Solidaritet med upploppen i Rinkeby

Idag rapporterar media om hur flera upplopp ägde rum i Rinkeby igår natt. Enligt media ska flera butiker ha plundrats, bilar ha satts i brand, en journalist och en butiksägare ha misshandlats och snuten ska ha blivit attackerade med stenar. Snuten ska ha känt sig så hotad, att de sköt skarpt för att träffa. Vad som verkligen skedde på plats, vet bara de som var där.

Vad som är klart är att flera individer valde att attackera flera av alla de insitutioner som styr och behärskar våra liv. Plundringen attackerade den kapitalistiska egendomsrätten och de förhållanden som driver oss till att fortsätta slava för att ha råd med vår överlevnad, istället för att ta det vi behöver. Journalisten som blev misshandlad, var en attack mot den ideologiska grundsten som media utgör, i upprätthållandet av de rådande förhållandena; mot det faktum att journalisten inte var där för att lyssna till och sedan föra vidare de revolterandes berättelser, utan för att sälja sin egen spektakulära berättelse dyrt - en berättelse som inte alls relaterar till den verklighet livet i Rinkeby innebär. Stenkastningen mot polisen, en attack mot dem, vars uppgift det är, att med våld upprätthålla statens makt över varje individ. Att se till så att fattiga förblir fattiga, att de som försöker annat åker in på kåken, att papperslösa lever under ständigt hot mot sitt liv, att subversiva förblir passiva. De skyddar inte bara statens lagar utan den moral som håller oss alla tillbaka från att revoltera mot samhället. Den moral som får grannen att ringa snuten, när den hör krossade rutor på gatan eller ser några skumma personer "slå dank". Oavsett de intentioner som fanns bakom varje individs handlingar, så blev dessa institutioner attackerade och snuten försökte skydda dem (och sig själv).

När snuten säger att den känner sig så hotad, att den skjuter skarpt, så är det oftast bara en halv sanning. Den andra halvan av sanningen är att de oftast har befunnit sig i ett område eller i ett sammanhang, där de lättare kommer undan med det. Tack vare medias mångåriga arbete med att skapa en bild åt resten av Sverige av förorterna och en djupt rotad rasism (och klassism) i samhället, kan de lättare prata sig ur situationen. Tilliten till polisen, som ett neutralt statligt organ, spelar naturligtvis en roll för en stor del av befolkningen men om snuten skulle skjuta skarpt mot ungdomar i Danderyd eller ett medelklassområde i Karlskoga, så skulle de inte lika lätt komma undan med det. Så länge en vit snut, eller poc-snut med vita ambitioner, skjuter en person of color, fattig, subversiv eller livsstilskriminell, så är allt som det ska, enligt samhällets outsagda normer.

Om det nu var så att de kände sig hotade, och inte bara såg ett tillfälle att släcka ett, i deras ögon oönskat, liv, så är det också ett tecken på att upprorsmakarna verkligen har utmanat de rådande förhållandena.

När snuten väljer att med skjutvapen ingripa i det sociala kriget i allmänhet (vilket de gör hela tiden) men mot upprorshandlingar i synnerhet, så är det viktigt att se vad det betyder för oss, som solidariserar oss med upproriska handlingar och revolt. Två saker det inte borde leda till, men vilket det oftast gör, är att antingen trappa upp våldet och svara med samma, dvs. med skjutvapen eller grövre våld, eller att låta sig skrämmas och passiviseras, inför risken att bli skjuten. När snuten skjuter, bör vi istället se på handlingarna som "provocerade fram" skotten, och solidarisera oss med handlingarna. Sprida och utveckla dem, göra dem okontrollerbara och oberäkneliga. Utan att varken gå in i fällan av väpnad kamp mot staten, vilken är dömd från första början med tanke på de olika resurstillgångarna, eller att låta snuten får ytterligare grepp om vår vilja att revoltera, så kan vi utnyttja den blottlagda svagheten hos det monster vi ständigt vaktas av.

Plundring, bilbränder, attacker mot journalister och snutar/staten; attacker mot den demokrati som är "det bästa av alla sätt att förtryckas på".

I djup solidaritet med alla upprorshandlingar i Rinkeby,

det finns inga bättre omständigheter att vänta på, det har det aldrig gjort.