#title Revolutionens och inbördeskrigets Spanien
#subtitle Rapport över S. A. C.-delegationens studieresa i Spanien under december månad 1936.
#author John Andersson
#date 1937
#source Gratisbroschyr utgiven av S.A.C. 1937
#lang sv
#pubdate 2024-12-23T03:00:00
#topics Spanien, Spanska revolutionen, CNT, FAI, SAC, reseskildring, historia, anarkosyndikalism, syndikalism, anarkism i praktiken,
Under de första dagarna av december månad förelåg en inbjudan till S. A. C. från den spanska
syndikalistiska organisationen C. N. T:s nationalkommitté, att omedelbart sända en eller flera
representanter till Spanien för studier över förhållandena därstädes. S. A. C:s arbetsutskott antog
inbjudan och till representanter utsågs John Andersson och Albert Jensen. Omedelbart efter valet
anträddes resan vilken företogs över Paris, Toulouse, Cerbère till den spanska gränsstationen Port
Bou där vi välvilligt mottogos av C. N. T:s representant på platsen. Denne var redan på förhand,
från kamraterna i Barcelona, upplyst om vår ankomst. Gränsen vid Port Bou behärskas för övrigt
av C. N. T. och står under dess kontroll.
Ankomsten till Spanien skedde den 9 dec. och avresan den 17. Under denna tid besökte vi
Barcelona, Valencia, Carcagente och Madrid. På grund av den korta tid som stod till vårt
förfogande kunde vi helt naturligt inte bedriva studierna så ingående som önskligt hade varit, men
den tid vi hade oss anslagen utnyttjades till det yttersta.
För att underlätta studierna hade C. N. T. gjort allt för att hjälpa oss. För detta ändamål hade C.
N. T. ställt bil och chaufför till vårt förfogande under hela Spanienvistelsen. Över 200 mil
färdades vi i bil. Nationalkommittén i Valencia hade dessutom beordrat sin ledamot kamrat
David Antona att vara vår följeslagare under Spanienvistelsen. Detta visade sig synnerligen bra ty
Antonas papper, såsom representant från C. N. T:s nationalkommitté släppte oss utan tidsutdräkt
fram där andra måste anslå lång tid för att få sina ärenden uträttade. Som vår tolk medföljde
under hela resan kamrat Augustin Souchy.
*** **Första intrycken.**
Vad som från första ögonblicket slår en i Barcelona är det stora dominerande inflytande den
syndikalistiska organisationen C. N. T. har. Det får man fullt klart för sig, utan att behöva tala
med en enda människa därom. Det tager sig särskilt uttryck i att staden domineras av de
anarkosyndikalistiska färgerna, de svart-röda.
Så gott som alla spårvagnar äro målade i de svart-röda färgerna. Alla äro försedda med C. N. T:s
och A. I. T:s initialer. A. I. T. är beteckningen för den syndikalistiska internationalen. Alla
trafikbilar och bussar äro även målade i svart och rött och äro försedda med märkena C. N. T. och
A. I. T. Bilarna i övrigt ha omväxlande märken, dels de som förut nämnts, dels det anarkistiska F.
A. Í. och dels U. G. T., den reformistiska fackorganisationens märke. Olika partiorganisationers
märken förekomma även, men det är C. N. T. som dominerar.
Utanför alla biografer vajar den svart-röda fanan. Reklamaffischerna ha som regel samma färg
och på programmen förekomma alltid C. N. T:s och A. I. T:s initialer. Hotell och affärshus
samma förhållande och utanför fabrikerna och andra arbetsplatser har man även placerat C. N.
T:s fana. Ibland är även U. G. T:s röda fana företrädd, hängande bredvid C. N. T:s i broderlig
sämja. Vi fingo för övrigt det bestämda intrycket att det ute på arbetsplatserna härskade det allra
bästa samarbete mellan C. N. T:s och U. G. T:s medlemmar i gemensamma ansträngningar att
bygga upp det socialistiska produktionssystemet baserat på arbetarnas ekonomiska organisa-
tioner. I detta avseende följdes den syndikalistiska linjen angående de ekonomiska
organisationernas roll i produktionsprocessen.
*** **Casa C. N. T. y F. A. I. i Barcelona.**
Sedan vi tagit in på ett av arbetarna övertaget hotell i Barcelona hamnade vi på Casa C. N. T. y F.
A. I., den jättestora byggnad i sju våningar, vilken förut tillhört arbetsgivareföreningen i Barcelona, men nu beslagtagits av C. N. T:s och F. A. I:s regionalkommittéer för Katalonien.
I Casa C. N. T. y F. A. I. härskade en febril verksamhet. En ständig ström av människor genom
dess portar. De tre hissarna voro oavbrutet i gång. En hel del instanser inom C. N. T. och F. A. I.
ha här sina lokaler, bland andra var propagandacentralen för Spanien och utlandet placerad här.
Som chef för denna avdelning tjänstgör vår gamle vän Augustin Souchy som till sin hjälp har en
hel stab av kamrater i Spanien och från utlandet. Det är syndikalister från ett 20-tal länder som ha
sina arbetslokaler i Casa C. N. T. y F. A. I. På en dörr sågo vi även S. A. C:s emblem och inne i
den lilla lokalen arbetade kamrat Rudolf Berner som S. A. C:s representant och korrespondent i
Arbetaren. En bulletin angående händelserna i Spanien utgives på en hel del språk, däribland på
svenska och utsändes till respektive länder. I byggnaden finnes även en radiostation inrättad,
varifrån föredrag på olika länders språk dagligen hållas.
Första kvällen övervoro vi även Regionalkommitténs möte, där den brännande regeringsfrågan i
Katalonien behandlades. Denna fråga kommer senare att behandlas i denna rapport. Vi fingo ett
mycket gott intryck av de kamrater som tillhöra Regionalkommittén. Vår rörelse i Katalonien
tyckes ligga i säkra händer.
Casa C. N. T. y F. A. I. var för övrigt inte den enda byggnad våra kamrater därnere beslagtagit för
sin verksamhet. C. N. T:s lokala federation hade sin byggnad, de många syndikaten likaså och för
en mängd andra organisatoriska ändamål hade byggnader ävenledes exproprierats. Det upplystes
oss även att kamraterna beslagtagit och reserverat en byggnad för den syndikalistiska internationalen för dess verksamhet.
*** **Den syndikalistiska pressen.**
Den syndikalistiska pressen är stark i Barcelona. C. N. T. har inte mindre än tre dagliga tidningar
därstädes: Solidaridad Obrera, La Veu de Catalana och l'Instant. Huvudorganet är Solidaridad
Obrera med en daglig upplaga av 175,000 ex. 11 ton papper åtgå varje dag till denna tidning.
Trots att tidningen lämnas gratis till fronterna i Aragonien, Asturien, Bilbao, till sjukhus m. fl.
lämnar tidningen ett överskott å en 3- à 4,000 pesetas per nummer. Detta överskott användes för
att modernisera tidningen. Vid vårt besök höll tidningen på med att inreda ett gammalt kloster för
sin verksamhet. Pressar och sättmaskiner höllo på att uppmonteras i de stora salarna och
utrymmet för redaktion och expedition var även stort. 80 personer voro anställda i tidningen på
dess tekniska, redaktionella och expeditionella avdelningar.
Vad det gäller dagliga tidningar på andra platser har den syndikalistiska organisationen i Valencia
Fragua Social och Madrid-tidningen C. N. T. Dessutom utgiver C. N. T. en daglig fronttidning:
Frente Libertario. En gång i veckan utkommer fronttidningen i en utländsk upplaga innehållande
artiklar på en 4 à 5 språk. Denna utländska upplaga är avsedd att spridas bland de utländska
arbetare som gemensamt med de spanska arbetarna kämpa mot fascismen. Med hjälp av flyg
nedkastas även fronttidningen bland de utländska trupper Franco har till sitt förfogande. Vår
rörelse i Spanien har även en hel del vecko- och månadstidningar samt tidskrifter. Speciella
tidningar för kvinnorna och för ungdomsrörelsen finnes även.
*** **Samhällets ekonomiska struktur.**
I det industriellt betonade Katalonien, med sin huvudstad Barcelona, har det ekonomiskt
socialistiska uppbyggandet kommit längst. Orsaken därtill är dels på grund av att fascismen
därstädes omedelbart slogs ned, men framför allt på grund av den syndikalistiska rörelsens starka
försänkningar bland Kataloniens stora massor av arbetare. Omedelbart efter fascismens krossande
påbörjades, efter initiativ av syndikalisterna, ett socialistiskt reorganisationsarbete. För detta
ändamål fick man även till stånd en överenskommelse med den reformistiska fackorganisationen,
U. G. T., om att gemensamt uppträda i detta avseende.
Arbetarnas övertagande av industrierna begränsade sig till att börja med till de företag som
innehades av fascister eller arbetsköpare som rymde efter de revolutionära arbetarnas seger. Men
ganska snart utkastade C. N. T:s regionalkommitté i Katalonien en paroll till arbetarna, i vilken
framhölls att arbetarna i alla industrier måste gå i författning om att expropriera och kollektivisera alla kapitalistiska företag. Man manade arbetarna att genomföra detta så snabbt som
möjligt. Vid varje företag anbefalldes bildandet av ett arbetarråd, vilket tillsammans med
teknikerna skulle ha som uppgift att leda driften.
Denna paroll följdes, inte endast av industriarbetarna, utan även av landsbygdens arbetare. De
stora jordbruken kollektiviserades och ställdes under syndikatens förvaltning.
Kollektiviseringen i stad och land omfattar dock ännu endast storindustrin, samfärdsmedlen och
storjordbruken. Småindustrin, småhantverkarna, småhandlarna och de mindre jordbrukarna äro
som regel ännu ej berörda därav. Dock står dessas verksamhet under kontroll av syndikaten. Som
belysande för syndikalisternas inställning i detta spörsmål kan följande citat från Solidaridad
Obrera anföras:
”Det anarkosyndikalistiska uppbyggandet vill förverkliga det gemensamma ägandet och den gemensamma produktionen. Men därmed vilja vi inte ett ögonblick glömma bort att småbonden och småföretagaren håller fast vid sin egendom. Dessa element, som kanske inte ens sympatisera och i varje
fall inte aktivt medverka till uppbyggandet, få vi för den skull inte göra till våra fiender. En allmän kollektivisering skulle komma all privategendom, även den allra ringaste, att upphöra. Men de som tänka på en sådan våldsam expropriation av även småföretagarnas egendom, begå både ett ideologiskt och taktiskt fel. Ty anarkosyndikalism betyder inte våld och tvång över den arbetande individen. I de små samhällena kunna exempelvis småhandlarna vara av en viss betydelse. Organisationen av näringslivet i storstäderna medför dock så småningom att småhandeln försvinner.”
Under den första tiden efter fascismens krossande i Katalonien skedde kollektiviseringen mera
sporadiskt utan större samarbete mellan de olika syndikaten. De olika krafterna i detta avseende
sammansvetsades dock snart i det gemensamt uppbyggda ekonomiska rådet. Detta ekonomiska
råd uppdrog följande riktlinjer för arbetarnas och syndikatens verksamhet som de, närmast hade
att följa:
1. Reglering av produktionen så att den överensstämmer med konsumtionsbehoven. Uppoffring av de
industrier som inte framställa absolut nödvändiga varor och främjande av de industrier som på grund
av pesetans fall nu måste skapas i Spanien.
2. Kollektivisering av de stora jordegendomarna. Exploateringen skall ske genom lantarbetarsyndikaten.
3. Nedskärning av statsegendomarnas värde för att hyrorna skola kunna förminskas, eller upprättande
av lika taxor.
4. Kollektivisering av de stora industrierna, offentliga inrättningar och transportmedel.
5. Rekvisition och kollektivisering av alla företag som övergivits av sina forna ägare.
6. Utveckling av det kooperativa systemet evad det gäller livsmedelsdistributionen och i synnerhet
kooperativ exploatering av de gamla distributionsföretagen.
7. Arbetarkontroll över bankerna tills dessa fullständigt socialiserats.
8. Sträng arbetarkontroll över de företag som tillsvidare få drivas som privatkapitalistiska.
9. De arbetslösas uppsugande i industrin och jordbruket i så snabbt tempo som möjligt. I och för detta kommer att stipuleras a) återgång till jordbruket enligt de möjligheter jordbrukets nyorganisering ger, b) skapande av nya industrier för de produkter som äro svåra att importera, e) fullständig elektrifiering av Katalonien och speciellt järnvägarna.
Sedermera underordnade sig detta ekonomiska råd i det upprättade: Exekutivt råd för
Generalidad de Cataluña, vilket angives vara ett verkställande organ för den antifascistiska
miliskommittén, livsmedelskommittén och ekonomiska rådet. Detta exekutiva råd var
sammansatt av tre representanter för C. N. T., tre för katalanska vänstern, två socialdemokrater
och en medlem av P. O. U. M., det marxistiska enhetspartiet. Sedermera har detta exekutiva råds
sammansättning förändrats vilket senare kommer att behandlas.
Det exekutiva rådet är utan tvivel ett regeringsorgan i vilket även syndikalisterna deltaga på
grund av de särskilda förhållanden som råda.. Syndikatens makt och styrka samt den
självverksamhet arbetarna bedriva begränsa dock detta regeringsorgans verksamhet till att i stort
sett endast vara en inregistreringsapparat för de framsteg arbetarna, organiserade i syndikaten,
själva genomfört.
I en intervju vi hade med ekonomiministern, Juan P. Fabregas, en C. N. T.-medlem, var denne
även särskilt angelägen att framhålla att det exekutiva rådets dekret av den 31 okt. 1936 angående
kollektivisering, inte var något annat än en återspegling av vad arbetarna själva, med hjälp av
syndikaten redan genomfört. Dekretet innebar således inte någon paroll till kollektivisering utan
en legalisering, en sammanfattning av vad som redan gjorts. Dekretets utformning hade dessutom
skett gemensamt med representanter från syndikaten.
Vid vårt sammanträffande med Fabregas redogjorde han i någon mån för utvecklingen och
förhållandena, ur vilken redogörelse några detaljer kunna anföras.
Mellan de grupper som stå bakom det exekutiva rådet ha vissa tvistigheter förekommit. C. N. T.
har gått in för kollektivisering. Denna kollektivisering innebär att företagen skulle utan
gottgörelse exproprieras och förvaltas av syndikaten. De övriga grupperna inom rådet gick dels in
för nationalisering, vilket delvis innebar statssocialism, samt hävdade principen om en viss
gottgörelse åt de forna ägarna. Denna gottgörelse gick ut på att de gamla ägarnas investerade
kapital skulle under 50 år förräntas med 3 %. C. N. T. vägrade att godkänna detta och C. N. T:s
linje segrade. I dekretet talas visserligen något om social kompensation åt de forna ägarna. Då vi
frågade Fabregas hur denna sociala kompensation tillämpades och verkade, svarade han, att
densamma existerar inte i verkligheten. I stort sett följes C. N. T:s kollektiviseringslinje.
Dekretet om kollektivisering innehåller bland annat den bestämmelsen att företag på 100 arbetare
och flera skola kollektiviseras. Mindre företag kunna även kollektiviseras om vederbörande arbetare genom omröstning därom så besluta. Fabregas var även angelägen om att inte under
nuvarande förhållanden, gå för brådstörtat tillväga med kollektiviseringen av de mindre
företagen. Dels var det ej rådligt att döda det privata initiativet i detta avseende och dels gällde
det att inte stöta småborgarna bort från kampen mot fascismen, i vilken kamp även de
småborgerliga elementen i en viss utsträckning deltaga.
Samma nödvändiga försiktighet mötte vi för övrigt överallt, vilken försiktighet var baserad på
den situation som uppstått genom det pågående inbördeskriget. Detta har tvingat även
syndikalisterna till viss försiktighet, till vissa avsteg, från de bärande syndikalistiska doktrinerna.
I en konferens i Barcelona den 24 sept. 1936, där 327 av C. N. T:s syndikat i Katalonien voro
representerade, säges exempelvis i ett uttalande bland annat följande:
”Vi företräda den federalistiska och frihetliga uppfattningen om socialiseringen, marxisterna den
centralistiska och nationalistiska. Vi äro anhängare av produktionen genom de ekonomiska
organisationerna och distribution genom de kooperativa företagen. Trots detta respektera vi för
ögonblicket ett visst mått av privat initiativ. Vi befinna oss i en motsägande situation. Den ekonomiska apparat som vi förfoga över är av borgerligt ursprung. Vi äro tvungna att använda oss av den eftersom vi befinna oss i fullt inbördeskrig. Exproprieringen, kollektiviseringen av industrin, arbetarkontrollen och syndikatens intervention inom alla produktionsområden betyder förberedandet av en ny ekonomisk apparat, som kan börja fungera så fort inbördeskriget är slut. Då först kunna vi fullända vårt ekonomiska och sociala system. När inbördeskriget är slut skola vi fullständigt genomföra våra idéer.”
Vid vår intervju med Fabregas framhöll denne vidare hur den spanska industrin före
inbördeskriget var så efterbliven att den hade 35 % större produktionskostnader än
världsproduktionens genomsnittliga kostnader i detta avseende. Detta förhållande försvårade i
stor utsträckning konkurrensen på världsmarknaden och den finansiella situationen. Handeln
försvårades även av valutaförhållandena, det gamla systemets utrikesskulder på cirka 400 milj,
pesetas samt av den fascistiska blockaden av hamnarna och de spanska båtarna. Nya handelsavtal
hade dock upprättats med Polen och Rumänien och höll man på med underhandlingar om ett
liknande avtal med Frankrike. Ett sådant avtal har även ingåtts under januari månad med
Frankrike.
Ansträngningar göres för att stegra produktionen och genomföra en koncentration av industrien.
Detta för att frambringa bättre produktionsresultat. Propaganda har igångsatts mot den personliga
egoismen varunder framhålles plikten för alla att göra sitt allra bästa för goda gemensamma
resultat. Apparaten för industriernas ledning förenklas alltmer. Allt göres för att inte arbetsprocessen skall bli för tungrodd och byråkratisk.
Vad det gäller de ekonomiska förhållandena å Kataloniens landsbygd så präglas dessa av att
några större jordegendomar ej finnes. Det är huvudsakligast småbruk och dessa äro ej
kollektiviserade. Det har i stället genomförts någon slags kommunalisering av jorden vilket
innebär att själva äganderätten till jorden avskaffats men att brukarna få tillgodoräkna sig dess
avkastning. Jorden får ej försäljas. Sedermera tänker man införa någon slags avgift för rätten att
bruka jorden. Ännu är denna avgift ej bestämd. Man vill först studera hur förhållandena utvecklas
i detta avseende. Man håller nu som bäst på att organisera dessa småbönder i syndikaten. Dessa
syndikat kontrollera jordbruket samt bestämma priserna för jordbruksprodukterna. För att i övrigt
undvika prisspekulationer äro grundläggande priser utarbetade för hela provinsen.
Genom dessa förberedande åtgärder vill man så småningom vinna småbönderna för den
fullständiga kollektiviseringen. Ej genom våld och diktatur utan genom upplysning och praktisk
verksamhet.
Fabregas redogjorde vidare för bostadsförhållandena och hyrorna. Husen ha kommunaliserats.
Han meddelade att arbetarna fått sina hyror sänkta med cirka 50 %. Detta gäller de medelstora
lägenheterna. För de större lägenheterna är sänkningen av hyrespriset endast cirka 25 %.
Hyresinkomsterna användas för reparationer och förbättringar av husen samt för nybyggnader.
I Barcelona lade vi även märke till nybyggnader här och var, vilket visade att även denna
verksamhet hålles uppe under de oroliga förhållanden som råda.
*** **C. N. T:s Livsmedelssyndikat.**
Det första syndikat vi besökte under vår vistelse i Barcelona var C. N. T:s Livsmedelssyndikat,
och mottogos vi med mycken välvilja av kamraterna inom detsamma. De gjorde allt för att underlätta möjligheterna att få reda på detaljer. Man uppgav bland annat att C. N. T. har cirka 90 %
av arbetarna inom livsmedelsindustrin i Barcelona anslutna, medan U. G. T. endast har cirka 10
% av dem anslutna. De båda organisationerna ha dock det bästa samarbete och har bland annat
tillsatts en gemensam kommitté för organiserandet av livsmedelstillförseln i första hand till
Barcelona.
Man framhöll i en promemoria att Katalonien var en industriell provins som ej har tillräckligt
med lantbruk för att kunna försörja sin täta befolkning. Det framhölls att detta medförde oerhörda
svårigheter för livsmedelsförsörjningen.
Barcelona har förut försetts med kött från kreatursmarknaderna i Galizien, Estremadurien, Murcia
och Albacete. De två förstnämnda provinserna, som huvudsakligast levererade ox- och fårkött
föllo redan i början av inbördeskriget i fascisternas händer. Katalonien sökte då täcka sitt
köttbehov från andra provinser i Spanien vilket dock endast delvis lyckats. Genom Frankrikes
förmedling har en del fruset kött importerats från Syd-Amerika. Då spanska valutan inte noteras i
utlandet och bristen på utländsk valuta är stor har det varit ytterst svårt att få varor från utlandet.
Svårigheterna ha även blivit stora genom att Kataloniens invånareantal betydligt ökats på grund
av den stora invandringen från krigszonen. Under den senaste tiden har man sökt bemästra
svårigheten genom import av levande nötkreatur från Central-Europa för egen boskapsskötsel
vilket dock ej medför omedelbart resultat.
Vad det gäller brödförsörjningen så förelågo även därvidlag stora svårigheter. Kastilien är
Spaniens spannmålsmagasin. Men även under s. k. normala tider har Spanien måst importera
spannmål från utlandet. Det fascistiska upproret började kort före skörden. Därigenom blev
Katalonien avskuret från Kastiliens spannmål. Man har tvingats att huvudsakligast lita på import
från utlandet. Bland annat hade Sovjet-Unionen levererat en hel del spannmål. Även hade
beställningar å spannmål gjorts i Syd-Amerika.
Katalonien täcker sitt mjölkbehov från skilda platser. Syndikatet hämtar mjölken varje morgon
direkt hos producenterna, forslar den till staden och fördelar den till försäljningsställena.
Mjölkhandeln är kollektiviserad.
Stora svårigheter föreligga dock. Genom det höjda invånareantalet, de överfyllda sjukhusen,
genom minskning av mjölkkobeståndet, vilket till stor del föll offer för det höjda köttbehovet och
andra orsaker betingade av de snabba händelserna, erhåller Barcelona numera dagligen 50,000
liter mindre färsk mjölk än förut.
Med kondenserad mjölk försågs Barcelona huvudsakligast från Santander. Genom att fascisterna
med sin aktion stängde järnvägs- och landsvägsförbindelserna med detta område avbröts importen därifrån. De viktigaste fabrikerna för tillverkning av kondenserad mjölk i Katalonien äro i
Montseny—Puigcerda och Seo de Urgel. Dessa fabriker förse dock i första hand fronterna med
mjölk.
Förut hade en del av behovet av kondenserad mjölk täckts genom import från Schweiz.
Valutaförhållandena lägga dock nu stora hinder i vägen därför.
Konsumtion av olivolja har alltid varit ganska omfattande i Spanien. Genom bristen på mjölk och
smör har denna konsumtion betydligt stegrats. I Barcelona var före revolutionen den månatliga
konsumtionen av olivolja cirka 1,600,000 kg. Under de senaste månaderna har den månatliga
produktionen varit cirka 2,400,000 kg. Denna väldiga konsumtionsstegring har naturligtvis
medfört vissa svårigheter att tillfredsställa, men hade det lyckats ganska bra då en omfattande
produktion av olivolja förekommer i Spanien. På grund av inbördeskriget har exporten av olivolja
kraftigt nedgått. Detta har underlättat försörjningen inom landet, men samtidigt hjälpt till att
skapa brist på utländsk valuta, så nödvändig för handelsutbytet.
Syndikaten och dess medlemmar ha även kollektiviserat eller kontrollera fabriker som frambringa
vin, öl, likör, kolsyrat vatten, kex, socker och sötsaker. Dessutom kafferosterier, bagerier etc.
Kamraterna inom syndikatet visade oss även omkring på ett par bagerier samt ett bryggeri.
Vad det gäller bagerierna i Barcelona äro dessa långt ifrån moderna. Inga stora sådana finnes i
Barcelona, endast smärre. Nästan varje gata har sina små bagerirörelser och försäljningsställen.
Produktionskostnaderna ha därigenom blivit ganska höga. Syndikatets närmaste politik är därför
att koncentrera brödtillverkningen och bygga moderna bagerier i detta syfte.
Bageriet Parcificadora Communal 1 à Calle Milagro i arbetarkvarteret Barrio Sans besöktes först.
Kollektiviserat. Förre ägaren arbetar nu som vanlig arbetare å annat bageri. 25 arbetare. Alla
tillhörde C. N. T. Man upplyste oss om att så gott som alla bageriarbetare i Barcelona tillhörde C.
N. T. Endast cirka 2 % tillhörde U. G. T. Det producerade brödet levereras genom syndikatet till
livsmedelsnämnden. Arbetstid 7 timmar per dag. Lön 15 pesetas per dag. Arbetarna vid ugnarna
erhålla dock 17: 25. Åtgärder vidtagna för lönernas utlämnande. Lönen utbetalas genom
syndikatet. Då företaget var litet behövdes ej någon större administration. En av arbetarna vald
och av syndikatet godkänd kamrat hade hand om ledningen av bageriet.
Å nästa bageri vi besökte voro arbetsförhållandena ungefär enahanda. 35 arbetare, en del av dem
tillhörde U. G. T. Det bästa samarbete rådde mellan de olika organisationernas medlemmar.
Arbetet leddes av en av arbetarna vald och av syndikatet godkänd kommitté på tre ledamöter.
I sällskap med kamraterna från livsmedelssyndikatet besöktes i Barcelona även Spaniens största
bryggeri. Stort och modernt och till synes även förstklassigt skött bryggeri. Var kollektiviserat.
615 arbetare voro sysselsatta vid bryggeriet, alla tillhörande C. N. T. Cirka 2,000 hektoliter öl
frambringas per månad. Tillsammans med ett annat bryggeri Moritz, förser bryggeriet Damn alla
de områden i Spanien, som inte äro besatta av fascisterna, med öl. Arbetstiden är 7 timmar per
dag och lönen 15 pesetas per dag. Alla samma lön. Humlen importeras från Tjeckoslovakien.
Vid revolutionens utbrott flydde de forna ägarna men arbetarna fortsatte med produktionen. De
första leveranserna efter revolutionen skedde till arbetarna som runt om i staden kämpade på eller
bevakade barrikaderna.
Arbetets ledning, den industriella och kommersiella verksamheten, handhaves av en kommitté på
10 man. Dessa ha även hand om inspektion, kultur och propaganda samt teknisk kontroll. Vid
större frågors avgörande sammankallas ett 20-tal representanter från de skilda avdelningarna. De
olika avdelningarnas arbetare sammanträda även när deras speciella intressen det fordra.
Inom bryggeriet utkommer även en månatlig tidskrift som klargör läget och verksamheten för det
kollektiviserade bryggeriet.
Efter besöket å syndikatet och några av de nämnda arbetsplatserna besöktes Consejeria de
Abastos, en statlig livsmedelsnämnd sorterande under Generalitat de Catalunya, den katalanska
regeringen.
Ovanför ingången till denna regeringsinstitution vajade C. N. T:s svart-röda fana. I spetsen för
densamma stod en av C. N. T:s medlemmar, Juan Doménech. Över sitt skrivbord, i sitt magnifika
arbetsrum, hade han C. N. T:s initialer placerade. Vid vårt samtal med honom var han även
angelägen att poängtera att han satt där som representant från C. N. T. och arbetade hand i hand
med syndikaten inom denna näringsgren. Alla ansvariga platser inom denna institution voro
besatta med C. N. T.-medlemmar.
Doménech upplyste oss om att under revolutionens första tid arbetade Comité de Abastos,
utgörande en underkommitté till katalanska milisens centralkommitté. Den hade till uppgift att
förse fronten och Barcelona med livsmedelsförnödenheter. Så småningom uppgick denna
kommittés arbete i Consejeria de Abastos. Detta departement för livsmedelsförsörjningen har till
uppgift att sörja för livsförnödenheter till hela Katalonien, både till civilbefolkningen och till
fronterna. Under departementen arbeta provins- och kretskommittéer. I dessa kommittéer ingå
först och främst representanter från syndikaten.
Doménech bekräftade de uppgifter vi förut erhållit av syndikatens kommitté, att en viss brist
förefanns beträffande en del varor, särskilt då mjölk och brödsäd.
Efter den senaste regeringsförändringen i Katalonien har Doménech ersatts av en medlem av U.
G. T., Comorera, vilken vidtagit en del förändringar inom departementet och dess politik, vilka
förändringar framkallat en hel del opposition från C. N. T. och dess medlemmar.
*** **Transportarbetarnas syndikat.**
Vid Plaza Teatro 3 hade Barcelonas syndikat av C. N. T:s transportarbetarefederation sina
lokaler. Kamraterna där voro genast villiga att svara på alla de frågor vi framställde samt lämnade
i övrigt en hel del upplysningar angående läget och förhållandena inom denna bransch.
Vad det gäller besättningarna på båtarna, sjömännen, tillhöra endast cirka 5 % av dem den
reformistiska fackorganisationen U. G. T. Resten tillhöra C. N. T. Omedelbart efter revolutionen
satte sig C. N. T:s medlemmar inom sjöfarten i besittning av samtliga båtar inom de områden av
Spanien som arbetarna behärskade. Även segelfartygen och de mindre motorbåtarna beslagtogs.
Kontorspersonalen å rederikontoren gjorde gemensam sak med de övriga arbetarna och stannade
kvar på sina arbetsplatser. På varse båt har utsetts ett förvaltningsråd i vilket dock inte kaptenen å fartyget får vara medlem, men väl annat befäl.
Senare har centralregeringen genom ett dekret förklarat att båtarna nationaliserats, gjorts till
statsegendom. Officiellt är det således staten som är ägare av båtarna men reellt är det syndikaten
som ha hand om dem. Regeringen måste exempelvis ha tillåtelse av syndikaten för att få begagna
en båt för transporter. I de baskiska provinserna däremot, varest C. N. T. inte är så stark, har
provinsregeringen därstädes hand om båtarna.
Enligt dekretet skulle en regeringsrepresentant finnas i ledningen av sjöfarten men denna
bestämmelse tillämpas ej. Den ekonomiska ledningen för företagen rapporterar endast till de
statliga organen om ställningen. Lönerna bestämmas av syndikaten och fraktsatserna regleras
efter marknadsförhållandena.
Vad det gällde sjöfartens ställning just nu var den ganska dålig. Fascisterna kontrollera i en viss
utsträckning sjöfarten med sina krigsfartyg. Nyss hade en båt kapats av dem och besättningen
hade fysiljerats. Stagnationen i utrikeshandeln hade i övrigt delvis lamslagit sjöfarten. Trots
svårigheterna motsåg man dock framtiden med tillförsikt.
Till syndikatet äro även anslutna hamnarbetarna i Barcelona. Dessa räkna cirka 4,000 och tillhöra
alla C. N. T. Före revolutionen var det stuveribolagen som haft hand om all lossning och lastning.
Dessa mellanhänder förtjänade stora summor på arbetarnas arbete. Stuveribolagen kunde,
exempelvis vid lossning och lastning av bomull och ägg, förtjäna upp till 200 pesetas per dag och
lag.
Laget bestod i regel av 16 man. Det fanns båtar där en 5 arbetslag arbetade samtidigt vilket
medförde en dagsprofit på 1,000 pesetas för dessa mellanhänder. Dessa mellanhänder äro nu
fullständigt bortsopade och arbetarna ha nu, genom syndikatet, själva hand om arbetet. Lönen är
17 pesetas per dag. Arbetsfördelning är genomförd varunder rundgångssystemet tillämpas.
Då sjöfarten nu är mindre omfattande på grund av förut påtalade förhållanden så ha även
hamnarbetarnas möjligheter att få arbete minskats. Med hjälp av syndikatets försäkringskassa ser
man dock till att de arbetslösa hamnarbetarna få en inkomst på 50 å 55 pesetas per vecka. Inte
mycket, men ändå tillräckligt att hålla den värsta nöden borta.
I Barcelonas lokala samfärdsel äro bussar, bilar, spårvägar och underjordiska järnvägarna
fullständigt under kontroll av C. N. T:s transportarbetarsyndikat. Alla arbetare tillhöra C. N. T.,
ingen U. G. T. Alla vagnar äro försedda med C. N. T:s initialer.
Till den lokala samfärdseln ingår dessutom en större och ett par mindre vagnsverkstäder. En
sammanslagning av verkstäderna till en planeras. Även på vagnsverkstäderna tillhöra alla
arbetare C. N. T. Bussarna ute i staden stå under samma arbetarförvaltning som verkstäderna och
under firmanamn: Autobuses (G). Anställda arbetare äro cirka 1,000, busspersonalen inberäknad.
Vi kommo i tillfälle att besöka den största vagnverkstaden. Arbetet leddes av en av arbetarna
utsedd kommitté. De olika avdelningarnas arbetare hade även särskilda möten och deras
synpunkter framfördes av avdelningens representant i den gemensamma kommittén.
Arbetsköparna rymde under revolutionen ”men vagnarna gingo ändå” som en av arbetarna så
ironiskt anmärkte till oss.
De forna ägarna förtjänade förut på verksamheten cirka 2 milj. pesetas per år. Till bolagets höga
profit bidrog de låga löner som arbetarna erhöllo.
Under de fyra månader arbetarna själva skött företaget har det lämnat ett överskott av cirka
100,000 pesetas per månad. Likväl ha lönerna höjts och ha busspriserna i en del fall sänkts.
Trafiken och inkomsterna ha ökat. En av orsakerna att trafiken blivit större är Barcelonas kraftigt
ökade folkmängd, genom den mängd av flyktingar från krigsområdena som kommit till staden.
Man försäkrade oss att orsaken till företagets bättre ställning även i stor utsträckning berodde på
att arbetet nu var mer rationellt ordnat än förut. Allt talade för att så även var förhållandet, ty allt verkade i detalj välskött. Ordning och reda tycktes råda på alla avdelningar.
Vi framställde bland annat frågan hur vinsten användes. Svaret blev att den hittills använts till
förbättringar och nyinköp. Förut hade en hel del vagnsdelar köpts på annat håll, i en del fall i
utlandet, men nu tillverkades allt. En stor mängd material hade inköpts därför. Det ökade arbetet
har även medfört att arbetsstyrkan under denna tid hade utökats med 200 man.
Arbetstiden sänktes vid revolutionen från 48 till 40 timmar per vecka men arbetarna ha frivilligt
åter ökat densamma till 48 timmar för att kämpa företaget framåt under dessa kritiska tider.
Principen för verksamheten är att tillfredsställa trafikbehovet, försäkrade man oss och
tillsammans med andra trafikföretag i staden har en förbindelsekommitté valts med uppgift att
tillfredsställande ordna stadens gemensamma trafikproblem. Man tänker sig även att eventuella
underskott inom något område skola klaras gemensamt. Även på detta område eftersträvas
således koncentration av verksamheten.
*** **Textilindustrin.**
Vårt nästa studieområde var textilindustrin och förhållandena inom denna. För detta ändamål
besökte vi textilarbetarnas syndikat av C. N. T. i Barcelona för närmare upplysningar. Detta
Barcelonasyndikat hade inte mindre än 40,000 medlemmar, bland dessa en 10 å 12,000 kvinnor.
U. G. T. i Barcelona hade cirka 30 % av textilarbetarna organiserade hos sig.
Kamraterna å C. N. T:s syndikat omtalade att av Kataloniens industrier är textilindustrin den
största. Det beräknas att cirka 190,000 arbetare äro anställda inom densamma. Utom avsättningen
av textilvaror i Spanien ha en hel del sådana exporterats till andra länder.
Vad det gäller organisationsförhållandena så angavs att av hela Kataloniens textilarbetarekår
tillhörde cirka 125,000 C. N. T. Betydligt mindre försänkningar har U. G. T. Dessutom finnes i
Katalonien en del syndikat som äro anslutna till en sammanslutning som behärskas av den
partipolitiska organisationen P. O. U. M. Ävenledes en del oberoende syndikat som ej äro
anslutna till någon central organisation.
Inom textilindustrin har inte C. N. T. någon regelrätt federation, vilket säkerligen medfört en del
olägenheter för det gemensamma uppträdandet. Sedan 1919 finnes dock en samarbetskommitté
mellan de olika textilarbetaresyndikaten inom C. N. T. Denna samarbetskommitté har även i viss
utsträckning ersatt en mera fast uppbyggd federation.
Det var denna samarbetskommitté som under revolutionen omedelbart beslagtog industrins
centrala tekniskt-administrativa institutioner, arbetsköpareförbundets kontor för textilindustrin
med dess arkiv etc. Arbetarna fingo därigenom hand om en hel del nödvändigt material som
erfordrades för industrins ledning och kontroll. Mellan samarbetskommittén och de olika
företagens arbetare råder ett intimt samarbete.
Textilindustrin i hela Katalonien står under arbetarnas direkta inflytande. Alla de större företagen
äro kollektiviserade. Bland de företag som räknade mindre än 50 arbetare anställda äro en hel del
endast kontrollerade. I de kollektiviserade fabrikerna ledes arbetet av fabrikskommittéer. På de
fabriker som ännu endast äro kontrollerade, deltager även arbetsköparen i produktionen för en av
syndikaten bestämd lön som inte överstiger arbetarnas något särdeles högt. Av syndikaten valda
kommittéer övervaka förhållandena och tillvarataga arbetarnas intressen å dessa enbart
kontrollerade företag.
Textilindustrin arbetar dock under svåra förhållanden. Brist på råmaterial gör sig gällande och
betydligt minskad avsättningsmarknad. Hela västra Spanien, varest de Katalanska textilvarorna
förut hade en stor avsättning, är besatt av fascisterna och utrikeshandeln är i stor utsträckning
lamslagen. Arbetstiden är därför som regel endast 3 dagar per vecka men arbetarna erhålla dock
lön för 4 dagar. För de manliga arbetarna utgör veckolönen endast 62 pesetas på grund av dessa
svårartade förhållanden.
Under ciceronskap av en kamrat från syndikatet gjorde vi besök på tre kollektiviserade fabriker.
På de olika fabrikerna beledsagades vi även av representanter från fabrikskommittéerna som
välvilligt visade allt och lämnade alla de upplysningar vi önskade.
Först besöktes ett mindre färgeri som var mycket gammalmodigt och vars maskineri för övrigt
verkade mycket misskött. Om denna misskötsel var ett arv från den kapitalistiska tiden eller av
nyare datum kunde vi inte konstatera.
Nästa arbetsplats verkade på ett helt annat sätt. Det var en stor modern fabrik med stora ljusa
lokaler och väl rengjorda och underhållna maskiner. Arbetarantalet var 2,500 därav 80 % kvinnor. På denna fabrik tillhörde majoriteten av arbetarna U. G. T. Arbetet leddes av en
fabrikskommitté på 24 medlemmar, 12 från C. N. T. och 12 från U. G. T. Det bästa samarbete
rådde mellan de båda organisationernas medlemmar. Förut hade det funnits vissa motsättningar
men de voro nu fullständigt borta.
Man lät oss för övrigt inte lämna denna fabrik förrän man fått oss upp på fabrikens tak där man
stolt visade oss en kulspruta uppmonterad för fabrikens försvar i händelse fascisterna söka resa
sig igen.
Nästa textilfabrik vi besökte var något mindre. Där var arbetarstyrkans storlek 1,800. Av dessa
tillhöra cirka 1,500 C. N. T. och 300 U. G. T. Fabrikskommittén bestod av 19 personer därav 2
kvinnor. Av dessa 19 arbeta 16 vid maskinerna, de 3 å kontoret. Denna kommitté förvaltar
ytterligare två mindre fabriker på andra platser, med tillsammans 200 arbetare. Fabriken i
Barcelona arbetade endast för kriget. Tyger till kläder samt filtar för milisen.
En ljus och trevlig barnkrubba var inrättad i denna fabrik. Denna kunde samtidigt taga emot 100
barn under 7 år, barn till mödrar som arbetade på fabriken. Även den fabriken syntes välskött. C.
N. T:s och U. G. T:s fanor vajade över ingången.
Vad det gäller textilindustrins utveckling i socialistisk riktning i Katalonien så vidtaga
textilarbetarna nu stora ansträngningar för fullständig kollektivisering och uppbyggande av
densamma på en mera solid grund. Syndikaten från C. N. T. och U. G. T. ha numera ingått en
särskild överenskommelse för detta ändamål. Denna överenskommelse, som antogs på ett
gemensamt möte i Barcelona, en tid efter vår avresa från Spanien, återgives här nedan, då
densamma i någon mån belyser de närmaste riktlinjer arbetarna uppdragit för textilindustrins
kollektivisering. Väl att märka att överenskommelsen har måst taga hänsyn till de svårartade
förhållanden som uppstått genom inbördeskriget. Densamma har följande lydelse:
1. Vi äro av den uppfattningen att Kataloniens textilindustri helt och hållet kollektiviseras.
2. Som första åtgärd synes oss nödvändigt att forma ett industrins allmänna råd, i enlighet med
kollektiviseringsdekretets formel. Så länge detta allmänna råd inte är i besittning av de nödvändiga
uppgifterna och siffrorna som möjliggöra en reglering av industrin enligt dessa metoder, alltså en
reglering som omfattar både produktion, priser och industrins utveckling, så kunna firmorna sluta
affärsförbindelser med sina inländska kunder. Däremot övergår utrikeshandeln helt och hållet i rådets händer. Samtidigt skall rådet företaga fördelning av råmaterial till enhetspriser.
3. Vi hålla det för oundgängligen nödvändigt att rådets första uppgift är att skapa en centralkassa för textilindustrin. Denna kassa genomför alla ekonomiska operationer för de enskilda firmorna inom
branschen, må de så vara kollektiviserade eller ej.
4. Vidare anse vi det för nödvändigt att rådet skrider till bildandet av representationer för industrin i provinserna och distrikten. Dessa representationer äro förbindelselänkar mellan nämnda råd och de enskilda företagen.
5. Från det ögonblick centralkassan grundats och så länge som inte alla företag äro kollektiviserade, ligga alla funktioner av teknisk, administrativ och industriell karaktär i händerna på fabriksråden. Detta naturligtvis inom ramen av den av allmänna rådet skapade arbetsplanen och arbetsnormerna. Alla operationer av ekonomisk art (löner, betalningar o. s. v.) företagas av centralkassan, i vilken alla liknande funktioner centraliserats.
6. Från detta ögonblick kan ingen fabrikant varken förändra löner eller arbetsbetingelser, så länge dessa inte äro fastställda i överenskommelse med syndikaten och industrins ledande organisationer. Likaså gå samtliga kapitaltillgångar hos firmorna i samma moment över i kollektivets ägo, d. v. s. bli hela industrins egendom. De enskilda firmorna ha därmed förlorat varje privat förfoganderätt däröver.
7. Våra båda fackorganisationer komma att med all kraft vidtaga de nödvändiga måtten och stegen hos
Generalidads ekonomiråd, för att omsätta denna överenskommelse i praktiken så fort som möjligt.
8. Industrins generalråd kommer att snarast möjligt fixera de slutliga former enligt vilka
kollektiviseringen skall företagas. Dess beslut förelägges en arbetarnas generalförsamling för
godkännande och då detta givits företages ögonblickligen en omsättning av beslutet i praktisk
handling.
*** **Kataloniens nya vapenindustri.**
Trots att Katalonien är Spaniens industriella centra fanns före inbördeskrigets utbrott ingen
vapenindustri därstädes. Orsaken till detta var att den centrala regeringsmakten alltid motsatt sig
varje plan som gått ut på att resa en sådan industri i Katalonien. Denna provins har alltid räknats
för Spaniens oroliga hörn, dels på grund av dess starka anarkosyndikalistiska rörelse, vilken man
fruktat, dels starka strävanden bland borgarklassen att göra Katalonien självständigt, nationellt
oberoende av det övriga Spanien. I detta sammanhang kan dock nämnas att den anarkosyndikalistiska rörelsen, från sina federalistiska synpunkter, visserligen har hävdat Kataloniens rätt att
själv bestämma över sina angelägenheter, men alltid gått emot varje tanke att ytterligare sönderstycka folkens möjligheter till samverkan genom Kataloniens lösryckande från det övriga
Spanien.
Vapenindustrin var i stället koncentrerad inom de områden fascisterna omedelbart erövrade vilket
naturligtvis stärkte dem betydligt men lämnade arbetarna i en sämre ställning.
Sedan fascismen i Katalonien efter blodiga strider slagits ned gällde det således för arbetarna att
fortast få vapenindustrin i gång. Detta var inte nödvändigt för Kataloniens egen del ty reaktionen
var där slagen till marken, men runt Spanien i övrigt rasade kampen och det var en bjudande plikt
för de Katalanska arbetarna att skynda sina kämpande kamrater till undsättning. Stora frivilliga
trupper sändes till hjälp men var det framför allt nödvändigt att sända vapen.
Arbetarna inom den mekaniska verkstadsindustrin satte genast in all sin energi att omlägga den
gamla verksamheten till vapenindustri. Centralen för denna industri i Katalonien är förlagd till
Hispano Suizas fabriker i Barcelona, vilket företag är Spaniens största inom metallindustrin.
Chef för den Katalanska vapenindustrin är en av C. N. T:s energiska medlemmar, Vallejo. Vi
träffade honom på Hispano Suizas kontor där han välvilligt, trots den väldiga arbetshets som där
synbarligen gjorde sig gällande, ställde sig till förfogande för upplysningar.
Vallejo upplyste oss om att cirka 80 % av metallindustrins arbetare tillhöra C. N T Han meddelade vidare att för närvarande fanns i Katalonien inte mindre än 170 fabriker och verkstäder
som mer eller mindre arbeta för kriget. Patroner utgjorde den huvudsakligaste produktionen,
men även annat krigsmaterial frambringades, såsom tanks, flygmaskinsmotorer m. m. En hel del
specialmaskiner hade införskaffats från utlandet. Ävenledes en hel del specialutbildade arbetare
och tekniskt utbildad personal. 150,000 patroner var produktionsmöjligheterna just då men man
höll på med att uppmontera specialmaskiner i två fabriker varigenom man ansåg sig ha
möjligheter att inom en kort tid öka produktionsresultatet till 500,000 patroner per dag
Kanonprojektiler tillverkades även i ett ständigt ökat antal.
Som ledare för krigsindustrin har kamrat Vallejo en särskild sakkunnig kommission till sitt
förfogande på fyra medlemmar. Den består av en sakkunnig för milisens beklädnad, en för
flygmaskinstillverkning, en för kemiska produkter och en för artilleriets produktionsfrågor.
Krigsmaterialen levereras till regeringen vilken även är beställaren, men det är arbetarna som
handhava produktionen vilken står under syndikatens kontroll och beslut. Syndikaten äro således
produktionsorgan och regeringen kund.
Vi hade även tillfälle att vandra genom Hispano Suizas fabriker, som föreföllo vara ordentligt
skötta och i full drift. Arbetarantalet var före inbördeskriget 1,300. Nu voro anställda 1,800 arbetare. Arbetet leddes av en fabrikskommitté på 12 medlemmar, 6 från C. N. T och 6 från U. G.
T.
Arbetstiden nedsattes efter revolutionen till 40 timmar per vecka. Arbetarna ha självmant åter
ökat den till 56 timmar, utan att därför begära högre lön. Arbetarna ha dessutom beslutat att av
lönen skall 10 % avdragas och överlämnas till milisen. Någon fullständig löneutjämning har ännu
ej genomförts utan varierar lönerna mellan 90 och 110 pesetas per vecka.
Fabrikationen av krigsmaterial har även att brottas med svårigheter. Det är särskilt anskaffandet
av råmaterial som är den brännande frågan. För att i någon mån avhjälpa den saken håller man på
att smälta ned Kataloniens otaliga kyrkklockor för ändamålet. Man visade oss stora väldiga högar
av sönderslagna kyrkklockor och helgonbilder och försäkrade oss att metallen i desamma var
utmärkt för tillverkning av krigsmaterial.
*** **Polis- och rättsväsendet.**
Vi hade kommit överens med polispresidenten i Barcelona, en C. N. T.-medlem och dessutom
medlem av C. N. T:s regionalkommitté i Katalonien, att en kväll kl. 10 besöka honom för att
närmare få reda på hur denna institution är uppbyggd och arbetar. På grund av mellankommande
förhinder kommo vi till polisbyggnaden en halv timma för sent, och polispresidenten som väntat
på oss hade hunnit att avlägsna sig, vilket var beklagligt.
Så mycket fingo vi dock klart för oss att den polisinstitution som nu arbetade hade en helt annan
sammansättning än den som var före inbördeskriget. Inte nog med att själva polispresidenten var
C. N. T.-medlem utan var nu så gott som hela poliskåren rekryterad av C. N. T:s medlemmar. Det
var även naturligt att så var förhållandet, ty under denna genombrottsperiod är det mer än annars
nödvändigt att ha säkert folk som sköter ordningen och genom sin vaksamhet förhindrar
fascistiska stämplingar mot det nya system arbetarna infört.
Polisinstitutionen i Barcelona är en utbyggnad av den revolutionära säkerhetsvakt som bildades i
samband med revolutionsrörelsen. Denna säkerhetsvakt bestod då av 700 säkra arbetare vilka
voro uppdelade i patruller. Dessa patruller voro å sin sida uppdelade i elva sektioner och utövade
uppsikt över var sitt distrikt i Barcelona. Som sammanbindande länk för patrullerna var en
centralkommitté tillsatt. Av dessa 700 man voro inte mindre än 325 anslutna till C. N. T. De
övriga tillhörde andra antifascistiska organisationer.
Det är denna antifascistiska säkerhetsvakt som nu uppgått i Barcelonas polisinstitution.
Vad det gäller domstolsväsendet har även detta organiserats i Katalonien. Det finnes upprättade
antifascistiska straff- och civilrätter. Dessutom är en högsta domstol upporganiserad. Högsta
domstolen som i dagligt tal kallas för revolutionstribunalen är sammansatt av ombud från alla
antifascistiska organisationer. Ombuden äro edsvurna. Enligt domstolens bestämmelser skall
ordföranden vara en jurist. Det föreskrives vidare att domstolsförfarandet skall vara så snabbt
som möjligt och att rättesnöre för de edsvurna i utövandet av detta sitt uppdrag skall vara ”deras
proletära känsla och deras eget samvete”.
Nuvarande ordföranden för Kataloniens högsta domstol är en C. N. T.-medlem, Barriobero.
Vi hade tillfälle att övervara en rättegång inför denna Kataloniens högsta domstol. Rättegången
fördes offentligt med en mängd åhörare. Målet gällde några officerare som under revolutionsdagarna från flygmaskiner bombarderat Barcelona. Av förhandlingarna framgick klart att de
anklagade hade stor frihet att försvara sig. En 5 å 6 advokater stodo för övrigt till deras
förfogande.
Vi hade inte tillfälle att övervara rättegången till slut, men under en paus av förhandlingarna
talade vi några ord med domstolens ordförande, vilken förklarade att säkerligen blevo några av de
anklagade dömda till döden och de övriga till mångårigt fängelsestraff. Hur det gick veta vi ej.
Vi hade under vår vistelse i Barcelona även avtalat besök hos läkaresällskapet och
undervisningsministern men vi hunno inte med det. Det uppsatta programmet kunde inte följas,
främst av den anledningen att kamraterna inom de olika områdena knappast ville släppa iväg oss
när de en gång fått oss i sitt våld. Med älskvärd välvilja ville de visa oss det mesta möjliga vilket medförde att den anslagna tiden överskreds.
Vi gjorde dock som hastigast en titt upp på en av de institutioner som syndikatet för offentliga
nöjestillställningar — Sindicato Unico de Espectaculos Publicos — hade. Det var kommittén för
biograferna vi besökte, vilken kommitté hade hand om förvaltningen av 113 biografer i
Barcelona.
-Det gemensamma syndikatet behärskar nu all verksamhet inom detta område. Förutom
biograferna äger och förvaltar syndikatet i Barcelona 14 teatrar och två operascener. Dessutom
filmateljéer, laboratorier, handhar filmuthyrning, propaganda etc. Alla de anställda inom detta
område tillhöra C. N. T. Syndikatet är uppdelat på 20 sektioner med tillsammans 12- à 13,000
medlemmar.
*** **Valencia.**
Från Barcelona företogo vi en 40 mils bilfärd söderut till Valencia, vilken stad numera utgör sätet
för den spanska centralregeringen. Även är C. N. T:s nationalkommitté förlagd där. Den hade
inkvarterat sig i ett hertigpalats, vilket palats av C. N. T. exproprierats för ändamålet. På kvällen, ankomstdagen, hade vi ett sammanträde med C. N. T:s nationalkommitté Men till detta
sammanträde återkommer jag längre fram i rapporten.
Valencia har en helt annan karaktär än Barcelona. Dels är Valencia inte så industriellt betonat och
dels dominerar inte C. N. T, så, kraftigt som i Barcelona. C. N. T. och U. G. T. torde vara ganska
jämnställda i Valencia vad det gäller medlemsantalet. Men samarbetet är bra och ha arbetarna
gemensamt gått in för kollektivisering av den industriella verksamheten, samfärdsmedlen och
affärslivet i enlighet med de riktlinjer C. N. T. gör sig till tolk för.
Femton mil från Valencia ligger närmaste front. Över Valencia sker även transporterna till
Madrid. Detta gör att Valencia mera domineras av kriget än Barcelona. Gatorna äro överfyllda av
milis som vänta på transport till de olika fronterna. På kvällarna låg staden i mörker. Alla ljus
voro släckta med hänsyn till eventuella fascistiska flygangrepp mot staden.
*** **Det kollektiviserade jordbruket.**
Det var inte staden Valencia som för oss utgjorde det stora intresset, utan förhållandena ute på
landsorten däromkring. Hela Levanten, omfattande provinserna Valencia, Castellon och Alicante,
har genomfört kollektiviseringen av jordbruket. Även i de närmast liggande provinserna Murcia
och Albacete har kollektiviseringen i stor utsträckning genomförts.
I Levanten är det inte som i Barcelona småbruk, utan storbruk. Det är väldiga jordområden som
exproprierats och ställts under syndikatens omedelbara kontroll och förvaltning. Produktionen å
dessa områden består huvudsakligast av apelsiner, men även av citroner, ris, olivolja, dadlar, vin,
mandlar etc.
Arbetarna ha förvandlat och förnyat Levantens politiska och sociala struktur. Levantens militära
och politiska organisation är sammanfattad i Folkexekutivkommittén, bestående av ombud från
alla antifascistiska organisationer. Bredvid denna kommitté finns ett koordinerande organ för det
ekonomiska uppbyggandet, det s. k. ekonomiska rådet, vilket dock är sammansatt uteslutande av
representanter från arbetarnas ekonomiska organisationer, C. N. T. och U. G. T.
Några veckor före vårt besök hade i Valencia hållits en konferens för C. N. T:s syndikat inom
Levantens jordbruksområden. Konferensen hade som huvudfråga det ekonomiska
uppbyggnadsarbetet och uppdrog vissa riktlinjer därför.
Enligt de rapporter som förelågo på konferensen existerade vid denna tidpunkt 79 C. N. T.- och
U. G. T.-syndikat, med sammanlagt 65,000 medlemmar vilka voro sammanslutna i gemensamma
lokala förvaltningsråd. På 57 orter ha C. N. T:s syndikat, med tillsammans 37,0000 medlemmar,
bildat självständiga lokala förvaltningsråd. På dessa 57 orter hade U. G. T. inga försänkningar.
Enligt de riktlinjer som äro uppdragna ha dessa lokala förvaltningsråd till uppgift att reglera
produktion och distribution. Förvaltningsråden bestå av representanter från de olika
specialområdena inom produktionen.
De lokala ekonomiska råden äro sedan sammanslutna i det förut omnämnda ekonomiska rådet för
hela regionen. Inom detsamma äro upprättade specialavdelningar för apelsiner, ris, vin,
spannmål, olja o. s. v. Det finnes även inom det ekonomiska rådet upprättade 6 olika
kommissioner, för produktionen, konsumtionen, utbytet, exporten, importen och för tekniska
rådgivare.
För apelsinproduktionen har man exempelvis fastslagit följande konkreta uppgifter för
ögonblicket:
”Skapandet av en rationell apelsinkultur. Tuktandet av de bästa kvaliteterna samt ernående av
samarbete med utländska specialister. Bekämpande av skadeinsekterna och plantagesjukdomar”.
I kommersiellt avseende eftersträvas:
”Direkt, gemensam avsättning av den lokala produktionen. Framskapandet av ett kvalitetsmärke,
för varje ort. Utrensning av den mindervärdiga produktionen. Därmed möjliggöres konkurrens
med utländska märken på utlandsmarknaden.”
I socialt avseende äro följande riktlinjer fastställda:
”En rättvis fördelning av vinsten på avsättningen. Inrättandet av sociala institutioner till
arbetarnas bästa. De exproprierade plantagerna bearbetas kollektivt. Vinstens användande sker
efter följande schema: 10 proc. för reservfonden, 20 proc. för sociala inrättningar och 70 proc. till medlemmarna av kooperativen. Arbetslönen på de exproprierade plantagerna fastställes av det
lokala rådet. De självständiga småföretagarna kontrolleras av kooperativen.”
Fem mil utanför Valencia ligger en stad med cirka 20,009 invånare. Det är Carcagente, ett viktigt
centrum för apelsinproduktionen inom provinsen Valencia. Kamraterna bilade dit ut med oss och
under nära en hel dag hade vi tillfälle att bland kamraterna därstädes diskutera de olika problem
som låg dem närmast. Ciceroner ställdes även till vårt förfogande som visade oss kring i staden,
till institutioner och arbetsplatser. Även besågs några av de kringliggande apelsinplantagerna,
vilket var det intressantaste av det hela. En upplevelse som säkerligen inte kommer åter så snart.
C. N. T:s Federacion Local, den lokala federationen, är inrymd i ett gammalt kloster som
exproprierats. I stora ingången till detsamma var Francisco Ferrers bild placerad i en vacker ram.
Den heliga madonnan hade förut haft sin plats där. Den avlägsnades men då ramen var vacker
placerades Ferrers bild där i stället. Denna lilla detalj klargjorde mera än annat att en ny tid brutit in.
På Federación Local upplyste man oss om att av stadens 20,000 invånare voro cirka 7,000
organiserade i C. N. T. och cirka 500 i U. G. T. Som synes är C. N. T. därstädes den stora
dominerande organisationen.
All produktiv verksamhet i Carcagente och trakten däromkring var kollektiviserad. I de närmast
liggande byarna och städerna voro förhållandena likartade, i Sueca, Sollana, Alginet, Algemesi,
Cullera m. fl. platser.
Affärsverksamheten var även kollektiviserad eller kontrollerad. För fördelning av nödvändiga
varor bland invånarna arbetade en särskild nämnd. Vi besågo dess lokaler och varupartier. Det
hela verkade som ett större ”Konsum” hos oss. Det var dock ett företag som uppbyggts i all hast
och under vidriga förhållanden och därför verkade mycket provisoriskt ännu. Men allt förbättras
för varje dag som går, försäkrade man oss. De värsta svårigheterna hade man redan övervunnit.
På platsen finnes även ett särskilt organ för fruktexporten, Comité Local Unificado Exportacion
de Fruktas. Var inrymt i en av stadens bästa byggnader, vilken förut tillhört en rik plantageägare.
Nu exproprierad. Exportorganet i Carcagente står, liksom de lokala exportorganen på andra
platser, i förbindelse med det av arbetarna upprättade gemensamma exportsyndikatet, vilket har
sitt säte i Valencia. Exporten till olika länder var för övrigt nu i full gång och påpekade man
särskilt att i Sverge var Koop. Förbundet den största mottagaren av spanska apelsiner. En firma i
Göteborg, H. K. Kristensen, var även stor mottagare av spansk frukt.
Vi besökte även en del av de arbetsplatser där frukten bearbetades, rengjordes, sorterades och
förpackades. Det var huvudsakligast kvinnor som utförde det arbetet. Man omtalade att mellan 2-
à 3,000 kvinnor äro anställda å stadens olika arbetsplatser.
Lönen per dag var för den manliga arbetaren 8 pesetas. För de kvinnliga något mindre. Lönen var
således inte så stor och ett visst missnöje hade gjort sig gällande. Missnöjet riktade sig inte så
mycket mot lönens storlek, utan främst att de olika familjerna hade olika inkomst. Inom en del
familjer deltogo alla dess medlemmar i produktionen, medan i andra familjer endast en del
deltogo i arbetet. Det kunde ju bero på sjukdom, eller att familjens medlemmar antingen voro för
unga eller för gamla för att kunna deltaga i det produktiva arbetet. För att få till stånd en större
rättvisa höll man nu på med att utreda frågan om en familjelön, baserad på det antal medlemmar
varje familj hade. Det var ett av de tvistiga problem som krävde sin lösning. Och sådana problem
finnas många under det socialistiska uppbyggnadsarbetet.
Vår rond genom de stora apelsinplantagerna gav oss ett outplånligt minne för livet. Tusenden och
åter tusenden apelsinträd så långt ögat kunde nå. Miljontals apelsiner lyste emot oss med sin
vackra färg. Här och var höga palmer med sina stora dadelklasar. Överallt lysande blommor av
skilda slag. Likväl var det under mitten av december månad.
Vi talade även med en hel del arbetare i plantagerna och alla uttalade sin tillfredsställelse med det system som rådde. Nå, de hade ju även själva upprättat detsamma. De forna arbetsköparna hade
jagats iväg och arbetarnas egna syndikat voro nu samhälls- och produktionsorganen.
*** **Madrid.**
Från Valencia foro vi en morgon med bil till Madrid. Det var cirka 35 mil dit. Det finnes en
järnvägslinje mellan Valencia och Madrid. Denna befinner sig visserligen i arbetarnas händer
men stora sträckor av densamma är förstörd och uppriven av bomber, nedkastade från rebellernas
lygmaskiner. Den är därför ofarbar. Enda förbindelsen är således stora landsvägen mellan
Valencia och Madrid. Kommer man ur provinsen Valencia blir växtligheten sämre. Visserligen
växa fortfarande olivträden och vinrankorna men det blir en allt mer ökenliknande natur. Marken
tyckes vara sönderbränd av solen och mycket stenbunden. Byarna se ytterst fattiga ut och
bostäderna äro bedrövliga. Den som på nära håll sett de jord- och stenkulor lantarbetarna mellan
Valencia och Madrid få bo uti förundrar sig sannerligen inte över att det spanska folket rest sig
mot sina förtryckare.
De flesta byarna vi foro igenom hade dock vackra och stora kyrkor, vilket visade att mitt i
fattigdomen, hade kyrkan rest sig rik och mäktig. Nu tjänade dock kyrkorna ett annat ändamål.
En del voro inredda till Casa del Pueblo — Folkets hus — andra till saluhallar, biografer eller
garage. Allt eftersom kyrkorna bäst lämpade sig till. Från de flesta kyrktornen vajade nu den
svartröda eller den enbart röda fanan.
Långt innan vi nalkades Madrid kommo vi i kontakt med kriget. På avstånd hördes kanondunder,
landsvägarna och broarna bevakades, taggtrådshinder och täta beväpnade patruller bakom
förskansningar, för vilka patruller papperen måste visas. Ju närmare Madrid vi kommo, desto
oftare måste vi stanna för kontroll.
Kl. 1 på dagen rullade vi in i staden, förbi barrikad efter barrikad, förbi otaliga hus som förintats av flygbomber, och beväpnade milismän överallt. Från omgivningarna runt om staden hördes
kanondundret samt gevärs- och kulsprutornas smatter. Vi hamnade till slut hos
regionalkommittén i stadens centrum där vi mottogos med största välvilja och god mat vilket
smakade bra efter den långa bilresan från Valencia.
Madrid verkade inte som en död stad trots det utsatta läget under inbördeskriget. Gatorna i
stadens centrum voro svarta av folk, spårvagnstrafiken var igång och bilarna ilade genom
gatorna. När rebellernas flygmaskiner signalerades försvunno människorna för en stund, sökande
skydd i källare och i den underjordiska banan, men så fort flygbombardemanget var över visade
de sig åter på gatorna. Vid varje flygbombardemang mördades en hel del människor men de
kvarvarande höllo sig kvar i den stora miljonstaden Madrid, som de ej vilja lämna.
Det är klart att allt i Madrid kretsar om de problem som rör kriget. Det var då naturligt att vårt
första besök gällde fronten, dit vi per bil for någon timma efter det vi kommit till Madrid. Vi hade
inte ens hunnit att skaffa oss logi för natten innan vi foro till fronten. Vi hade naturligtvis
krigsledningens passersedel och som ciceron hade vi en av Madridtidningen C. N. T:s
krigskorrespondenter, kamrat Gil.
Vi körde ut till krigszonen i nordvästra Madrid, universitetsstaden, där kriget, under månader
rasat. Husen voro stora ruinhögar, gatorna upprivna av bombnedslagen, träd och spårvagnsstolpar
nedvräkta, sönderskjutna bilar och överallt barrikader. Gata upp och gata ned, barrikad på
barrikad och varje nedrasat hus var förvandlat till regelrätta fästningar, att användas i försvaret
mot fascisterna vars kulor veno över våra huvuden när vi nedböjda sökte skydd bakom ruinerna.
Vi stryka förbi franska bron, Toledobron, norra stationen, Modellfängelset, som ligger i ruiner, ut
till Casa de Campo, alla platser där striderna stått hårda, och kända från tidningarnas
krigstelegram från Madridfronten. Platser där massor av hjältemodiga spanska arbetare offrat sina
liv för frihetens sak. Vi voro även nere i en del av de främsta skyttegravarna, av vilka den vid
Casa de Campo, endast låg cirka 150 meter från fascisternas skyttegravar. Överallt ute i
stridszonen mötte vi entusiastiska milismän som med vapen i hand förde kampen mot fascisterna.
Bland dem rådde sannerligen ej någon nederlagsstämning utan förklarade de sig beredda att offra
sin sista blodsdroppe för frihetens sak. De bådo oss att till Sverges arbetare föra fram den
försäkran att de aldrig komma att släppa fram fascisterna på Madridfronten. Tidningarnas krigstelegram sedan dess ha klart visat att de hållit ord.
Samma bestämda förklaring hörde vi överallt i Madrid. Alla voro övertygade om att Madrid inte
kan tagas av fascisterna. De kunna skjuta staden sönder och samman med hjälp av sina flygmaskiner och långskjutande kanoner, men erövra staden kunna de ej. Det var den allmänna
meningen.
Vi kommo åter från krigszonen helskinnade, trots att ganska stora risker förelågo. Bland annat
slog en granatskärva ned alldeles framför oss. Lyckligtvis träffades ingen av densamma.
Direkt från fronten åkte vi till C. N. T:s försvarskommitté i Madrid. Vi kommo i kontakt med
kommitténs ordförande, kamrat Val, vilken lämnade oss en hel del upplysningar från sitt speciella
område.
Han meddelade oss att i C. N. T:s egna truppformationer i främsta linjen har C. N. T. 8.000 av
sina medlemmar. Bland de mera allmänna truppstyrkorna har C. N. T. även en hel del av sina
medlemmar. Förutom dessa, i första linjen kämpande medlemmar, har C. N. T. cirka 30,000
andra medlemmar i Madrid inskrivna i milisen. Så fort vapen kan anskaffas till dem kunna även
dessa insättas för den aktiva kampen. Bristen på vapen gör sig gällande överallt och hade sådana
varit tillfinnandes i tillräcklig grad hade fascisterna för länge sedan krossats.
C. N. T:s styrkor på denna centrala front, liksom på en del andra fronter, äro självständiga. De ha
sin egen stab, sin egen intendentur och sin egen sjukvård. I Madrid står under C. N. T:s regi en
del utmärkt skötta sjukhus.
Det är klart att C. N. T:s milistrupper intimt samarbeta med andra truppstyrkor. Detta är absolut
nödvändigt för den moderna krigföringen. För detta ändamål har man en särskild förbindelsekommitté mellan de skilda grupperna. Tendensen är dock att ledningen av stridsverksamheten
koncentreras, vilket blivit nödvändigt på grund av att kriget alltmera utvecklats till ett stort
modernt krig.
Industrin och verksamheten i övrigt har även kollektiviserats i Madrid men av helt naturliga skäl
har denna fråga skjutits i bakgrunden. Kriget och med det närmast sammanhängande frågor ha
kommit i förgrunden. För krigets lyckliga genomförande ha alla krafter inriktat sig, vilket inte
kan förundra då man lever mitt i det blodiga och brutala kriget.
*** **C. N. T:s organisatoriska ställning.**
Vid de båda tillfällen vi reste genom Valencia voro vi i kontakt med kamraterna inom C. N. T:s
nationalkommitté, vilka vi utfrågade angående vissa saker. C. N. T:s sekreterare Mariano It.
Vásquez, och andra inom kommittén lämnade även uttömmande svar på våra frågor.
Vad det gäller C. N. T:s organisatoriska ställning just nu så erinrade man om att före revolutionen
hade C. N. T. arbetat illegalt i hela två år. Under denna tid var det omöjligt att få en säker överblick vad det gäller organisationens ställning, men var och en förstår att en organisation under en illegal period inte kan räkna på några större massor direkt anslutna. Efter revolutionen måste
därför organisationen liksom upporganiseras på nytt. Och det har lyckats bra. Som ett exempel
anfördes att i provinsen Jaen hade C. N. T. 10 dagar före inbördeskrigets utbrott ordnat ett möte
som dock måste inställas på grund av dålig anslutning. Men i Jaen har C. N. T. numera inte
mindre än ett 40-tal olika syndikat. Så är det även på en mängd andra platser i landet.
C. N. T. byter medlemskort varje år och enbart från Katalonien hade för 1937 rekvirerats inte
mindre än 1,200,000 sådana kort, vilket antal säkerligen även motsvarar medlemmarnas antal
därstädes.
I Kastilien, i vilken provins Madrid är belägen, räknar man nu i C. N. T. cirka 70,000
medlemmar. Förut var Kastilien socialdemokraternas och U. G. T:s säkra fäste men har nu C. N.
T. även blivit en styrka därstädes.
Inom de områden i norra Spanien där arbetarna inneha makten är C. N. T. ävenledes på frammarsch. Vid kampens utbrott den 19 juli räknade C. N. T. cirka 12- à 13,000 medlemmar.
Medlemsstyrkan är nu mer än fördubblad. Massor av C. N. T:s medlemmar kämpa därstädes vid
fronterna. Vid Viscayafronten stå exempelvis i dag mer än 6,000 beväpnade milismän från C. N.
T. och i Santander deltaga över 3,000 milismän från C. N. T.
I provinsen Asturien räknar C. N. T. även stora medlemsstyrkor, av vilka en hel del kämpa i
främsta eldlinjen.
Kamraterna i C. N. T:s nationalkommitté beräknade att den sammanlagda medlemssiffran inom
C. N. T. just nu är cirka 21/2 milj. medlemmar. Exakt är siffran inte på grund av de svårigheter
som förefinnas för en ordentlig medlemskontroll under dessa inbördeskrigets dagar, då intresset
måste inriktas på annat än att införa en effektiv kontroll över medlemsantalet, men allt talar för
att siffran är den som förut angivits.
Utöver denna direkta styrka, i form av sitt stora medlemsantal, sträcker sig naturligtvis C. N. T:s
inflytande ännu längre. Genom sin agitation, genom sin stora press och genom ett kraftigt uppträdande i kampen mot fascismen och för arbetarklassens intressen, har C. N. T. stora sympatier
bland massor av människor som inte äro medlemmar av C. N. T.
*** **C. N. T:s deltagande i regeringen.**
Att C. N. T. beslutat sig för att insätta representanter i centralregeringen såväl som i den
Katalanska regeringen har förvånat många och har betecknats såsom ett klart avsteg från den
syndikalistiska uppfattningen om staten och de politiska institutionerna. Även bland
syndikalister, inom olika länder, har uttalats vissa betänkligheter för det steg som i detta avseende tagits, av C. N. T. När vi nu hade kommit i kontakt med C. N. T:s nationalkommitté så var det naturligt att vi frågade på den punkten.
Kamraterna hävdade bestämt att det steg som tagits inte får tolkas som ett frångående av den
anarkosyndikalistiska rörelsens antistatliga karaktär. De gamla antistatliga idéerna äro grundmurade inom C. N. T. och den ställning som nu intagits i regeringsfrågan har uteslutande
dikterats av rent taktiska skäl.
C. N. T. har varit och är den största revolutionära kraften i Spanien. Det är C. N. T. som mera än
någon annan sammanslutning har uppmobiliserat de stora massor av beslutsamt kämpande
arbetare vilka kastat de fascistiska legotrupperna tillbaka. Det är även C. N. T. och dess
medlemmar som gått i spetsen för den stora omdaning som redan gjort sig gällande på det
ekonomiska området. När de flesta andra riktningar inom arbetarerörelsen gingo på linjen att
endast begränsa ansträngningarna till kampen mot fascismen, utkastade C. N. T. parollen: Både
krig och revolution! C. N. T:s linje har även segrat i detta avseende. De stora massorna inom U.
G. T. ha även ställt sig på C. N. T:s linje och ha syndikaten så gott som överallt, där arbetarna ha
makten, övertagit produktionen.
Trots denna makt och styrka, trots det väldiga inflytande den syndikalistiska rörelsen hade, höll
den dock på att utmanövreras av politikerna. Det var detta C. N. T. avsåg förhindra genom sitt
deltagande i de politiska institutionerna. C. N. T. avsåg även att därigenom stärka den
antifascistiska fronten och organisera det gemensamma kriget mot fascismen.
Sovjet-Unionens politik var en annan av orsakerna till C. N. T:s inträde i regeringen. Under en
situation då de spanska arbetarna vid fronterna höllo på att giva upp på grund av den dåliga
tillgång av krigsmaterial som var för handen, framträdde Sovjet-Unionen som räddaren. Den
ställde vapen och ammunition till förfogande, men på bland annat de villkor att Spanien öppnade
gränserna för frivilliga från andra länder. Saken var nämligen den att de olika arbetarorganisationerna i Spanien förut kommit överens om att inte insläppa några frivilliga till Spanien dels därför att tillräckligt med folk fanns som ville ut i kampen mot fascismen och dels därför att dessa frivilliga kunde framkalla internationella förvecklingar. Men det var ett livsvillkor att krigsmaterial erhölls omedelbart och därför gick regeringen och de olika arbetarorganisationerna med på Rysslands krav. Kommunisterna i skilda länder, troligen efter order, gingo in för att sända folk till Spanien och ha även lyckats få dit en hel del.
Dessa internationella frivilliga, jämte de av regeringen kontrollerade trupperna, försågs med
mycket vapen men C. N. T:s milismän blevo utan. C. N. T. och dess medlemmar utmanövrerades
således genom detta politiska ränkspel.
Det var i denna situation C. N. T. uppsatte sin bekanta affisch över hela Spanien där arbetarna
segrat, vilken affisch hade följande innehåll:
”2 miljoner medlemmar! 50,000 man i eldlinjen! Över 2,000 lokalorganisationer! Katalonien, Levanten
och Aragonien i C. N. T:s händer! Denna makt fordrar sin del i kampens ledning.”
Ansträngningarna från C. N. T. gingo särskilt ut på att bilda ett utanför regeringen stående
försvarsråd — Junta de defensa — för kampen mot fascismen, och ansåg att detta försvarsråd
skulle bestå av representanter från C. N. T och U. G. T.
I detta sammanhang hölls även en konferens i Madrid bestående av representanter från C. N. T:s
regionalkommittéer, vilken konferens bestämt krävde att ett gemensamt försvarsråd bildades.
Följande uttalande antogs i frågan:
”Konferensen uttalar ännu en gång att genomförandet av dessa fordringar är en historisk nödvändighet
för Spanien. Även är det av vikt för den internationella kampen mot fascismen och för proletariatets
befriande. Fascismen, som en tid befunnit sig på frammarsch, har mött ett hårt och avgörande motstånd hos det iberiska proletariatet. Folket spränger i dag sina bojor. Spanien har inte mera behov av en partiregering, men det är nödvändigt att bilda ett block av alla dem som i dag kämpa vid och bakom fronterna. Ett utestängande av C. N. T. från den ansvariga ledningen betyder en paralysering av kampen. En ledning av den antifascistiska kampen utan C. N. T:s medverkan är ingalunda representativ. Överallt erkännes i dag C. N. T:s avgörande betydelse för kampen.
Partipolitiken har lidit ett absolut fiasko — men inte arbetaralliansen. Landets ledande organismer
måste därför byggas upp efter en helt ny struktur. Den förutvarande politiken har ingen kontakt med
verkligheten och utsätter därför segern för faror.
På Zaragozakongressen föreslog C. N. T. arbetaralliansen. Det var några månader före fascistkuppen. I dag fördubblar C. N. T. sina ansträngningar i detta syfte och betonar på nytt den sociala revolutionen som den enda utvägen för Spaniens sargade folk, och att detta mål endast kan vinnas genom C. N. T:s och U. G. T:s samarbete.
Kampen mot fascismen måste fördubblas, ty fienden hotar Madrid. Endast väljandet av ett råd med
representanter för alla antifascistiska riktningar kan verka stärkande. Ansvaret för seger eller nederlag ligger hos dem som vi uppmanat till samarbete.”
Nå, det gick inte att lösa frågan på detta sätt. U. G. T. avböjde och regeringen ville inte släppa sitt grepp över den militära apparaten. Det var i denna situation C. N. T. inträdde i regeringen, dels för att kunna hävda sig själv, men framför allt att få fram den enighet som var nödvändig bland
arbetarna. Det visade sig även att detta förde med sig vändpunkten i kriget. Fascisterna hejdades i
Madrids förstäder.
I ett manifest C. N. T:s nationalkommitté utsände till syndikaten i frågan, motiverades inträdet i
regeringen på följande sätt:
”Efter det att representanter för vår organisation inträtt i republikens regering, vilja vi klarlägga motiven till vårt förhållande i detta fall. Vi voro från kampens allra första början absolut övertygade om att framgången var avhängig utav om proletariatet kunde förverkliga kampenheten. Därför har det varit och är alltjämt vår organisations ledmotiv att koordinera organisationens stora stridsreserver med
landets övriga antifascistiska krafter. Kampens förlängning och den revolutionära utvecklingen
nödvändiggjorde redan för månader sedan ett C. N. T:s deltagande i den politiska och administrativa
ledningen för landet, för att garantera fascismens nedslående och säkra det ekonomiska uppbyggandet
av landet bakom fronten. I denna anda föreslogo vi samtliga organisationer och partier bildandet av ett organ, vilket skulle samla och omfatta alla krafter: ett hela landet omfattande försvarsråd. I detta råd skulle anarkister, marxister och republikaner vara lika representerade. Änskönt vår fordran vann anklang i breda antifascistiska kretsar, tillstyrkte inte de huvudsakligast politiska partierna, varigenom de förhindrade en lösning, vilken å andra sidan söktes gemensamt av dem och oss. Dessa kretsars oförståelse, vår fasta övertygelse om en enhets nödvändighet, föranledde oss att ge efter och förklara oss beredda att gå in i republikens regering. Änskönt vi som varande den mäktigaste och största antifascistiska kraften i landet, även kunnat handla annorlunda. Vi ha tills vidare nöjt oss med fyra poster i regeringen. Huvudorsaken till vårt avgörande är läget vid fronterna. Framför allt då den svåra situationen i landets centrum. Fienden står framför Madrids portar. I dessa ögonblick av största historiska ansvarighet äro vi övertygade om att vårt deltagande i ledningen skall ge folket nytt hopp. Vi äro säkra på att denna vändning är den bästa garantien för en än effektivare kamp mot fascismen.
Under dessa omständigheter ha vi inte skytt detta offer för arbetarklassens sak, för vilken vi kämpa. Vi uppfordra våra medlemmar och syndikat över hela landet att mobilisera alla krafter till Madrids försvar och försörjning och för en seger vid alla fronter i Spanien. Må C. N. T:s inträde i regeringen inleda en ny etapp på vägen till seger över fascismen!”
C. N. T. ansåg detta steg nödvändigt för kampen och enigheten. Ett ställningstagande som blott
avses att vidhållas under kriget mot fascismen. C. N. T. ville inte låta sig utestängas. Det är den
huvudsakligaste motiveringen för C. N. T:s ställning i regeringsfrågan.
*** **Den katalanska regeringskrisen.**
Omedelbart efter fascismens krossande i Katalonien bildades den antifascistiska miliskommittén
och det ekonomiska rådet. Sammansattes av representanter från de organisationer och partier som
deltogo i kampen mot fascismen, men voro först och främst förankrade i arbetarnas ekonomiska
organisationer, syndikaten, vilka genom sitt övertagande av produktionen kommo att utgöra
centralpunkten i det nya samhälleliga liv som växte fram. Det var den antifascistiska miliskommittén och det ekonomiska rådet som under denna tid utövade den verkliga makten i
Katalonien. Den gamla vänsterregeringen, med president Companys i spetsen existerade visser-
ligen fortfarande men saknade möjligheter att göra sig gällande. Den republikanske representanten i miliskommittén, Miravtelles, preciserade i ett uttalande, återgivet i C. N. T:s och F. A. I:s
informationstjänst, läget på följande sätt:
”Makten i Katalonien ligger hos folket och hos syndikaten. Fascismen blev genom folket och
regeringens väpnade krafter nedslagen. Folkets krafter, det var en sammansättning av alla olika
politiska riktningar, men det råder dock inga delade meningar om att C. N. T. från första ögonblicket gjorde de största insatserna och ställde de flesta kämparna till förfogande. Dess hållning var avgörande för kampen, C. N. T:s och F. A. I:s krafter ledde rörelsen och gav den dess historiska betydelse. Miliskommitténs enighet är i dag absolut.”
Samma anledningar som tvang syndikalisterna att inträda i centralregeringen tvingade även
syndikalisterna i Katalonien att inträda i den katalanska regeringen eller verkställande rådet för
Generalidad de Cataluña, som den betecknades.
Vid det tillfället hävdade C. N. T. att det verkställande rådet, regeringen, inte skulle bestå av bl. a. representanter från de politiska partierna utan av rent proletära fackliga organisationer.
Detta kunde dock den gången inte förverkligas.
Regeringen blev i stället sammansatt av representanter från följande organisationer: C. N. T.,
anarkosyndikalisterna, P. S. U. C., de förenade socialistiska partierna, socialdemokrater och
kommunister, P. O. U. M., marxisterna, Eszuerra Catalana, småborgerliga vänstern samt
Småbondeförbundet, arrendatorerna. C. N. T. hade för sin del 3 representanter i denna regering.
Inom denna regering började dock snart en del stridigheter uppstå., särskilt då mellan representanterna från P. S. U. C. och P. O. U. M. Striderna förvärrades genom Rysslands ingripande. P. O. U. M. hade nämligen tagit sig friheten att i sitt organ angripa Sovjet-Unionen, särskilt för dess politik gentemot Trotsky. Detta föranledde Sovjets sändebud i Katalonien att nedlägga sin
officiella protest. Kommunisterna i P. S. U. C. togo bland annat detta som förevändning att kräva
att representanter från P. O. U. M. avlägsnades ur regeringen. Men det var inte endast den förut
nämnda frågan som man tvistade om utan även andra mera viktiga sådana. I en korrespondens
från Barcelona, införd i Folkets Dagblad, angives de huvudsakliga krav kommunisterna hade vara
följande:
1. P. O. U. M. uteslutes från regeringen.
2. Militär kontroll i stället för arbetarkontroll över stridskrafterna.
3. Kriget skiljes från revolutionen.
Efter vad vi kunde finna under vårt besök i Barcelona, mitt under regeringskrisen, var det just
dessa problem som voro tvistefrågorna.
C. N. T. satte sig omedelbart emot alla tre punkterna. C. N. T. genomdrev ett förkastande av
punkterna 2 och 3 men P. S. U. C.-kommunister och socialdemokrater ville dock inte släppa
kravet på att P. O. U. M:s representant skulle avlägsnas ur den Katalanska regeringen. C. N. T.
var, som förut nämnts från början mot att P. O. U. M. uteslöts ur regeringen, det kunde inverka på
sammanhållningen bland arbetarna, men gick till slut med på att medverka i regeringen utan
representanter från P. O. U. M. Men som krav sattes att även P. S. U. C. skulle avlägsnas från
regeringen och att i stället inkalla representanter från den reformistiska landsorganisationen U. G.
T. Samtidigt krävde C. N. T. en utökning av dess representanter i regeringen från tre till fyra och
att krigsministerns post skulle innehas av en C. N. T.-medlem. C. N. T:s krav godkändes och den
nya regeringen fick följande sammansättning:
C. N. T. 4 representanter. För försvaret, ekonomin, offentliga tjänsten, sanitet och socialförsörjning.
U. G. T. 3 representanter. För livsmedel, arbetet, justitieväsendet.
Esquerra Catalana 3 representanter. För finanser, inre säkerhet, kultur.
Småbondeförbundet — Rabassaires — 1 representant. För jordbruket.
Regeringen består således av representanter från tre ekonomiska organisationer och en politisk,
Esquerra Catalana. Vårt broderorgan i Barcelona, Solidaridad Obrera betecknar regeringens
sammansättning som ett framsteg ur syndikalistisk synpunkt samt tillägger;
”I det nybildade generalitetsrådet har man kommit närmare det mål C. N. T. eftersträvade. Det enda
politiska partiet som är representerat – är Esquerra Catalana, det borgerliga vänsterparti, som anslutit sig till den antifascistiska fronten. Dess representation i regeringen är nödvändig så länge kriget mot fascisterna pågår, och då denna borgerliga vänster icke har några ekonomiska organisationer, som kunde representera, måste den politiska sammanslutningen erkännas som representant. Men utom detta finns inga partirepresentanter i regeringen. De partier som utan facklig massbas förut deltogo i rådet äro eliminerade, ty det är icke de utan syndikaten som äro kallade att dirigera det offentliga livet. Det är syndikaten som äro hörnstenen i detta nya liv. P. S. U. C. och P. 0. U. M. ha inga representanter i det nya verkställande rådet, lika så lite som Acció Catalana. C. N. T. som majoritetsorganisation och U. G. T. som organisation för den stora minoriteten, representera som fackliga organisationer det katalanska proletariatet. P. S. U. C. och P. O. U. M., vilka skapat krisen inom generalitetsrådet, blevo uteslutna.”
*** **Krig och revolution.**
”Solidaridad Obrera” publicerade nyss en artikel i detta ämne vari C. N. T:s ståndpunkt i frågan
om kriget och revolutionen preciserades bl. a. på följande sätt:
”Krig och revolution! Det är vår gemensamma sak! Inte först det ena och sedan det andra. Båda
tillsammans. Krigets rytm fordrar det! De som stå vid fronten må veta att C. N. T., det äkta uttrycket för revolutionär vilja och praktisk lojalitet aldrig kommer att skilja det ekonomiska nyuppbyggandet i en framåtskridande socialistisk anda ifrån kriget mot reaktionen, mot fascismen!”
Det är denna uppfattning C. N. T. och dess medlemmar kämpat för allt sedan inbördeskrigets och
revolutionens början i Spanien. Fortsätter därmed med ännu större kraft i dag. Det är även med
detta för ögonen som C. N. T. över allt gått in för expropriation av de kapitalistiska egendomarna,
samt produktions- och samfärdsmedlen. Naturligtvis följer Federación Anarquista Ibérica — F.
A. I. — samma linje. Ävenledes P. O. U. M., vilken organisation dock söker att dirigera revolutionsrörelsen efter vissa statssocialistiska linjer. U. G. T:s medlemmar följa som regel C. N. T:s
linje även om U. G. T:s politiska ledare hävda en annan mening.
Socialdemokrater, kommunister och den borgerliga vänstern gå på den linjen att kampen endast
skall begränsas till striden mot fascismen och för demokratin, en demokrati utan något
socialistiskt underlag. De ha dock inte kunnat hindra att kampen i Spanien inte längre är en kamp
mellan fascism och demokrati utan en kamp mellan kapitalism och socialism. Fascismen är blott
kapitalismens hjälporgan och måste därför slås ned men man får inte glömma att samtidigt
genomföra revolutionen. Efter dessa synpunkter föres kampen från C. N. T:s sida.
De som kraftigast gått emot att kampen skulle inglida på det socialrevolutionära fältet har varit
och är den kommunistiska rörelsen. Allt talar för att denna kommunisternas inställning är beordrad från Moskva, är ett led i Sovjet-Unionens utrikespolitik, som i dag inte har intresse av ett
socialistiskt samhällssystem i Spanien, utan enbart ett borgerligt demokratiskt statssystem.
I en ledande artikel i Ny Dag försvarar man detta kommunisternas förräderi mot den sociala
revolutionen med nedanstående argument mot dem som i Spanien gå in därför. Artikeln är i
främsta hand riktad mot P. O. U. M., men gäller kritiken även de anarkosyndikalistiska arbetarna,
organiserade i C. N. T. Ny Dag skriver:
”I kampen för att splittra arbetarna ställer de upp paroller som icke motsvara läget för dagen,
exempelvis att i Spanien, vid en tidpunkt då alla demokratiska elementen försvarar sig med vapen i
hand mot inländska och utländska fascister, ställa parollen om social revolution. Denna paroll måste
inverka splittrande såväl på det spanska folket, som internationellt, -emedan de krafter, som deltaga i försvaret vid fronterna och de, som i den kapitalistiska världen understöder kampen icke är överens om att i dag genomföra den sociala revolutionen.”
Att denna uttalade mening inte är ett resultat av ett självständigt tänkande av ledareskribenten
förstår man därav att densamma skrevs någon vecka efter det Kommunistiska Internationalens
exekutivkommitté hade gjort ett uttalande i den spanska frågan, i vilket uttalande följande
betecknande passus förekommer:
”E. K. K. I:s presidium uttalar sitt gillande av det kommunistiska partiets linje i Spanien, som har
mobiliserat medlemmarna och folkmassorna till kamp emot de fascistiska krafter som eftersträva
utrotandet av den parlamentariska regimen och upprättandet av en fascistisk diktatur i Spanien. Denna partiets linje går ut på att stärka och befästa den demokratiska och parlamentariska republik som utgör en garanti för det spanska folkets rättigheter och friheter, för att befästa folkfrontens republik, i vilken det inte finns plats för fascismen och i vilken folket tvärtom kan ge uttryck åt sin vilja och självt kan avgöra sitt öde.”
––––––
”Presidiet gillar fullständigt partiets ställningstagande mot den summariska nationaliseringen av
industrin och solidariserar sig med partiets kurs enligt vilken nationaliseringen måste betingas av
republikens försvar. Partiets kurs vänder sig emot folkfiendernas försök att organisera sabotage och
bringa oordning inom statshushållningen, samt inträder för, att nationaliseringen skall genomföras
inom sådana företag, vars ägare direkt eller indirekt har deltagit vid organiseringen av upproret.”
I det första avsnittet konstateras således att den spanska kommunistiska rörelsen endast kämpar
för en demokratisk parlamentarisk republik, ej för socialismen. I det andra avsnittet fastslås att
kommunisterna i Spanien endast sträva för en begränsad nationalisering, det vill säga genom
statens övertagande av vissa nödvändiga industrier för kriget och av de företag vars ägare direkt
eller indirekt ha deltagit i upporganiserandet av det fascistiska upproret.
Som väl är ha inte Spaniens arbetare följt vad dessa, den socialistiska revolutionens dödgrävare
rekommendera. Enligt meddelande i C. N. T:s informationstjänst kunde visserligen den kommunistiska jordbruksministern i den spanska centralregeringen, Uribe, nyss på ett möte i
Algemisi förklara ”att republikens legitima regering icke hade bemyndigat någon att rekvirera
jordbruksprodukterna”, men det förändrar inte situationen i Spanien. Det är nämligen inte
regeringen som uppdragit riktlinjerna för den sociala revolutionen och manat därtill utan det är
arbetarna själva genom sina syndikat som igångsatt och fullföljer densamma.
Det är möjligt att sedan fascismen krossats en ny strid av arbetarna måste upptagas mot
politikerna som vilja förråda revolutionen och socialismen. C. N. T. önskar inte en ny kamp, en
kamp mellan arbetarna. C. N. T. gör allt för att undvika densamma. C. N. T:s ansträngningar att
förverkliga den revolutionära arbetaralliansen med U. G. T. är en medveten och klar strävan i
detta avseende och hoppas därigenom att föra den sociala revolutionen i säker hamn. Men skulle
det trots allt vara nödvändigt, är C. N. T. fullt beredd att även mot arbetarpolitikerna föra kampen
för revolutionen, för socialismen. De väldiga ansträngningar de spanska arbetarna gjort sedan
inbördeskrigets utbrott få inte enbart resultera i demokratisk parlamentarism utan i ett
socialistiskt produktions- och samhällssystem.