skulle tydligt visa det fruktansvärda slöseriet med
människokraft i det nuvarande systemet och instämma
med oss i, att så länge det räcker, skola människans
behof aldrig bli tillfredsställda.

Som man ser, skulle utgångspunkten vara en helt
annan. Bakom väfstolen, som väfver så och så många
meter väf, bakom maskinen, som genomborrar så och
så många stålplattor, och bakom kassaskåpet, där så
och så många millioner begrafvas, skulle man få se
människan, produktionens upphofsman, oftast utesluten
från det kalas hon dukat upp åt andra. Man
skulle också förstå, att de påstådda lagarna för värdet,
handeln o. s. v. icke äro annat än uttryck, och ofta
ganska oriktiga sådana, eftersom deras utgångspunkt
är oriktig, för förhållandena sådana de äro nu, men som
skulle kunna vara och som skola bli helt annorlunda,
när produktionen blir ordnad så, att den kan
tillfredsställa alla samhällets behof.

*** **II.**

Det fins icke en enda princip i nationalekonomien,
som icke helt och hållet ändrar utseende, om man
betraktar den ur vår synpunkt.

Låtom oss t. ex. tala om öfverproduktionen! Det
är ett ord, som hvarje dag ljuder i våra öron. Fins det
verkligen en enda nationalekonom, akademiker eller
en man, som vill bli det, som icke uppställt teser, hvilka
bevisa, att de ekonomiska kriserna komma af
öfverproduktionen: att vid en viss tidpunkt tillverkas det
mera bomullsväf, kläde och klockor än som behöfvas?
Har man icke anklagat kapitalisterna för »snikenhet»
därför att de envisas att tillverka mera än det, som
antagligen går åt?

Detta resonnemang visar sig vara falskt, så snart
man går till grunden i frågan. Säg oss verkligen en
enda vara af dem, som äro i allmänt bruk, och af
hvilken man tillverkar mer, än som skulle kunna användas!
Låtom oss undersöka en i sänder alla de artiklar, som
skickas från de stora exportländerna, och ni skall få
se, att nästan alla äro produkter, som finnas i
otillräcklig mängd för t. o. m. invånarna i det land, som
exporterar dem!

Det är icke något öfverflöd på hvete, som den
ryska bonden skickar till Europa. De största
skördarna af hvete och råg i det europeiska Ryssland gifva
precis det, som behöfs för befolkningen. Och i allmänhet
beröfvar bonden sig det nödvändigaste, när han säljer
sitt hvete eller sin råg för att betala skatt och
jordränta.

Det är icke ett öfverflöd på kol, som England
skickar till världens alla hörn, eftersom det icke har kvar
till sitt eget husliga förbruk mer än 750 kilo per år och
invånare, och då millioner engelsmän äro utan eld om
vintern eller icke använda mer än just lagom för att
koka några grönsaker. I verkligheten — vi tala icke
om lyxens krimskrams — fins det i det största
exportlandet England icke mer än en handelsvara, som är i
allmänt bruk, nämligen bomullstyg, som tillverkas i
nog stor mängd för att måhända öfverstiga behofvet.
Och då man tänker på de trasor, som ersätta linne och
kläder för en god tredjedel af det förenade
konungarikets invånare, måste man undra, om icke don
bomullsväf, som utföres, skulle i det närmaste motsvara
befolkningens verkliga behof.

Vanligen är det icke ett öfverflöd, som exporteras,
äfven om de första utförda varorna haft denna
egenskap. Legenden om skomakaren, som går barfota,
är sann hvad folken angår, liksom den förr var det vis
ä vis handtverkaren. Man exporterar det nödvändiga,
och detta göres, emedan ensamt för sin lön skulle
arbetarna icke kunna köpa det de ha tillverkat samt
betala räntor, vinst och kapitalistens och bankirens
procent.

Förhållandet är, att icke endast det ständigt
växande behofvet af välstånd blir otillfredsstäldt, utan
det strängt nödvändiga fattas också ofta. En
öfverproduktion existerar således icke, åtminstone icke
ur denna synpunkt, och är endast ett ord, som är
uppfunnet af den politiska ekonomiens teoretici.

Alla nationalekonomer säga, att om det fins en
säkert fastslagen ekonomisk »lag», så är det denna:
»Människan frambringar mer än hon konsumerar».
Sedan hon lefvat af sitt arbetes frukter, återstår det
henne alltid ett öfverskott. En jordbrukarfamilj
frambringar nog för att föda flera familjer o. s. v.»

Enligt vår åsikt är denna ofta upprepade sats
meningslös. Om den skulle betyda, att hvarje generation
lämnar något åt de framtida generationerna — då vore
den riktig. En jordbrukare planterar ett träd, som
skall lefva tretti, fyrti eller hundra år, och hvaraf
hans barnbarn skola plocka frukterna. Om han plöjt
upp en hektar oodlad mark, har de kommande
generationernas arfvedel förökats med detta. Vägen, bron,
kanalen, huset och dess möbler äro lika många
rikedomar testamenterade till de följande generationerna.

Men det är icke detta frågan gäller. Det sägs, att
jordbrukaren frambringar mera hvete, än han
konsumerar. Man skulle snarare kunna säga, att eftersom
staten alltid tagit från honom en god del af hans
produkter under namn af skatt, prästen under namn af
tionde, och jordägaren under nämn af arrende, har den
skapat åt sig en hel klass af människor, hvilka fordom
konsumerade det de producerade — utom den del,
som lämnades till oförutsedda behof, eller de utgifter
som gjordes i form af träd, vägar m. m. — men som nu
äro tvungna att föda sig med kastanjer eller majs och
dricka surt vin, eftersom återstoden tages från dem af
staten, jordägaren, prästen och ockraren.

Vi föredraga att säga: jordbrukaren konsumerar
mindre än han producerar, emedan man tvingar honom
att ligga på halm och att sälja fjädern, att nöja sig med
det syrliga vinet och sälja det goda, att äta råg och
sälja hvetet.

Låtom oss också anmärka, att då man tar
individens behof till utgångspunkt, kommer man
nödvändigtvis till kommunismen som den organisation,
hvilken tillåter tillfredsställandet af alla dessa behof på
det mest fullkomliga och mest ekonomiska sättet!
Under det att då man utgår från den nuvarande
produktionen och endast pekar på vinsten eller mervärdet
men utan att fråga, om produktionen motsvarar
tillfredsställandet af behofven, kommer man
nödvändigtvis till kapitalismen, eller allra högst till
kollektivismen — hvilka båda endast äro skilda former för
lönearbetet.

När man tar i betraktande individens och
samhällets behof och de medel människan haft till sitt
förfogande för att tillfredsställa dem under sina olika
utvecklingsstadier, öfvertygas man om
nödvändigheten af att solidarisera alla krafter, i stället för att
öfverlämna dem åt den nuvarande produktionens
kastningar. Man förstår, att några fås beslagtagande af
alla de rikedomar, som icke konsumeras och som
öfverlämnas från den ena generationen till den andra, icke
är till allmänt gagn. Man ser, att på detta sätt tre
fjärdedelar af samhällets medlemmar riskera att icke
få sina behof tillfredsställda, och att det öfverdrifna
bortkastandet af människokraft därigenom endast
blir ännu mer onyttigt och brottsligt.

Man förstår till slut, att det fördelaktigaste braket
af alla produkter är det, som tillfredsställer de mest
trängande behofven, och att nyttighetsvärdet icke
beror helt enkelt på nyck, som det ofta påstås, utan på
det tillfredsställande det skänker åt de verkliga
behofven.

Kommunismen — d. v. s. en syntetisk öfverblick
öfver konsumtionen, produktionen och omsättningen,
och en organisation, som motsvarar denna syntetiska
öfverblick — blir sålunda den logiska följden af denna
uppfattning, den enda enligt vår mening, som verkligen
är vetenskaplig.

Ett samhälle, som skall tillfredsställa allas behof
och som skall organisera produktionen, bör dessutom
kasta öfverbord en mängd fördomar angående
industrien och framför allt den teori, som af
nationalekonomerna så länge predikats under namn af arbetets
fördelning och som vi skola afhandla i följande kapitel.

** **ARBETETS FÖRDELNING.**

Nationalekonomien har alltid inskränkt sig till
att konstatera de fakta den såg utvecklas i
samhället och till att rättfärdiga dem i den härskande
klassens intresse. Den handlar på samma sätt
gentemot den arbetsfördelning, som alstrats af industrien:
eftersom den funnit den fördelaktig för kapitalismen,
har den upphöjt den till princip.

Vi ha här en bysmed, säger den modärna
nationalekonomiens fader Adam Smith. Om han aldrig blifvit
van att göra spikar, kommer han knappt att göra två
eller tre hundra om dagen, och de skola därtill bli
dåliga. Men om samma smed aldrig har gjort annat än
spikar, skall han med lätthet leverera ända till
tvåtusen trehundra under loppet af en dag. Och Smith
drar genast denna slutsats: »Låtom oss fördela arbetet,
specialisera och ständigt specialisera! Låtom oss ha
smeder, som icke kunna göra annat än spikspetsar
eller spikhufvuden och på detta sätt producera mera!
Vi skola bli rika därpå.»

Hvad det angår att ta reda på, om icke smeden,
som varit dömd att göra spikhufvuden hela sitt lif,
icke skulle förlora allt intresse för arbetet, om han icke
med detta begränsade yrke skulle komma helt och hållet
i arbetsgifvarens våld, om han icke skulle bli utan arbete fyra månader af tolf, om hans lön icke skulle bli
lägre, då han lätt kunde ersättas af en maskin, på detta
tänker Adam Smith föga, när han utbrister: »Lefve
arbetets fördelning! Den är den sanna guldgrufvan
för att rikta nationen!» Och alla började ropa som
han.

Och t. o. m. när en Sismondi, eller en J.-B. Say
längre fram märkte, att arbetets fördelning i stället
för att rikta nationen, endast riktade de rika, och att
arbetaren, som varit bunden i hela sitt lif vid att
förfärdiga adertondelen af en knappnål, idiotiserades
och föll i nöd — hvad föreslogo då de officiella
nationalekonomerna? — Ingenting! — De insågo icke, att
genom att sysselsätta sig hela lifvet igenom med ett
enda maskinmässigt arbete, förlorade arbetaren sin
intelligens och sin uppfinningsförmåga, och att tvärtom
omväxlingen i sysselsättningar skulle ha ett bättre
resultat ifråga om att ansenligt öka nationens
produktivitet. Det är just denna fråga, som nu framställes
för oss.

Om det för öfrigt icke vore andra än
nationalekonomerna, som predikade fördelningen af det permanenta
och ofta ärftliga arbetet, skulle man kunna låta dem
prata så mycket de behagade. Men de idéer, som
förkunnas af vetenskapsmännen, smyga sig in i sinnena
och fördärfva dem, och genom att höra dem tala om
arbetets fördelning, om procent, kreditränta etc., som
om problem, som för länge sedan äro lösta, börja till
slut alla människor — och t. o. m. arbetaren — att
resonnera som nationalekonomerna och att dyrka
samma afgudabeläten.

Vi se sålunda en mängd socialister, dessa, som icke
varit rädda för att angripa vetenskapens misstag,
vörda principen om arbetets fördelning. Tala med
dem om samhällets organisation under revolutioner,
och de svara, att arbetets fördelning bör upprätthållas;
om ni gör knappnålsspetsar före revolutionen, skall ni
också göra sådana efter revolutionen. Ni skall arbeta
endast fem timmar med att göra knappnålshufvuden
— må vara! Men ni skall icke göra någonting annat
än knappnålshufvuden i hela ert lif, under det att
andra skola göra maskiner eller förslag till maskiner,
med hvilka man under er lefnad skall slipa milliarder
knappnålar, och åter andra skola specialisera sig i det
litterära, vetenskapliga och konstnärliga arbetets höga
värf. Ni är född till tillverkare af knappnålsspetsar,
Pasteur är född till vaccinatör mot rabies, och
revolutionen skall låta er båda två förbli vid edra respektive
sysselsättningar.

Nå väl, det är denna förskräckliga princip, som är
skadlig för samhället och förslöande för individen,
källan till en hel rad af fördärfliga följder, som vi nu
vilja diskutera i dess olika företeelser.

Följderna af arbetets fördelning äro väl kända.
Vi äro tydligen delade i två klasser: å ena sidan de
producerande, som konsumera mycket litet och äro
befriade från att tänka, emedan de måste arbeta, och
som arbeta dåligt, emedan deras hjärna förblir
overksam; och å andra sidan konsumenterna, som
producera föga eller så godt som intet, ha privilegium på att
tänka för de andra, och som tänka dåligt, emedan en
hel värld, kroppsarbetarnas värld, är okänd för dem.
Jordbruksarbetarna förstå ingenting af maskinen; de,
som sköta maskinerna, äro okunniga om allt, som rör
åkerbruket. Den moderna industriens ideal är barnet,
som sköter en maskin, som det icke kan och icke bör
förstå, och uppsyningsmän, som låta barnet böta, om
dess uppmärksamhet slappats ett ögonblick. Man
söker t. o. m. att alldeles undertrycka landtarbetaren.
Det industriella åkerbrukets ideal är en man, som man
lejer för tre månader och som sköter en ångplog eller
en skördemaskin. Arbetets fördelning, det är
detsamma som människan med etikett på sig, stämplad
för hela sitt lif till en, som knyter knutar i en fabrik,
till vaktare i en fabrik, till en som stöter till korgar
på en bestämd plats i en grufva, men som icke har den
minsta idé om maskinen i dess helhet eller om industri
eller grufvor och som redan genom detta förlorar
smaken för arbetet och uppfinningsförmågan, denna
egenskap, som i den modärna industriens första tid skapat
de verktyg öfver hvilka vi nu äro så stolta.

Det man gör för människorna ville man också göra
för nationerna. — Mänskligheten skulle delas i nationella
fabriker, som hvar och en hade sin specialité.
Ryssland — så fingo vi veta — är af naturen bestämdt att
odla hvete, England att väfva bomullstyg, Belgien att
tillverka kläde, under det att Schweiz fabricerar
barnjungfrur och lärarinnor. Inom hvarje nation skulle
man ytterligare specialisera sig. Lyon skulle göra
siden, Auvergne spetsar och Paris fantasiartiklar.
Det var, påstodo nationalekonomerna, ett obegränsadt
fält, som erbjöds produktionen på samma gång som
konsumtionen, ett tidehvarf af arbete och omätlig
rikedom, som öppnade sig för världen.

Men dessa storartade förhoppningar bleknade
allteftersom den tekniska kunskapen spreds i alla länder.
Så länge England var ensamt om att tillverka
bomullstyg och att arbeta metaller i stor skala så länge Paris
ensamt förfärdigade konstindustrielt krimskrams o. s. v.
gick allt bra: man kunde predika det man kallade
arbetets fördelning utan fara att bli motsagd.

Men nu drifver en ny strömning de civiliserade
nationerna till att försöka sig i alla industrigrenar,
och de finna det fördelaktigt att tillverka hemma hos
sig själfva det, som de förr mottogo från andra länder,
och t. o. m. kolonierna visa tendens att befria sig från
deras monopol. De vetenskapliga upptäckterna ha
populariserat tillverkningen; det är numera onödigt
att betala utomlands till högt pris det, som man med
så stor lätthet tillverkar hemma. — Men ger icke denna
revolution inom industrien ett slag åt denna teori om
arbetsfördelningen, som man trodde vara så säkert
grundad?

** **INDUSTRIERNAS DECENTRALISATION.**

*** **I.**

Vid slutet af de napoleonska krigen hade det nästan
lyckats England att ruinera den stora industri, som
föddes i Frankrike i slutet af förra århundradet.
England blef härskare på hafvet och utan någon allvarlig
medtäflare. Det begagnade sig däraf för att skapa sig
ett industrielt monopol, påtvinga grannländerna sina
pris för de varor, som det ensamt kunde tillverka,
hopade rikedomar på rikedomar och förstod att dra
fördel af denna privilegierade ställning och allt hvad den
medförde.

Men då den borgerliga revolutionen i förra
århundradet hade störtat lifegenskapen och skapat ett
proletariat i Frankrike, då återfick den stora industrien,
som hejdats i sitt lopp, en ny kraft, och från andra
hälften af vårt århundrade upphörde Frankrike att
vara Englands skattdragare hvad fabriksvaror angick.
Nu har det också blifvit ett exporterande land. Det
säljer till utländningar för mer än en och en half million
fabriksvaror, och två tredjedelar af dessa varor äro
tyger. Det beräknas att nära tre millioner fransmän
arbeta på utförseln eller lefva på utrikeshandeln.

Frankrike är således icke längre Englands skattskyldige.
Det har i sin ordning sökt monopolisera
vissa grenar al’ utrikeshandeln såsom sidenvaror och
färdigsydda kläder, det har dragit ofantlig vinst däraf,
men det är nära att för alltid förlora detta monopol,
liksom England är nära att för alltid förlora monopolet
på bomullsväfnader och t. o. m. på bomullsgarn.

Industrien har vandrat mot österlandet och stannat
i Tyskland. För trettio år sedan var Tyskland
Englands och Frankrikes skattedragare hvad de flesta af
storindustriens alster angick. I våra dagar är det icke
längre så. Under loppet af de sista tjugofem åren och
isynnerhet efter kriget har Tyskland fullständigt
reformerat sin industri. De nya fabrikerna drifvas med
de bästa maskiner: de nyaste uppfinningarna på den
industriella konstens område, som Manchester presterat
i fråga om bomullsväfnader eller Lyon i fråga om
sidenvaror o. s. v. ha blifvit tillämpade i de nya tyska
fabrikerna. De tekniska skolorna, som äro ordnade
för industriens behof, förse fabrikerna med en här af
intelligenta arbetare och praktiska ingeniörer, som
kunna arbeta både med händerna och hufvudet. Den tyska
industrien börjar precis vid den punkt, dit Manchester
och Lyon hade kommit efter femtio års ansträngningar
och trefvande försök.

Resultatet är att Tyskland, som tillverkar allting
lika bra i sitt eget land, år efter år minskar sin import
från Frankrike och England. Tyskland är redan dessa
andra länders rival hvad utförseln till Asien och Afrika
angår, och ännu mer: det är det äfven på Londons
och Paris handelsmarknad. Människor med inskränkt
synkrets kunna visserligen skrika mot
Frankfurtfördraget; de kunna förklara den tyska konkurrensen
genom små skillnader i järnvägsfrakterna. De kunna
säga, att tysken arbetar för »ingenting», och uppehålla
sig vid de små sidorna i hvarje fråga samt förbise de
stora historiska företeelserna. Men det är icke desto
mindre säkert, att storindustrien — som förr var ett
Englands och Frankrikes privilegium — har tagit ett
steg mot östern. Den har i Tyskland funnit ett ungt,
kraftigt land och en intelligent borgarklass, lysten efter
att i sin ordning rikta sig på den främmande handeln.

Under det att Tyskland gjorde sig fritt från det
engelska och franska förmyndarskapet och själft
tillverkade sina bomullsväfnader, sina tyger, sina maskiner
— med ett ord alla manufakturprodukter — inträngde
storindustrien äfven i Ryssland, där fabrikernas
utveckling är desto mer förvånande som de äro födda i
går.

Vid tiden för lifegenskapens upphäfvande år 1861
hade Ryssland nästan ingen industri. Allt hvad det
behöfde af maskiner, lokomotiv, lyxtyger kom från
västerlandet. Tjugo år senare ägde det redan mer än
85,000 fabriker, och de varor, som utgingo från dessa
fabriker, hade fyrdubblats i värde.

De gamla redskapen ha blifvit helt och hållet
ersatta med nya. Nästan allt stål, som nu användes,
tre fjärdedelar af järnet, två tredjedelar af kolet, alla
lokomotiven, alla järnvägsvagnarna, alla rälsen, nästan
alla ångbåtar, göras i Ryssland.

Ifrån ett land, som — enligt nationalekonomernas
mening — var bestämdt att förbli ett åkerbrukande
land, har Ryssland blifvit ett fabriksland. Det begär
nästan ingenting från England och mycket litet från
Tyskland.

Nationalekonomerna göra tullarna ansvariga för
dessa förhållanden, men de varor, som tillverkats i
Ryssland, säljas till samma pris i London. Kapitalet
känner icke till något fädernesland, de tyska och
engelska kapitalisterna, ledsagade af ingeniörer och
verkmästare af alla nationaliteter, ha i Ryssland och
Polen grundlagt fabriker, som täfla med de bästa
engelska fabriker i utmärkta tillverkningar. Må man
upphäfva tullarna i morgon, fabrikerna skulle endast
vinna därpå! Till och med i detta ögonblick hålla de
engelska ingeniörerna på med att ge dödsstöten åt
införseln af kläde och ylletyger från västerlandet; de
bygga i södra Ryssland ofantliga yllefabriker, försedda
med de mest fulländade maskiner från Bradford, och
om tio år kommer Ryssland icke längre att införa ett
enda stycke engelskt eller franskt kläde — annat än
som prof.

Storindustrien går icke endast mot orienten, den
utbreder sig också på de sydliga halföarna.
Utställningen i Turin år 1884 har redan visat den italienska
industriens framsteg, och — låtom oss icke vara blinda
därför — hatet mellan den franska och den italienska
borgarklassen har icke något annat ursprung, än deras
industriella täflan. Italien gör sig fritt från
Frankrikes förmyndarskap; det konkurrerar med de franska
köpmännen i medelhafsländerna och i orienten. Det
är därför och icke för något annat, som blod en dag
skall flyta vid italienska gränsen — så vida icke
revolutionen sparar oss detta dyrbara blod.

Vi skulle också kunna nämna de snabba framsteg,
som Spanien gjort mot storindustrien. Men låtom
oss hellre tala om Brasilien! Hade icke
nationalekonomerna dömt detta land till att aldrig odla annat
än bomull, att exportera denna som råvara och att i
stället införa bomullsväfnader från Europa? Och
för tjugo år sedan ägde Brasilien verkligen icke mer
än nio eländiga små bomullsfabriker med 385
spindlar. Nu har det fyrtisex; fem af dem äga 40,000
spindlar, och de skicka ut i marknaden tretti millioner
meter bomullstyg hvarje år.

Till och med Mexiko börjar tillverka
bomullsväfnader, i stället för att införa sådana från Europa.
Och hvad Förenta staterna angår ha de befriat sig
från det europeiska förmyndarskapet, storindustrien
har där utvecklat sig i en förvånande grad.

Men det är Indien, som ger den mest lysande
dementien åt anhängarna af de nationella industriernas
specialisering.

Denna teori är väl bekant: de stora europeiska
nationerna måste äga kolonier. Dessa kolonier skola skicka
sina råvaror till moderlandet: bomull, naturull, kryddor
etc. Och moderlandet skall skicka dit sina fabriksvaror,
uppbrända tyger, gammalt järn i form af obrukbara
maskiner — med ett ord, allt det de icke behöfva själfva,
det, som kostar dem litet eller ingenting, och som
de icke desto mindre sälja till högt uppdrifna priser.

Sådan var teorien, och sådan var länge praktiken.

Man förtjänade förmögenheter i London och
Manchester, under det att man ruinerade hinduerna. Gå
endast till Indiska museet i London, och ni skall få se
oerhörda, vanvettiga, ofattbara rikedomar
hopsamlade i Calcutta och i Bombay af engelska köpmän.

Men andra köpmän och andra kapitalister, som
också voro engelsmän, fingo helt naturligt den idén,
att det skulle vara slugare att exploatera hinduerna
direkt och att tillverka dessa bomullstyger i själfva
Indien, i stället för att hvarje år importera från
England för fem eller sex millioner francs.

Först var det hela endast en rad motgångar. De
indiska väfvarna — som voro konstnärer i sitt yrke —
kunde icke vänja sig vid fabriksarbetet. Maskinerna,
som skickades från Liverpool voro dåliga, man måste
också ta klimatet i beräkning, vänja sig vid nya vilkor,
som nu allesammans äro uppfyllda, och det engelska
Indien blir en alltmer hotande rival till moderlandets
fabriksverksamhet.

Det äger nu 80 bomullsfabriker, som redan
sysselsätta mer än 60,000 arbetare, och år 1885 hade det
redan tillverkat mer än 1,450,000 ton
bomullsväfnader. Det exporterar hvarje år.till Kina, till
holländska Indien och till Afrika för nära 100 millioner
francs, och just dessa hvita bomullsväfnader, som man
påstod vara Englands specialitet. Och under det att
de engelska arbetarna gå arbetslösa eller sjunka ned
i elände, är det de hinduiska kvinnorna, som betalas
med 60 centimer om dagen och som väfva på maskin
de bomullstyger, som säljas i den yttersta österns
hamnstäder.

Den dag är icke långt borta — och intelligenta
fabriksägare dölja det icke heller för sig — då man
icke längre skall veta, hvad man skall göra med de
»armar», som sysselsattes i England med att väfva
bomullstyg till utförsel. Detta är icke allt: af
mycket grundliga redogörelser framgår det, att Indien om
tio år icke kommer att köpa en enda ton järn i England.
Man har öfvervunnit de första svårigheterna, som
hindrade användandet af Indiens kol och järn, och fabriker,
som kunna täfla med de engelska, resa sig redan på
båda sidor om Indiska oceanen.

Kolonien konkurrerar med moderlandet genom sina
manufakturvaror, det är det mest karakteristiska
fenomenet inom nittonde århundradets nationalekonomi.

Och hvarför skulle den icke göra det? Hvad skulle
fattas den? — Kapital? Men kapitalet går öfverallt,
där det fins fattiga människor att utsuga. — Kunskap?
Men kunskapen känner inga nationella skrankor. —
Arbetarens tekniska skicklighet? Men skulle väl
den hinduiske arbetaren vara underlägsen dessa 92,000
gossar och flickor under femton år, som för närvarande
arbeta i Englands textilfabriker?

*** **II.**

Sedan vi kastat en blick på de nationella
industrierna, skulle det vara mycket intressant att ge
en öfverblick äfven af specialindustrierna.

Låtom oss t. ex. ta sidenet, som i århundradets
förra hälft i högsta grad var en specielt fransk produkt.
Det är bekant, hur Lyon blifvit medelpunkt för
sidentillverkningen. Silket odlades först i Sydfrankrike,
men småningom inköptes silke äfven från Italien,
Spanien, Österrike, Kaukasus, Japan. Af fem millioner
kilo råsilke, som förvandlades till tyg i Lyontrakten
1875, var det blott 400,000 kilo, som var franskt silke.

Men eftersom Lyon arbetade med importeradt
silke, hvarför skulle då icke Schweiz, Tyskland,
Ryssland kunna göra detsamma? Väfvandet af siden
utvecklade sig så småningom i byarna i Ziirich. Basel
blef ett stort centrum för sidenhandeln.
Myndigheterna i Kaukasus inbjödo kvinnor från Marseille och
arbetare från Lyon att komma och undervisa Georgiens
befolkning om den förbättrade vården af silkesmasken
och de kaukasiska bönderna i konsten att förvandla
silke till tyg. Österrike tog efter. Med hjälp af arbetare
från Lyon satte Tyskland upp storartade
sidenfabriker. Förenta Staterna gjorde sammaledes i
Paterson....

I våra dagar är sidentillverkningen icke längre en
fransk industri. Siden fabriceras i Tyskland, Österrike,
Förenta staterna, England. Kaukasiens bönder väfva
om vintern siden till ett pris, som skulle komma Lyons
arbetare att svälta ihjäl. Italien skickar sidenvaror
till Frankrike, och Lyon, som 1870—74 exporterade
dylika för 460 millioner, skickar nu icke ut för mer än
233 millioner. Snart kommer det att endast skicka ut
första klassens varor eller några nyheter för att tjäna
till mönster åt tyskar, ryssar och japaner.

Och det är på samma sätt med alla industriens
grenar. Belgien har icke längre monopol på kläde;
sådant tillverkas äfven i Tyskland, Ryssland,
Österrike och Förenta staterna. Schweiz och franska Jura
ha icke längre monopol på urmakeriet: klockor
tillverkas öfverallt. Skottland tillverkar icke längre
socker åt Ryssland: man inför ryskt socker till England.
Ehuru Italien har hvarken kol eller järn, gör det själft
sina pansarskepp och maskinerna till sina ångbåtar;
den kemiska industrien är icke längre Englands monopol
man gör svafvelsyra och soda öfverallt. Maskiner af
alla slag, som tillverkats i trakten af Zurich, väckte
uppmärksamhet på den senaste världsutställningen;
Schweiz, som äger hvarken kol eller järn — endast
utmärkta tekniska skolor — tillverkar maskiner bättre
och billigare än England. Så mycket har det blifvit
kvar af varubytesteorien.

Därför är också tendensen hvad industrien angår,
liksom för allt annat, decentralisation.

Det är för hvarje nation fördelaktigt att hos sig
förena åkerbruket med den största möjliga omväxling
af fabriker och manufakturer. Den specialisering,
som nationalekonomerna talade om, var lämplig för att
rikta några kapitalister: men den har ingen
berättigad orsak, och det är tvärtom långt mera fördelaktigt,
att hvarje land, hvarje trakt kan odla sin säd och sina
grönsaker och hemma hos sig tillverka alla de
manufakturprodukter den har behof af. Denna mångfald
är det bästa beviset på produktionens fullständiga
utveckling genom täflan och på alla framåtskridandets
betingelser, under det att specialisering är detsamma
som framåtsridandets afstannande.

Åkerbruket kan icke blomstra, om det icke har
fabriker omkring sig. Och så snart en enda fabrik
dyker upp, måste en mängd fabriker af alla slag uppstå
omkring den för att de genom att underhålla och
stimulera hvarandra genom sina uppfinningar må kunna
utveckla sig sida vid sida.

*** **III.**

Det är verkligen dåraktigt att utföra hvete och
ininföra mjöl, att utföra ull och införa kläde, att utföra
järn och införa maskiner, icke endast emedan
transporten förorsakar onödiga kostnader, utan i synnerhet
därför, att ett land, som icke har någon utvecklad
industri, nödvändigtvis blir efter i fråga om åkerbruk.
Ty ett land, som icke äger stora bruk för tillverkning
af stål, är också efter i alla andra industrier, emedan
en mängd industriella och tekniska förmågor förbli
utan användning.

Allt hänger tillsammans i våra dagar inom
produktionens värjd. Odjandet af jorden är icke längre
möjligt utån maskiner, utan kraftig vattning, utan
järnvägar, utan fabrikation af gödningsämnen. Och för
att anskaffa maskiner, som äro lämpliga för de lokala
förhållandena, dessa järnvägar, dessa
vattningsapparater m. m. måste en viss uppfinningsförmåga
utvecklas, en viss teknisk skicklighet, som icke ens kan se
dagen, så länge spaden och plogbillen förbli kulturens
enda redskap.

För att jorden skall odlas väl, för att den skall ge
de rika skördar, som människan har rätt att fordra af
den, måste verkstäder och fabriker — många verkstäder
och fabriker — sända upp sin rök i dess grannskap.

Omväxling i fråga om sysselsättningar, omväxling
i de förmågor, som uppstå gå grund däraf, förenade till
ett gemensamt mål — detta är framåtskridandets
sanna styrka.

»Ingenting kommer att förändras» — har det sagts
ibland. — »Verkstäderna och fabrikerna skola
exproprieras och förklaras för nationalrikedom — och sedan
går hvar och en tillbaka till sitt vanliga arbete.
Revolutionen är gjord.»

Nej, så enkelt går det icke till vid den sociala
revolutionen.

Vi ha redan sagt det: om revolutionen utbryter i
morgon i Paris, i Lyon eller i någon annan stad; om
man i morgon i Paris eller annanstädes lägger hand på
fabrikerna, husen eller banken — måste hela den
nuvarande produktionen ändra utseende genom detta enkla
faktum.

Den internationella handeln kommer att afstanna
likaväl som tillförseln af utländsk säd, cirkulation af
varor och lifsförnödenheter förlamas. Och den
revolterande staden eller trakten måste för att icke lida
nöd omorganisera från början och i klump hela
produktionen. Om den misslyckas i detta, är det döden.
Om det lyckas, är det revolution i fråga om landets
hela ekonomiska lif.

Om lifsmedeltillförseln försenats och konsumtionen
ökats, om tre millioner fransmän, som arbeta med
exporten, äro tvungna att vara utan sysselsättning,
om en massa saker, som. man nu tar från aflägsna eller
närbelägna länder, icke komma, om lyxindustrien är
tillfälligt afstannad, hvad skola då invånarna göra för
att ha något att äta under de närmaste sex månaderna?

Det är klart, att den stora massan skall kräfva sin
föda af jorden, då varumagasinen äro tömda. Man
måste odla jorden: i själfva Paris och dess omgifningar
måste man förena åkerbruket med industrien, öfverge
de tusen små lyxhandtverken för att tänka på det,
som är viktigare — brödet.

Medborgarna måste omskapa sig till jordbrukare.
Icke på samma sätt som bonden, som trälar ut sig
vid plogen för att knappt kunna samla ihop föda till
ett år, utan i enlighet med det intensiva, det maraichera
jordbrukets principer, tillämpade i stor skala med
hjälp af de bästa maskiner människan uppfunnit och
kan uppfinna. Man skall odla icke som lastdjuret i
Cantal — och guldsmedsarbetaren från Tempelkvarteret
skulle föröfrigt icke gå in därpå — man skulle
omorganisera jordbruket, icke på tio år utan genast, midt i
de revolutionära striderna, så vida man icke vill svälta
ihjäl inför fienden.

Man måste göra detta som intelligenta varelser med
hjälp af sitt vetande och samla glada skaror till ett
lika angenämt arbete, som det, som för hundra år
sedan förberedde federationens fest på Marsfältet —
ett njutningsfullt arbete, när det icke för mycket
förlänges, när det är vetenskapligt ordnadt, när
människan förbättrar och uppfinner sina verktyg, och när
hon har medvetandet att vara en nyttig medlem i
samfundet.

Man kommer att odla jorden. Men man skall
äfven producera en mängd saker, som vi vanligen få
från utlandet. Och låtom oss icke glömma, att för
invånarna på det revolterande området blir »utlandet»
allt det, som icke har följt detta område i dess
revolution. År 1793 och 1871 var för det revolterande Paris
redan landsbygden, som låg strax utanför dess portar,
utlandet. Spannmålsuppköparen i Troyes
uthungrade sansculotterna i Paris lika mycket och ännu mer
än de tyska horder, som af de sammansvurriexi
Versailles lockades in på fransk mark. Man måste lära
sig att kunna vara utan utländningen. Och då skall
det också gå utan honom. Frankrike uppfann
betsockret, då det blef ondt om rörsocker i följd af
kontinentalförbudet. Paris fann salpeter i sina källare, då
det icke kom salpeter från annat håll. Skulle vi vara
underlägsna våra förfäder, som knappast hade en
aning om naturvetenskapernas a. b. c.?

En revolution är nämligen något mer än störtandet
af en statsförfattning. Det är den mänskliga
intelligensens uppvaknande, uppfinningsförmågan
tiodubblad, hundradubblad, det är en ny vetenskaps
morgonrodnad — Laplace’s, Lamarcks, Lavoisiers vetenskap!

— Det är en revolution i sinnena, ännu mer än i
institutionerna.

Och man kan tala om att gå tillbaka till verkstaden,
som om man talade om att komma hem från en utflykt
i Fontainebleau-skogen!

Redan det enkla faktum att man rört vid den
borgerliga egendomen medför nödvändigheten af att i
grund omorganisera hela det ekonomiska lifvet, på
verkstaden, på byggnadsplatsen, på fabriken.

Och revolutionen skall göra detta. Må Paris under
den borgerliga revolutionen endast ett år eller två
befinna sig isoleradt från hela den öfriga världen genom
det borgerliga systemets handtlangare! Och dessa
millioner intelligenser, som den stora fabriken
lyckligtvis ännu icke förslöat, denna stad med de små
handtverken, som verka eggande på
uppfinningsförmågan, skola visa världen hvad människohjärnan
kan uträtta utan att begära af universum något annat
än drifkraften af solen, som upplyser den, af vinden,
som blåser bort all orenlighet, och de verksamma
krafterna i jorden, som vi trampa med våra fötter.

Man får då se, hvad hopandet på en punkt af
jordklotet af denna oändliga mångfald yrken, som bistå
hvarandra, och en revolutions lifgifvande ande kunna
göra för att föda, kläda, och med all möjlig lyx öfverösa
två millioner intelligenta varelser.

Man behöfver icke dikta för att tala därom. Det
man redan vet, det man redan försökt och erkänt som
praktiskt är nog för att utföra det, om det endast
befruktas och lifvas af revolutionens djärfva fläkt, af
massornas spontana hänförelse.

** **JORDBRUKET.**

*** **I.**

Man har ofta förebrått nationalekonomien, att
den drog alla sina deduktioner ur den
otvifvelaktigt falska principen, att den enda driffjäder, som är i
stånd att förmå människan till att öka sin
produktionsförmåga, skulle vara det personliga intresset i trängre
mening.

Förebråelsen är fullkomligt riktig: så riktig t. o. m.
att tidrymderna för de stora industriella upptäckterna
och de sanna framstegen inom industrien just äro de,
då man drömde om allas lycka eller då man minst
tänkte på att personligen rikta sig. De stora forskarna
och i synnerhet de stora uppfinnarna tänkte på
mänsklighetens frigörelse; och om Watt, Stephenson,
Jacquard m. fl. endast kunnat förutse, till hvilket elände
deras sömnlösa nätter skulle föra arbetaren, skulle de
troligen ha bränt upp sina utkast och brutit sönder sina
modeller.

En annan princip, som äfven är genomgående i
nationalekonomien, är lika falsk. Det är det tysta
medgifvandet, som man finner hos nästan alla
nationalekonomer, att äfven om det ofta är öfverproduktion i
vissa industrigrenar, kommer ett samhälle ändå aldrig
att ha nog produktion för att tillfredsställa alla
behof, och att det följaktligen aldrig skall komma ett
ögonblick, då icke någon vore tvungen att sälja sin
arbetskraft i utbyte mot en lön. Detta tysta
medgifvande återfinnes på bottnen af alla teorier, alla de
påstådda »lagar», som nationalekonomerna förkunna.

Och likvisst är det säkert, att den dag, då ett
civiliseradt samfund hvilket som helst frågar sig själft, hvad
som är allas behof och hvilka medlen äro att
tillfredsställa dem, då skall det märka, att det redan såväl
inom industrien som inom jordbruket äger medel att
rikligen fylla alla dessa behof med vilkor, att det
förstår att använda dessa medel på tillfredsställandet af
de verkliga behofven.

Att detta är sant i fråga om industrien kan ingen
förneka. Det är i grunden nog att i de stora
industriella etablissemangen studera de metoder man redan
använder för att hämta fram kol och mineraler, att få
stål och att omforma det, att tillverka allt, som tjänar
till kläder o. s. v. för att märka, att åtminstone i fråga
om hvad som rör våra manufakturprodukter, våra
bruk, våra grufvor, råder intet tvifvel i detta
hänseende. Vi skulle redan kunna fyrdubbla vår
produktion och dock spara på vårt arbete.

Men vi gå ännu längre. Vi påstå, att det förhåller
sig på samma sätt med åkerbruket som med industrien:
jordbruksarbetaren, lika väl som fabriksarbetaren,
äger redan medel att fyrdubbla, om icke att tiodubbla
sin produktion, och han skulle kunna göra det, så snart
han känner behof däraf och därmed bidrager till en
samhällelig organisation af arbetet i stället för att
sträfva för den kapitalistiska organisationen.

Då man talar om åkerbruket, tänker man sig alltid
bonden böjd öfver plogen eller sående på måfå en
dåligt rensad säd och ängsligt bidande, hvad ett godt
eller dåligt år skall skänka honom. Man ser en hel
familj, som arbetar från morgon och till kväll, och som
till hela sin belöning icke har annat än en halmbädd,
torrt bröd och en dålig dryck. Man ser med ett ord
La Bruyére’s »människodjur».

Och för denna man, som är en slaf af fattigdomen,
talar man på sin höjd om att lindra skatten eller
jordräntan. Men man dristar icke ens tänka sig en
jordbrukare, som ändtligen rest sig, som tar sig någon
ledighet och icke arbetar mer än några timmar på dagen
och dock lyckas föda icke endast sin familj, utan minst
hundra människor till. Icke ens i sina
framtidsdrömmar våga socialisterna gå längre än till den
amerikanska storodlingen, som dock i grunden andast är
konstens barndom.

Jordbrukaren i våra dagar har vidare idéer, långt
mer storartade föreställningar. Han begär endast en
del af en hektar för att locka fram ur den all den
växtföda en familj behöfver. Han vill komma därhän att
göra marken, att trotsa årstiderna och klimatet, att
uppvärma luften och jorden omkring den späda plantan
med ett ord på en hektar frambringa hvad man förr,
icke kunde få skörda på femti hektar, och detta utan
öfverdrifven ansträngning och med mycket mindre
arbete än som förr användes. Han påstår, att man
skulle kunna frambringa så mycket, att det rikligen
förslog att föda alla människor och detta genom att åt
jordens odling ägna endast så mycken tid, som alla
skulle göra med nöje, med glädje.

Det är därhän jordbruket i våra dagar sträfvar.

Under det att de lärde, med Liebig, den
stora skaparen af den kemiska åkerbruksteorien, i
spetsen, mycket ofta gingo vilse i sin teoretiska ifver, ha
olärde jordbrukare upptäckt en ny väg till
mänsklighetens lycka. Maraicherer i Paris, Troyes och Rouen,
engelska trädgårdsmästare, flamländska arrendatorer,
jordbrukare på Jersey, Guensey och Scillyöarna ha öppnat
så vida horisonter att våra ögon tveka att öfverskåda
dem.

Under det att en landtfamilj behöfde minst sju
eller åtta hektar för att lefva af jordens alster — och
man vet, hur bönder lefva — kan man nu icke mera
säga, hvad som är det minimum af jord, som behöfs
för att ge en familj allt, som kan hämtas ur jorden —
både till det nödvändiga och till lyxförbruk — om
man odlar den enligt det intensiva åkerbrukets
principer. Hvarje dag minskas denna jordremsa. Och om
man frågar, hvilket antal personer, som rikligen kan
lefva på en kvadratmil, utan att införa några
landtmannaprodukter utifrån, skulle det vara svårt att svara
på den frågan. Detta antal växer hastigt i samma
proportion, som jordbrukets framsteg.

För tio år sedan kunde det redan påstås, att en
befolkning på hundra millioner kunde lefva mycket godt
på den franska jordens produkter utan att införa något.
Men när man nu ser de framsteg, som under den
senaste tiden gjorts, såväl i Frankrike som i England,
och då man öfverblickar de nya synvidder, som
öppnas inför oss, påstå vi, att om man odlar jorden så,
som man redan odlar den på flera ställen, och det får
t. o. m. vara mager jord, skulle hundra millioner
invånare på den franska jordens femti millioner hektar
vara en mycket svag proportion af det antal
människor jorden skulle kunna föda. Befolkningen kommer
att tillväxa, ju mer människan förstår sig på att fordra
af jorden.

I alla händelser kan det, såsom vi redan sagt, anses
som fullt bevisadt, att om Paris och de båda
departementen Seine och Seine-et-Oise sammanslöte sig i
morgon som anarkistisk kommun, i hvilken alla armar
arbetade, och om hela världen vägrade att skicka
dem en enda tunna hvete, ett enda slaktdjur, en enda
korg frukt, och icke lämnade mer än området i de båda
departementen — så skulle de själfva kunna
frambringa icke endast säden, köttet och de nödvändiga
grönsakerna, utan också alla lyxfrukterna i tillräcklig
mängd för både landt- och stadsbefolkningen.

Och vi påstå vidare, att hela utgiften af mänskligt
arbete skulle bli mycket mindre än den utgift, som nu
åtgår för att föda denna befolkning med hvete, som är
skördadt i Auvergne eller i Ryssland, med grönsaker
frambragta genom den stora kulturen litet öfverallt,
och frukt, som mognat i södra Frankrike.

Det faller för öfrigt af sig själft, att vi icke vilja
påstå, att man måste undertrycka allt varuutbyte,
och att hvarje trakt bör anstränga sig att frambringa
just det, som icke kan växa i dess klimat utan genom
en mer eller mindre konstgjord odling. Men vi anse
viktigt att bevisa, att handelsteorien sådan som man
tror på den i våra dagar är betydligt öfverdrifven,
och att många slag af handel äro onyttiga och t. o. m.
skadliga. Vi påstå dessutom, att man aldrig räknat
med det arbete, som nedlägges af vinodlaren i
Sydfrankrike på att odla vinet, eller af den ryska eller
ungerska bonden för att odla hvetet, hur fruktbara
än deras fält och åkrar må vara. Med det intensiva
åkerbrukets nuvarande tillvägagångssätt göra de sig
oändligt mycket mera möda, än det skulle behöfvas
för att få samma produkter af den intensiva odlingen,
t. o. m. under mycket mindre gynnsamma klimat
och på en af naturen mindre rik jordmån.

*** **II.**

Det skulle vara oss omöjligt att här uppräkna den
mängd fakta, på hvilka vi bygga våra påståenden.
Vi bli således tvungna att för närmare upplysningar
hänvisa läsaren till de artiklar vi utgifvit på engelska.{8}
Men vi bedja framförallt mycket ifrigt dem, som
intressera sig för frågan, att läsa några utmärkta arbeten,
som kommit ut i Frankrike och som vi här räkna upp.

När fråga blir om invånarna i de stora städerna,
som ännu icke ha någon verklig föreställning om, hvad
jordbruket kan bli, råda vi dem att genomvandra de
omgifvande landssträckorna och studera deras jord
bruk.

Om de göra iakttagelser, och om de tala med
maraichererna skall en hel ny värld öppna sig för dem. De
skola få en aning om hvad Europas åkerbruk kan bli i
tjugonde århundradet, de skola förstå med hvilken
styrka den sociala revolutionen kan beväpnas, när
man kommer att känna hemligheten att taga från
jorden allt, det man kräfver af den.

Några fakta äro tillräckliga för att visa, att vi icke
öfverdrifva. Vi vilja endast först göra en anmärkning
i allmänhet.

Det är bekant, i hvilket eländigt tillstånd Europas
jordbruk befinner sig. Om landtbrukaren icke blir
utsugen af jordägaren, blir han det af staten. Om
staten brandskattar honom blygsamt, förvandlas han
snart af penningutlånaren, som gör honom beroende
genom växlar, till helt enkelt en arrendator af en jord,
som i verkligheten tillhör ett penningbolag.

Jordägaren, staten och bankiren utplundra således
landtbrukaren genom jordräntan, skatten och
procenten. Summan är olika i olika länder, men den är
aldrig mindre än en fjärdedel, mycket ofta går den
upp till hälften af bruttoafkastningen.

Och ännu mer. Jordägarens och statens andelar
växa ständigt. Så snart en landtbrukare genom
underverk af arbete, uppfinningsförmåga eller initiativ
erhållit rikare skördar, förstoras den skatt han betalar
till jordägaren, staten och bankiren i proportion. Om
han fördubblar antalet hektoliter, som han skördar
på hvarje hektar, kommer jordräntan att fördubblas
och i följd däraf äfven de skatter, som staten genast
kommer att höja, om prisen stiga. Och så allt vidare.
Med ett ord: landtmannen arbetar öfverallt tolf till
sexton timmar om dagen, och öfverallt fråntaga honom
de tre gamarna allt hvad han kan få öfver, öfverallt
beröfva de honom det, som skulle kunna förbättra
hans jordbruk. Det är därför som åkerbruket står
stilla.

{8} Låtom oss påpeka, att då våra påståenden publicerades
i England, möttes de icke af minsta motsägelse. De
bekräftades och t. o. m. öfverträffades af redaktören af
»Jordbrukstidning», som är en praktisk jordbrukare. Vi äro öfvertygade om att de franska maraichererna också skola ge oss rätt.

Det skulle endast vara under högst sällsynta villkor
i följd af en tvist mellan dessa tre vampyrer, genom
en ansträngning af sin intelligens eller ett öfvermått af
arbete, som han skulle kunna lyckas att gå ett steg
framåt. Och vi ha ändock icke talat om den skatt, som
hvarje landtbrukare betalar till industrien. Hvarje
maskin, hvarje spade, hvarje tunna kemiskt
gödningsämne säljes till honom för tre eller fyra gånger hvad
de kosta. Låtom oss icke heller glömma mellanhanden,
som lyfter lejonparten af alla jordens produkter.

Detta är orsakerna hvarför under hela detta sekel,
som varit så rikt på uppfinningar och framåtskridande,
jordbruket icke förbättrats annat än i ganska inskränkt
mått, tillfälligtvis och ryckvis.

Lyckligtvis har det alltid funnits små områden,
som någon tid försummats af gamarna, och där kunna
vi få veta, hvad det intensiva åkerbruket kan skänka
mänskligheten. Låtom oss uppräkna några exempel!

På Amerikas prärier, hvilka för öfrigt icke ge mer
än magra skördar på sju till tolf hektoliter på hvarje
hektar, och på hvilka därtill skörden ofta skadas af torka,
frambringa femhundra män, som endast arbeta åtta
månader af året, den årliga födan åt 50,000 människor.
Resultatet erhålles här genom en stor besparing på
arbetskraft. På dessa stora slätter, som blicken icke
kan öfverskåda, ordnas plöjandet, skörden, mäjandet
nästan militäriskt, icke något onödigt gående fram
och tillbaka, icke någon tidsförlust. Allt utföres med
samma noggrannhet som en militärparad.

Det är det stora åkerbruket, det extensiva
åkerbruket, detta, som tar marken, sådan den utgår ur
naturens hand, utan att söka förbättra den. När den
gifvit allt hvad den kan ge, öfverges den, människan
söker på annat håll en jungfrulig jord, som hon kan
utsuga.

Men vi ha också det intensiva jordbruket, i hvilket
maskinerna komma till hjälp och alltmer skola komma
till hjälp; detta sträfvar hufvudsakligen efter att odla
ett inskränkt område väl, att gödsla och förbättra det,
att koncentrera arbetet och att erhålla det största
möjliga utbytet. Detta slags odling utbredes med
hvarje år, och under det att man nöjer sig med tio till
tolf hektoliter i Sydfrankrikcs storkultur och på den
amerikanska västerns fruktbara jordsträckor, skördar
man regelbundet trettisex eller t. o. m. femtio och
någon gång femtisex hektoliter i Nordfrankrike. Det,
som en människa behöfver på ett år, fås således på
ytan af en tolftedels hektar.

Och ju mer intensitet man ger åt jordbruket, ju
mindre arbete ger man ut för att få en hektoliter hvete.
Maskinen ersätter människan i de förberedande
arbetena, och man gör en gång för alla de förbättringar af
jorden, dränering och stenrensning, som komma
skördarna att fördubblas i framtiden. Stundom behöfs
det endast en dubbelplöjning för att af en medelmåttig
jord få ypperliga skördar utan att någonsin ha gödslat
den. Man har gjort detta i tjugo år i Rothamstead
nära London.

Men må vi icke tillåta vår fantasi att gå för långt!
Låtom oss hålla oss vid denna skörd på fyrtio
hektoliter, som icke kräfver någon undantagsjord utan helt
enkelt ett förnuftigt odlingssätt, och låtom oss se,
hvad det innebär?

De 3,600,000 människor, som bebo de båda
departementen Seine och Seine-et-Oise, förtära något mindre
än åtta millioner hektoliter säd om året, hufvudsakligen
hvete. Enligt vår hypotes måste de således för att få
denna skörd odla 200,000 hektar af de 610,000, som
de äga.

Det är klart, att de icke skola odla dem med spade.
Det skulle ta alltför mycken tid, 240 dagsverken på fem
timmar för hvarje hektar. De skulle snarare förbättra
jorden en gång för alla: de skulle dränera, där det
behöfdes, nivellera där detta borde ske, rensa från sten
— om man också på dessa förberedande arbeten skulle
använda fem millioner dagsverken på fem timmar,
hvilket vill säga tjugofem dagsverken på hektar i
genomskärning.

Man skulle sedan bearbeta jorden med en
ångmaskin för djupgräfning, hvilket skulle göra fyra
dagsverken per hektar, och man skulle använda ännu fyra
dagsverken till att bearbeta den med dubbelplog.
Man skulle icke så på vinst och förlust, utan med
såningsmaskin. Man skulle icke kasta ut sådden för
himlens alla vindar, utan man skulle så i rader. Och
med allt detta hade man ändock icke kostat på mer än
tjugofem dagsverken på fem timmar på hvarje hektar,
om arbetet göres på goda vilkor. Men om man under
tre eller fyra år använder tio millioner dagsverken till
en förståndig odling, så kan man sedan få skördar på
40 och 50 hektoliter genom att endast använda hälften
så mycken tid.

Man har således icke användt mer än femton
millioner dagsverken för att skaffa bröd åt denna befolkning
på 3,600,000 invånare. Och alla arbetena skulle vara
sådana, att alla människor kunde utföra dem utan att
därför ha stålmuskler eller någonsin förr ha arbetat
i jorden. Initiativet skulle tas och den allmänna
utdelningen af arbetena skulle göras af dem, som veta
hvad jorden fordrar. Hvad själfva arbetet angår fins
det icke en enda parisare eller parisiska så svag, att
icke han eller hon efter ett par timmars undervisning
skulle vara i stånd att sköta maskinerna eller hvar och
en biträda med jordbruksarbetet.

Och när man betänker, att i det kaos, i hvilket vi
nu lefva, fins det, utom lättingarna i stora världen,
nära hundra tusen människor, som äro utan arbete i
sina olika yrken, då ser man, att ensamt den kraft, som
kastas bort i vårt nuvarande samhälle, skulle vara nog
för att med en rationell odling skaffa det nödvändiga
brödet åt tre eller fyra millioner invånare i de båda
departementen.

Vi upprepa, att detta är icke någon dikt. Och vi
ha dock icke talat om den verkligt intensiva odlingen,
som ger mycket mer förvånande resultat. Vi ha icke
talat om den säd, som erhölls på tre år af herr Hallett
och hvaraf ett enda utplanteradt korn gaf en planta,
som bar mer än 10,000 korn, hvilket skulle tillåta,
att man, om det behöfdes, kunde skörda säd för en
familj på fem personer på ett jordstycke på hundra
kvadratmeter. Vi ha tvärtom omtalat det, som redan
utföres af en mängd jordbrukare i Frankrike, England,
Belgien och Flandern, och hvad som skulle kunna göras
i morgon med den erfarenhet och don kunskap man
redan förvärfvat genom en vidsträckt praktik.

Men utan revolutionen kommer detta icke att göras
hvarken i morgon eller i öfvermorgon, emedan de,
som besitta jorden och kapitalet, icke ha något intresse
däraf, och emedan de bönder, som skulle draga fördel
däraf, hvarken ha kunskaper, pengar eller tid att skaffa
sig de nödvändiga förskotten.

Det nuvarande samhället har ännu icke kommit
dit. Men om parisarna proklamerade den anarkistiska
kommunen, måste de nödvändigt komma dit, emedan
de icke skulle vara dumma nog att fortfara att göra
lyxkrimskrams, som Wien, Warschau och Berlin
redan göra lika bra, och utsätta sig för att vara utan
bröd.

Dessutom skulle snart jordbruksarbetet, när det
underhjälpes med maskiner, bli den mest lockande och
den gladaste af alla sysselsättningar.

Nog med juvelerararbeten! Nog med dockkläder!
Man skall gå och vinna styrka i arbetet på åkern, söka
lifskraft och naturintryck och den lifsglädje, som man
glömt bort i förstädernas mörka verkstäder.

Det var betesmarkerna på Alperna, som under
medeltiden långt mer än bågarna hjälpte schweizarna
att befria sig från herrar och konungar. Det modärna
åkerbruket skall tillåta den revolterande staden att
befria sig från de förenade bourgeoisierna.

*** **III.**

Vi ha sett, hur de tre och en half millionerna
invånare i de båda departementen Seine och Seine-et-Oise
skulle rikligen kunna skaffa sig det bröd de behöfva
endast genom att odla en tredjedel af sitt område.
Låtom oss nu tala om boskapen!

Engelsmännen, som äta mycket kött, förtära i
genomskärning något mindre än 100 kilogram per
vuxen person per år. Om vi nu antaga, att allt kött,
som ätes, vore oxkött, så gör detta litet mindre än en
tredjedels oxe. En oxe om året för fem personer, barn
däri inbegripna, är redan tillräckligt. För tre och en
half million invånare skulle detta göra en årlig
konsumtion af 700,000 slaktkreatur.

Med vårt nuvarande betessystem skulle det lågt
räknadt behöfvas två millioner hektar för att föda
660.000 slaktdjur.

Med ängar, som vore helt lindrigt vattnade med
källvatten, sådana som man nyligen skapat på
tusentals hektar i sydvästra Frankrike, räcka redan 500,000
hektar. Men om man begagnar den intensiva odlingen,
behöfver man icke mer än en fjärdedel af detta område,
d. v. s. 125,000 hektar. Och när man har tillgång till
majs och använder arabernas vattningssystem, kan
man få det nödiga fodret på en yta af 88,000 hektar.

I Milanos omgifningar, där man begagnar
kloakvattnet till vattning af ängarna, får man på en yta af
9.000 hektar föda åt 4 å 6 nötkreatur på hvarje hektar,
och på några särskildt gynnsamma ställen har man
skördat ända till 45 ton hö per hektar, hvilket utgör den
årliga födan åt nio mjölkkor. Tre hektar för hvarje
kreatur och nio kor eller oxar på en hektar — se där
det nuvarande landtbrukets ytterligheter.

På en yta af 4,000 odlade hektar på ön Guernsey
är nästan hälften, 1,900 hektar, betäckt med
sädesåkrar eller köksträdgårdar, och endast 2,100 hektar
återstå till ängar; på 2,100 hektar uppfödas 1,480
hästar, 7,260 nötkreatur, 900 får och 4,200 svin, hvilket
gör tre slaktdjur per hektar utan att räkna hästar,
får och svin. Det är onödigt att tillägga, att jordens
fruktbarhet åstadkommits genom gödning med tång
och kemiska ämnen.

Låtom oss återvända till våra tre och en half million
invånare i Pariskommunen! Man ser, att den
jordsträcka, som behöfs för att uppföda slaktdjuren, varierar
mellan två millioner och 88,000 hektar. Låtom oss
icke gå lägre, utan ta de siffror, som gälla vid den
vanliga odlingen, och låtom oss tillägga rikligt med
betesplats åt de mindre djuren, som skola ersätta en del af
hornboskapen, samt anslå 160,000 hektar till
uppfödande af boskap — 200,000 om man så vill af de

410,000 hektar, som återstå oss, sedan vi försett
befolkningen med det bröd den behöfver.


Låtom oss vara frikostiga och anslå fem millioner
dagsverken för att göra denna mark fruktbar!

Sedan vi sålunda under årets lopp användt tjugo
millioner dagsverken, hvaraf hälften åtgått till
varaktiga förbättringar, ha vi försäkrat oss om tillräckligt
bröd och kött, däri icke inberäknadt allt det öfriga
kött, som man kan få i form af fjäderfä, gödda svin,
kaniner o. s. v. utan att räkna att en befolkning, som
har tillgång på utmärkt frukt och goda grönsaker,
äter mycket mindre kött än engelsmännen, som
ersätta med kött den brist deras mathållning lider på
växtämnen. Tjugo millioner dagsverken på fem
timmar, hur mycket gör detta per invånare? — Mycket
litet i grunden. — En befolkning på tre och en half
million bör äga åtminstone 1,200,000 vuxna män, som
äro i stånd att arbeta, och lika många kvinnor. För
att förse alla med bröd och kött behöfs det således icke
mer än 17 dagsverken om året af männen ensamt.
Låtom oss ännu tillägga tre millioner dagsverken för
att få mjölk! Lägg åter lika mycket till, och det hela
går dock icke upp till 25 dagsverken få fem timmar —
hvilket ungefär är detsamma som att roa sig litet ute pä
fältet — för att skaffa sig de tre hufvudprodukterna bröd,
kött och mjölk, dessa tre produkter, som, näst bostaden,
utgöra det hufvudsakliga, dagliga bekymret för nio
tiondelar af mänskligheten.

Och likväl — vi få icke tröttna på att upprepa detta
— ha vi icke diktat. Vi ha relaterat fakta, det, som
redan utföres i stora proportioner och som rikligen
åtnjutit erfarenhetens sanktion. Åkerbruket skulle
kunna omorganiseras redan i morgon, om icke
egendomslagarna och den allmänna okunnigheten satte sig
däremot.

Den dag, då Paris förstått att hvad man äter och
hur detta frambringas är en fråga af allmänt intresse;
den dag, då alla människor förstått, att denna fråga
är oändligt mycket viktigare än parlaments- och
municipalrådsdebatter — den dagen blir revolutionen
utförd. Paris skall bemäktiga sig de båda
departementens jord och odla den. Och sedan parisaren under
hela sitt lif gifvit en tredjedel af sin tillvaro för att
köpa en otillräcklig och dålig föda, skall han själf
frambringa den under sina murar, inom skogarnas hägn,
om dessa då ännu finnas kvar, genom några timmars
hälsosamt och behagligt arbete.

Låtom oss nu tala om frukt och grönsaker! Låtom
oss gå ut från Paris och besöka ett af dessa
etablissemang för maraicherodlingen, som på några kilometers
afstånd från akademierna utför underverk, om hvilka
nationalekonomerna icke ha en aning! Låtom oss
t. ex. dröja hos herr Ponce, författaren till ett arbete
om maraicher-odlingen, som icke gör någon hemlighet
af hvad jorden inbringar honom och som berättat
det vidlyftigt.

Herr Ponce och isynnerhet hans arbetare arbeta
som slafvar. De äro åtta personer om att odla något
mer än en hektar (elfva tiondels). De arbeta
visserligen tolf till femton timmar om dagen, d. v. s. tre
gånger mer än de behöfva. Om de vore tjugufyra,
vore de dock icke för många. På hvilket herr Ponce
troligen kommer att svara oss, att eftersom han
betalar den fruktansvärda summan af 2,500 francs om
året i jordränta och skatter för sina 11,000
kvadratmeter jord och 2,500 francs för den gödsel han köper
från kasernerna, är han tvungen att begå den
utsugningen. »Jag utsuges, och jag måste själf utsuga».
Hans uppsättning har också kostat honom 30,000
francs, af hvilket säkert mer än hälften går som skatt
till industriens lättjefulla feodalherrar. Med ett ord,
hans uppsättning motsvarar icke mer än 3,000
dagsverken — troligen mycket mindre.

Men låtom oss ta skörden i betraktande: 10,000
kilo morötter, 10,000 kilo lök, rädisor och andra mindre
grönsaker, 6,000 kålhufvuden, 3,000 blomkålshufvuden,
5,000 korgar tomater, 5,000 dussin utvald frukt, 154,000
salladshufvuden, med ett ord en summa af 125,000
kilo frukt och grönsaker på en och en tiondels hektar —
på 110 meters längd och 100 meters bredd. Hvilket
gör mer än 110 ton grönsaker på hektaren.

Men nu äter en människa icke mer än 300 kilo
grönsaker och frukt om året, och en maraichers hektar
ger nog med grönsaker och frukt för att rikligen förse
med dylikt 350 vuxna människor under ett år. Om
således 24 personer sysselsatte sig hela året om med
att odla en hektar jord, med endast arbetade fem
timmar om dagen, skulle de åstadkomma nog med
grönsaker och frukt åt 350 vuxna, hvilket åtminstone
är liktydligt med 500 individer.

Med andra ord om man odlar på samma sätt som
herr Ponce — och hans resultat äro redan
öfverträffade — skulle 350 vuxna människor behöfva ge hvar
och en något mer än hundra timmar om året — 103 —
för att anskaffa nödig frukt och nödiga grönsaker
åt 500 personer.

Tillåt oss påpeka, att en dylik produktion icke
är något undantag, Den bedrifves tätt utanför Paris’
murar på en ytvidd af 900 hektar af 5,000 maraicherer.
Men dessa äro tvingade till att arbeta som lastdjur
för att betala en jordränta af omkring två tusen
francs för hvarje hektar.

Men bevisa icke dessa fakta, som kunna granskas
af hvem som helst, att 7,000 hektar — af de 210,000
som återstå oss — skulle vara nog för att anskaffa
alla nödvändiga grönsaker jämte en stor mängd frukt
åt de tre och en half million invånarna i våra två
departement?

Hvad den mängd arbete angår, som skulle gå
åt för att producera denna frukt och dessa grönsaker,
skulle det uppgå till 50 millioner dagsverken på fem
timmar — ett femtital dagsverken för den manliga
ungdomen, om vi toge maraichererna till föredöme. Men
vi skola snart få se, att denna mängd kan minskas,
om man använder de tillvägagångssätt, som redan
brukas på Jersey och Guernsey. Vi vilja endast
påminna om att maraichern är tvungen att arbeta så
mycket endast därför, att han framför allt producerar
tidiga grönsaker, hvilkas höga pris tjänar till att betacka
hans fabelaktiga arrende, och att just hans
tillvägagångssätt fordrar mer arbete än som verkligen skulle
behöfvas. Men som han icke har medel att göra stora
utgifter till sin uppsättning och är tvungen att mycket
dyrt betala glas, ved, järn ochjcol, har han hämtat från
gödseln den konstgjorda värme, som man kan få för
mycket mindre besvär genom stenkol och
drifhusvärme.

*** **IV.**

Vi sade, att maraicheerna äro tvungna att göra sig
själfva till arbetsmaskiner och att afstå från alla lifvets
nöjen för att få hösta sin fabelaktiga skörd. Men dessa
raska föregångsmän ha gjort mänskligheten en
ofantligt stor tjänst genom att lära oss, hur man tillverkar
jorden.

De göra det med de lager af gödsel, som redan
tjänat att ge de unga växterna och de tidiga grönsakerna
den nödvändiga värmen. De tillverka jord i så stora
kvantiteter, att de hvarje år äro tvungna att sälja en
del däraf, annars skulle deras trädgårdar hvarje år
höjas två eller tre centimeter. De göra det så grundligt,
att — enligt hvad Barras berättar i »Dictionnaire
d’ agriculture» i artikeln »Maraichers» — de i sina senaste
kontrakt intagit den bestämmelsen, att de ta sin jord
med sig, då de öfverge den jordbit de odlat. Jorden,
som flyttas med på lastvagnar med möbler och
växthus — se där det svar odlarne ge åt en Ricardos
studérkammarfantasier, där han föreställer sig jordräntan
som ett medel att utjämna jordens naturliga
företräden. »Jorden är värd hvad mannen är värd» — detta
är trädgårdsodlarens valspråk.

Och likväl slafva maraichererna kring Paris och
Rouen tre gånger mer än deras bröder på Guernsey och
i England för att uppnå samma resultat. Genom att
tillämpa industrien på åkerbruket ändra dessa senare
icke endast jorden utan också klimatet,
Och hela maraicher-odlingen är också grundad på
dessa två principer:

l:o Att så under glastak, uppdraga späda plantor i
en rik jordmån på ett begränsadt utrymme, där man
kan sköta dem väl och sedan plantera ut dem, när de
fått väl utvecklade rötter. Att med ett ord göra
detsamma som man gör med djur: vårda dem noga i
den späda åldern.

Och 2:o. Att för att få skördarna att mogna tidigt
uppvärma marken och luften genom att betäcka
plantorna med glasfönster eller klockor och att i jorden
åstadkomma en stark värme genom gödselns jäsning.

Omplantering och högre temperatur än luften —
detta är hufvudsumman af maraicher-odlingen,
när jorden förut blifvit beredd på konstgjordt sätt.

Som vi sett ha det första af dessa båda vilkor redan
blifvit satt i praktik och begär endast att fulländas i
detalj. Och för att realisera det andra gäller det att
uppvärma luften och jorden och ersätta gödseln med
varmt vatten, som cirkulerar i metallrör, antingen i
marken under drifbänkarna eller inuti växthusen.

Detta har man redan gjort. Parismaraicheren
hämtar redan från thermosyphonen den värme han förut
fick af gödseln. Och den engelska trädgårdsmästaren
bygger växthus.

Förr voro växthus en den rikes lyx. De användes
endast till exotiska plantor och för nöjes skull. Men nu
ha de blifvit vanliga. Hela hektar ha blifvit täckta
med glas på öarna Jersey och Guernsey utan att räkna
de tusentals växthus, som man redan ser på Guernsey
vid hvarje landtgård, i hvarje trädgård. I Londons
omgifningar börjar man betäcka hela fält med glas,

och tusentals små växthus byggas hvarje år i
förstäderna.

Man bygger sådana af alla slag, från drifhuset med
granitmurar till det blygsamma inhägnade skyddet af
granbräder och med glastak, som, trots kapitalisternas
utsugningar, icke kostar mer än fyra eller fem francs
kvadratmetern. Man eldar dem eller man eldar dem
icke alls — skyddet ensamt är nog, så länge det icke
är fråga om att skaffa sig grönsaker i ovanlig tid — och
man låter växa — icke längre drufvor och tropiska
blommor — utan potatis, morötter, ärter och bönor.

Man gör sig oberoende af klimatet. Man frigör sig
från det mödosamma arbetet med mistbänkar; man
köper icke längre några gödselhögar, hvilkas pris växer
med den ökade efterfrågan, och man inskränker
människans arbete: sju eller åtta man äro nog för att odla
en hektar under glas och för att få samma resultat
som hos herr Ponce. I Jersey få sju män, som arbeta
mindre än 60 timmar i veckan, på otroligt små
jordytor, skördar, som förr skulle ha fordrat hela hektar
jord.

Man skulle kunna dra fram förvånande detaljer i
detta ämne. Låtom oss inskränka oss till ett enda
exempel! I Jersey odla 34 arbetskarlar och en
trädgårdsmästare något mer än fyra hektar under glas —
låtom oss antaga 70 man, som icke arbetade mer än
fem timmar om dagen — och de erhålla år efter år
följande skördar: 25,000 kilo drufvor, som skördas
alltifrån 1 maj, 80,000 kilo tomater, 30,000 kilo potatis i
april, 6,000 kilo ärter och 2,000 kilo böner, som skördas
i maj — i det hela 143,000 kilo frukt och grönsaker utan
att medräkna en andra stor skörd ur vissa drifhus,
eller ett ofantligt stort drifhus, som är anlagdt som en
behaglig tillflyktsort, och icke heller alla möjliga
skördar af mindre odling i fria luften mellan drifbänkarna.

Hundra fyrtitre ton frukt och grönsaker! Därmed
kan man rikligen föda mer än 1,500 personer under ett
helt år. Och detta kräfver icke mer än 21,000
dagsverken, d. v. s. 210 timmar om året för knappt hälften
af de vuxna.

Lägg härtill framskaffandet af omkring 1,000
tunnor stenkol — det är, hvad som brännes om året för att
värma 4 hektar — och då framskaffandet i
genomskärning i England är tre tunnor om dagen per tio
timmar och per arbetare, gör detta ett tilläggsarbete
på sex å sju timmar om året för hvar och en af de
femhundra vuxna.

Om således endast hälften af de vuxna gåfve endast
ett femtital halfva dagsverken om året åt odlandet af
frukt och grönsaker utom den vanliga årstiden för dem,
skulle alla människor hela året om kunna äta lyxfrukt
och lyxgrönsaker, så mycket de hade lust, om man
också endast skulle få dem i drifhus. Och de skulle
samtidigt få som andra skörd i dessa drifhus de flesta
vanliga grönsaker, hvilka i etablissemang sådana som
herr Ponce’ fordra, som vi sett, femti arbetsdagar.

Vi ha nu talat om lyxodlingen. Men vi ha redan
sagt, att den nuvarande tendensen är att af drifhusen
göra en vanlig köksträdgård under glastak. Och när
man tillämpar den på detta sätt, får man genom det så
ytterligt enkla glasskyddet, som helt lätt uppvärmes
under tre månader, fabelaktiga grönsaksskördar, t. ex.
450 hektoliter potatis på hektaren som första skörd i
slutet af april. När man sedan bättrat på jorden,
låter man en ny skörd växa från maj till oktober i en
nästan tropisk temperatur tack vare glastaket.

För att nu få 450 hektoliter potatis måste man
hvarje år bearbeta en yta af 20 hektar eller mer, sätta
dem och sedan kupa plantorna, ränsa bort ogräs o. s. v.
Man vet, hvilket arbete detta kostar. Under skydd af
glas måste man kanske i början använda en half dags
arbete per kvadratmeter. Men då detta första bestyr
är utfördt, sparar man hälften, om icke tre fjärdedelar
af det öfriga arbetet.

Detta är fakta, detta är de resultat som uppnåtts
och som äro granskade och väl kända, och om hvilka
hvar och en kan öfvertyga sig genom att besöka dessa
platser. Och äro då icke redan dessa fakta nog för att
ge en idé om hvad människan kan hämta ur jorden,
om hon behandlar den klokt?

*** **V.**

I alla våra resonnemang ha vi stödt oss på
förutsättningar, som redan delvis äro antagna eller satta i
praktik. Det intensiva åkerbruket, fälten, som vattnas
med kloakvattnet, maraicherodlingen, köksträdgården
under glas äro verklighet. Såsom Léonce de Lavergne
hade förutsett för tretti år sedan, går det modärna
åkerbruket i riktning af att så vidt möjligt inskränka
det odlade området, att koncentrera arbetet och förena
alla villkor, som äro nödvändiga för plantornas lif.

Denna tendens har framgått ur en önskan att samla
stora penningsummor på att sälia de tidigt drifna
grönsakerna. Men sedan man funnit det intensiva
odlingssättet, bli dessa allt vanligare, och man räknar
bland dem äfven de vanligaste grönsakerna, emedan
dessa tillåta, att man skaffar sig mera produkter med
mindre arbete och större säkerhet.

Och sedan vi studerat de enklaste glasskydden i
Guernsey, försäkra vi, som slutsumma af det hela,
att man kostar på mycket mindre arbete för att i april
få potatis under glas, än man ger ut för att få sin skörd
tre månader senare i fria luften genom att bearbeta
en fem gånger större yta, vattna den, rensa den o. s. v.
Det är samma förhållande som mellan ett vanligt
verktyg och en maskin. Man sparar arbete genom att
använda ett utmärkt verktyg eller en utmärkt maskin,
t. o. m. om man måste ge ut en summa för att skaffa
sig den.

Fullständiga siffror angående den vanliga
grönsaksodlingen under glas fattas oss ännu. Denna odling är
af ny dato och utföres endast på mindre jordsträckor.
Men vi ha siffror angående odlandet sedan tretti år
tillbaka af en lyxfrukt, vindrufvan, och dessa siffror tala
ett öfvertygande språk.

I norra England, nära skotska gränsen, där kolen
icke kosta mer än fyra francs tunnan vid sjalfva
grufvorna, har man sedan lång tid tillbaka sysselsatt sig
med att odla vindrufvor i drifhus. För tretti år sedan
såldes dessa drufvor, som voro mogna i januari, till 25
francs skålpundet, och dc såldes på nytt till 50 franc till
Napoleon III:s bord. Nu får odlaren endast 3 francs
skålpundet. Han har själf nyligen berättat det i en
artikel i en trädgårdstidskrift. Det fins nämligen
konkurrenter, som skicka tunntals med vindrufvor till
London och Paris. Tack vare det billiga priset på kol
och ett förståndigt odlingssätt, växa nu drufvorna om
vintern i norden och resa i omvänd riktning mot hvad
denna frukt vanligen brukar, från norr till söder. I
maj säljas de engelska drufvorna och de, som växa på
Jersey, för två francs skålpundet af trädgårdsmästarna,
och detta pris liksom det på femti francs för tretti år
sedan, upprätthålles endast på grund af den svaga
konkurrensen. I oktober säljas drufvor, som i ofantlig
mängd odlas rundtomkring London — alltid under
glas men med litet konstgjord värme — till samma
pris som de drufvor, som köpas skålpundsvis i
vingårdarna i Schweiz eller vid Rhen, d. v. s. för några sous.
Detta är ändock till två tredjedelar för dyrt på grund af
den ytterligt uppdrifna jordräntan, byggnads- och
eldningskostnaden, för hvilka trädgårdsmästaren
betalar en dryg skatt till industriidkaren och
mellanhanden. När detta förklarats, kan man påstå, att det
kostar nästan ingenting att om hösten få härliga drufvor
under Londons breddgrad och med dess dimmiga
klimat. I en af förstäderna t. ex. ger oss ett dåligt skydd
af glas och murbruk, som är stödt mot vårt lilla hus
och är tre meter långt och två meter bredt, i oktober
hvarje år sedan tre år nära 50 skålpund drufvor, som
ha en utsökt smak. Denna skörd tas af en vinstock,
som är sex år gammal.{9} Och detta skydd är så dåligt,
att det regnar igenom det. Om natten är dess
temperatur alltid densamma som fria luftens. Det är tydligt,
att där icke eldas, det vore detsamma som att elda på
gatan. Och de omsorger man behöfver ge den äro
följande: att skära vinstocken en halftimme om året
och att köra fram en kärra gödsel, som man vältrar
ut vid foten af den, där den är planterad i röd lerjord
utanför skyddet.

Om man åter beräknar de ytterligt noggranna omsorger,
som ges åt vinrankan på Rhens eller Lac Lemans
stränder, terrasserna som byggts upp sten på sten
på strändernas sluttningar, transporten af gödsel och
ofta af jord till en höjd af två eller trehundra fot,
kommer man till den slutsatsen, att den arbetskostnad,
som behöfs för att odla vin, är större i Schweiz eller på
stränderna af Rhen, än under glas i Londons förstäder.

{9} Vinstocken själf ’representerar tålmodiga undersökningar,
som gjorts af två eller tre generationer trådgårdsmästare. Det
är en varietet från Hamburg, som på ett utmärkt sätt blifvit
härdad mot de kalla vintrarna. Den bör frysa om vintern för
att trädet skall mogna.

Detta kan synas paradoxalt vid första anblicken,
emedan man vanligen tror, att vinrankan växer af sig
själf i södra Europa, och att vinodlarens arbete icke
kostar något. Men trädgårdsmästarna och odlarna
bekräfta tvärtom detta påstående. »Den
förmånligaste odlingen i England är vindrufsodlingen»,
säger en praktisk trädgårdsmästare, som är redaktör
af den engelska »Trädgårdstidningen». Prisen tala
också, som man vet, ett vältaligt språk.

Om vi öfversätta dessa fakta på kommunistiskt
språk, kunna vi försäkra, att den man eller kvinna,
som af sin lediga tid vill anslå ett tjugotal timmar om
året till att ge litet skötsel — i det hela ganska behaglig
— åt två eller tre vinstockar planterade under glas i
hvilket klimat som helst i Europa, skulle kunna skörda
så mycket drufvor däraf, som man kan äta i sin familj
och med sina vänner. Och detta gäller icke endast
vinrankan, utan alla acklimatiserade fruktträd.

En kommun, som praktiserar i stort den lilla
kulturens tillvägagångssätt kan få alla möjliga grönsaker,
inhemska eller exotiska, och alla tänkbara frukter utan
att därför använda mer än några tiotal timmar per år
och invånare.

Detta är fakta, som man kan bekräfta redan i
morgon. Det skulle vara nog, att en grupp arbetare afstode
några månader från att förfärdiga en del lyxföremål
och gåfve sitt arbete åt omarbetandet af hundra hektar
jord på Gennevilliers-slätten till en rad små
fruktträdgårdar, som hvar och en hade sitt varmhus med glastak
till utsäde och späda plantor; att de dessutom betäckte
femti hektar med sparsamt inrättade drifhus för att få
frukt, och naturligtvis öfverlämnade åt
trädgårdsmästare och erfarna maraicherer att ordna detaljerna i
företaget.

Om man stöder sig på medelskörden på Jersey,
som kräfver 7 till 8 mäns arbete per hektar under glas
— hvilket gör minst 24,000 timmars arbete om året —
skulle underhållandet af dessa 150 hektar hvarje år
fordra omkring 3,600,000 arbetstimmar. Hundra
skickliga trädgårdsmästare skulle kunna ge åt detta arbete
fem timmar om dagen — och det öfriga skulle utföras
helt enkelt af människor, som utan att vara
trädgårdsmästare till yrket, skulle kunna sköta en spade, en kratta
och en vattningspump eller vaka öfver en ugn.

Men detta arbete skulle lågt räknadt — vi ha sett
det i föregående kapitel — ge allt det nödvändiga och
äfven så vidt möjligt en del lyx i fråga om frukt och
grönsaker åt minst 75,000 eller 100,000 personer.
Antag, att det i detta antal skulle finnas 36,000 vuxna,
som vore hågade att arbeta i fruktträdgården. Hvar
och en skulle då behöfva ägna däråt hundra timmar
om året, fördelade på hela året. Dessa arbetstimmar
skulle bli rekreationstimmar tillbragta tillsammans
med vänner och barn i härliga trädgårdar, som säkert
vore vackrare än Sémiramis’ sagoträdgårdar.{10}

{10} Om vi åter räkna upp de siffror, som angifvits om
åkerbruket och som visa, att invånarna i de båda
departementen Seine och Seine-et-Oise fullkomligt kunna lefva på sitt område, om de årligen använde endast helt liten tid för att skaffa sig sin föda — så få vi:
Departementen Seine och Seine-et-Oise:
Antal invånare år 1886=3,000,000.
Jordyta i hektar=610,000.
Antal invånare på hektar=590.
Jordyta att odla för att föda invånarna på hektar:
Olika sädesslag=200,000.
Naturliga och konstgjorda ängar=200,000.
Grönsaker och frukt=7.000 å 10,000.
Åtorstod för hus, vägar och kommunikationer,
parker,skogar=200,000.
Den mängd årligt arbete, som behöfs för att förbättra och
odla de ofvannämnda jordsträckorna med arbetsdagar på fem
timmar:
Säd, odling och skörd=15,000,000.
Ängar, mjölk, uppfödande af djur=10,000,000.
Maraicher-odling, lyxfrukt m. m=33,000,000.
Oförutsedda arbeten=12,000,000,
Summa=70,000,000.
Om man antar, att endast hälften af de vuxna individerna,
män och kvinnor, ville sysselsätta sig med åkerbruket, ser man,
att man måste dela 70 millioner dagsverken mellan 1,200,000
individer. Hvilket gör per är femtioåtta dagsverken om fem. timmar
för hvar och en af dessa arbetare.

Detta är den möda man behöfver göra sig för att få
äta så mycket man önskar af den frukt, som vi nu
försaka, och för att få i öfverflöd alla de grönsaker, som
husmodern delar ut så sparsamt, då hon måste beräkna
de sous, med hvilka hon skall rikta långifvaren och
vampyren — jordägaren.

Ack, om mänskligheten endast vore medveten om
hvad den kan och om detta medvetande endast gåfve
den styrkan att vilja!

Om den endast visste, att den andliga fegheten är
den klippa, på hvilken alla revolutioner ha strandat
allt intill denna dag!

*** **VI.**

Man kan lätt skönja de nya horisonter, som öppnas
för nästa sociala revolution.

Hvarje gång vi tala om revolutionen, få vi se den
allvarliga arbetaren, som har sett hungrande barn,
rynka ögonbrynen och envist upprepa: »Och brödet?
Kommer det icke att fattas bröd, om alla människor
äta sig mätta? Och om den okunniga landsbygden,
som bearbetas af de reaktionära, uthungrar staden,
liksom de svarta banden gjorde 1793 — hvad skall
man då göra?»

Må landsbygden endast försöka! De stora städerna
skola då kunna undvara landsbygden.

Hvarmed skola de väl sysselsätta sig, dessa hundra
tusentals arbetare, som nu kväfvas i de små fabrikerna
och verkstäderna, den dag, då de skola återta sin frihet?
Skola de efter revolutionen liksom före den, stänga in
sig i fabrikssalarna? Skola de fortfarande förfärdiga
lyxkrimskrams till utförsel, när de kanske se
spannmålen ta slut, köttet bli sällsynt, grönsakerna
försvinna utan att bli ersatta?

Säkerligen icke! De skola begifva sig ut ur staden
och gå ut på fälten. Med hjälp af maskinen, som skall
tillåta den svagaste af dem att också arbeta med, skola
de föra ut revolutionen i en förfluten slaftids åkerbruk,
såsom de skola ha infört den i institutionerna och
idéerna.

Här skola hundratals hektar betäckas med glas,
och män och kvinnor med fina fingrar skola sköta de
späda plantorna. Där skola andra hundratals hektar
djupplöjas med maskin, förbättras med
gödningsämnen eller göras fruktbara genom konstgjord mylla,
som erhållits genom att pulvrisera klipporna. Härar af
glada tillfälliga arbetare skola betäcka dessa hektar
med skördar, ledda i sitt arbete och sin erfarenhet till
en del af dem, som förstå åkerbruket, men i synnerhet
af den stora och praktiska andan hos ett folk, som
vaknat ur en lång sömn och som upplyses och ledes af
denna lysande fyrbåk — allas lycka.

Och om två eller tre månader skola de snabba skör
darna lindra de mest trängande behofven och skaffa
föda åt ett folk, som efter så många århundradens
väntan ändtligen skall få mätta sin hunger och äta
så mycket det har lust.

Under tiden skall det folkliga geniet, geniet hos ett
folk, som reser sig och inser hvad det saknar, arbeta
med att pröfva de nya åkerbruksmetoder, som man
redan skönjer vid horisonten och hvilka endast begära
erfarenhetens dop för att bli allmänt använda. Man
skall göra experiment med ljuset — denna misskända
kraft inom odlingen, som kan få korn att mogna på
45 dagar under JakutsV breddgrad — koncentreradt
eller artificielt skall ljuset täfla med värmen för att
påskynda växternas mognad. En framtidens Mouchot
skall uppfinna den maskin, som skall leda solstrålarna,
och få dem att arbeta, utan att man skall behöfva
gå och söka i jordens innandöme den solvärme, som
magasinerats i stenkolen. Man skall experimentera
med markens vattnande med odlingar af
mikroorganismer — denna så rationella tanke, som nyligen
framkommit och som skall ge jorden de små lefvande celler,
som äro så nödvändiga för växterna både för att nära
smårötterna och för att göra jordens beståndsdelar
lämpliga att upptagas.

Man skall experimentera . . . men låtom oss icke gå
längre, vi skulle komma in på diktens område! Låtom
oss stanna i de bekräftade faktas verklighet! Med de
åkerbruksmetoder, som redan äro i bruk, skulle vi,
om de tillämpades i stort och om de gått segrande ur
striden med handelskonkurrensen, kunna skaffa oss
välstånd och lyx i utbyte mot ett angenämt arbete.
Den närmaste framtiden skall visa, hvad det fins för
praktiska ting i de framtida eröfringarna, som
vetenskapens nya upptäckter låta oss skönja.

Låtom oss nu nöja oss med att anvisa den nya vägen,
som består i att studera behofven och medlen att till
fredsställa dem!

Det enda som kan komma att fattas vid
revolutionen, det är djärfhet och initiativ.

Förslöade genom våra skolsystem, bundna till
slafvar under forntiden i den mogna åldern och ända
till grafven, våga vi nästan icke tänka. Ar det fråga
om en ny idé? Innan vi bilda oss en mening gå vi och
rådfråga gamla, hundraåriga luntor för att få veta,
hvad gamla mästare tänkte i detta ämne.

Om tankens djärfhet och initiativet icke skola
fattas revolutionen, så blir det icke lifsmedel, som komma
att fattas den.

Af alla de stora dagarna under den stora
revolutionen var den skönaste, den största, den, som för evigt
skall förbli inpräntad i människornas sinnen, den
dag, då de federerade skyndade till från alla håll och
arbetade i jorden på Marsfältet för att göra
förberedelser till festen.

Denna dag var Frankrike ett, lifvadt af en ny ande
såg det den framtid, som öppnade sig för det i det
gemensamma arbetet i jorden.

Och det skall åter vara genom det gemensamma
arbetet i jorden, som de befriade samhällena skola
återfinna sin enhet och utplåna det hat och det
förtryck, som söndrat dem.

Det nya samhället skall hädanefter förstå
solidariteten, denna ofantliga makt, som hundradubblar
energien och människans skapande kraft, och det skall då
gå framåt till eröfrandet af framtiden med hela
ungdomens styrka.

Samhället skall upphöra att producera åt okända
köpare och söka inom sig själft behof och tycken att
tillfredsställa. Det skall rikligen försäkra lif och
välstånd åt hvar och en af sina medlemmar på samma
gång som den moraliska tillfredsställelsen, som skänkes
af det fritt valda och fritt uppfyllda arbetet, samt
glädjen att kunna lefva utan att trampa på andras lif.
Inspirerade af ett nytt mod, närda af solidaritetskänsla
skola vi alla gå tillsammans till eröfrandet af vetandets
och det konstnärliga skapandets höga njutningar.

Ett samhälle som är lifvadt af denna anda,
behöfver icke frukta hvarken inre slitningar eller yttre
fiender. Mot det förflutnas makter kan det ställa sin
kärlek till den nya ordningen, det djärfva initiativet hos
alla och en hvar, sin nya styrka, som blifvit jättelik
genom dess andes uppvaknande.

Inför denna oemotståndliga styrka skola de
»sammansvurna konungarna» ingenting förmå. Det skall
icke återstå dem annat, än att böja sig inför den, spänna
sig för mänsklighetens char, som rullar fram mot de
nya synvidder, hvilka öppnats af den sociala
revolutionen.