#title Offer för könsmoralen
#author Hinke Bergegren
#date 1912
#topics anarkism, kapitalism, klassamhället, sex, prostitution, moral, patriarkatet
#source Förläggare Nils Adamsson, Centralpalatset - Stockholm 1912
#lang sv
#pubdate 2024-08-19T12:00:00
OFFER FÖR KÖNSMORALEN
Några anteckningar av HINKE BERGEGREN
** **Hunger och kärlek**
Hunger!
Det är ett avskyvärt samhällstillstånd, där de med det
hårdaste arbete betungade skola vara nödda att leva i
fattigdom och osäkerhet eller i alla fall under små villkor, medan
de, som ha mindre hårt arbete och vida angenämare arbete,
skola få leva i lyckligare förhållanden, ofta i överflöd. Men
tusenfallt mera fördömligt är det kapitalistiska storborgardömet
därför, att det kräver så många offer, hungerns offer,
kärlekens offer.
Hunger!
Tänk dig, att varje dag finns det någon mor, många
mödrar, som med ångest i hjärtat inte veta vad de skola få
att ge åt sina små barn! Hon står ensam och utan arbete.
Hon måste tigga. Hon vänder hem med några smulor; men
smulorna äro ändå mat, och de små ropa om varandra:
“Åt mej mamma, åt mej mamma!“
Men hon kanske också kommer hem utan något som
hälst och får vyssja de små gråtande hungriga i sömn.
Tänk dig, att varje dag gå många, många som förgäves
söka arbete, män och kvinnor. De ha inte ätit någonting
ordentligt på långa tider; det sliter i inälvorna på dem, det
värker i deras hjärnor. De gå förbi butik vid butik, där det
ligger uppstaplat kött och bröd och frukter och alla möjliga
läckerheter; de se genom fönstren in i de stora
restaurangerna, där herrar och damer sitta så tryggt och äta sig
övermätta, medan stackarna utanför lida av hungerns förtvivlan.
Kanske är det sannt, att det ej händer i vår tid, att
någon direkt dör av hunger. Sakta tvina bort av otillräcklig
föda, det göra dock otaliga. Och detta kan ju lika fullt kallas
hungerdöd och är lika förkrossande ohyggligt.
Är det ej alldeles obegripligt att folket tål det, och att
det låter skinna sig, t. o. m. så grundligt att det självt inte
får äta sig mätt? Är det inte ofattligt, att folket ännu
fördrager kapitalismens fjättrar och låter så tåligt spänna sig i
oket, för att dra plogen åt sina förtryckare?
Hungerns offer!
Kärlekens offer!
Liksom civilisationens proletariat låtit sig lura beträffande
det lekamliga uppehället, så har hela civilisationens
mänsklighet låtit sig bedraga vad det högsta och skönaste i livet
angår: kärleken. Man har hittat på tvång och fjättrar, där
intet annat än lycka och frihet borde vara rådande. Man
har vackert kallat tvånget: sedlighet, för att skyla
hyckleriet och smutsen. Männen, de bestämmande, ha skapat
en dubbelmoral, enligt vilken de själva ha rättighet till lösa
tyglar. Medan den andra parten i kärleksförhållandet, kvinnan,
dömes för handlingen, stämplas, brännmärkes, går mannen fri.
Dubbelmoralen — denna orättvisa över alla orättvisor
— är just skulden till det sedliga fördärv och den stora
olycka och uselhet, som är rådande på detta område.
Männen, de må ha levat hur som helst, betrakta om ej alltid
med förakt, så åtminstone med missaktning var ogift kvinna,
som inte är orörd. Endast de kvinnor, som ha råd eller
tillfälle att vara ärbara, såsom det heter, respekteras i och
för äktenskapet. För männens tillfredställande därutom måste
således de fattiga eller fattigaste familjerna släppa till sina
döttrar.
Dessa komma tidigt ut i världen som tjänsteflickor,
sömmerskor, fabriksarbeterskor, biträden i butiker o. s. v., och
vilken bana de än välja, kan samma sorgliga öde vänta dem.
Det finns, för att hålla oss till Stockholm, ej få principaler,
som med våld eller list tvinga sina kvinnliga underlydande.
De vilja ej behålla någon, som de inte få rå om. Man kan
ofta få höra unga flickor tala om, att de ej vilja komma till
den eller den, ty de ha hört för mycket om honom. Många
andra principaler taga vid bestämmandet av lönen i
betraktande, att deras biträden eller arbeterskor kunna förtjäna
“extra“. Och dessa måste i så många, många fall, då de
inte känna någon, av vilken de kunna påräkna hjälp då
nöden hotar som hårdast, skaffa sig en annan inkomst, ty den
lilla lön de ha förslår ej, hur torvtigt de än leva. Hon
måste ha mat och kläder och husrum, och då endera tryter
och allt, som stampen velat ta emot, redan är pantsatt, då
fresta männens anbud alltför lockande för att hon skulle
kunna stå emot. Hon får lära känna, hur lätt det går att
förtjäna! Hela hennes veckopänning plus det lilla hon kanske
lyckats få ihop genom tunga timmars nattarbete och slit är
inte stort mer än vad hon får av en enda herre. Nya
kunder, nya kunder måste hon dock ständigt söka. Och bjöd
det fria livet i dess begynnelse på större ekonomisk vinst
och kanske t. o. m. gladare dagar, blir det ett hälvete när
åren härjat hennes kropp och hon, som så ofta sker,
sjunker tillbaka i det grymmaste elände. Övergiven, ensam
ligger hon på sjukbädden. Ingen procession följer
fattiglikvagnen, som för hennes stoft ut till den uppskottade
fattiggraven. Ensam! Men — såsom en av våra diktare så hämskt
och träffande säger:
»Men hade de kommit blott alla,
Som stått dig du fagra så nära,
Som hulpit med lust dig att falla,
Ej mången blev visad mer ära.
Se, männen med namn uti staten,
Salongernas småljus som glittra,
Och folk som blott knogar för maten,
Och präster och lärda och vittra»
Nästan hela herrsamhället hade kommit. Men
herrsamhället har inte tid; det stiftar lagar mot sina offer!
De prostituerade äro dessa offer. De ogifta mödrarna
likaså.
** **Prostitutionen**
I några få undantagsfall, det är sannt, äro de fattiga
flickorna själva till en del skulden: begäret efter lyx och att
få vara med driver dem stundom in i prostitutionen. Men
vem kan undra på, att det är så frestande skönt för en ung
fattig kvinna, som aldrig vetat vad leva vill säga, att få komma
ut i det lekande vimlet och få vara med om den yra glädje
en stor stad bjuder. Hon sitter från morgon till kväll
instängd innanför en disk eller vid sin söm eller vad det nu
är hon håller på med, då uppenbarar sig en vacker dag
hjälten — det är ett stort misstag att tro, att han alltid
tillhör överklassen — och hon får nu en smula omväxling i
sin trista, enformiga tillvaro; kanske för han henne ut i det
rika hänförande liv, hon så lyckligt drömt om. Skilsmässan
kommer visserligen till sist, men snart dyker upp en ny
kavaljer, en annan och åter en annan...
Andra — och det är det stora, stora flertalet bland de
prostituerade — har fattigdomen drivit dit. Utan plats,
utblottad på allt står den olyckliga intet annat övrigt än att
följa en av dessa kopplerskor, som ständigt lura efter nya
offer, och hon blir för en tid hulpen och vårdad och
slutligen tagen om händer av gatusedlighetens väktare. Om hon
har varit en duktig, fin och älsklig flicka, blir hon nu, sedan
polisen slagit sina klor i henne, oftast som totalt förändrad.
Det är som hade de rätt, vilka påstå, att reglementeringen
utövar ett dåligt inflytande; eller beror det kanske på
männens, kundernas, större fräckhet och råhet mot “en sådan“.
Hon måste visa sig munter och glad för att locka
kunder, hon börjar dricka för att kunna hålla modet uppe. Den
i livets hemska sorger oinvigde har svårt att ens göra sig
en föreställning om, vilka bittra lidanden många av dessa,
som dragits in i den reglementerade prostitutionens garn,
fått gå igenom, innan vanan slipat bort all skamkänsla och
polistvånget ryckt upp var hoppfull tanke, som varken
genomståndna olyckor eller förtvivlan mäktat plåna ut!
Mer rätt än de, som kalla prostitutionsreglementeringen
en auktoriserad och privilegierad osedlighet, ha de som säga,
att genom reglementeringen gillas inte skörleynaden utan
den bestraffas (åtminstone vad den kvinnliga parten angår).
Vore förhållandet sådant som så många tyckas föreställa sig,
nämligen att den inskrivna är i sin goda rätt, då hon förgår
sig mot vissa lagbud, vilkas överträdande föra andra till straff
— ja, då kunde de där benämningarna, auktoriserad och
privilegierad, vara berättigade; nu är förhållandet det motsatta
och särskilda föreskrifter gälla de inskrivna, stränga, hemska
föreskrifter som bringa dem i en alldeles orättvis
undantagsställning, vilken jämte den maktfullkomlighet, polisen
äger, är nog att stämpla reglementeringen såsom ett det
gemenaste ingrepp från samhällets och myndigheternas sida.
Då förslag framläggas om reglementeringens upphävande,
hör man ofta talas om och får även läsa i tidningarna, att
prostitutionen nu skall avskaffas. Så litet är man i
allmänhet insatt i denna fråga, att man ej förstår skilja mellan
prostitutionens reglementering och prostitutionen själv.
Väl måste erkännas, att det ej är precis så lätt att
definiera en prostituerad, ty saken har onödigtvis tillkrånglats.
Under medeltiden t. ex. menade en i ämnet diskuterande,
att en kvinna först då kunde kallas offentligt fruntimmer,
när hon givit sig hän till tjugutretusen män; andra ha
reducerat antalet till 60 eller 40 män. Många mena, att hon
måste uteslutande ägna sig åt skörlevnad, såsom de sedliga
älska att uttrycka det.{1} Jag tror, man kunde enas om, att som
prostituerad anse den kvinna, som står i förhållande till
henne mer eller mindre främmande män och tar betalt per
gång.
Det finns sålunda prostituerade, som endast leva på det
yrket; andra som ha det som huvudförtjänst men därjämte
äro anställda i ett s. k. hederligt yrke; samt till sist de, som
någon gång sälja sig för att lönen är för knapp att räcka
till eller för att få hjälp till ett drägligare liv än det, deras
lön unnar dem.
Detta är prostitutionen i dess variationer.
Reglementeringen åter är det system, enligt vilket en
del av de prostituerade bliva av polisen inregistrerade och
skola på bestämnda tider infinna sig på besiktningsbyrån
och äro i och därmed ställda under vissa godtyckliga
undantagslagar, som endast gälla dem.
{1} Här bör anmärkas, att trots Reglementeringskommittén söker vara
så rättvis som möjligt mot båda parterna, så är det dock, liksom nästan
alltid då män skall tala i könsfrågan, med ett visst förakt eller i alla
händelser med en betänksam min som det nämns något om de kvinnor
som brutit mot gamla Moses: De idka skörlevnad, — männen hängiva
sig åt tillfälliga förbindelser. Jag kan ej minnas, att jag på ett enda ställe
funnit uttrycket skörlevnad i förbindelse med männens liv, fast ständigt
då det är tal om kvinnorna. Det är som om kommittén trodde, att
skörlevnad är detsamma som prostitution, då i stället skörlevnad kommer av
det gamla ordet skör = oren, lättsinnig. Men skörlevnad är kanske inte
artigt nog, när det är tal om män, som ha råd att betala!
** **Reglementeringens grymhet**
När blodsdjävulen käjsar Napoleon I förde sina många
och långa krig, ville han ha friska soldater. Bland andra
sjukdomar härjade könssjukdomarna svårt i de talrika härarna.
Man fann då på, att de s. k. lösaktiga kvinnorna i
garnisonsstäderna borde inskrivas på särskilda listor hos polisen
och underkastas regelbunden läkarbesiktning. Detta var
reglementeringens början. Kriget och den råaste och mest
orättrådiga av alla tvångsåtgärder, det synes ligga mer än
en slump i, att det är den ena av dessa institutioner, som
givit upphov till den andra!
Att ett sådant steg kunde tagas mot kvinnorna, fastän
det ju är alldeles klart, att männen sprida smittan lika väl
som de, har nog sin förklaring. Sedan gammalt har ju,
såsom förut påpekats, den satsen varit härskande, att en kvinna,
som idkar tillfälligt könsumgänge, är föraktlig. En man
inte. Hån kan inneha de högsta värdigheter, andliga såväl
som värdsliga. Han förlorar dem inte. En del prat kan
uppstå, men det kan ju alltid tystas ned. Han må vara
ämbetsman, ja statens styresman, vad han gör sig skyldig
till i detta hänseende skadar honom ej. T. o. m.
familjeöverhögheten bibehåller han oinskränkt; hustrun bör förlåta,
barnen vörda honom! Kvinnan däremot, medparten i hans
handling, blir gränslöst föraktad. Råkar hon förbli utfattig,
räknas hon genast, såsom det ju anstår ett penningstyrt
samhälle, till de djupast sjunkna; kan hon uppträda i glans
blir dock förkastelsedomen mindre sträng och enstämmig.
I Werner Söderhjelms arbete om en renässanspoet heter
det angående Vatikanskvarteret i Rom, att där bodde “icke
blott den förnämsta presterliga och litterära, men också den
förnämsta kurtisanvärden“. I Frankrike bestämde år 1254
en lag, att “glädjeflickor skulle jagas bort såväl från
landsbygden som från städerna och deras egendom skulle tas
ifrån dem, ja t. o. m. deras kläder ända till kjorteln och
skinnjackan“. Och enligt ett annat påbud, som härskade
ännu fram i nyare tiden, brändes den fala kvinnan med
ett märke på skuldran och jagades ur staden. Männen
slösa guld och skatter på henne, prisa henne i dikter eller
överlämna henne åt de hemskaste straff; hon är för dem
den syndfulla skökan, den firade kokotten eller den av
polisen jagade byråflickan, allt efter som det behagar dem.
Om de skyddade “ärbara“ kvinnorna instämde i skriet
mot den förtappade, kan det inte förundra. Dessas enda
värde var ju, att de voro dygdiga, de måste visa sin höga
ställning gentemot den kvinna, som inte var det, och
männen skulle ansett den annars aktade kvinna dålig, som inte
instämde i föraktet. Och likväl var det en kvinna, en av
de i samhället skyddade och aktade, som först höjde sin
röst till försvar för de utkastade. Sannerligen, när den
engelska prästfrun Josephine Buttler kallade dessa föraktade
sina systrar och gick att strida för dem, då var detta en
bragd av solidaritet och mod, som världen ej ofta skådat
motstycke till. Hon förenade snart en liten skara omkring
sig. I nästan alla länder, där reglementeringen efter det
franska föredömet blivit införd, protesterade män och
kvinnor mot systemet.
Federationen, såsom sammanslutningen här i Sverge
kallades, utövade sin livligaste verksamhet hos oss i slutet
på 1870 samt under 1880-talet genom föredrag, möten,
skrifter. Men liksom varje ny mening blev ock federationens
idé utsatt för förföljelse. Med avsky minnes jag ännu det
förakt, det hån, de förolämpningar, för vilka dessa modiga
kvinnor och män voro utsatta, värst naturligtvis kvinnorna.
Hos dem antogs arbetet uteslutande härröra från lusten att
rota i osedliga företeelser. Att de drevos av medkänsla
och av en helig harm mot den förorättning, som de ansågo
drabba hela deras släkte, det kunde eller ville mån ej förstå.
Fräckt och lögnaktigt snäste myndigheterna federationen
och dess medlemmar. Och läkarna voro ej en smula bättre.
Besiktningen var absolut nödvändig, samhället skulle bli
dränkt i syfilis om den ej funnes, skrek högsta auktoriteten;
och såsom röstboskap rasade hela skrået, som om det
vädrade konkurrens eller som om det fruktade att dess
konster skulle börja avslöjas. En Stockholmläkare, prof.
Ödmansson, skrev: “Om icke federationen snart tröttnar vid sina
muntliga och skriftliga deklamationer och föreläsningar för
unga kvinnor och unga män, torde verkligen fara vara för
handen, att inträsset för hithörande saker efter hand blir vida
allmännare än nyttigt är“. Är det inte betecknande?
Denna smutsfläck, som just läkarna i sitt
reglementeringskvacksalveri bära skulden för, den fick inte upptäckas, ty då visste
man, att trots “vetenskapens“ egenrättfärdighet skulle den
bortstrykas. Ja en annan läkare, prof. Sandahl, stod upp i
Läkaresällskapet och krävde att polisen skulle kväva denna
fördömliga och farliga propaganda.{2}
{2} Den gången lyssnade inte regeringen. Det blev varken någon
förföljelse eller någon lag mot »den farliga propagandan». Men federationen
vände sig också blott till överklassen och då kan det ju inte gärna bli
tal om förbud. När jag däremot våren 1910 vände mig till den fattiga
klassen, med den viktiga frågan om ansvaret för de efterkommande, då
var man hastig i vändningarna. Nå, tro ej jag klagar. Saken går av sig själv.
Och kaninlagen? Ja, den har redan gjort sin stora nytta. En upplystare
regering och riksdag måste dock upphäva den, och då bör den ristas in å en
stor tavla, som placeras över ingången till kurhuset, vilket då står tomt tack
vare den allmänna kunskapen om försiktighet.
Alla hot och förlöjligande angrepp mot federationen
hjälpte emellertid intet; dess strid fortsattes lika ståndaktigt,
lika outtröttligt.
Nu är emellertid att skilja mellan två slag
federationsmänniskor: en del höjde stridsropet tillika i den gamla
moralens namn ungefär som våra dagars sedlighetsivrare, andra
upprördes främst av den himmelskriande olika behandlingen
av männen och kvinnorna, som båda sprida smittan, och
vid det olagliga i polisförordningen. Ty, såsom numera
väl bekant är, sakna de prostitutionsreglementen, som dömt
och ännu döma hundratals av landets fattiga döttrar till ett
skamligt tvång, ja till årslånga fängelsestraff, varje laglig form.
Mindre organisatorisk än federationen men väl lika
energiskt och entusiastiskt gingo s. k. fria kärlekens
förespråkare till storms mot den kränkande, orättfärdiga och
misslyckade polis- och läkarreglementeringen. Frågan trängde
mer och mer ut i livet. I en del länder har den t. o. m.
lösts, så att reglementeringen blivit avskaffad. Vårt land
har ännu inte tagit det steget, men på ett grundligt sätt
har frågan hos oss förberetts, senast genom den kommitté
som efter slutat arbete utgivit ett betänkande, fyllt av
mångsidiga undersökningar och följt af ett förslag.{3} Och vad
får man nu se? Jo, de sakkunniga läkarna, som förut
förklarat varje ord om avskaffande vara vanvett och kvinnoprat,
att samhället skulle gå under om man borttoge det enda
hygieniska skydd, som stod till buds: inskrivningen och
tvångsbesiktningen, — se, de ha nu nästan alla, både manliga och
kvinnliga (ty de senare höllo de andra trofast i rockskörten),
insett, att reglementeringen sanitärt sett är till så godt som
ingen nytta och inte från denna ståndpunkt kan upprätthållas.
Den högst minimala nytta, som den kan anses göra,
motväges fullt ut av den ofantligt mycket större skada den
medför, främst genom att den ger ett sken av säkerhet, men
även därför att inskrivningen försvårar en återgång till ordnat
arbete samt gör att en hop hyresvärdar m. fl. uppskörta de
inskrivna, deras levnadskostnader fördyras och de drivas
till intensivare sökande av förtjänst.
{3} Detta arbete, i fyra delar, över 1600 sidor, är dock genom sin
vidlyftighet icke lätt tillgängligt för alla. Den svenska
federationsavdelningens styrelse har därför under titel: »I reglementeringsfrågan» utgivit ett
särtryck till pris 1 krona av kommitténs lagförslag jämte en reservation
av prof. J. E. Johansson, i vilken direktör O. Westerberg instämt. Denna
reservation är synnerligen lättläst och ger en förträfflig inblick i detta
viktiga samhällsspörsmål som nu är så aktuellt.
Därtill kommer, att det är endast ett fåtal av de kvinnor
som prostituera sig som man kommer åt, att botandet av
åtminstone en av de veneriska sjukdomarna, gonorrhén,
tar så lång tid och är så ovisst, att det i många fall är
omöjligt att kvarhålla den sjuka i vård så länge som det
skulle behövas, att de något erfarna prostituerade äro långt
mindre farliga vad spridandet av syfilis angår, än den skara
av helt unga, som nyligen fått sjukdomen och som redan
innan de kunna inskrivas, spritt den till många.
Men framförallt kan dock intet effektivt sägas bli gjort
mot ett så allvarligt samhällsont, då männen gå fria.
Alla dessa synpunkter framhöllos också i
stadsfullmäktige i Stockholm, där tre läkare sistlidne höst motionerat
om, att då prostitutionskommittén kommit till insikt om
reglementeringens ringa nytta, borde staden vägra det anslag
av omkring 40,000 kr. som byrån kostar årligen. Här
talades, i stadsfullmäktige, om orättfärdigheten, om att frågan
har inte endast en sanitär sida utan också en social och
juridisk, samt att ur denna senare kunde den ej försvaras,
— allt ord, som federationens medlemmar yttrat trettio år
förut och som då förhånades, men nu utslungas som stora,
nyfunna sanningar. Dessa läkare och andra herrar, som
talade för en ändring, ha ju rätt, fast de kunde gärna kännt
till sakens historia och erkänt föregångarna.
Förvånande är emellertid att samma kommitté, som i
sina undersökningar måste avskriva all nytta av
reglementeringens inte blott läkarbesiktning och tvångssjukvård utan
också av dess tvångsarbetsstraff, och detta senare till den
grad, att den själv uppger att 97 proc. komma från fängelset
åter till byrån; förvånande är att denna kommittés arbete
dock utmynnar i ett förslag om — en ny sedlighetspolis!
En sådan skulle uppspåra de s. k. helyrkesprostituerade och
på dem tillämpa lösdrivarlagen. “Det är inte den enskilda
handlingen som är straffvärd“ — detta har man nu kommit
till — “det är hela levnadssättet“.
Den enskilda handlingen går fri. Med ett något
egendomligt namn kallas en kvinna, som har arbete men
tillfälligt bedriver prostitution, “enbart yrkesprostituerad“, och
över henne, så längre hon även arbetar, har polisen ingen
makt.
Låt oss nu tänka oss konsekvenserna! En sådan kvinna
mister sitt arbete. Hon skall då ögonblickligen sluta upp
även med biyrket, hon blir annars “helyrkesprostituerad“
och fängelset väntar henne. Således dygden och — svälta.
Hur har man någonsin kunnat tänka, att såväl allmänheten
som de bestraffade skulle i detta kunna se annat än, att
det är arbetslösheten som man slår ned på? Alltså komma
säsongarbeterskor, alla utsatta för en lockout, för
arbetskriser o. d., under lösdrivarlagen på grund av ett “dåligt
levnadssätt“.
De två reservanterna slå på det kraftigaste sätt till
marken allt tal om de helprostituerades övervakande och om
en ny sedlighetspolis, främst påvisande det nästan omöjliga
uppdrag som skulle ges en sådan, nämligen att avgöra om
ett arbete är ett verkligt sådant eller endast ett skenyrke.
De yttra i sammanhang härmed följande ord, väl värda att
besinnas: “Man kan ej förneka, att det ligger något
motbjudande i, att samhället underhåller en manlig spanarkår
för att övervaka kvinnornas könsförbindelser.“
** **Nöden — prostitutionens källa.**
Det danska dygdemönstret Alberti, den råa
spöstraffsministern, var det som kom upp med straff för de
helprostituerade. Den svenska kungl. kommittén har följt honom
i spåren.
Alltså, hon, den helprostituerade, dömmes till
tvångsarbete. Det kan väl näppeligen bli på livstid. Vad skall så
ske, när hon slipper ut? Vanligast vänder hon efter
uttjänandet av straffet åter till samma bekymmerfulla förhållanden, som
utgjorde orsaken till hennes “brott“, ja det blir nu än svårare
för henne att på “hederligt sätt“ slå sig fram, vadan
ingenting annat återstår än — att fortsätta som förut. Och då
dömmes hon på nytt. Eller kanhända hon av välgörande
människor förhjälpes till en plats. Men just den platsen har en
annan fattig kvinna bespetsat sig på såsom ett sista hopp
att få arbete, och får den således inte. Och nu är det hennes
tur att bli helprostituerad, med säker utsikt att dömmas till
tvångsarbete! Att man aldrig kan lära sig förstå, att så
erbarmligt otäckt är detta samhälle, att hjälp åt en till en plats
är att skuffa en annan i arbetslöshet och elände. Det är som
om människorna vore födda i går, som inte se detta. Eller
vill man inte se?
Reglementeringen är ett övergrepp, en grym vidrighet.
Men skändligare är att dömma de helprostituerade till fängelse
för deras yrkes skull. Hälst som det är förhållandena, vilka
skapa prostitutionen. Detta kan man aldrig komma ifrån, även
om man kan uppvisa det eller det fallet, då hon av idel lust
och njutningslystnad beträtt detta yrke. Det stora, stora
flertalet har dock kastats dit av nöd.
På det ingen må missförstå mig, vill jag säga ifrån, att
jag alls inte anser, att vi ha rätt att dömma henne, om det
också endast varit lättsinne eller glädjetörst som lockat henne
ut i det livet. Jag tycker, att vi bland männen se en sådan
förbaskad hop, som för att få leva gott offrar sina åsikter, —
och det tycker jag är mycket skamligare. Om en liberal greve
kan, mot att han slår av litet på sin liberalism, bli minister,
herre je! vem häcklar honom för det? Om en
rikdagsmandathungrig socialdemokrat förråder sin klass till samhällets
rövare, ej faller någon allmän dom över honom, i fall han
blott lyckas svinga sig upp på samhällsstegen. Men om en
fattig flicka, med en lön så hon får halvsvälta sig fram, slår
av litet på sina åsikter och blir, inte minister eller
tiokronoromdagenrepresentant, men älskarinna åt några grevar eller
lagbönder, för att så få vara med i det glada, lyckliga och
ljusa livet, — hon är fördömlig! Prat, säger jag. Hon är
tusen gånger bättre än den f. d. liberala greven eller än det
socialdemokratiska krypdjuret, för den ena och andra av
dessa äro andligt prostituerad utan att nöden drivit dem därtill.
Således är det ej för att jag skulle se något så särskilt
fördömligt i, om de själva vore orsaken till sin prostitution,
som jag så avgjort och bestämt håller före, att det är de
ekonomiska förhållandena, som så gott som alltid äro orsaken;
utan det är endast och allenast av de starka statistiska bevis,
jag har för min uppfattning, som jag omfattar den och
försvarar den.
Begripligtvis ha de arbetslösa bland männen att kämpa
med lika stor fattigdom och nöd, men ur deras täta led är
det ock så otaligt många som komma i fängelse eller vilkas
sorgliga lott är Svartsjö. Omkring 72, 73 procent av de för
brott dömda äro äv mankön.{4} Men vilken är orsaken till att
brotslighetsfrekvensen är 5 à 6 gånger större bland den
manliga än bland den kvinnliga befolkningen, om inte den, att
för kvinnorna finns, då eländet hotar eller ansätter för hårt,
en biförtjänst att gripa till. När lönen är för knapp för en
man eller han står där utan arbete, d. v. s. utan
uppehållsmedel, återstår intet annat för honom än att svälta, få
tvångsarbete eller — fängelse.
Jag säger, det är nöd, usla löner eller arbetslöshet, som
är brottslighetens likasom prostitutionens fruktbaraste källa.
De dåliga tiderna ha till följd, att många män äro ur
stånd att gifta sig, följaktligen blir utomäktenskapligt
könsumgänge så mycket allmännare. De dåliga tiderna, då handel
och industri ligga nere, göra att talrika arbeterskor och
tjänsteflickor bli brödlösa, då strömma även fullt med
tjänsteflickor från landet till städerna, där de i så många sorgliga
fall komma att trängas ned i prostitutionen. En del tvingas
av arbetslöshet och fullständig nöd, andra kunna ej, trots
mödor och umbäranden, av sina små löner bestrida det
nödvändigaste, och så återstår intet annat än — att svälta, stjäla
eller sälja sig.
“Den, som aldrig behöft känna hungerns kval, skall
häller aldrig tala om hur en annan har försökt stilla sin
hunger.“ Det borde en av reglementeringens ivrigaste
förespråkare hos oss, prof. Welander, ha betänkt, då han så
nonchalant kastar ut, att det är njutningslystnad och lättja,
som äro prostitutionens orsaker. De ha ju kunnat skaffa sig
arbete, säger han; och detta är ju nog att anföra, för att visa
mannens dumhets- eller hycklarståndpunkt.
Professor Ödmansson hade mer grundligt satt sig in i
denna del av frågan, då han skrev: “Huvudorsaken till
prostitutionen .... är att söka i näringsförhållandenas växlingar
och att för prostitutionens likasom för tjuvnadsbrottens
utbredning nödens lag är den i främsta rummet bestämmande.“
Betrakta vi, om ock blott flyktigt, statistiken för de
inskrivna kvinnorna i Stockholm, upptäcka vi strax för t. ex.
tjuguårsperioden 1866—1885, att de första gången inskrivnas
antal växlar allt efter de ekonomiska förhållandena. Åren
1867 och 68 hemsökte missväxt stora delar av vårt land.
Och då steg det första gången inskrivnas antal från 76 till
104. När det blev bättre tider sjönk siffran, för att i och
med de dåliga åren i slutet av 70-talet på nytt stiga ända
till 132, 133, men efter 1880, då bättre tider åter randades,
sjönk antalet till 93, ja ända till 73.
Som förhållandet under samma tider är ungefär
detsamma i Göteborg, pekar det väl tydligt nog hän på, att orsaken
till ökningen i de inskrivnas antal är att söka däruti, att den
ekonomiska ställningen varit tryckt till följd av dåliga
skördar samt kriser. I Tyskland ha yrkesinspektörerna rätt
enstämmigt förklarat, att det är nöden, som är prostitutionens
källa. I Breslau t ex. har man med noggrannhet beräknat
att det minsta en kvinna där kan leva på är 6 mk 50 pf.
i veckan. Men flertalet Breslau-arbeterskor har inte mer än
6 mk, en stor del ej mer än 3—5 mk i veckolön! Också
berättar fabriksinspektören därstädes, att en ordentlig,
tillräcklig måltid ha dessa inte råd att bestå sig mer än en
gång i veckan, på söndagen. Och han tillägger, att det är
deras låga löner som tvingar dem till prostitution.
Berlins yrkesinspektör visar, att i konfektionsbranschen
äro arbeterskornas förhållanden t. o. m. sämre än
linnesömmerskornas. Förtjänsten vid engrosförsäljning av kappor,
särskilt till utlandet, har minskats därigenom, att det
uppstått en hel rad mellanhänder, som gjort, att en skicklig
arbeterska inte kan förtjäna mer än 8 till 9 mk. i veckan,
och en mindre skicklig blott 4 till 5 mk. Därmed är det
också förklarligt, att arbeterskor inom konfektionsbranschen
i Berlin vida oftare än andra råka i de prostituerades led.
Den i detta yrke härskande stora nöden, erkänner
yrkesinspektören ärligt och oförbehållsamt, måste tvinga många att
söka sig en förtjänst som de från början avskydde.
Yrkesinspektionen för Düsseldorf, Neuss, Barmen,
Elberfeld instämmer: De gränslöst små veckolönerna tvinga
arbeterskorna att söka en biförtjänst.
Dessa officiella yttranden äro bl. a. såsom d:r Blaschko
med rätta betonar, ett ovederläggligt bevis för det nära
sammanhang, som i våra dagar består mellan industri och
prostitution, och i synnerhet för det faktum, att prostitutionen
ej rekryteras av de lättjefulla, utan av de arbetande kvinnorna.
** **Gat-ofriden**
Reglementeringen har, även av de sakkunniga, bevisats
vara hygieniskt till ingen eller minimal nytta, och dock finnas
personer, som hålla på dess bevarande. Ja, det finnes t. o. m.
en av prostitutionskommitténs egna medlemmar, som förut
delade dess mening, men som nu håller på reglementeringen.
Hur förklara detta?
Mannen har under tiden blivit professor, och som sådan
anser han sig väl böra pryda sig med litet samhällsbevarande
åsikter, det är enda förklaringen; och som samhällsbevarande
måste det ju också räknas att bibehålla allt, som i detta
samhälle kan tjäna till att lägga tvång på de mest utstötta,
på dem som minst kunna försvara sig.
“Reglementeringen bör bibehållas“, har hr professorn
förklarat för prässen, “inte ur sanitär synpunkt“ — det kan
han ju inte påstå, då han nyligen varit med om att förkasta
denna — utan ur gatufridens. För att bevara denna hjälper
det icke, att helt enkelt utfärda en lag mot provokationen —
mot uppmaning till otukt.“
Som den gamla vanan bjuder härvidlag, har han tydligen
endast haft i tankarna provokationen från kvinnligt håll, ja,
han har t. o. m. talat om de knappt vuxna flickor, som om
kvällarna stryka av och an på en av huvudstadens
förnämsta gator. Det är så ytterligt betecknande, när män äro
sedligt indignerade, så hitta de alltid på någon grupp kvinnor
såsom levande bevis på dåligt leverne, och kunna de då dra
fram några helt unga, då anse de sig riktigt ha fått vatten
på sin kvarn. Man behöver blott påminna om affären
Sternberg i Berlin. En förmögen femtioårs jude stod anklagad för
könsumgänge med och våldtagning av minderåriga. Då
förklarade en tidning: “Det är icke alls herr Sternberg, som
härvidlag är det hemska och uppseendeväckande, nej, det är
dessa småflickor! Hurudant är väl tillståndet i de
samhällslager, varifrån de komma, hurudana äro väl dessa så tidigt
fördärvade varelser?“{5}
Således, när en bildad, till åren kommen man lockar,
narrar, fördärvar så unga varelser att de ännu äro barn, —
då är det dessa, som äro de mest moraliskt fördärvade!
I synnerhet en läkare, som något studerat dessa saker,
borde dock veta, att det är särskillt de rika gamla gubbsvinen,
som först lockat dessa barn med sitt guld. Men — av detta
guld äro också läkare, poliser, hela myndighetsföljet
beroende. Det förklarar alltsamman.
Att tala om kvinnornas gatuprovokation, att korsa sig
inför fjorton-, femtonåringarnas farliga kringstrykande,
förefaller lika skenheligt och lika fjolligt hjälplöst. Kunde det
inte tänkas, att den så sedligt överlägsne mannen kunde i
sin härlighet och helighet motstå dylika lockelser? Nej, nej!
för att skydda honom förordas från samma håll varken mer
eller mindre än kvarhållande av reglementeringsapparaten i
hela dess godtyckliga ingripande i personlig frihet, hela dess
vidriga tvång, dess hårdhänta grymhet, dess utstötande ur
samhällelig likställighet, som drabbar ensamt de prostituerade
men inte prostitutionens kundkrets. Det kan inte tänkas att
man stärkte polisbevakningen på gatorna (även om nu
denna skulle skärpas enbart mot kvinnorna), en sådan åtgärd
vore inte nog. Det anses, att man för att upprätthålla
gatuordning måste i polisens rullor inskriva en del människor,
ålägga dem tvångsbesiktning av läkare, dömma dem till
fängelse, om de ej iakttaga en del godtyckliga föreskrifter
angående sitt levnadssätt. De böra bli stämplade som en
särskild klass, som, för att få hyra en bostad, kan bli hur
uppskörtad som hälst, de böra finna sig i, att deras skara
nämnes som något allmänt vanärat och förkastligt, och allt
detta blott för att gatufriden skall upprätthållas.
Som grund till alltsammans kan ju inte uppspåras någon
annan förklaring än hyckleri. Det är mera samhällsbevarande
att inte släppa alltsammans löst.
Vad har väl då reglementeringen gjort i riktning mot
säljandet och köpandet på gator och allmänna platser? Den
har just genom sin inskrivning avskurit en hop kvinnor från
att inneha något som hälst ordnat förvärv, ja, någon inkomst
alls genom arbete. Den har därigenom tvingat dem att än
ytterligare forcera sitt gatuutbjudande, deras ställning har
gjort hela deras levnadssätt dyrare och en ökad profit blir
för dem en levnadsnödvändighet. Den har genom
stämplandet, domen och fängelsestraffen, som inte äro ägnade att
mildra sinnena, gjort dem hårdare och råare, — och sedan
klagar man över ofriden på gatorna! Och sist fast icke minst:
den har förklarat över kvinnorna ett skyldig, från vilken
den fritagit mannen. Därför går han och tror sig vara något
förmer. Antingen han nu inbillar sig, att när han begår
samma sak, är den rätt, eller att han i det hela taget såsom man
är något så mycket mer betydande och framstående, att det
inte kan förminska hans stora värde, hurudant hans
levandssätt än är. Därigenom ha myndigheterna själva ingivit honom
att se ned på kvinnorna, vilkas “last“ han dock underhåller.
Han bemöter dem därefter. Ofta med en råhet, som är
otrolig. Och om därigenom och genom vanan att dricka, som
kvinnorna förvärva i sitt fina sällskap, råhetsinstinkten skulle
väckas inom dem, är det att förvåna sig däröver?
Allra minst passar det vårt land att tala om kvinnors
dåliga uppförande på gatorna, om särskilda barbariska
förhållningsåtgärder för att skydda de stackars männen mot
kvinnornas provokation, — ett land, där männens fräckhet
mot kvinnor så snart det är mörkt eller en någorlunda sen
timme, går över allt som jag sett i andra länder. Det
“fördärvade“ Paris kan ej ett ögonblick jämställas. Där äro
kaféerna prostitutionsbörserna, vilket är lämpligare än
gatorna, där alla mänskor måste, passera; och en fransmans råhet
kan aldrig gå upp emot en svensks. Ser han, att han gjort
ett misstag, ber han om ursäkt; svensken blir som oftast
ännu fräckare, när han blir avvisad. En del av Stockholms
centralaste gator äro på kvällarna alltid tillhåll för grupper
av män, som tyckas mena, att gatan är deras efter ett visst
klockslag, och ingen kvinna går där i fred annat än på
deras nåd.
Likafullt anföres det argumentet, att mot kvinnornas
provokation måste reglementeringen kvarstå! Mot
prostituerades provokation finns medel nog ändå; männen kunna
säkert reda sig. Vad som härvidlag är det mest viktiga att
besvara: provokationen mot minderåriga, sker naturligtvis inte
på långt när så ofta från kvinnligt håll mot gossar som den
bedrives från de rika gamla herrarnas håll mot just de
halvvuxna fattiga flickorna. Försöka dessa senare angripa
herrarna, så bör det väl inte vara så svårt att avvisa dem; i alla
fall ej så svårt, som för en kvinna att bortvisa en brutal man.
För övrigt, varför inskrivas inte de mest störande
männen hos polisen och ställas under särskild uppsikt, om det
är för gatufridens skull, som reglementeringen skall bibehållas!
Å nej, i detta liksom med en naturdrift understödda
begär hos flertalet överklassmän att bibehålla en institution,
som drabbar den fattiga kvinnan, ligger ej annat än den
nedärvda råa och grymma instinkten att begå vad som helst mot
ett undertryckt kön, det kvinnliga; en undertryckt klass, den
fattiga, jämte lusten att tyrannisera.
Har man emellertid förklarat reglementeringen tjäna till
ingenting, så länge det största antalet som sprider smitta,
nämligen männen, gå fria, så måste man också förklara en
gatuuppsikt, som inte vänder sig med lika stränga åtgärder
mot provokationen från manligt håll som från kvinnligt, vara
orättvis, förfelad, till ingen nytta.
{4} Bland 100 för svårare brott dömda äro i Storbrittanien 79 män
och 21 kvinnor; i Holland 81 m. och 19 kv.; i Frankrike 83 m. och 17
kv.; i Norge 80 m. och 20 kv.
{5} Jag hänvisar till min broschyr »Fri kärlek», däri jag anför om
prof. Retzius’ hyckleriartikel, då överbibliotekarie Klemming lockat en
liten flicka. Det blev mot de små lockade varelserna, som professorn
förde sitt indignerade språk.
** **De prostituerade i fängelse**
Under årtionden ha i vårt land inskrivna kvinnor för
reglementeringens skull blivit dömda till frihetens förlust
under månader, år och under åratal igen. Den inskrivnas
liv är en kretsgång mellan gatan, sjukhuset, fängelset. Och
varför har man spärrat in dem? För ett brott, i vilket
mannen har lika del, ett brott som tiotusentals män begått; det
tillfälliga könsumgänget mot betalning. Att den betalande
är oskyldig, den som tar emot pengar skyldig, detta kan
dock aldrig gå upp för det vakna rättsmedvetandet, hur
mycket socialt förnämare mannen än anse sig än den kvinna,
som säljer sig och som de förakta, t. o. m. om de själva
äro köpare. Den logiken har aldrig blivit logik för ärligt
tänkande, — läkare, polissjälar och brackorna få stå för den.
Men ohygglig, grym, vidrig och brutal är den form,
i vilken man sökt kläda överskylandet av det rättslösa i dessa
straff. Om den inskrivna bryter mot reglementeringens
föreskrifter, då hemfaller hon under lösdrivarlagen. Således för
att ha försummat en läkarvisitation, för att ha varit ute efter
kl. 11 — fängelse, internering på en tvångsarbetsanstalt,
månadstal av frihetsförlust, hårt arbete, fängelsets vanära.
Helt nära Norrköping, kort innan Motala ström rinner
in i staden, brusar den fram mellan branta sluttningar. På
den norra av dessa ligger ett stort, vitt hus. Ännu för några
årtionden sedan — så har jag hört berättas — kunde man,
om man en sommarkväll uppehöll sig i någon av
trädgårdarna på den motsatta stranden, höra en sång, en
melankolisk melodi, sjungen av många röster, som bars över
vattnet. Barnen stannade i sin lek, de vuxna tystnade och
blickade ditöver. “Det är fångarna, som göra aftonbön,“ sade
de. Då sången tystnat, såg man en skara vitklädda gestalter
röra sig i ett långt slingrande tåg uppför höjden och
försvinna in i det vita huset. Man kunde ha trott sig se ett
kloster sluta sig kring nunnornas tysta natt. Det var
“Spinnhusets“ portar, som slötos kring kvinnliga fångar.
Den tiden var detta hus ett vanligt fängelse, numera
är det en tvångsarbetsanstalt, och det är dit de dömda
byråskrivna kvinnorna från Stockholm skickas.
Strafftidens längd är hos oss orimlig. I Frankrike får
en prostituerad för brott mot reglementet dömmas till högst
fjorton dagars fängelse, hos oss ådömmes hon numera för
första gången tre eller fyra månader, men kan även dömmas
till ett år. Och därtill äro dessa straff hos oss ytterligt
tänjbara. För en del år sedan hände, att från Stockholm
kommo dömda prostituerade i sådan mängd och till så långa
straffperioder, att fängelsemyndigheten nere i Norrköping
undrade vad som var meningen. I polisdomstolen i
Stockholm satt en ny domare; och den nya strängheten — ja,
den var hans metod.
De straffades dag är ungefär den för straffarbetsfångar
vanliga, med undantag av att dessa senare ju tillbringa de
första åren i cell. Här åter arbetas från början gemensamt.
Klädda i den vita linnedräkten, kjol och löst hängande kofta,
komma och gå en mängd fångar ut och in i det stora vita
huset. De tvätta ute i tvättstugan, bära det manglade linnet
i tunga bördor tillbaka, de koka, syssla med bakning och
trädgårdsskötsel eller hugga ved. Inne i handarbetssalarna
går allt till mera fängelseaktigt. Här mottages trikåstickning,
här sys tält till arméns behov, vilket är ett mycket grovt
och hårt arbete, och härunder sitta kvinnorna på ömse sidor
i en stor sal, instängda bakom ett galler; i en gång i
mitten går vaktkvinnan av och an.
I en annan sal, där fångarna sysselsättas med annat
handarbete, upptäckte en gång en besökande i ett hörn en
stackars rufsig, eländig gumma, som satt där och försökte
sig på det enklaste av allt arbete, att sy säckar. Denna
förkomna gamla varelse var märklig nog i sitt slag: hon
var den enda dömda efter lösdrivarlagen enligt dess
ursprungliga bestämmelser, kringdrivande och bettlande; alla
de övriga voro ditförda med stöd av det tillkrånglade,
orättfärdiga och grymma system, som på grund av förbrytelser
mot en olaglig polisförordning kastar en del av landets
invånare i fängelse.
Ty ett sannskyldigt fängelse är här, om också dess
namn är tvångsarbetsanstalt. Eller rättare, en sådan kan ju
inte bli annat än en institution, som för med sig ett
fångliv; långa och dryga arbetstimmar, övervakningens tvång,
en utmätt och enformig föda, försakelse av varje
njutningsmedel, en gräslig och pinande enformighet.
Om natten såver var och en av fångarna i en cell.
Långa korridorer föra längs en del av husets insida,
där fönster sitta, förbi den ena gallerdörren efter den andra,
tätt i långa sträckor. Bakom dessa galler ligga de trånga
cellerna, som inte få annat ljus än genom dessa galler från
korridoren. Cellens möblemang utgöres av en säng, en stol, en liten
hylla. Tvättställningar finnas några stycken ute i korridoren,
där således alla måste förrätta sin toalett. Här, i dessa ödsliga
små celler tillbringas hela den långa söndagen, — utom
gudstjänsttimman i kapellet, dit fångarna tvingas att begiva sig
antingen de ha lust eller ej (i Frankrike är sådant valfritt), —
här skall “den brottsliga“ sitta i mördande ensamhet.
Kan man undra på om sinnet brusar över på dessa dömda,
som måste upprepa inom sig, att de ingenting värre gjort, än
så många av deras kamrater, som hittills undsluppit straff,
varit ute en timme för sent, glömt en bestämmelse, varit berusade
en gång, betett sig “uppstudsigt“ mot en konstapel, svarat en
domare. Ja, hur kunde hon låta bli att svara domaren, hon
som — jag hörde det en gång — kastade åt honom: “Jag
tycker, att domar’n varit så många gånger tillsammans med mig,
att ni gärna kan vara beskedlig!“ Hur skulle de alla kunna undgå
att bli hårda och förbittrade, i stället för förbättrade av dessa
straff, alla dessa kvinnor, som måste tänka: Hela denna kår,
som befaller över oss, byråpolis, fängelsepersonal, rättstjänare,
alla dessa män som stiftat förordningarna eller tjäna att
upprätthålla dem, alla dessa män som behärska samhället, de vilja
ha oss till det vi äro, de begagna sig av vår övergivna ställning,
av våra små löner, vår brist på arbete, vår oerfarenhet, och
sedan straffa de, sedan trycka de fängelsets vanära på oss...
Det kan nämligen inte förnekas, att vore inte männens
sedlighet så stor, denna sedlighet som yttrar sig i att förakta
“dåliga kvinnor“, så skulle man aldrig uppfunnit eller vågat
att upprätthålla hela denna inrättning. Männen få först en
del kvinnor stämplade som dåliga — en genomsnittsman kan
aldrig rubbas i den föreställningen, att inte han, som köper,
är vida högre, mera moralisk än hon, som säljer, — och
sedan kan vad straff som helst användas mot “en sådan
kvinna“, hon är så sjunken.
Råa och sjunkna bli kvinnorna först grundligt genom
det “ordnande“, samhället pålägger prostitutionen, och som
man nu är så rädd skall gå förlorat. Inskrivningskortet inger
dem på en gång ett “det är ju tillåtet“ och ett svart på vitt
på, att de äro ett slags samhällets parias. Vilken ställning, vilken
tortyr för ett medvetande! Hur begär man, att en människa
under sådant skall leva i jämvikt? Och på omgivningen har
inskrivningen verkat som ett ohjälpligt märke av något säreget
lågt. Fattiga familjer ha våndats, faders- och modershjärtan
ha sargats och blött. Jag behöver endast påminna om alla de
rop om förbarmande och hjälp, som höjts från bygderna. Några
dagar efter ett föredrag, jag hållit i landsorten, fick jag följande
så talande brev från en förkrossad fattig moder:
Ädla herre, hjälp en förtvivlad mor, som inte vet vem
hon skall vända sig till, men som jag hört att herrn ömmar
för fattiga, så ber jag om förlåtelse att jag skriver. Det är
för att min dotter G— blivit fast för polisen och inte kan
komma därifrån. Men kommer hon därifrån, så vet jag nog
hon kanske blir en bra flicka igen och det säger hon själv.
Kan herrn hjälpa så gör det, för jag har ingen ro varken
natt eller dag så länge hon är där.
Ädla herre, hjälp mig för Guds skull. Förlåt en
förtvivlad mor beder vänligen
Så ha veropen höjts ur tusen bröst, och ännu tvekar man
att lossa på dessa kedjor, som binda med djävulsk hårdhet.
Systemets enda ursäkt, den någorlunda antagliga: hygienen, har
fallit, och likväl tvekar man. Varför?
** **Slutord.**
En kines, som gjort en rundresa genom Europa, skrev
i sina reseskildringar:
“Civilisationens fyra stora kännetecken äro starkt
framträdande i alla Europas huvudstäder, nämligen järnvägar,
telegraf, tidningspräss och — prostitution.“
Han hade ju så rätt. Prostitutionen, så starkt utbredd
som den nu är, har blivit ett den modärna civilisationens
kännetecken. Man må skrika mot den, stifta lagar mot den,
den kommer ändå att existera, så länge den kapitalistiska
utsugningen existerar.{6}
{6} Reglementeringskommittén lever dock i den ljusa förhoppningen,
att prostitutionen skall kunna förgöras t. o. m. i detta samhälle. Till
den ändan föreslår den, att hem för fattiga flickor »med dåliga anlag»
upprättas. Men vad det skall hjälpa, inser jag omöjligt. Männen, och särskilt de
rika gubbsvinen som formligen jagar efter unga flickor, skola dock
fortsätta därmed och komma således att narra fattiga flickor som inte ha
»dåliga anlag» i sina nät, ut i prostitutionens virvel. Förutom den stora
massa, som de skamligt låga lönerna kasta dit.
Prostitutionens reglementering däremot, denna
förnedrande, orättfärdiga och onyttiga förordning, kan och måste
avskaffas. Nu är på tid att även från den fattiga klassen
höjes ett förbannelsens rop mot detta föraktliga polis- och
läkare-system.
Högst besynnerligt är, att de mäst förtryckta i samhället,
de fattiga, även de som fått sina ögon så tämligen öppna
för arbetsgivarnas förtryckarlater, blott undantagsvis insett
den omätliga skada som kapitalets drängar åstadkomma.
Jag menar ministrar, ämbetsmän, riksdagsmän, poliser,
fångvårds- och fattigvårdsjesuiter, för att inte tala om den största
olyckan: den i kapitalismens såld stående prässen. Och
besynnerligast är, att vad som står så att säga såsom ett det
förfärligaste hot mot de fattiga, såsom grymmaste hån och
orättvisa, vilja de eller våga de som oftast minst resa något
slags opposition emot; t. ex. mot fattigvården och
prostitutionsreglementeringen.
Beträffande prostitutionen finns ju en förklaring.
Arbetarklassens män ha alltför ofta lika stor skuld som
överklassherrarna. De se också ned på dessa könsmoralens offer,
de prostituerade, med samma djupa förakt. Således kunna
de ej känna någon vidare harm eller förtrytelse över det
system, som åtminstone utlåvar att hålla “varan“ frisk.
Och arbetarklassens kvinnor? De ha låtit narra sig
dels av männen, dels av den gängse moralen att dömma
sina olyckliga systrar.
Så har det varit, så är det, så behöver det dock inte
förbliva. Denna fråga, av så oerhörd betydelse för den
fattiga klassen, måste väckas till diskussion bland dess både
män och kvinnor. Att bidraga därtill har varit min mening
med denna skrift. Jag vet på förhand att den huvudsakligast
sprides bland och läses av arbetare, jag vill för den skull
också passa på att mana fackföreningar, nykterhetsloger,
klubbar och andra organisationer att till överläggning
upptaga denna viktiga fråga. Det höves alla hederliga och vakna
arbetare, manliga som kvinnliga, att något ha tänkt över det
barbariska och skändliga tvång, den tryckande parias-ställning,
som de hos polisen inskrivna prostituerade dömmas till,
medan deras kunder gå, med högburet huvud och lugnt
samvete, aktade och så fullständigt i frihet, att t. o. m. då
de äro veneriskt sjuka interneras de ej, utan kunna sprida
smittan vidare. Mot polis- och läkare-övervåldet emot fattiga
kvinnor måste det landet runt höjas ett så allvarligt och
eftertryckligt fördömelseskri, att reglementeringen inte i någon
form skall kunna bestå.
Dubbelmoralen har aldrig tagit sig ett vederstyggligare
uttryck än i det vidriga och grymma reglementeringssystemet.