#title Den anarkistiska verksamheten under revolutionstider
#author Peter Kropotkin
#date 1920
#lang sv
#pubdate 2024-08-18T22:00:00
#topics Anarkism, revolution, praktik, teori,
Den anarkistiska verksamheten under revolutionstider
AV
PETER KRAPOTKIN
översättning från ryskan
STOCKHOLM 1920
BOKFÖRLAGET BRAND
*** **I.**
Att vilja slå ihjäl de borgerliga för att
revolutionen skall segra är ett vanvett. Redan
massan av dem tillåter det icke, ty utom de
millioner borgerliga, som enligt våra nutida
Fouquier-Tinville’rs påstående måste
försvinna, finnas ytterligare de millioner av
halvborgerliga arbetare, som skulle göra dem
sällskap. Dessa önska ju i själva verket
ingenting högre än att i sin tur förvandlas till
borgerliga, och de skulle försöka bli det, om
bourgeoisiens existens icke tillintetgjordes i
sitt ursprung, utan endast till sina följder.
Vad beträffar det organiserade och lagliga
skräckväldet, så tjänar det i verkligheten
endast till att smida bojor åt folket. Det dödar
det individuella initiativet, som är
revolutionens själ, det hamrar fast begreppet om en
stark och mäktig regering, det bereder
diktaturen för den, som lägger handen på
revolutionsdomstolen och förstår att med slughet
och försiktighet leda den i sitt partis
intressen.
Såsom varande ett regeringsvapen, gagnar
skräckväldet först och främst den styrande
klassens chefer och bereder jordmånen, så att
den minst samvetsgranna av dem skall kunna
tillvälla sig makten.
Robespierres skräckvälde måste nödvändigt
leda till Talliens skräckvälde och detta till
Bonapartes diktatur. Robespierre ledde till
Napoleon.
För att besegra bourgeoisien erfordras
något alldeles motsatt det, som utgör dess
verkliga styrka, andra element än de, varmed den
så bra lärt sig att regera. Därför måste vi
först och främst taga reda på, vad som utgör
dess styrka, och mot denna uppställa en
annan högre kraft.
*
Vem har i själva verket gett de borgerliga
tillåtelse att krossa alla revolutioner från och
med femtonhundratalet? Att begagna sig av
dem för att befästa och utvidga sitt
herravälde på en solidare grundval än vördnad för
religiösa vidskepelser eller adelns medfödda
rätt?
Det är staten. Det är det oavlåtliga
förökandet och utvidgandet av förpliktelserna för
staten, som är byggd på en fastare grund än
religion och arvsrätt, nämligen på lagen. Och
så länge staten existerar, så länge lagen
förblir helig i folkets ögon, så länge
revolutionen arbetar på att bevara och utvidga statens
och lagens rättigheter, skola de borgerliga
vara övertygade om bevarandet av sin makt
och herraväldet över massorna. Lagstiftare,
som inrätta en allsmäktig stat, —
se där källan till bourgeoisins uppkomst, och denna
samma allsmäktiga stat utgör i själva verket
bourgeoisiens styrka. Med lagens och statens
tillhjälp ha de borgerliga bemäktigat sig
kapitalet och skapat sin makt. Med lagens och
statens tillhjälp lova de att kurera de
sjukdomar, som fräta samhället.
*
Så länge i själva verket ett lands alla
angelägenheter äro lagda i händerna på några få,
och dessa angelägenheter äro så hopplöst
invecklade som nu för tiden, kunna de
borgerliga sova lugnt. Det är ju de, som, följande
de romerska traditionerna om den
allsmäktiga stalen, skapat, utarbetat och organiserat
denna mekanism, det är de, som uppehållit
den under hela loppet av den samtida
historien. De lära den vid sina universitet, de taga
den till rättesnöre vid sina domstolar, de
förevisa den i sina skolor, de sprida och bekräfta
den genom sin press.
Deras sinne är så väl avpassat efter statens
traditioner, att de icke ens avlägsna sig
därifrån i sina framtidsdrömmar. Deras
utopier bära dess prägel. De kunna icke hitta
på något utanför den romerska statens
principer i fråga om samhällsbyggnaden. Om de
träffa på inrättningar, som utvecklat sig
utanför dessa begrepp, vare sig i böndernas eller
någon annan samhällsklass’ liv, så
tillintetgöra de dem, i stället för att taga reda på
deras betydelse. På samma sätt fortsatte
jakobinerna det förstörelseverk mot Frankrikes
folkliga institutioner, som börjats av Turgot.
Han upphävde de första byförsamlingarna,
som funnos redan på hans tid, därför att han
fann dem alltför bråkiga och illa organiserade.
Jakobinerna fortsatte hans verk, — de
upphävde den arvsgemenskap, som räddats undan
den romerska rättens yxor, de riktade
dödshugget mot gemensamhetsrätten till jorden,
de utfärdade drakoniska lagar mot alla andra
gemenskapsrättigheter och slogo ihjäl
tusentals Vendée-bor i stället för att söka förstå
deras folkliga inrättningar. Och då våra
nutida jakobiner träffa på egendomsgemenskap
och stamförbund bland kabylerna, föredraga
de att låta sina domstolar upphäva dessa
inrättningar hellre än att förändra sitt
romerska och hierarkiska egendomsbegrepp. De
engelska borgerliga ha gjort samma sak i
Indien. Den dag då den stora franska
revolutionen antog alla de romerska begreppen
om en allsmäktig stat, präglade av den
känslosamme Rousseau med de romerskt-katolska
siraterna Jämlikhet och Broderskap, den dag
då revolutionen till grundval för
samhällsbyggnaden lade äganderätten och en vald
regering, föll alltså arbetet med Frankrikes
organisation och styrelse i enlighet med dessa
principer på de borgerligas lott, ättlingar, som
de voro, till sextonhundratalets “lagstiftare”.
Folket kunde ingenting längre göra däråt, ty
dess skapande kraft riktades åt ett helt annat
håll.
*** **II.**
Om olyckligtvis under en kommande
revolution folket ännu en gång, icke förstår, att
dess historiska uppgift är att tillintetgöra den
av Justiniani kodex och påvarnas edikter
skapade staten, om det ännu en gång låter
förblinda sig av den romerska rättens idéer om
staten och ägendomen — varpå socialistpolitikerna
energiskt arbeta — då måste det ännu
en gång överlämna arbetet med uppbyggandet
av denna organisation åt dem, som äro
dess verkliga historiska representanter, d.v.s.
de borgerliga.
Om det icke förstår, att den sanna
meningen med en folklig revolution är förstörandet
av den oundvikligt hierarkiska staten för att
i dess ställe sätta den fria sammanslutningen
av individer och grupper, d. v. s. en fri och
tillfällig federation — för var gång med något
bestämt syftemål —; om det icke förstår, att
det måste upphäva egendomen och
förvärvsrätten, avskaffa några utvaldas herravälde för
att i stället sätta den fria sammanslutningen
av alla; om folket avstår från traditionerna
om personlig frihet, frivilliga grupperingar
och fria sammanslutningar, — traditioner,
som varit kärnan i alla föregående folkrörelser
och alla folkliga institutioner; om det
avskuddar dessa traditioner och antar det
katolska Roms i stället, så blir det ingenting för
det att göra i en revolution. Det blir
tvunget att överlämna alltsammans åt
bourgeoisien och inskränka sig till att av denna
utbedja sig några eftergifter.
Statsbegreppet är absolut främmande för
folket. Lyckligtvis begriper det ingenting utav
det, vet icke, hur det skall användas. Det har
förblivit folk, det är alltjämt genomträngt av
den uppfattning, som kallas den hävdvunna
rätten, — en uppfattning, grundad på tanken
om ömsesidig rättvisa människorna emellan
och på reella fakta, under det att statsrätten
är grundad antingen på metafysiska begrepp
eller på lögner eller på uttolkningar av ord,
uppfunna i Rom eller Bysanz under perioder
av söndring för att rättfärdiga exploaterandet
och undertryckandet av de folkliga
rättigheterna.
Folket har några gånger försökt tränga in
i statssystemet, bemäktiga sig det och använda
det. Men det har aldrig lyckats för dem.
Och det har slutat med, att det måst
överlämna denna hierarkiens och lagarnas
mekanism åt andra, — åt härskarna efter
revolutionerna på femtonhundratalet, åt de
borgerliga i England efter revolutionen på
sextonhundratalet och i Frankrike på
sjuttonhundratalet.
*
Bourgeoisien åter har fullständigt sammansmält
med statsrätten. Det är just det, som
utgör dess styrka. Det är just det, som ger
den denna tankens enighet, som oupphörligt
överraskar oss.
I själva verket kan Ferry förakta Clemenceau,
Floguet, Freycinet eller Ferry göra upp
komplotter för att frånrycka en Grevy eller
Carnot presidentskapet, påven och hans
prästerskap hata tre av sina medbröder och rycka
bort grunden under deras fötter, en boulangist
likaså avsky både prästerskapet och påven,
Ferry och Clemenceau. Men något, som är
högre än dessa känslor av hat och avsky,
förenar dem allesammans, från gatslinkan till
den sötsliskige Carnot, från ministern till den
obetydligaste läraren i en skola eller ett
seminarium. Det är kulten av makten.
De kunna icke tänka sig samhället utan en
stark och mäktig regering. Att leva utan
centralisation, utan en hierarki, som sprider sina
strålar från Paris eller Berlin till den simplaste
lantpolisen och tvingar den minsta och uslaste
lilla by att förfara enligt befallningarna från
huvudstaden, är för dem detsamma som att
samhället skall förgås. Om lagarna upphävas
— dessa lagar som stiftats av Berget{1} i
nationalförsamlingen och de kejserliga prinsarna
— se de ingenting annat än mord, brand och
gatuplundringar. I utplånandet av den av
lagarna skyddade äganderätten se de ödelagda
fält och förstörda städer. I förintandet av
armén, som av sina chefer bragts till blind,
djurisk underdånighet, se de landet i
erövrares våld, och utan domare, vilka betraktas
med samma vördnad som Kristi lekamen
under medeltiden, befara de allas krig mot
alla. Ministern och lantpolisen, påven och
skolläraren äro alla fullständigt eniga i dessa
punkter, och detta utgör också deras
gemensamma styrka.
{1} Ytterlighetspartiet i revolutionskonvetet år 1792.
*
De veta mycket väl, att stöld är en ständig
företeelse i alla civila och militära
ämbetsverk. Men “det betyder ingenting!“ säga de,
det är bara enstaka fall, och så länge
ämbetsverken finnas kvar, löpa penningpungen och
hemmet ingen fara.
De veta, att valen ske med tillhjälp av
pengar, mat och dryck, och att i
folkförsamlingen röster köpas med löften om platser,
koncessioner och försnillning. Lika gott! — en
lag, antagen av folkets representanter,
betraktas av dem som helig. De skola kringgå den,
de skola bryta mot den, om den hindrar
dem, men lika fullt hålla eldiga tal om dess
gudomliga betydelse.
Statsministern och ledarna för oppositionen
kunna skälla ner varandra i folkförsamlingen,
men när ordväxlingen är avslutad, visa de
åter varandra den ömsesidiga aktningen, —
de äro två chefer, två oundgängliga personer
i staten. Och om i domstolssalen allmänna
åklagaren och försvarsadvokaten över
huvudet på den anklagade tillkasta varandra
skymfliga tillmälen och kalla varandra i
högtravande ordalag för lögnare och bedragare, så
trycka de likväl varandras händer, när de
slutat sina tal, och lyckönska varandra till
den glänsande avslutningen på talet. Och
detta är icke hyckleri och tom artighet.
Innerst inne beundrar advokaten åklagaren och
åklagaren advokaten, de se i varandra något
högre än blotta personligheten, — två
funktioner, två representanter för rättskipningen,
regeringen, staten. Hela deras uppfostran har
berett dem till att lära sig kuva sina
mänskliga känslor under lagens formler. Aldrig
skall folket nå denna fullkomlighet, och det
skulle göra väl i, om det aldrig ville försöka
det heller.
*
En gemensam dyrkan, en gemensam kult
förenar alla borgerliga, alla dem som sko sig
på andra. Maktens representant och ledaren
för den lagliga oppositionen, påven och den
borgerliga ateisten dyrka alla en och samma
gud, och denna maktens gud lever i de mest
undangömda skrymslena av deras hjärna.
Därför förbli de alltid förenade trots alla sina
skiljaktigheter. Ledaren av staten skall skilja
sig från ledaren av oppositionen och allmänna
åklagaren från försvarsadvokaten den dag då
oppositionsledaren tvivlar på
parlamentsinrättningen eller då advokaten uppfattar
domstolen nihilistiskt, d. v. s. bestrider dess
existensrätt. Då och först då skola de skiljas
åt. Men till dess förena de sig för att ägna
sitt hat åt den, som undergräver statens
herravälde och förstör vördnaden för makten. Mot
honom äro de obevekliga.
Och om de borgerliga i hela Europa
ådagalade ett sådant hat mot Pariserkommunens
arbetare, så kom det sig därav, att de i dem
sågo verkliga revolutionärer, beredda att kasta
över bord staten, egendomen och den
konstitutionella regeringen.
Det är klart, vilken styrka denna kult av
den hierarkiska rätten skänker bourgeoisien.
Trots det att den är till tre fjärdedelar
rutten, finns alltjämt kvar hos den en god
fjärdedel av personer, som troget hålla fast vid
statens fana. Flitigt verksamma oeh nitiska
för saken, så väl i följd av sin vördnad för
lagen som i följd av sin lystnad efter makten,
arbeta de utan rast och ro på att befästa och
sprida denna kult. En hel oöverskådlig
litteratur, alla skolor utan undantag och hela
pressen stå till deras förfogande, och
isynnerhet i ungdomen arbeta de rastlöst, kämpande
mot alla försök att rubba idén om en
lagstadgad stat. Och då kampens timme slår,
fylka de sig alla, svaga så väl som starka,
tätt omkring denna fana. De veta, att de
skola härska, så länge som denna fana svajar.
Det är också tydligt, hur vansinnigt det
skulle vara att draga revolutionen in under
denna fana och försöka föra folket emot dessa
traditioner för att antaga samma herraväldets
och exploateringens princip. Makten, det är
deras fana, och så länge folket icke har en
annan fana, som är uttrycket för dess
kommunistiska, antilagliga och antistatliga — eller
kort sagt antiromerska — strävanden, skall
det alllid få en annan till härskare över sig.
Just härvidlag måste en revolutionär besitta
tankens djärvhet. Han måste ha mod till en
avgörande brytning med de romersk-katolska
traditionerna, han måste ha dristigheten att
säga till folket, att han själv byggt om
samhället på den sanna rättvisans grundvalar,
den rättvisa, som förstås av den hävdvunna
folkrätten.
*** **III.**
Att tillintetgöra staten, — det är en
revolutionärs uppgift, en som äger den tankens
djärvhet, utan vilken inga revolutioner göras.
Häri har man emot sig alla bourgeoisiens
traditioner. Men däremot har man för sig
hela den mänskliga utvecklingen, som pålägger
oss förpliktelsen att i detta historiska
ögonblick frigöra sig från den grupperingsform,
som kanske varit oundgänglig tack vare
gångna tiders råhet, men som nu mera blivit
fientlig mot framåtskridandet.
Och på samma gång skulle tillintetgörandet
av staten förbli ett tomt ord, om de orsaker,
som alstra fattigdomen, finge existera liksom
förut. Liksom de mäktiges rikedom, liksom
kapitalet och utsugningssystemet, så har också
staten uppstått genom utarmandet av en del
av samhället. Det har alltid erfordrats, att
de ena skulle bringas till tiggarstaven i följd
av utvandring, övervåld, pest eller svält, för
att de andxa skulle bli rika och förvärva en
makt, som kunde växa till och frodas genom
att göra tillvaron för den stora massan allt
mera osäker och otrygg.
Den politiska staten kan icke tillintetgöras,
förr än själva orsakerna till massornas
fattigdom och utarmande blivit undanröjda. Och
härför se vi, — som vi redan många gånger
upprepat — endast en möjlighet.
Först och främst måste man bereda alla en
betryggad och sorgfri tillvaro och organisera
sig i sammanslutningar så att allt som behövs
för ett dylikt betryggande kan frambringas. I
och med möjligheten av en verklig
produktion är detta lätt fullgjort.
Vidare måste man upptaga vad som lämpar
sig av hela den samtida ekonomiska
utvecklingen, d. v. s. taga samhället i dess helhet
som något vilket frambringar rikedomar, utan
möjlighet att fastställa den del som tillfaller
var och en för frambringandet. Man måste
organisera sig i ett kommunistiskt samhälle,
— icke för tillgodoseendet av en absolut
rättvisa, utan därför att det blir omöjligt att
bestämma individens andel i vad som icke längre
ter sig som ett individuellt arbete.
Som man ser, är den uppgift, som
föreligger vår tids revolutionärer, omätlig. Här är
icke längre fråga om något blott negativt, —
som till exempel, att upphäva livegenskapen
eller påvens överhöghet.
Här gäller det en skapande verksamhet. Vi
måste slå upp en ny sida i världshistorien,
utarbeta en ny tingens ordning, — grundad
icke på solidariteten inom en stam eller en
by — eller stadsförsamling, utan på allas
solidaritet och jämlikhet. Då försöken till en
solidaritet, begränsad antingen av släktskapsband
eller territoriala gränser eller hörandet
till ett visst skrå eller klass, icke haft
framgång, har det bragt oss att arbeta på
uppbyggandet av ett samhälle, baserat på en helt
annan idé än den, varpå medeltidens eller
forntidens samhällen voro grundade.
*
Lösandet av uppgiften är för visso icke så
enkelt, som man ofta föreställer sig. Byta
om innehavarna av makten och skicka var
och en tillbaka till hans verkstad för att där
åter sysselsätta sig med gårdagens arbete,
sätta i omlopp arbetspoletter och utbyta dem
mot varor, — dessa enkla lösningar äro
otillräckliga. De skulle icke äga någon livskraft,
därför att den verkliga produktionen är lika
falsk i de syftemål, den fullföljer, som i de
medel den använder.
Skapad för att vidmakthålla fattigdomen,
förstår den icke att betrygga överflödet,
och detta överflöd kräves av massorna, som
insett sin produktiva styrka, numera gränslös
tack vare den nutida konstens och teknikens
framsteg. Organiserad i syfte all hålla
massorna i ett tillstånd gränsande till armod, med
svältens spöke alltid färdigt att tvinga
människan att sälja sina krafter åt dem, som
besitta jorden, kapitalet och den juridiska rätten,
— hur kan en sålunda organiserad produktion
ge människorna välstånd?
Utformade i syfle att vidmakthålla
hierarkien mellan de arbetande, skapade för att
exploatera bonden till förmån för industriarbetaren,
kolgruvarbetaren till förmån för
mekanikern, hantverkaren till förmån för
konstnären och så vidare, samtidigt som de
civiliserade länderna exploatera avlägsna trakter
— hur skulle jordbruket och industrien,
sådana som de äro nu för tiden, kunna betrygga
jämlikheten?
Hela karaktären av jordbruket, industrien
och arbetet i allmänhet måste undergå en
fullständig förändring, i fall samhället skulle
komma till den tanken, att jorden, maskinerna
och fabrikerna måste göras till ett arbetsfält
i syfte att ge samma välstånd åt alla. Innan
vi “återvända till verkstaden efter revolutionen”,
som författarna till de socialistiskt
politiska utopierna predika, måste vi taga reda
på om verkstaden eller fabriken, som producerar
fulländade verktyg för undervisningsändamål
eller brottsligt övervåld, äger någon
mening med sin tillvaro, om åkern bör styckas
eller icke, ifall kulturen alltjämt är den
samma, som den var bland barbarerna för
femtonhundra år sedan, eller om den bör
sträva att frambringa största möjliga mängd
av de för människan oundgängliga
produkterna.
Vi måste genomgå en hel reorganisationsperiod.
Vi måste bringa revolutionen in i
fabriken och ut på åkern, in i bondstugan och
stadshuset, i jordbruksredskapen och de stora
verkstädernas kraftmaskiner, i textilarbetargruppen
och det allmänna ekonomiska
arbetarförbundet, i varuutbytet och handeln, som
också måste socialiseras, i konsumtionen och
produktionen.
Dessutom är det nödvändigt att hela
världen lever i denna reorganisationsperiod, att
hela världen känner sig lugnare än den gjort
förut.
*
Då invånarna i kommunerna på
elvahundratalet beslöto att i de uppstående städerna
grunda ett nytt samhälle, frigjort från
feodalherren, började de med att avsluta en
överenskommelse om alla invånarnas solidaritet.
De upproriska kommunerna svuro att
ömsesidigt understödja varandra, de avlade den så
kallade kommunistiska “gemensamhetseden“.
Just med en liknande överenskommelse
måste den sociala revolutionen begynna.
Överenskommelse om enighet i liv, men icke i död,
— enighet, men icke ömsesidigt utrotande.
Överenskommelse om solidaritet i
betraktandet av allt det förflutnas arv som gemensam
egendom, överenskommelse om fördelning i
enlighet med jämlikhetens principer av allt,
som kan vara en hjälp att genomleva krisen,
proviant och ammunition, bostäder och den
samlade energien av verktyg och maskiner,
kunskaper och krafter; överenskommelse om
solidaritet i användningen av produkterna
liksom i begagnandet av produktionsmedlen.
Starka i sitt förbund, började elvahundratalets
borgare redan i begynnelsen av sin kamp
mot feodalherren för att kunna existera under
denna kamp och föra den till ett lyckligt slut, att
organisera sitt samhälle i skrån och hantverk.
Härigenom uppnådde de att kunna garantera
ett visst välstånd åt stadsborgarna. På samma
sätt kan revolutionen, då den känner sig stark
tack vare överenskommelsen om solidaritet,
som förenar samhället i ögonblick av glädje
och sorg, seger och nederlag, och därigenom
är fri från all fara, företaga det kolossala
arbetet med reorganisationen av produktionen
och varuutbytet. Om den vill ha livskraft,
måste den avsluta denna överenskommelse.
Och i sin nya verksamhet, som skall bli ett
skapande arbete, måste folkets massa först
och främst räkna på sina egna krafter, på sitt
eget initiativ och sitt organisatoriska geni, sin
förmåga att bana nya vägar, ty hela den
borgerliga uppfostran har gått åt alldeles motsatt
riktning.
Detta är en oerhörd uppgift. Men det är
icke genom att i förtid söka förminska den,
som folket skall finna de nödvändiga
krafterna för dess lösande. Tvärtom, det är
genom att förstå hela dess storhet, genom att
hämta inspiration ur själva svårigheterna, som
folket skall finna den oundgängliga kraften
till seger.
Mänsklighetens alla verkligt stora
framstegsrörelser, folkens alla verkligt stora
handlingar ha skapats på detta sätt, och i
förståelsen av sin uppgifts storhet skall
revolutionen finna kraft.
Måste då icke en revolutionär vara fullt
medveten om den uppgift, som åligger honom,
och icke tillsluta ögonen för dess svårigheter,
utan se dem rakt i synen?
*
Med en sammansvärjning mot alla sina
herrar, — en sammansvärjning i syfte att
garantera allas frihet och betrygga ett visst välstånd
för alla — framträdde elvahundratalets
borgare. Med kravet att betrygga brödet och
friheten för alla måste den sociala
revolutionen framträda. På det att alla utan
undantag må veta, att när revolutionen inträffar,
skall dess första tanke alltid vara att förse
alla stadens eller landsbygdens invånare med
mat, husrum och kläder, — och i denna enda
detalj av den allmänna solidariteten skall
revolutionen finna krafter, som föregående
revolutioner saknat.
Men härför är det nödvändigt att avstå från
alla bourgeoisiens gamla nationalekonomiska
villfarelser. Man måste för alltid göra slut på
ersättningssystemet i alla dess upptänkliga
former och betrakta samhället som ett enda
stort helt, organiserat för uppnåendet av största
möjliga produktivitet med minsta möjliga
förspillan av mänskliga krafter. Man måste vänja
sig vid att betrakta den personliga
ersättningen för en tjänst som något omöjligt, som ett
misslyckat försök från det förflutna och som
ett hinder för framtiden, i fall det ännu skulle
förekomma.
Och det är nödvändigt att icke blott i
principen, utan också i den praktiska
tillämpningen avstå från maktprincipen, från den
funktionskoncentrering, som utgör kärnan i det
nuvarande samhället.
När det gäller en sådan uppgift, skulle det
vara mycket sorgligt, om de revolutionära
arbetarna bedrogo sig rörande dess omfång och
icke försökte göra sig reda för, på vad sätt
de hoppas lösa den.
*** **IV.**
Bourgeoisien ter sig så stark icke blott
därför, att den råder över rikedomen, utan
huvudsakligast därför att den begagnat sig av
den lediga tid, som rikedomen skänkt den, för
att studera konsten att regera och utarbeta en
vetenskap som tjänar till att rättfärdiga
makten. Den vet, vad den vill, den vet vad som är
erforderligt för att bevara dess ideal av
samhället, och så länge den som arbetar icke vet,
vad han behöver, och hur han skall uppnå
detta, måste han förbli slav under den som
vet!
Det vore visserligen tokigt att i fantasien
söka utarbeta samhället sådant det måste
framgå ur en revolution. Det vore
meningslöst och olämpligt att på förhand gräla om
medlen att avhjälpa det eller det behovet i
ett blivande samhälle eller om sättet att
organisera den eller den detaljen av det folkliga
livet. De romaner, vi dikta om framtiden,
äro endast avsedda att ge form åt våra
önskningar, bevisa möjligheten av att ett samhälle
kan existera utan herre, låta oss se att
idealet kan förverkligas, utan att stöta emot
oöverstigliga hinder. En roman är en roman. Men
det finns alltid vissa stora drag, varom man
måste vara ense för att kunna skapa vad det
vara må.
1789 års borgerliga visste mycket väl, att
det skulle vara fåfängt att gräla om detaljerna
i den parlamentariska styrelse, varom de
drömde, men de voro ense om två väsentliga
punkter, — de ville ha en stark regering och
denna regering måste vara representativ. Och
icke nog därmed, utan den måste vara
centraliserad, genom att i landsorten ha organer
med en hel hierarki av ämbetsmän och en
hel rad av småstyrelser i vissa utvalda
municipalområden. Men den måste också vara
byggd på två olika grenar, — den lagstiftande
makten och den verkställande makten. Det
som de kallade “rättskipningen” måste vara
oberoende av den verkställande makten och i
viss grad också av den lagstiftande.
I den ekonomiska frågan voro de ense om
två väsentliga punkter. I deras samhällsideal
stod den enskilda ägendomen utanför alla
tvister, och “stämmornas frihet“
proklamerades som organisationens grundprincip.
Och de bästa av dem trodde i själva verket,
att den principen verkligen skulle pånyttföda
samhället och visa sig vara en källa till
rikedom för alla.
Genom att mera egna sig åt detaljerna än
förbli fasta i dessa väsentliga punkter kunde
de på ett eller två år helt och hållet
reorganisera Frankrike i enlighet med sitt ideal och
ge det ett valv av borgerliga lagar —
sedermera usurperade av Napoleon — lagar som
under loppet av 1800-talet kopierades av den
europeiska bourgeoisien, när den kom till
makten.
De arbetade härpå med häpnadsväckande
enighet. Och om sedermera våldsamma
strider uppstodo i Konventet, så kom sig detta
därav, att folket, när det såg sig bedraget i
sina förhoppningar, framträdde med nya
fordringar, vilka icke förstodos av dess ledare,
eller av att några av dem förgäves bemödade
sig att förlika sig med den borgerliga
revolutionen.
De borgerliga visste, vad de ville, de hade
länge tänkt på det. Under loppet av långa
år hade de utkläckt ett styrelseideal, och då
folket reste sig, tvungo de det att arbeta på
förverkligandet av deras ideal, genom att i
vissa punkter göra några sekundära
eftergifter åt det, som t. ex. upphävandet av
feodalrättigheterna eller jämlikheten inför lagen{2}
*
Utan att gräva ner sig i detaljer utstakade
de borgerliga långt före revolutionen en
allmän verksamhetslinje för framtiden. Kunna
vi säga det samma om de arbetande klasserna?
Tyvärr nej. I hela den samtida socialismen
och förnämligast i dess moderata del se vi
en tydlig tendens att icke fördjupa
principerna för det samhälle, som skall segra genom
revolutionen. Det är lätt begripligt. För de
moderata socialisterna är ett revolutionärt tal
det samma som att kompromettera sig, och
de förutse, att om de för arbetarna skulle
skissera en enkel plan av pallitativa reformer,
skulle de förlora sina varmaste anhängare.
De föredraga också att föraktfullt bemöta den,
som talar om det blivande samhället eller
försöker att klargöra revolutionens verksamhet.
“Det få vi se sedan, vi skola utvälja de bästa,
och de skola göra allt på bästa sätt!“ Så
lyder deras svar.
{2} Jfr: “Den stora franska revolutionen” av Peter Krapotkin.
Vad beträffar anarkisterna, så inverkar
fruktan för att se sig splittade i frågan om det
framtida samhället och paralyserade i sin
revolutionära strävan på dem i samma riktning.
Bland arbetarna föredrar man vanligen att
skjuta undan alla tvistefrågor, som — alldeles
oriktigt — kallas teoretiska, och man
glömmer, att man kanske om några år skall
nödgas uttala sin mening i alla frågor rörande
samhällets organisation, från bageriernas och
skolornas verksamhet till landets försvar, —
och då skall man icke ha för sig mönstret
av den engelska revolutionen, ur vilken
girondisterna i förra århundradet hämtade sina
ingivelser.
*
I de revolutionära kretsarna är det mycket
vanligt att betrakta revolutionen som en stor
fest, under vilken allt av sig självt skall
ordnas på bästa sätt. Men den dag då alla
gamla inrättningar skola upphävas, den dag då
hela detta ofantliga maskineri, som väl eller
illa tillfredställer det stora flertalets dagliga
behov, upphör att arbeta, då blir det
nödvändigt, att folket självt åtar sig att reorganisera
det förstörda maskineriet.
Lamartine och Ledru-Rollin tillbrakte
tjugufyra timmar med förfärdigandet av dekret,
kopierande efter gamla republikanska mönster,
som de för länge sedan lärt sig utantill. Men
vad sade dessa dekret? — De upprepade
endast högtravande fraser, som under årens lopp
dryftats i de republikanska församlingarna
och klubbarna, och dessa dekret rörde
ingenting av vad som utgör kärnan i nationens
dagliga liv. Ty 1858 års provisoriska regering
behövde varken egendomen eller
ersättningssystemet eller utsugningssystemet, den
inskränkte sig endast till mer eller mindre
högljudda fraser och utfärdade befallningar, med
ett ord, gjorde allt, som dagligen göres i
statens verk. Det behövdes endast att ändra
fraseologien. Och likväl tog detta enda
arbete alla deras krafter i beslag.
För oss, revolutionärer, som förstå, att
folket framför allt måste existera och ge mat
åt sina barn, blir uppgiften svårare. Finns
det tillräckligt med mjöl? Och kommer det
också till bagerierna? Hur skall man ordna,
så att icke tillförseln av kött oeh grönsaker
upphör? Har alla husrum och bostad? Är
det icke brist på kläder? o. s. v. Det är sådant
som vi måste tänka på.
Allt detta kräver ett oerhört arbete, ett
strängt arbete i ordets fulla betydelse av dem,
för vilka revolutionens framgång är dyrbar.
“Andra ligga i feber under åtta dagar eller på
sin höjd sex veckor,“ skriver en gammal
konventsledamot i sina memoarer, “men vi ha
gått i feber under fyra år utan uppehåll.”
Och förtärd av denna feber, måste
revolutionären arbeta, omringad av fientligheter och
hinder.
Han måste verka och handla. Men hur
kunna handla, om han icke sedan långt
tillbaka vet, av vilka idéer han bör låta leda sig,
och vilka de förnämsta organisationsdrag äro,
som motsvara folkets spörsmål, dess
vittsvävande önskningar, och dess obeslutsamma
vilja?
Och så vågar man ändå säga, att allt
detta är onödigt, att det nog ordnar sig av sig
själft! De borgerliga, som äro klokare,
studera redan de medel, varmed de skola kuva
revolutionen, hur de skola lura den, på vilken
väg de skola locka in den, så att den får
svindel. De studera icke endast medlen att med
vapenmakt undertrycka folkresningar på
landsbygden och i städerna, utan de studera också,
hur de skola leda revolutionen genom att
göra den lämpliga inbillade eftergifter, utså
split mellan revolutionärerna och först och
främst locka in dem på den väg, där
revolutionen oundvikligt måste fastna i dyn av
egennyttiga intressen och småaktiga inbördes
tvister.
Ja, revolutionen skall bli en fest, om den
arbetar på allas frigörelse, men för att denna
frigörelse skall bli verklighet, måste
revolutionären ådagalägga en dristighet i tanke,
energi i handling, säkerhet i omdöme och
uthållighet i arbete, vartill folket sällan visat sig i
stånd under föregående revolutioner, men
varom redan föregångsmännen börjat
drömma under Pariskomunens sista dagar och
sedan av och till under de senaste tjugo åren.
*** **V.**
Men varifrån taga denna dristighet i tanken
och energi i arbetet, om de icke finnes hos
folket? skall man säga oss. “Medge ni icke
själva, att om folket också icke lider brist på
offensiv kraft, så ha däremot
tankedristigheten och den strängt följdriktiga
organisationsförmågan alltför ofta lämnat det i sticket?”
Vi medge det fullkomligt. Men vi ha heller
icke glömt den förmåga av initiativ, som
under revolutionära rörelser plägar framträda
hos litet var. Och just om detta initiativ
vilja vi nu till avslutning säga några ord.
Initiativet, vars och ens fria initiativ och
möjligheten för var och en att under en
folkresning tvinga detta att bli uppskattat, är vad
som gett en oövervinnerlig styrka åt
revolutionerna. Statshistorierna tala föga eller icke
därom. Men det är brist på denna styrka vi
räkna, för att taga itu med och fullborda den
sociala revolutionens stora verk.
Om forna revolutioner uträttat någonting,
så är det uteslutande tack vare initiativets
män och kvinnor, dessa okända, som
framträdde ur hopen och icke fruktade att inför
sina bröder och systrar taga på sig ansvaret
för handlingar, vilka föreföllo de fega som en
dåraktig dristighst.
Den stora massan besluter sig med
svårighet att företaga något, som icke haft
prejudikat förr i tiden. Härom kan man dagligen
övertyga sig. Om trögheten vid varje steg
betäcker oss med mögel, så är det endast
därför att människorna sakna initiativ, som
skulle sopa undan alla traditioner från det
förflutna och dristigt ila del okända till
mötes. Men om endast tanken födes i hjärnan,
fastän ännu oklar, dunkel och oförmögen att
omsätta sig i handling, och så initiativets män
uppträda och taga itu med arbetet, skola de
andra oförtövat följa efter, så framt arbetet
blott motsvarar de allmänna strävandena. Och
om de också skulle draga sig tillbaka,
överväldigade av trötthet, skall det en gång
började verket fortsättas av tusen efterföljare,
om vilkas tillvaro ingen ens vågade drömma.
Det är hela det mänskliga livets historia, en
historia, som var och en kan bevisa genom
sina egna ögons vittnesbörd och sina egna
erfarenheter. Endast de, som ej velat gå
mänsklighetens önskningar och behov till
mötes, ha blivit förbannade och övergivna av
sina samtida.
Olyckligtvis påträffas initiativkraftiga
människor ytterst sällan i det alldagliga livet. Men
under revolutionstider framträda de, och det
är just de som, egentligen talat, utföra det
bestående revolutionsarbetet.
Till dem står vårt hopp och vår tillförsikt
i den kommande revolutionen. Om de blott
ha en riktig och vidsynt blick på framtiden,
om de blott äga tankens djärvhet och icke
sträva att återuppväcka det förflutna och
dödsdömda, om de blott äro inspirerade av ett
högt ideal, skola vi följa dem. Aldrig, icke
under någon tidrymd av sin tillvaro har
mänskligheten kännt större behov av en stor
ingivelse än i detta ögonblick, då vi genomlevat
ett helt sekel, fullt av borgerlig upplösning
och ruttenhet.
*
Men för att de skola kunna framträda,
erfordras ett förberedande arbete. Det är
nödvändigt, att de nya tankar, som beteckna en
ny början i civilisationens historia, bli kända
före revolutionen, att de bli flitigt spridda
bland massorna i syfte att underställas
praktiska sinnens kritik och till viss grad
experimentell prövning. Det är nödvändigt, att de
tankar som fötts före revolutionen, bli spridda
tillräckligt mycket för att ett visst antal
sinnen hinna vänja sig vid dem. Orden
“anarkism“, “avskaffandet av staten“,
“arbetargruppernas och kommunernas fria
överenskommelse“, “kommunistiska kommuner” måste
bli kända, så kända att intelligensminoriteten
kan bemöda sig att fördjupa dem.
Då skola också sådana som den kommande
revolutionens Chalier, Jacques Roux eller
d’Ouivier bli förstådda av massorna, vilka, sedan
den första häpnaden gått över, i dessa ord
skola finna uttrycket för sina egna strävanden.
Nå, men avunden mellan de förtryckta
själva? Ha ni icke ofta märkt, att avunden
är den värsta stötestenen demokraterna
emellan? Att om arbetarna också alltför tåligt
finna sig i sin arbetsgivares översitteri, så se
de med avundsjuka blickar den kamrat, som
skaffar sig ett personligt inflytande i fabriken?
— Vi vilja icke bestrida detta, vi vilja icke
krypa bakom det för övrigt fullt riktiga
argumentet, att avunden alltid födes av
vetskapen, att en kamrat, så fort han en gång
fått inflytande, använder det till att förråda
sina vänner från i går, och att enda sättet att
paralysera så väl avunden som förräderiet
skulle vara att beröva denne kamrat varje
möjlighet att föröka sin makt, varje möjlighet
att göra sig till herre.
Allt detta är riktigt, men det är icke nog
med det. Då vi med vår statsuppfostran se
ett växande inflytande, tänka vi endast på,
hur vi skola omintetgöra det, och vi
glömma, att det finns ett ännu kraftigare medel
att paralysera skadliga inflytelser eller
inflytelser, som kunna bli skadliga, — att å vår
sida handla förnuftigare och bättre.
I ett slavsamhälle är detla medel omöjligt,
och vi, slavsamhällets barn, tänka icke därpå.
Om en kung blir outhärdlig, finns det ju icke
något annat sätt att bli av med honom, än
att slå ihjäl honom. Om en minister går i
vägen för oss, vad skall man göra annat än
söka en annan, som kan taga hans plats?
Och om en av “folkets representanter“ inger
oss motvilja, söka vi en annan, som kan
upptaga konkurrensen med honom. Så går det
alltid till. Men är väl detta klokt?
Vad kunde i själva verket Konventets
medlemmar göra med en kung, som icke ville
avstå sina rättigheter åt dem, annat än
giljotinera honom? Och vad kunde Bergets
anhängare göra med girondisterna, som voro
beklädda med samma rättigheter, annat än i
deras tur också skicka dem till schavoiten?
Och detta förhållande har alltjämt förblivit
det samma ända till våra dagar. Men icke
desto mindre är det enda verksamma medlet
att paralysera ett skadligt inflytande, att taga
på sig initiativet för vad som skall göras och
leda detta i en bättre riktning.
Även då vi höra talas om revolutionärer,
som bli hänförda vid tanken på, hur man
skall sticka ihjäl eller skjuta ner någon
ämbetsman, som under revolutionstid kan
tillvälla sig makten, gripas vi av skräck vid
tanken att uppriktiga revolutionärers krafter
skola ödas bort i en kamp, som i
verkligheten endast kan bli en kamp för eller emot
människor i guldbroderade uniformer. Att
förklara dem krig, är det samma som att
erkänna nödvändigheten av att ha andra
personer, klädda i samma slags uniformer.
I Paris år 1871 hade man redan en dunkel
aning om ett bättre sätt att gå till väga.
Revolutionärerna av folket tycktes förstå, att
“Kommunens råd“ måste betraktas som en
blott yttre prydnad, en tribut erlagd åt det
förflutnas traditioner, att folket icke blott icke
borde avväpnas, utan att det också vid sidan
av Rådet borde behålla sin inre organisation,
sina förbundsgrupper, och att från dessa
grupper och icke från Hôtel de Ville{3} borde utgå
alla nödvändiga åtgärder för tryggandet av
revolutionens seger.
Anspråkslösheten hos de fackliga
revolutionärerna, understödd av de vid denna tid
ännu mycket starka maktfördomarna,
hindrade tyvärr dessa förbundsgrupper att göra sig
fullständigt oberoende av Rådet och handla
så, som om det icke alls funnits till, för att
öppna en ny era i den sociala utvecklingen.
{3} Stadshuset.
*
Vi skola icke undgå ett återupprepande av
dessa försök med en revolutionär stat även
under den kommande revolutionen. Men vi
skola åtminstone veta, att det verksammaste
medlet att förstöra dess auktoritet icke skall
vara en statsvälvning, som återför makten i
en annan form, ledande till diktaturen. Det
enda verksamma sättet skulle vara att ge
folket en kraft, som gjorde sig gällande i dess
verksamhet, i dess revolutionära
organisationsarbete, som det skulle fullgöra i trots av
regeringen, hur den än månde kallas, och
genom att ständigt stegra sitt revolutionära
initiativ, sin revolutionära hänförelse, och sitt
uppbyggande och nedrivande arbete. Under
den stora revolutionen 1789—1794 togo sig
sektionerna i Paris och de andra större
städerna samt de revolutionära förvaltningarna
i småstäderna för att, med förbigående av
Konventet och provinsorganen för
revolutionsregeringen göra utkast till en rekonstruktion
av den ekonomiska ställningen och
samhällets fria samtycke. Detta är numera
bevisat genom offentliggjorda dokument, rörande
dessa föga kända revolutionsorgans —
sektioners och föreningars — verksamhet.
Över ett folk, som förstår att själv, i hela
samhällets intresse, organisera användandet
av rikedomarna och deras produktion, kan
ingen längre härska. Ett folk, som självt
utgör landets beväpnade styrka, och som
förstår att ge sammanhållning och enhet i
handling åt de beväpnade medborgarna, kan ingen
befalla. Ett folk, som självt förstår att bygga
sina järnvägar, sina flottor, sina skolor, kan
ingen regera över. Och slutligen, ett folk
som kan organisera sina skiljedomstolar för
lösandet av smärre tvister, och vilka var och
en kan betrakta som möjligheten att hindra
en skurk från att lura den svage, utan att
avvakta polisens inblandning, — ett sådant
folk skall varken behöva polis eller domare
eller fångvaktare.
I forna revolutioner åtog sig folket
förstörelsearbetet, men vad återuppbyggandet
beträffade, så överlämnades det åt de
borgerliga. “I ären bättre än vi förfarna i konsten
att regera, kommen därför till vår hjälp, I
herrar. Organiseren oss, befall oss att arbeta,
så att vi icke svälta ihjäl, hindra oss från att
förgöra varandra, straffa och belöna oss
enligt de lagar, som I stiftat för oss enfaldige!“
Och vi veta, hur de utvalde begagnat sig av
inbjudningen.
Den uppgift, som föreligger folket i den
blivande resningen, innefattar alltså de
funktioner, som det förr överlämnat åt de borgerliga.
Den består i att skapa, — organisera, genom
att förstöra och bygga för att riva ner.
Och med hänsyn till detta återuppbyggande
är tiden nu inne att sluta sig samman för att
bli i stånd att oförtövat taga itu med arbetet,
— studera de misstag, som begåtts av
föregående revolutioner, liksom deras goda sidor,
undersöka vad de gjort för att betrygga
brödet för alla, för produktionen av rikedomarna
och varuutbytet och först och främst för
jämnlikheten i rättigheter, utan vilken varken
rättvisa eller broderskap kan finnas. Och
slutligen att på broderligt vis söka utvägar
att undvika dessa misstag eller att åtminstone
förminska dem så myckel som möjligt.
För att fullgöra denna uppgift skall
folkrevolutionen ha behov av alla behjärtade
människors fulla initiativ, av hela deras
tankedristighet, frigjord från det förflutnas
mardrömmar, av hela deras energi, hela deras klokhet,
och likaså måste den akta sig för att
paralysera de mest beslutsammas initiativ. Den
måste helt enkelt fördubbla deras initiativ, då
det saknas hos andra, då det försvagas eller
tar en felaktig riktning. Dristighet i tanken
och först och främst ett fullt och klart
medvetande om vad man vill, icke blott i
allmänna teorier, utan också i deras
tillämpning på det dagliga livet, den skapande
kraften, som spirar upp hos själva folket allt
efter som förnekandet av makten växer och
slutligen det allmänna initiativet i
återuppbyggelseverket, — det är, vad som skall
skänka revolutionen den kraft, den måste
besitta för att segra.
Det är just dessa krafter som den aktiva
anarkistiska propagandan lika väl som den
anarkistiska filosofien söker utveckla. Mot
disciplinen — detta de styrandes
räddningsankare — uppställa de den fria tanken och
allas och en vars fulla initiativ. Mot de
ömkliga idéerna om småreformer, som
proklameras av de borgerliga partierna, ställa de den
stora och fria revolutionstanken, som ensam
kan ge den nödvändiga inspirationen. Och
till dem, som vilja, att folket skall inskränka
sig till ett mot de styrande lössläppt
hundkoppel, säga vi: “Folkets andel i revolutionen
måste vara positiv och på samma gång
destruktiv. Ty endast det allena kan
åstadkomma samhällets reorganisation på grundvalen
av allas jämnlikhet och frihet. Att lägga denna
uppgift på andra, vore det samma som att
förråda själva revolutionens grundtanke”.