Ögonvittne: Paris, maj 1968

Denna artikel är en ögonvittnesskildring från majdagarna i Paris. Den är ursprungligen publicerad i en pamflett utgiven av den engelska
anarkistorganisationen Solidarity (Paris: May 1968, Solidarity Pamphlet no. 30) och återges här i en förkortad översättning.

Rue Gay-Lussac

Söndag, 12 maj. Rue Gay-Lussac bär fortfarande spår av ”barrikadernas natt”. Utbrända bilar
ligger längs trottoaren. Gatstenar har lagts i stora högar utmed gatan. Ännu känns lite lukt av
tårgas.

Vid korsningen vid rue des Ursulines ligger en byggnadsplats. Taggtrådsstängslet, som omger
platsen, har blivit avklippt på flera ställen. Härifrån kom material till åtminstone ett dussin
barrikader: plankor, skottkärror, plåtrör, stålbalkar, cementblandare, stenblock. Härifrån
hämtades också ett pneumatiskt bergborr. Studenterna visste förstås inte hur man skulle
hantera det, men en förbipasserande byggnadsarbetare visade dem. Det var kanske den förste
arbetare som tog aktiv del i studentrevolten. Gatan bröts upp och gatstenarna kunde användas
till ett otal ändamål.

Allt detta är redan historia.

Människor går upp och ner längs gatan som om de försökte övertyga sig själva om att detta
verkligen har hänt. De är inte studenter. Studenterna vet vad som hände och varför det hände.
Dessa människor kommer inte heller från denna del av Paris. Innevånarna i stadsdelen såg vad
som hände, de såg hur brutalt CRS gick till väga, hur de överföll sårade människor, hur de
attackerade oskyldiga som stod vid sidan och tittade på, de såg den ohämmade ondskan hos
en statsmaskin, som angrep dem som hade utmanat den. Folket på gatan är de vanliga
människorna i Paris, folk från granndistrikt, som blivit skräckslagna av vad de hört på radion
eller läst i tidningarna och kommit hit en vacker söndagsmorgon för att se det med egna ögon.
De står och samtalar med dem som bor här på rue Gay-Lussac. Revolutionen, som började för
en vecka sedan med ockupation av universitetet och gatorna vid Quartier Latin, börjar nu
också spridas mer allmänt och till vanliga människor.

Från Renault till Paris gator

Måndag, 13 maj. Kl. 6.15, Avenue Yves Kermen. En vacker, molnfri dag. Människor börjar
samlas utanför portarna till den stora Renault-fabriken vid Boulogne Billancourt. Fackföre-
ningarna (CGT, CFDT och FO) har utlyst en dags generalstrejk. De protesterar mot polisens
våld vid Quartier Latin och för att arbetarnas krav beträffande löner, arbetstid, pension och
fackföreningsrättigheter i fabrikerna skall tillmötesgås.

Fabriksportarna är vidöppna. Inte en polis eller förman syns till. Arbetarna strömmar in. En
röst i en högtalare säger åt dem att gå till sina respektive jobb, vägra att börja arbeta och att
sedan, kl. 8.00, gå till den traditionella mötesplatsen, en stor skjulliknande byggnad på Ile
Seguin (en ö i Seine på vilken en stor del av Renaultfabriken ligger).

När arbetarna går genom porten får de ett flygblad av strejkvakterna. Flygbladet är utgivet av
de tre fackföreningarna tillsammans. Flygblad på spanska delas också ut (över 2.000 spanska
arbetare är anställda på Renault). Franska och spanska talare avlöser varandra vid mikrofonen.
Fastän alla fackföreningarna stöder en-dags-strejken så tycks alla talarna tillhöra CGT. Det är
deras högtalare.

Kl. 6.45. Hundratals arbetare strömmar nu in. Många ser mer ut som om de kommit för att
arbeta än för att delta i ett massmöte på fabriken. Beslutet att utlysa en strejk fattades först på
lördag eftermiddag efter det att många redan hade åkt bort över weekenden. Många tycks inte
vara medvetna om vad det hela rör sig om. Jag slås av hur många algeriska och färgade
arbetare det är här.

Det sitter några plakat vid fabriksporten, huvudsakligen från CGT, men också från CFDT.
Däremot ser jag inte till några från FO. Vägen och väggarna utanför fabriken är nedmålad
med paroller: ”En-dags-strejk på måndag”; ”Enhet för försvar av våra krav”; ”Nej till
monopolen”.

Det lilla kaféet nära fabriksporten är fullt med människor. Folk tycks vara ovanligt klarvakna
och meddelsamma med tanke på att det är såpass tidigt på morgonen. En tidningskiosk säljer
en mängd exemplar av l'Humanité.

Det kommunistiska partiets distriktsavdelning delar ut ett flygblad där man uppmanar till
”beslutsamhet, lugn, försiktighet och enhet” och varnar för ”provokatörer”.

Strejkvakterna gör inga försök att diskutera med dem som strömmar in. Ingen tycks veta
huruvida beslutet om strejk kommer att åtlydas eller inte. Mindre än 25 % av arbetarna på
Renault tillhör någon fackförening. Detta är den största bilindustrin i Europa.

En röst i högtalaren säger: ”CRS har nyligen överfallit bönder i Quimper och arbetare i Caen,
Rhodiaceta (Lyon) och Dassault. Nu vänder de sig mot studenterna. Regimen vill inte tolerera
opposition. Den vill inte modernisera landet. Den vill inte se till att våra krav på minimilöner
förverkligas. Vår en-dags-strejk kommer att visa både regeringen och arbetsköparna vår be-
slutsamhet. Vi måste tvinga dem att slå till reträtt.” Rösten mal samma meningar om och om
igen precis som om det var en grammofonskiva. Jag undrar om talaren tror på vad han säger,
eller ens förstår vad han pratar om.

Vid sjutiden dyker ett dussintal trotskister från F.E.R. (Féderation des Etudiants Révolutio-
naires) upp för att sälja sin tidning, Révoltes. De bär stora röd-vita knappar och är därmed
lätta att känna igen. Lite senare dyker en annan grupp upp för att sälja Voix Ouvrière. Rösten i
högtalaren slutar genast med sina angrepp mot gaullistregimen och CRS och börjar i stället att
varna för ”provokatörer” och ”splittrande element, som ingenting har gemensamt med
arbetarklassens intressen”. Den stalinistiske talaren antyder att försäljarna är betalda av
regeringen, och eftersom de är här så ”snokar nog polisen omkring i närheten”. Efter detta
följer dispyter mellan försäljarna och CGT-funktionärerna. CFDT-funktionärerna vägras att
använda högtalaren. De ropar ”démocratie ouvrière” och försvarar de ”splittrande ele-
mentens” rättighet att sälja sina tidningar. En ganska abstrakt rättighet, eftersom inte en enda
tidning köps. På Révoltes framsida finns en esoterisk artikel om Östeuropa.

Flera diskussioner — men inga slagsmål — uppstår. Jag hör Danny Cohn-Bendit beskrivas
som ”en agent för myndigheterna”. En student angriper talaren för detta. Trotskisterna bryr
sig inte om det. Strax innan kl. 8.00 ger de sig av. De har i alla fall varit närvarande och det
anser de vara tillräckligt.

Ungefär samtidigt lämnar de hundratals arbetare, som har gått in i fabriken, sina jobb och
samlas på en öppen plats. Därifrån går de i riktning mot Ile Seguin. Andra arbetare går ifrån
andra ställen på fabriksområdet och alla samlas inne i byggnaden på Ile Seguin där mötet skall
äga rum. Snart har 10.000 arbetare samlats. Talarna står på en smal plattform där också en
högtalare monterats upp.

En CGT-funktionär talar om de olika lönekraven. Han fördömer motståndet från regeringen,
som är ”styrd av storföretagen”. Han ger statistik och siffror som belyser lönedifferenserna.
Många högt utbildade människor får inte tillräckligt hög lön. Efter CGT:s talare följer en från
CFDT. Han talar om den uppdrivna arbetstakten, de försämrade arbetsförhållandena,
olyckorna på arbetsplatserna och människans roll i produktionen. ”Vad för sorts liv är detta?
Skall vi alltid förbli marionetter som följer administrationens order?” Han kräver
löneförhöjningar för alla. Därefter talar en man från FO. Han är den som besitter den största
kunskapen, men som har minst att säga. Han svamlar om 1936, men nämner inte Léon Blum.
FO:s rykte är dåligt inom fabriken och talaren avbryts gång efter annan.

CGT:s talare uppmanar arbetarna att delta i det stora massmöte som, enligt vad som planerats,
skall äga rum samma eftermiddag. Så fort talaren slutat börjar arbetarna spontant att sjunga
Internationalen. De äldre tycks kunna de flesta orden. De yngre arbetarna kan bara refrängen.
En vän som står intill mig säger att detta är första gången på 20 år som han har hört den
sången sjungas i Renaultfabrikerna (han har deltagit i dussintals massmöten på Ile Seguin).
Det råder en stämning av förväntan, särskilt bland de yngre arbetarna.

Arbetarna går sedan därifrån i grupper. Några går tillbaka över bron och ut från fabriken.
Andra går systematiskt igenom hela fabriken i vilken fortfarande några hundratal håller på att
arbeta. Några av dessa börjar att diskutera, men de flesta tycks bara vara glada att få en
möjlighet att sluta arbeta och gå med i tåget. Arbetarna vinkar, skämtar och sjunger, och åt
dem som fortsätter att arbeta hurrar man ironiskt. En del förmän tittar hjälplöst på.

Vid många av maskinerna hänger färgfoton på pin-up-flickor och gröna ängar; sex och
solsken. De som fortsätter att arbeta uppmanas att gå ut i dagsljuset och inte att bara drömma
om det. I huvudbyggnaden, omkring 750 meter lång, är bara tolv män fortfarande i arbete.
Inte en arg röst hörs, men däremot skämt, vitsar och skratt. Klockan 11 har tusentals arbetare
gått ut i solskenet denna varma majmorgon. I ett stånd utanför fabriksporten säljs öl och
smörgåsar.

Måndag, 13 maj, kl. 13.15. På gatorna är det fullt med människor. Gensvaret på den tjugofyra
timmar långa generalstrejken överstiger vida fackföreningarnas vildaste förhoppningar. Trots
det korta varslet är Paris som paralyserat. Beslutet om strejken fattades bara för 48 timmar
sedan, efter ”barrikadernas natt”. Den är dessutom ”illegal”. Landets lag stadgar att en
”officiell” strejk måste utlysas fem dagar innan den kan träda i kraft.

Massor av ungdomar går längs Boulevard de Sébastopol mot Gare de l'Est. De går mot
studenternas mötesplats i denna jättedemonstration som har utlysts av fackföreningarna,
studentorganisationen (UNEF) och lärarorganisationerna (FEN och SNESup).
Inte en buss eller bil syns till. Paris gator tillhör idag demonstranterna. Tusentals av dem har
redan samlats på torget framför stationen. Tusentals andra kommer till ifrån alla håll. Den
plan som man kommit överens om är att de olika organisationerna samlas separat och sedan
sammanstrålar på Place de la République. Därifrån fortsätter marschen genom hela Paris, via
Quartier Latin, till Place Denfert-Rochereau.

Vi står redan packade som sardiner. Ändå är det en timma kvar innan marschen skall börja.
Solen har lyst hela dagen. Flickorna är klädda i sommarklänningar, de unga männen går i
skjortärmarna. En röd fana svajar över stationen. Man ser många röda fanor bland folkmassan
och en hel del svarta också.

Plötsligt dyker en man upp som bär en resväska full med stencilerade flygblad. Han tillhör
någon av de många vänstergrupperna. Han öppnar väskan och delar ut ungefär ett dussin
flygblad. Men han behöver inte fortsätta ensam. Det finns ett omättligt begär efter
information, idéer, litteratur, diskussion, polemik. Mannen står bara där medan folk tränger
sig på för att hämta flygblad. Dussintals demonstranter hjälper honom att dela ut dem utan att
ens ha läst dem. 6.000 exemplar delas ut på några få minuter. Alla tycks bli grundligt lästa.

Folk diskuterar, skrattar, skämtar. Jag bevittnade sådana här scener gång på gång.
Försäljare av revolutionär litteratur gör goda affärer. En förordning, undertecknad av
organisatörerna av demonstrationen, att ”endast litteratur från de organisationer som ordnat
demonstrationen får försäljas” är det ingen som bryr sig om. Att en sådan byråkratisk
restriktion (som hade kritiserats hårt föregående kväll när den tillkännagavs) skall åtlydas av
en sådan stor folkmassa som det här var fråga om kan man inte vänta sig. Revolutionen är
större än någon organisation, mer tolerant än någon institution som ”representerar” massorna,
mer realistisk än vilken förordning som helst från vilken centralkommitté som helst.

Några av demonstranterna har med sig megafoner och håller korta tal. Alla ”politicos” tycks
vara överallt bland denna folkmassa. Jag kan se Jeunesse Communiste Révolutionaires fana,
porträtt av Castro och Che Guevara, FER:s fana, en hel del fanor från ”Servir le Peuple” (en
maoistgrupp) och en fana från UJCML (Union de la Jeunesse Communiste Marxiste-
Léniniste) samt ytterligare en av maoistisk riktning. Här finns också många fanor från de
undervisningsinstitutioner som nu är ockuperade av dem som arbetar där. Många grupper av
lycéens (läroverkselever) blandar sig med studenterna liksom tusentals lärare.

Omkring klockan två börjar vi gå, sjungande Internationalen. Vi går tjugo eller trettio, sida
vid sida, arm i arm. Det är massor av röda fanor framför oss och en stor banderoll med fyra
enkla ord: ”Studenter, Lärare, Arbetare, Kamrater”.

Man kan inte komma in på Place de la République eftersom den redan är fullpackad med folk.
Man kan inte ens gå på trottoarerna eller på närliggande gator. Det är fullt med folk så långt
ögat kan se.

Medan vi sakta går nerför Boulevard de Magenta lägger vi märke till en balkong på tredje
våningen som det hänger några skröpliga röda fanor på. Det är en lokal för SFIO
(Socialistiska Partiet). På balkongen finns också en banderoll på vilken det står ”Solidaritet
med studenterna”. Några äldre personer på balkongen vinkar åt oss. Någon i folkmassan
börjar ropa ”O-por-tu-nistes”. Tusentals andra stämmer in. Och männen på balkongen lämnar
hastigt balkongen och går in. Folket har inte glömt att den ”socialistiske” inrikesministern
Jules Moch lät CRS slå ner strejkande gruvarbetare 1958. De kommer ihåg den ”socialistiske”
premiärministern Guy Mollet och den roll han spelade under Algerietkriget. Folkmassan visar
vad de tycker om politiker av denna sort som nu försöker utnyttja detta tillfälle. ”Guy Mollet,
au musée” (Guy Mollet, till museet) ropar folket skrattande. Detta är sannerligen slutet på en
epok.

Omkring klockan tre når vi slutligen Place de la République där demonstrationen skall
upplösas. Här är så mycket folk att några människor svimmar i folkmassan och måste bäras in
på kaféerna i närheten. Där är visserligen också fullpackat med folk men där undviker de i alla
fall att bli skadade. Ett kaféfönster krossas på grund av trycket av människor utanför. På några
ställen bland folkmassan finns det en verklig risk för att man kan bli ihjälkrossad. De första
sektionerna av fackföreningsmedlemmar börjar, som tur är, att lämna torget. Inte en polis syns
till.

Fastän det är meningen att demonstrationen skall vara en solidaritetsyttring mellan studenter
och arbetare försöker fortfarande CGT-ledarna desperat se till att studenter och arbetare inte
beblandar sig med varandra. De lyckas endast delvis med detta. Omkring klockan halv fem
lämnar den del av demonstrationen där studenterna och lärarna går Place de la République. Så
snart vi lämnat torget försöker flera grupper blanda sig med arbetarna och lyckas också med
detta trots att stalinisterna försöker hindra dem.

Nu när vi lämnat Place de la République rör sig demonstrationståget ganska fort framåt.
Studenternas paroller skiljer sig markant från CGT:s. Studenterna ropar ”Arbetarmakt”;
”Makten finns på gatan”; ”Befria våra kamrater”. CGT-medlemmarna ropar ”Pompidou,
avgå”. Studenterna skanderar ”de Gaulle, mördare” eller ”CRS — SS”. CGT: ”Pengar, inte
batonger” eller ”Bevara köpkraften”. Studenterna säger ”Nej till klassuniversitet”. CGT och
de stalinistiska studenterna, grupperade kring tidningen Clarté, svarar ”Universitet med
demokrati”. Djupgående politiska skillnader ligger bakom dessa olika paroller. Några ropas
dock av alla, t.ex. ”Tio år får vara nog”, ”Ned med polisstaten” eller ”Gratulerar, General”.

En del grupper sjunger ”Adjö, de Gaulle”.
De viftar med sina näsdukar till förnöjelse åt dem som står på trottoaren och tittar på.

När den del av tåget där studenterna går passerar Pont St. Michel för att komma till Quartier
Latin, stannar det plötsligt, som en tyst hyllning till de skadade. Allas tankar går för ett
ögonblick till dem som ligger på sjukhus. Den plötsliga, vredgade tystnaden från den del av
demonstrationståget som gjort mest väsen av sig ger ett intryck av styrka och beslutsamhet.

Vid slutet av Boulevard St. Michel lämnar jag marschen, klättrar upp på ett räcke vid
Luxemburgträdgården och bara ser på demonstrationen. Jag sitter där i två timmar medan rad
efter rad av demonstranter går förbi. 30 eller mer går sida vid sida i varje rad. En mänsklig
tidvattensvåg av ofantlig storlek. Hur många är de? 600.000? 800.000? En miljon? En och en
halv miljon? Ingen kan egentligen räkna dem. De första av demonstranterna nådde platsen för
demonstrationens upplösning flera timmar innan de sista hade hunnit lämna Place de la
République klockan sju.

Alla möjliga sorters banderoller fanns med: fackföreningsbanderoller, studentbanderoller,
politiska banderoller, opolitiska banderoller, reformistiska banderoller, revolutionära
banderoller, banderoller från Mouvement contre l'Armement Atomique, banderoller från olika
Conseils de Parents d'Elèves, banderoller av varje tänkbar storlek och form, som tillkännagav
den allmänna avskyn inför vad som hade hänt och den allmänna viljan att kämpa. Några
banderoller applåderades livligt, som t.ex. den på vilken det stod ”Frihet åt nyhetsförmed-
lingen”, som bars av en grupp anställda från ORTF (det statliga radiobolaget). En del andra
banderoller var av mer symbolisk art.

Demonstrationståget tycks vara oändligt. Jag såg grupper av sjukhuspersonal, klädda i vita
rockar. Några av dem bar plakat med texten ”Var finns de som försvunnit från sjukhusen?”.
Varenda fabrik, varenda stor industri tycktes vara representerad. Järnvägsarbetare, brevbärare,
typografer, tunnelbanepersonal, metallarbetare, elektriker, advokater, textilarbetare,
banktjänstemän, byggnadsarbetare, arbetare från glas- och kemiska industrier, servitörer,
kommunalanställda, målare och dekoratörer, butiksbiträden, försäkringsagenter, gatsopare,
filmarbetare, busschaufförer, lärare, arbetare från de nya plastindustrierna, rad efter rad av
människor, det moderna kapitalistiska samhällets kött och blod, en oändlig folkmassa, som
skulle kunna sopa bort allting som stod i vägen för den, om den bara beslöt sig för att göra
det.

Mina tankar gick till dem som säger att arbetarna bara är intresserade av fotboll, totospel, att
titta på TV och av sina årliga semestrar, och att arbetarklassen inte kan se någonting bortom
vardagslivets problem. Det var så påtagligt felaktigt. Jag tänkte också på dem som säger att
endast den inskränkta och ruttna ledarkåren står emellan massorna och den totala
omvandlingen av samhället. Detta var lika felaktigt. Idag börjar arbetarklassen att bli
medveten om sin styrka. Kommer den att besluta att använda den i morgon?

Jag sluter upp i marschen igen och vi går i riktning mot Denfert Rochereau. Vi går förbi flera
statyer, stillsamma herrar som nu har smyckats med röda fanor. När vi går förbi ett sjukhus
lägrar sig åter tystnaden över folkmassan. Någon börjar vissla Internationalen och andra
stämmer in. Från sjukhusfönstren vinkar några sjuksköterskor åt oss.

Vid gatukorsningarna går vi förbi trafikljusen som fortfarande tycks fungera. Rött och grönt
växlar om med jämna mellanrum, vilket betyder lika lite som den borgerliga undervisningen,
som arbetar i det moderna samhället, som våra egna liv. Dagens verklighet har för några
timmar suddat ut alla spår av gårdagen.

Den del av demonstrationståget i vilken jag befinner mig närmar sig nu snabbt den plats som
organisatörerna bestämt skall vara platsen för demonstrationens upplösning. CGT är förtvivlat
angeläget om att dess hundratusentals medlemmar skall lämna demonstrationen i god ordning.

CGT-ledningen är rädd inför sina medlemmar när dessa är samlade. Den vill att de skall bli
namnlösa atomer igen, spridda över hela Paris, maktlösa. CGT ser sig självt som den enda
möjliga länken emellan dem, som deras kollektiva viljas gudomliga redskap. ”22-marsrörel-
sen” har å andra sidan uppmanat studenterna och arbetarna att tillsammans fortsätta till
Champs de Mars gräsmattor (vid Eiffeltornets fot) för en kollektiv diskussion om dagens
erfarenheter och om de problem som väntar.

Vid det här laget har jag för första gången fått se prov på vad ”service d'ordre” bestående av
stalinistiska funktionärer egentligen innebär. Hela dagen har dessa funktionärer uppenbarligen
försökt föregripa detta speciella ögonblick. De är mycket spända och väntar sig tydligen att
det kommer att bli ”bråk”. Framförallt är de rädda för vad de kallar ”débordement”, vilket
innebär att de är rädda för att bli överflyglade på vänsterkanten. Under den sista kilometern av
marschen sluter fem eller sex täta rader av dem upp på var sin sida av demonstranterna. Ef-
tersom de går arm i arm är det ytterligt svårt att komma mellan dem. CGT-funktionärer talar
till sina medlemmar genom två stora högtalare, som är uppmonterade på ett par lastbilar,
instruerar dem att i god ordning lämna demonstrationen och gå nerför Boulevard Arago, d.v.s.
att gå åt precis motsatt håll till dem som går till Champs de Mars.

Vid sådana här tillfällen, har det sagts mig, så tillkallar kommunistpartiet tusentals av sina
medlemmar från Parisområdet. Med en buss hämtar de också medlemmar från områden
runtomkring, t.o.m. så långt bort som Rennes, Orleans, Sens, Lille och Limoges. De
samhällen som är under det kommunistiska partiets kontroll tillhandahåller ytterligare
hundratals av dessa ”funktionärer” som inte nödvändigtvis är partimedlemmar men som är
beroende av partiet för sina jobb och sin framtid. Ända sedan den tiden då partiet satt med i
regeringen (1945 —47) har det haft denna masstillslutning från Paris förorter. Det har
undantagslöst använt den vid sådana här tillfällen som råder idag. På denna demonstration
finns det säkert 10.000 sådana ”funktionärer”, kanske dubbelt så många.

Deras uppmaningar möts med olika reaktioner. Huruvida de lyckas att få de olika grupperna
att gå nerför Boulevard Arago beror på vilka sorts människor som går i grupperna. De grupper
i vilka det inte går några studenter, följer order, även om en del av de unga protesterar: ”Vi är
en miljon som är ute på gatorna. Varför ska vi gå hem?” Andra grupper tvekar och börjar
diskutera. En del studenter klättrar upp längs väggarna och ropar: ”De som vill återvända till
TV-apparaten går nerför Boulevard Arago. De som är för en förenad arbetar- och student-
diskussion och för att fortsätta kampen går nerför Boulevard Raspail och fortsätter till
Champs de Mars.”

De som protesterar mot de skilda uppgifterna beträffande den fortsatta marschen blir genast
attackerade och slagna av kommunisterna med anledning av att de anses vara ”provokatörer”.
Jag såg flera kamrater från ”22-marsrörelsen” som blev slagna. Deras megafoner och flygblad
togs ifrån dem. I vissa delar av tåget tycktes det finnas dussintals, i andra hundratals eller
tusentals ”provokatörer”. En del smärre slagsmål uppkom när dessa delar av demonstrations-
tåget trängde igenom kommunisternas kedja. Hetsiga diskussioner utbryter, demonstranterna
anklagar stalinisterna för att vara ”snutar” och ”bourgeoisins sista skyddsvärn”.

Jag är tvingad att medge att de flesta grupperna följde fackföreningsbyråkraternas order.
CGT:s och det kommunistiska partiets upprepade förtal hade gjort verkan. Studenterna var
”bråkmakare”, ”äventyrliga”, ”tvivelaktiga element”. Den av dem föreslagna aktionen skulle
”bara leda till att CRS ingrep”. (CRS hade inte synts till under hela eftermiddagen.) ”Detta var
bara en demonstration, inte upptakten till en revolution.” CGT gick hårt åt den sista delen av
demonstrationståget och lyckades därmed att få större delen av demonstranterna att gå nerför
Boulevard Arago. De flesta protesterade dock mot CGT:s åtgärder. Tusentals av demonstranterna
gick till Champs de Mars. Men hundratusentals gick hem.

Omkring klockan åtta tilldrog sig en för demonstrationstågets sista del avgörande händelse
när denna var på väg mot den plats där demonstrationen skulle upplösas. En polisbil dök
plötsligt upp från en av de gator som leder till Place Denfort Rochereau. Den måste ha kört dit
av misstag, eller också därför att dess förare trodde att demon-stationståget redan gått förbi.

När han såg folkmassan framför sig greps han av panik. Eftersom han inte skulle hinna backa
i tid, trodde föraren att hans liv hängde på om han kunde köra emellan den del av demon-
strationståget där det tycktes finnas minst folk. Han försökte snabbt köra emellan de-
monstranterna, som blev tvungna att hoppa åt sidan. Några blev dock påkörda och två blev
allvarligt skadade. Många andra hann nätt och jämt kasta sig undan. Bilen omringades och en
av polismännen i framsätet drogs ut och blev slagen upprepade gånger av en rasande
folkmassa, som var beslutna att lyncha honom. Han räddades i sista minuten av de
kommunistiska funktionärerna. De bar in honom i en affär på en av sidogatorna.

För att kunna göra detta måste funktionärerna springa ifrån de hundratals uppretade
demonstranterna. Slagsmål uppkom. Folkmassan började ge sig på polisbilen och försökte
välta den. Den polisman som satt kvar i bilen drog sin revolver och sköt. Folk duckade. Som
genom ett under träffades ingen. Ungefär hundra meter bort gjorde kulan ett hål genom en
fönsterruta på ”Le Belfort”, ett stort kafé vid Boulevard Raspail. De kommunistiska
funktionärerna kom åter till polisens undsättning och bildade en kedja mellan folkmassan och
polisbilen, som kunde köra nerför en sidogata med den polisman som skjutit mot folkmassan
vid ratten.

Hundratals demonstranter trängdes sedan kring skotthålet i kaféfönstret. Pressfotografer
kallades dit och tog vederbörligen sina fotografier — av vilka givetvis inget publicerades.
(Två dagar senare publicerade L'Humanité en notis om händelsen längst ner i en spalt på sidan
5.) En sak som åstadkoms genom denna händelse var att många tusen demonstranter beslöt att
fortsätta till Champs de Mars. På ditvägen ropade de: ”De har skjutit vid Denfert”. Om denna
händelse hade inträffat en timma tidigare skulle kanske kvällen den 13 maj gestaltat sig helt
annorlunda.

Sorbonne-sovjeten

På lördag, den 11 maj, strax före midnatt, gav Pompidou, Frankrikes premiärminister, order
om att polisen skulle dras bort från Quartier Latin, att fakulteterna skulle öppnas igen på
måndag, den 13 maj, och att domstolen skulle ta frågan angående de studenter som arresterats
under föregående vecka under ”förnyat övervägande”. Det var den största politiska reträtten
under hans karriär. För studenterna och för många andra, var det ett levande bevis på att direkt
aktion fungerar. Att uppnå ett sådant medgivande som Pompidous hade inte varit möjligt på
något annat sätt.

Tidigt på måndagsmorgonen drogs den CRS-styrka som vaktade ingången till Sorbonne
diskret bort. Studenterna flyttade in, först i små grupper, men sedan i grupper om hundra och
tusen. Vid middagstid var ockupationen fullständig. Varenda ”trikolor” halades snabbt ner,
varenda föreläsningssal ockuperades. Röda fanor hissades. På domen vajade röda och svarta
fanor.

Vad som hände under de följande dagarna kommer att sätta en bestående prägel på det franska
undervisningssystemet, på det franska samhällets struktur och — vilket är mest betydelsefullt
av allt — på de personer som var med om att göra historia under dessa första hektiska fjorton
dagar. Sorbonne förvandlades plötsligt från att ha varit ett ställe där den franska kapitalismen
tog sina teknokrater och byråkrater till en revolutionär vulkan i full eruption, vars lava spreds
vida omkring och fick det moderna franska samhällets struktur att börja brinna.

Ockupationen av Sorbonne medförde en intellektuell explosion utan motstycke. Allting,
bokstavligt talat allting, togs plötsligt upp till debatt. Det fanns inga tabun. Det är lätt att
kritisera den kaotiska blandning av tankar, idéer och förslag som släpps lös vid sådana här
tillfällen. ”Yrkesrevolutionärer” och borgerliga kultursnobbar gjorde också detta. Men när de
gjorde det avslöjade de bara hur låsta de var i en ideologi som tillhör en annan epok och hur
oförmögna de var att ändra sin inställning. De förstod inte den fantastiska betydelsen av vad
som skedde, av allt det som inte kunde passas in i deras egen förutbestämda bild av verklig-
heten. Detta bevittnades gång på gång och fallet har nog varit likadant under varje större
omvälvning i historien.

Dag och natt var varenda föreläsningssal fullpackad. Debatterna var oändliga. Ingen
universitetslärare har någonsin haft så många åhörare och har aldrig lyssnats på så intensivt —
eller fått så många motargument om han pratade smörja.

Under den andra dagen sattes ett informationsbord upp vid huvudingången. Där meddelades
vad som diskuterades och var någonstans. Några av debattämnena var ”Kampens
organisation”, ”Politiska rättigheter och fackföreningsrättigheter vid universitetet”;
”Universitetskris eller en samhällelig kris?”; ”Polisbrutaliteten”; ”Självförvaltning”; ”Icke-
urval (eller hur man skall öppna universitetets dörrar för alla)”; ”Undervisningsmetoder”;
”Examenssystemet” etc. I andra salar huserade ”Studenternas och arbetarnas sam-
arbetskommitté”, som snart skulle få stor betydelse. Och i övriga föreläsningssalar disku-
terades ”sexualfördomar”, ”kolonialfrågan”, ”ideologi och bedrägeri”. Vem som helst som
ville ta upp något till debatt fick en föreläsningssal eller något mindre rum till sitt förfogande.
Som tur var fanns det gott om plats.

Det var som om ett stort lock plötsligt hade lyfts upp och återhållna tankar och önskningar
exploderade, befriade från drömmarnas rike, och gjordes möjliga och verkliga. Genom att
förändra sin miljö blev människorna själva förändrade. De som aldrig hade vågat säga
någonting tyckte plötsligt att deras tankar var det mest betydelsefulla i världen — och sade
det. De blyga blev meddelsamma. De hjälplösa och isolerade upptäckte plötsligt att kollektiv
makt låg i deras händer. De som brukade vara likgiltiga insåg plötsligt att de var delar i ett
helt. Alla dessa kände plötsligt samhörighet. Människor gick bara fram till varandra och pra-
tade utan att vara ett dugg generade. Denna form av samhörighet varade de fjorton dagarna ut
som jag var där. En mening som någon klottrat på en vägg sammanfattar det hela perfekt:
”Redan tio dar av lycka”.

På Sorbonnes gård har man satt upp stånd för litteraturförsäljning. Enorma porträtt har hängts
upp längs väggarna: Marx, Lenin, Trotskij, Mao, Castro, Guevara. T.o.m. ett porträtt på Stalin
hängdes upp (vid ett av de maoistiska bokstånden) men togs ner igen när någon taktfullt
anmärkte att han egentligen inte alls passade ihop med de andra.

Anarkister, stalinister, maoister, trotskister (tre olika grupper), PSU och de obundna
grupperna delar ut flygblad och säljer pamfletter. Gamla gulnade tidningar tas fram ur
gömmorna och köps lika mycket som det nyare materialet. Överallt står grupper på tio, tjugo
personer, inbegripna i diskussioner. Människor pratar om barrikaderna, om CRS, om sina
egna erfarenheter, men också om Kommunen 1871, om 1905 och 1917, om den italienska
vänstern 1921 och om Frankrike 1936. De revolutionära minoriteternas medvetenhet och
medvetenheten hos helt nya grupper människor, som för varje dag alltmer dras med i den
politiska virveln, smälter samman. De studerande lärde sig inom några dagar det som det hade
tagit andra ett helt liv att lära. De läroverkselever som kommit dit blir också inbegripna i dis-
kussioner. Jag kommer ihåg en 14-årig pojke som för en skeptisk man i 60-årsåldern förklarar
varför studenterna skall ha rätten att avsätta sina professorer.

Andra saker hände också. Ett piano ställdes upp på gården och fick bli kvar där ett par dagar
och folk kunde komma och spela på det. Medan man pratade i föreläsningssalarna om neo-
kapitalism, satt någon och spelade Chopin eller jazzmusik på pianot. En kväll hade någon
tagit med sig trummor och några andra hade tagit med sig klarinetter. Dessa förströelser kan
ha irriterat några av de mer enkelspåriga revolutionärerna, men detta var lika mycket en del av
den totala omvandlingen av Sorbonne som de revolutionära lärorna som förkunnades i
föreläsningssalarna.

En utställning med stora fotografier av ”barrikadernas natt” fanns plötsligt på plats en
morgon. Ingen visste vem som ordnat med den, men alla ansåg att den på ett enkelt sätt
sammanfattade den nattens händelser. Dörrarna till den kyrka som vetter mot Sorbonnes gård,
har snart blivit nedmålad med paroller: ”öppna den här dörren — Finis, les tabernacles”.
”Religionen är det sista bedrägeriet”. Eller mer prosaiskt: ”Vi vill ha någonstans att pissa, inte
någonstans att be.”

Sorbonnes väggar blev snart också fulla med affischer som tillkännagav de första sit-in-
strejkerna, affischer som informerade om lönerna för Paris arbetare, affischer som tillkänna-
gav kommande demonstrationer, affischer som beskrev solidaritetsdemonstrationer i Peking,
affischer som avslöjade polisens brutalitet och dess användande av CS-gas (förutom vanlig
tårgas) mot demonstranterna. Minst ett dussin affischer varnade studenterna för det
kommunistiska partiet och dess opportunistiska politik, hur det hade angripit deras rörelse och
nu försökte ta över ledningen av den. En stor affisch nära ingången förkunnar ”Förbjudet att
förbjuda”. Andra går mer rakt på sak: ”Bara sanningen är revolutionär”. ”Vi vägrar att
acceptera den roll som tilldelats oss, vi vill inte bli tränade som polishundar”. Affischerna
återspeglade den rådande, djupt frihetliga filosofin. ”Mänskligheten kan bli lycklig först när
den sista kapitalisten hängts i den siste byråkratens tarmar.” ”Kulturen faller samman.
Skapa!” ”Jag anser mina önskningar vara verkliga därför att jag tror på mina önskningars
verklighet”, eller mer enkelt uttryckt: ”Skapande, spontanitet, liv”.

På gatan utanför stannar hundratals förbipasserande till för att läsa dessa improviserade
väggtidningar. Några reagerar inte alls. Andra flinar. Några nickar gillande. Andra börjar
diskutera. Och några tar mod till sig och går in på det tidigare heliga området, vilket de också
uppmanas till på otaliga affischer som förkunnar att Sorbonne nu är öppet för alla. Unga
arbetare som annars aldrig skulle gått in hit går nu in i grupper, först lite generade men senare
som om de ägde stället, vilket de naturligtvis gör.

Efterhand som dagarna går kommer andra sorters människor dit — de cyniska och skeptiska
samt de som bara gått dit ”för att titta”. Det blir till slut så mycket folk att det seriösa arbete
som utförs försvåras. En del av detta får nu utföras på litteraturfakulteten, vid Censier, som
också är ockuperad av studenterna. Det anses dock nödvändigt att dörrarna förblir öppna hela
dygnet om. Budskapet sprider sig sannerligen. Först kommer grupper från andra universitet,
sedan från högskolor, senare från fabriker och kontor, för att se, fråga, diskutera och studera.

Det mest talande tecknet på det nya och fria klimatet kan emellertid återfinnas på Sorbonnes
korridorväggar. Runt de stora föreläsningssalarna löper massor av sådana korridorer: mörka,
dammiga och trista, som leder från ingenstans till ingenstans. Plötsligt har dessa korridorer
fått liv. De har målats ner med olika paroller — många av dem tycks vara situationist-
inspirerade. Hundratals människor stannade till för att läsa sådana pärlor som: ”Konsumera
inte Marx. Lev honom!” ”Framtiden kommer bara att innehålla vad vi fyller den med nu.”
”När man frågar oss kommer vi att svara med frågor.” ”Professorer, ni får oss att känna oss
gamla.” ”Vi måste förbli oanpassade.” ”De som endast fullföljer revolutionen halvvägs gräver
bara sin egen grav (St. Just).” ”Lämna P.C. (Kommunistpartiet) lika rent som du vill finna det
när du går in.” ”Åk och dö i Neapel med Club Medelhav.” ”Länge leve kommunikationen, ner
med telekommunikationen.” ”Dagens masochism är förklädd reformism.” ”Vi kommer inte
att kräva någonting. Vi kommer att ta. Vi kommer att ockupera.” ”Nej. Vi vill inte bli upploc-
kade av arbetarklassens Stora Parti.” Och någon har skrivit följande med stora bokstäver:
”Sedan 1936 har jag kämpat för löneökningar. Min far, före mig, kämpade också för
löneökningar. Nu har jag en TV, ett kylskåp, en Volkswagen. Mitt liv har varit meningslöst.
Diskutera inte med cheferna. Eliminera dem.”

I en av de större lokalerna har man ordnat med ett matutskänkningsställe. Folk betalar vad de
har råd med för apelsinsaft, ”menthe” eller ”grenadine” — och för hamburgare eller korv. Jag
frågar om kostnaderna täcks, och man svarar mig att det går i stort sett jämnt ut. I en annan
del av byggnaden har man satt upp en barnkrubba, på en annan plats ger man första hjälpen
till skadade och en annan lokal har blivit förvandlad till sovsal. Vissa rum är reserverade för
ockupationskommittén, för presskommittén, för propagandakommittén, för studenternas och
arbetarnas samarbetskommitté, för kommittén som handhar lokalernas skötsel och för andra
råd som har hand om speciella projekt, som t.ex. att färdigställa en dossier om polisens illdåd,
studerandet av självförvaltningens svårigheter, examenssystemet etc. Det finns gott om arbete
för den som vill ha.

Kommittéernas sammansättning var mycket olika. Den förändrades ofta från dag till dag. De
som ville ha omedelbara lösningar till alla problem fick svaret: ”Tålamod, kamrater. Ge oss
en chans att utveckla ett alternativ. Bourgeoisin har kontrollerat detta universitet under nära
tvåhundra år. Den har inte löst någonting. Vi bygger upp allt från grunden igen. Vi behöver en
eller två månader ...”

När kommunistiska partiet stod öga mot öga med den tumultartade händelseutvecklingen,
som det vare sig hade förutsett eller varit i stånd att kontrollera, försökte det desperat rädda
vad som räddas kunde av sitt förstörda rykte. Mellan den 3 och 13 maj hade varje nummer av
l'Humanité innehållit artiklar som attackerade studenterna eller gjorde listiga insinuationer om
dem. Nu ändrades plötsligt attityden.

Partiet sände dussintals av sina bästa agitatorer till Sorbonne för att ”förklara” partiets
inställning. Dess inställning var enkel. Partiet ”stödde studenterna” — även om det fanns
några få ”tvivelaktiga element” i ledningen. Det hade alltid stött studenterna och skulle alltid
komma att göra det.

Häpnadsväckande scener följde på detta. Varenda en av stalinist-”agitatorerna” blev
omedelbart omringad av en stor grupp av välinformerade unga människor, som fördömde
partiets kontrarevolutionära roll. En väggtidning hade satts upp av kamraterna från Voix
Ouvrière, på vilken det stod angivet, dag för dag, varje uttalande i l'Humanité, eller i några av
de dussintals flygblad som partiet hade delat ut, som hade angripit studenterna. ”Bevisen sitter
där borta, kamrat. Vill partikamraten läsa exakt vad partiet sade för mindre än en vecka
sedan? Kanske l'Humanité skulle vilja upplåta plats åt studenterna så att de kan svara på de
anklagelser som riktats mot dem?” Andra tog upp partiets roll under Algeriet-kriget, under
gruvarbetarstrejken 1958, under de år då det satt med i regeringen (1945-47). ”Agitatorerna”
kunde inte ge några motargument till detta.

De mest dramatiska tilldragelserna under ockupationen var otvivelaktigen ”Assemblées
Générales”, eller plenarsammanträdena, som hölls varje natt i den gigantiska amfiteatern.
Detta var sovjeten, det slutliga beslutsfattande organet, den direkta demokratin i verksamhet.
Här fick 5.000 personer plats, de tre balkongerna inräknade. Oftast var det fullsatt och många
fick stå i gångarna och framme vid podiet. En svart och röd fana hängde ovanför det enkla
träbordet vid vilket ordföranden satt. När man sett hur det blivit kaos på möten med 50
närvarande är det en fantastisk upplevelse att vara med om ett möte med 5.000 närvarande
som verkligen får någonting uträttat. Viktiga saker togs upp, behandlades och diskuterades på
ett vettigt sätt.

När man väl hade bestämt vilket ämne som skulle behandlas fick vem som ville tala. De flesta
talen hölls från podiet, men en del hölls nere i lokalen eller från balkongerna. Högtalarutrust-
ningen fungerade oftast men inte alltid. En del talare tilldrog sig genast uppmärksamheten
utan att ens behöva höja rösten. Andra framkallade omedelbart en fientlig reaktion genom
sina gälla röster, genom sina hycklande tal och sina försök att manipulera. Alla som svamlade
på ett eller annat sätt avbröts. Det hela var det politiskt sett mest sofistikerade jag sett. De som
hade praktiska förslag och som försökte tolka utvecklingen i enlighet med sina egna
erfarenheter lyssnades det uppmärksamt på.

De flesta talare fick tre minuter på sig. Några tilläts prata längre om de församlade ansåg att
talaren hade viktiga saker att säga. De församlade höll en stark kontroll på ordföranden och
talarna. Den politiska mognaden visade sig tydligast när man snabbt insåg att buanden eller
hurranden medan någon talade bara fördröjde beslutsfattandet. Positiva tal hurrades det för —
efter det att talaren slutat. Demagogiska eller meningslösa tal lämnades helt åt sidan. De
medvetna, revolutionära minoriteterna spelade en betydelsefull roll i dessa beslut, men
försökte aldrig — åtminstone inte de mer intelligenta — att tvinga sin vilja på andra. Även om
en del provokatörer och dumskallar störde församlingens arbete till att börja med, så var den
direkta demokratins negativa sidor inte så stora som man kunde ha befarat.

På natten den 13 maj, efter den stora marschen genom Paris gator, diskuterade Daniel Cohn-
Bendit och J. M. Catala, generalsekreterare i De Kommunistiska Studenternas Organisation,
framme vid podiet i den fullsatta teatern. Jag kan fortfarande se det hela framför mig.

”Förklara för oss” sade Cohn-Bendit, ”varför kommunistpartiet och CGT sade åt sina
medlemmar att gå hem vid Denfert Rochereau, varför det förhindrade dem att gå tillsammans
med oss och diskutera på Champs de Mars?”

”Det är egentligen ganska enkelt”, sade Catala och hånlog. ”CGT, CFDT, UNEF och de andra
organisationerna som var med om att ordna demonstrationen hade avtalat att upplösningen av
demonstrationen skulle ske på en bestämd plats. Man hade inte avtalat något om ytterligare
aktioner ...”

”Ett avslöjande svar”, svarade Cohn-Bendit. ”Organisationerna hade inte förutsett att vi skulle
bli en miljon på gatorna. Men livet är större än organisationerna. Med en miljon människor är
nästan vad som helst möjligt. Du sade att man inte hade beslutat om ytterligare aktioner. Den
dag vi står på revolutionens rand kommer du nog, kamrat, att säga att vi inte ska bry oss om
den därför att den inte har beslutats av några kommittéer ...”

Detta mottogs med enorma applåder. De enda som inte reste sig upp och jublade var några
dussin stalinister och, avslöjande nog, de trotskister som accepterat den stalinistiska taktiken
— och vars opposition mot det kommunistiska partiet bara rörde sig kring att det inte hade
tillåtit dem att vara med och organisera demonstrationen.

Samma natt fattade församlingen tre viktiga beslut. Från och med nu skulle Sorbonne utgöra
ett revolutionärt högkvarter. De som arbetade där skulle huvudsakligen inte ägna sig åt endast
reorganisation av undervisningssystemet utan åt en total omvandling av det borgerliga
samhället. Från och med nu skulle universitetet vara öppet för alla dem som delade dess
strävanden. När dessa förslag hade accepterats reste sig alla och sjöng den mest högljudda och
lidelsefulla Internationale jag någonsin hört. Ekona måste ha skallat så långt bort som till Ely-
séepalatset på andra sidan Seine...

Censier-revolutionärerna

Samtidigt som studenterna ockuperade Sorbonne övertog de också ”Centre Censier” (Paris-
universitetets nya litteraturfakultet).

Censier är en enorm, ultramodern byggnad av stål, betong och glas och ligger i den sydöstra
delen av Quartier Latin. Dess ockupation blev mindre uppmärksammad än Sorbonnes. Men
medan Sorbonne var det revolutionära Paris ”butiksfönster” så var det i Censier som det
verkliga arbetet utfördes.

Medan många diskuterade till långt in på natten i Sorbonne, gick andra till sängs tidigt för på
morgonen skulle de dela ut flygblad vid fabriksportarna eller i förorterna; flygblad som måste
sättas samman, skrivas ut och dupliceras. Därtill kom organiserandet av utdelningen. Detta
tålmodiga, systematiska arbete utfördes på Censier. Det bidrog i inte ringa grad till att ge den
nya revolutionära medvetenheten ett tydligt uttryck.

Kort efter det att Censier hade ockuperats fick en grupp aktivister en stor del av tredje
våningen till sitt förfogande. Det skulle bli till högkvarter för de av dem föreslagna ”Arbetare-
och student-aktionskommittéerna”. Den allmänna tanken var att upprätta kontakt med grupper
av arbetare som delade den allmänt frihetliga revolutionära inställningen hos denna grupp av
studenter. När kontakt hade upprättats, skulle arbetare och studenter samarbeta i arbetet med
flygbladen. Flygbladen skulle behandla de direkta problemen för olika grupper av arbetare.
Flygbladen skulle sedan delas ut av arbetare och studenter tillsammans utanför de respektive
fabrikerna eller kontoren. I några fall skulle studenterna ensamma vara tvungna att sköta
utdelningen, i andra fall skulle knappast en enda student behöva vara med.

Vad som gjorde att kamraterna i Censier höll ihop var en djup förståelse av situationens
revolutionära möjligheter och vissheten om att tiden inte fick slösas bort. De kände alla
behovet av direkt aktion och propaganda, och att läget krävde av dem att de glömde alla
ideologiska skillnader.

Vilka var deras åsikter? Egentligen bestod de bara av några enkla paroller. Vad som behövdes
för tillfället var en snabb, oberoende utveckling av arbetarklassens kamp, upprättande av
valda strejkkommittéer som skulle föra samman både fackföreningsanslutna och icke-
fackföreningsanslutna arbetare i alla strejkande fabriker och företag, regelbundna möten med
de strejkande så att alla viktiga beslut kunde kontrolleras, en konstant dialog med de
revolutionära studenterna för att återuppliva arbetarklassens egna traditioner av direkt
demokrati och dess egna strävanden efter självförvaltning, som kvävts av
fackföreningsbyråkratin och de politiska partierna.

Under en hel vecka förstod inte alla de olika trotskistiska och maoistiska grupperna vad som
höll på att hända på Censier. De ägnade sin tid åt allmänna och oftast fräna debatter på
Sorbonne om vilka som var bäst lämpade att leda revolutionen. Under tiden arbetade
kamraterna i Censier. De flesta av dem hade tidigare varit med i stalinistiska eller trotskistiska
grupper.

Man lade beslag på universitetets stencilapparater. Papper och färg fick man ihop från olika
håll och på olika sätt. Flygblad började strömma ut, först i hundratals exemplar, sedan i
tusentals och därefter i tiotusentals efterhand som kontakten med olika grupper av arbetare
ökade. Enbart den första dagen kontaktades Renault, Citroën, Air France, Boussac, Nouvelles
Messagies de Presse, Rhone-Poulenc och RATP (Métro). Kontakterna kunde på det sättet lätt
utvecklas.

Varje kväll på Censier rapporterade aktionskommittéerna inför en ”Assemblée Générale”,
som enbart sysslade med den här formen av arbete. Man behandlade reaktionen på de flygblad
som delats ut och innehållet i framtida flygblad diskuterades. De mest bittra diskussionerna
rörde sig kring huruvida man i flygbladen skulle direkt angripa ledarna i CGT eller om bara
förslag till vad som behövdes för att vinna skulle vara tillräckligt för att avslöja allt vad fack-
föreningsledarna hade (och inte hade) gjort och vad de stod för. Den andra åsikten segrade.

Flygbladen var i allmänhet mycket kortfattade, aldrig mer än 200 eller 300 ord. Nästan alla
började med att räkna upp arbetarnas missförhållanden eller att bara beskriva deras arbetsför-
hållanden. De avslutades med en uppmaning till arbetarna att komma till Censier eller
Sorbonne. ”Dessa platser tillhör nu dig. Kom och diskutera dina problem med andra. Ta själv
del i att göra dina problem och dina krav kända.” Mellan denna inledning och avslutning
innehöll de flesta av flygbladen en eller två grundläggande politiska synpunkter.

Fler och fler arbetare kom och hjälpte studenterna med flygbladen. Snart kunde man inte
uppbringa ett rum som var tillräckligt stort för den dagliga ”Assemblée Générale”.
Studenterna lärde sig en hel del av arbetarnas självdisciplin och det systematiska sätt de
framlade sina rapporter på. Det var så skiljt från de politiska studenternas fejder. Alla var
överens om att dessa rapporter var de bästa föreläsningar som någonsin hållits på Censier.

Bland de mer talande styckena i flygbladen noterade jag följande:

Flygblad till Air-France: ”Vi vägrar att acceptera den förnedrande "moderniseringen", vilken
innebär att man ständigt utövar kontroll över oss och att vi måste underkasta oss förhållanden
som är skadliga för vår fysiska och psykiska hälsa och som är en förolämpning mot oss som
mänskliga individer ... Vi vägrar att anförtro våra krav åt yrkesfackföreningsledare längre.

Liksom studenterna måste vi överta kontrollen av våra egna angelägenheter.”

Flygblad till Renault: ”Om vi vill att våra löneökningar och våra krav beträffande arbetsför-
hållandena skall säkerställas, måste vi kämpa för en fundamental förändring av samhället.

Som arbetare bör vi själva sköta kontrollen av våra egna företag. Fabrikerna och universiteten
bör demokratiskt handhas av dem som arbetar i dem ...”

Flygblad till Rhone-Poulenc: ”Hittills har vi försökt lösa våra problem genom petitioner,
partiella strider och val av bättre ledare. Detta har inte lett någonstans. Studenternas aktion har
visat oss att direkt aktion kan tvinga myndigheterna att slå till reträtt ... Studenterna
ifrågasätter hela syftet med den borgerliga undervisningen. De vill själva ta hand om de
fundamentala besluten. Det bör vi också göra. Vi skall besluta om produktionens ändamål.”

Flygblad som delades ut på gatorna i Boulogne Billancourt: ”Regeringen fruktar att denna
rörelse skall utvidgas. Den fruktar det framväxande samarbetet mellan arbetare och studenter.
Pompidou har tillkännagivit att 'regeringen kommer att försvara republiken'. Armén och
polisen är förberedda. De Gaulle kommer att tala den 24:e. Kommer han att använda sig av
CRS för att få bort strejkvakterna vid fabrikerna? Var förberedda. I fabriker och fakulteter
måste man börja tänka på att försvara sig ...”

Varje dag diskuterades, skrevs, duplicerades och distribuerades dussintals liknande flygblad.

Varje kväll hörde vi om reaktionen: ”Killarna tycker det är fantastiskt. Det är precis vad dom
tänker. Fackföreningsfunktionärerna pratar aldrig på det där sättet.” ”Killarna gillade
flygbladet. Dom är skeptiska beträffande dom 12 procenten. Dom säger att priserna kommer
att gå upp och att ökningen kommer att ätas upp på några få månader. Några tycker att vi ska
ta tillfället i akt och överta alltihop.” ”Flygbladet fick verkligen grabbarna att börja prata.

Dom har aldrig haft så mycket att säga. Fackföreningsfunktionärerna fick vänta på sin tur ...”
Jag kommer ihåg en ung typograf som en natt sade till mig, att dessa möten var det mest
fantastiska han någonsin upplevt. Hela sitt liv hade han drömt om att få träffa människor som
tänkte och talade som han. Men varje gång han hade trott att han träffat någon, så visade sig
bara att de var intresserade av att utnyttja honom. Detta var första gången han hade erbjudits
oegennyttig hjälp.

Jag vet inte vad som hänt på Censier sedan slutet av maj. När jag åkte därifrån hade olika
grupper av trotskister flyttat in, ”för att politisera flygbladen” (med vilket jag antar att de
menade att flygbladen nu skulle börja handla om ”behovet av att bygga upp ett revolutionärt
parti”). Om de lyckades med detta — vilket jag betvivlar om jag känner kamraterna i Censier
rätt — kommer det att innebära en tragedi.

Flygbladen var i själva verket politiska. Under min korta vistelse i Frankrike såg jag ingenting
så i högsta grad politiskt (i detta ords bästa bemärkelse) som den ihållande kampanj som
utgick från Censier, en kampanj för en konstant kontroll nerifrån av kampen, för självförsvar,
för arbetarnas övertagande av produktionen, för popularisering av idén om arbetarråd, för att
förklara för var och en den oerhörda betydelsen av en revolutionär situation, av revolutionära
krav, av organiserad självverksam-och av kollektiv självtillit.

När jag lämnade Censier tänkte jag på hur denna plats sammanfattade den moderna
byråkratiska kapitalismens kris. Censier är ingen undervisningsslum. Det är en ultramodern
byggnad, en av yttringarna av gaullismens ”grandeur”. över 90 procent av dem som går där
kommer från borgerliga familjer. Ändå är deras förakt för detta samhälle, som uppfött dem, så
stort att de var villiga att arbeta vid stencilapparaterna 24 timmar om dygnet och ge ut en
ström av revolutionär litteratur. Denna sorts aktivitet hade omdanat dessa studenter och hade
bidragit till att omvandla miljön runtomkring dem. De slog hål på hela det här samhället och
fick samtidigt möjligheten att leva. Eller som en paroll klottrad på väggen uttryckte det: ”Vi
är inte här för att ha tråkigt.”

Tillsammans

När nyheten om den första fabriksockupationen (i Nantes) nådde Sorbonne — sent på natten
den 14 maj — mottogs den med en obeskrivlig entusiasm. Sammanträden blev avbrutna för
att tillkännage nyheten. Alla tycktes förstå betydelsen av vad som just hade hänt.

Torsdagen den 16 maj ockuperades Renault-fabrikerna i Cléon (nära Rouen) och i Flins
(nordväst om Paris). Grupper samlades på Sorbonnes gård för att med medtagna tran-
sistorapparater lyssna på nyheterna som varje timme gav besked om ytterligare ockupationer.

Enorma anslag sattes upp, både inne i och utanför Sorbonne, med den senaste informationen
om vilka fabriker som hade blivit ockuperade: Nouvelles Messageries de Presse i Paris,
Kléber-Colombes i Caudebec, Dresser-Dujardin i Le Havre, skeppsvarvet i Le Trait ... och
slutligen Renaultfabriken i Boulogne Billancourt. Inom 48 timmar fick man sluta med den här
informationen på Sorbonne, eftersom det inte fanns några anslagstavlor som var tillräckligt
stora. Äntligen kände studenterna att arbetarna verkligen slutit upp i kampen.

Tidigt på fredagseftermiddagen sammankallades en extra generalförsamling. Mötet beslöt att
sända en stor deputation till den ockuperade Renaultfabriken i Billancourt. Dess syfte skulle
vara att upprätta kontakt, uttrycka studenternas solidaritet och, om möjligt, diskutera
gemensamma problem. Man skulle tåga ifrån Place de la Sorbonne klockan sex.

Omkring klockan fem delades plötsligt tusentals flygblad ut i amfiteatern, på Sorbonnes gård
och på gatorna runtomkring. De var undertecknade av CGT:s Renault-kommitté.

Kommunistpartiet hade trätt i verksamhet snabbt ... Flygbladets text var följande:

”Vi har just hört att studenterna och lärarna planerar att gå till Renault i eftermiddag. Detta
beslut fattades utan att man konsulterade CGT:s, CFDT:s och FO:s fackföreningsavdelningar.
Vi uppskattar mycket studenternas och lärarnas solidaritet i den gemensamma kampen mot
'den personliga makten' (d.v.s. de Gaulle) och arbetsgivarna, men vi är emot alla mindre
välbetänkta initiativ som hotar utvecklingen av kampen och underlättar provokationer som
skulle kunna leda till att man avleder regeringens uppmärksamhet från den egentliga frågan.
Vi råder på det bestämdaste organisatörerna av demonstrationen att inte fullfölja sina planer.
Vi ämnar, tillsammans med de arbetare som nu kämpar för att få sina krav tillgodosedda, att
leda vår egen strejk. Vi avvisar varje inblandning utifrån i enlighet med den deklaration som
undertecknats gemensamt av CGT, CFDT och FO och som i morse godtogs av 23.000
arbetare som är anställda i fabriken.”

Detta flygblads förvrängning av fakta trotsar all beskrivning. Ingen hade tänkt instruera
arbetarna hur de skulle sköta strejken och ingen skulle ha förmätenheten att försöka leda dem.

Allt studenterna ville var att uttrycka sin solidaritet med arbetarna i vad som nu var en
gemensam kamp mot staten och arbetsköparklassen.

CGT:s flygblad kom som en kalldusch för de mindre politiskt medvetna studenterna och för
alla dem som fortfarande hade illusioner om stalinismen. ”De vill inte låta oss gå.” ”Arbetarna
vill inte tala med oss.” Identifieringen av arbetarna med ”deras” organisationer är mycket svår
att bryta. Flera hundra som hade tänkt gå med till Billancourt gjorde troligen inte det. UNEF
vacklade. Man ville inte genomföra något som gick tvärt emot CGT:s uttryckta önskemål.

Till slut blev det 1.500 som ställde upp bakom en enda banderoll, som i all hast hade
tillverkats av några maoistiska studenter. Banderollen förkunnade: ”Arbetarklassens starka
händer måste ta över facklan från studenternas spröda händer”. Många som inte var maoister
och som inte nödvändigtvis instämde i denna speciella formulering av demonstrationens
målsättning gick ändå med i den.

Fastän jämförelsevis liten var det här en i högsta grad politisk demonstration. Praktiskt taget
varenda en som gick med i tåget tillhörde någon av de små vänstergrupperna: det var en
spontant enad front av maoister, trotskister, anarkister, kamrater från 22 marsrörelsen och
många andra. Alla var medvetna om vad de gjorde. Det var detta som retade
kommunistpartiet.

Vi ger oss iväg, korsar Boulevard St. Michel och går framför den ockuperade Odéonteatern
(där flera hundra sluter sig till tåget).

Vi fortsätter sedan snabbt nerför rue de Vaugirard, den längsta gatan i Paris, mot
arbetardistrikten i sydvästra delen av staden. Det är viktigt att vi hinner fram till fabriken
innan stalinisterna hunnit mobilisera sina stora bataljoner. Paroller som ”Kom med oss mot
Renault”, ”Makten finns på gatan” och ”Arbetarmakt” ropas med kraft, gång på gång.
Internationalen sjungs upprepade gånger, den här gången av folk som tycks kunna orden —
t.o.m. den andra versens.

När vi hunnit till Issy-les-Moulineaux är det redan mörkt. Bakom oss ser man ljusen från
Quartier Latin och från det eleganta Paris som turisterna känner till. Vi går genom små, dåligt
belysta gator. Sopor som inte hämtats ligger i högar på vissa ställen. Dussintals unga
människor sluter upp i marschen, lockade av oväsendet och sjungandet av revolutionära
sånger som till exempel ”Le Jeune Garde”, ”Zimmerwald” och partisanernas sång. ”Mot
Renault, mot Renault”, ropar demonstranterna. Folk öppnar fönstren eller stannar till för att
titta. Några ser enbart häpna ut, men många — troligen de flesta — applåderar eller vinkar åt
oss. På några gator står många algerier på trottoaren. Några stämmer in när vi ropar ”CRS-
SS”; ”Charonne”; ”Ner med polisstaten”. De har inte glömt. De flesta tittar blygt på eller ler
generat. Mycket få sluter upp i demonstrationen.

Vi fortsätter att gå. Inte en enda gendarm syns till. Vi går över Seine och saktar ner farten när
vi närmar oss ett torg bakom vilket Renaultfabriken ligger. Gatorna är här mycket dåligt
upplysta. Det ligger en stämning av spänd förväntan i luften.

En lastbil står parkerad tvärs över vägen. Den är utrustad med en högtalare. Vi stannar. På
lastbilen står en CGT-funktionär. Han talar i fem minuter. Med en aningen kylig röst talar han
om hur tillfredsställd han är över att vi kom hit ... ”Tack för att ni kom, kamrater. Vi
uppskattar er solidaritet. Men undvik provokationer. Gå inte för nära fabriksportarna.

Direktionen skulle kunna använda det som anledning till att tillkalla polis. Och gå hem snart.
Det är kallt och ni behöver all styrka under de kommande dagarna.”

Studenterna har tagit med sig egna högtalare. En eller två pratar, kortfattat. De bryr sig inte
om kommentarerna från kamraten från CGT. De ämnar inte provocera någon eller göra
intrång på någons verksamhet. Sedan går vi sakta men försiktigt mot torget, på var sin sida av
lastbilen och överröstar protesterna från något hundratal stalinister med en mäktig
Internationalen. Arbetare kommer ut från kaféer i närheten och sluter upp i vår marsch. Den
här gången har partiet inte haft tid att mobilisera något folk. Man kunde inte isolera oss
fysiskt.

Delar av fabriken skymtar nu framför oss till höger, tre våningar hög på vår vänstra sida och
två våningar på vår högra. Framför oss är en stor metallport. Den är stängd. I ett stort fönster
på första våningen sitter några arbetare, ett par av dem sitter med benen ut genom fönstren.
Flera av dem tycks vara i tonåren; en viftar med en stor röd fana. Inga trikolorer syns till.

Dussintals arbetare är uppe på taken på de två byggnaderna.

Vi vinkar. De vinkar tillbaka. Vi sjunger Internationalen och de stämmer in. Vi hurrar för
varandra. Kontakt har uppnåtts.

En grupp demonstranter börjar ropa ”Fabrikerna åt arbetarna”. Parollen sprids som en löpeld
genom massan. Maoisterna, nu definitivt i minoritet, blir ganska förargade. (För ordförande
Mao har sagt att arbetarkontroll är en småborgerlig, anarkosyndikalistisk villfarelse.)
”Fabrikerna åt arbetarna” ... tio, tjugo gånger upprepas parollen av den nu 3000-hövdade
skaran.

När vi slutat, ropar en ensam röst från ett av fabrikens tak tillbaka: ”Sorbonne åt studenterna”.
Andra arbetare på samma tak börjar också ropa. Sedan de på det andra taket. Det sitter nu
minst hundra arbetare, allt som allt, uppe på taken. Sedan följer en stunds tystnad, men snart
börjar en av demonstranterna att ropa: ”Sorbonne åt arbetarna”. Under allmänt skratt stämmer
alla in.

Vi börjar prata. Ett rep med en spann hissas ner. Ölflaskor och cigarrettpaket läggs i spannen.
Samt revolutionära flygblad och massor av tidningar (huvudsakligen exemplar av Servir le
Peuple [Tjäna folket] — en maoistisk tidning som bär en rubrik som utropar: ”Vive la CGT”).

Det finns ett par hål i byggnadens metallfasad. Grupper av studenter samlas kring dessa
öppningar och talar med grupper av arbetare på andra sidan. De diskuterar löner,
arbetsförhållanden, CRS, vad grabbarna där inne behöver, hur studenterna kan hjälpa till.

Männen pratar fritt. De är inte partimedlemmar. De anser att det ständiga pratet om
provokatörer är en aning överdrivet. Men maskinerna måste skyddas. Vi påpekar att två eller
tre studenter inne i fabriken, ledsagade av strejkkommittén, knappast skulle kunna skada
maskinerna. De instämmer. Vi tänker på skillnaden mellan Sorbonnes vidöppna dörrar och
Renaults stängda portar — stängda av CGT-funktionärer för att undvika att arbetarna blir
ideologiskt nersmittade. Hur fånigt, säger vi, det är att behöva tala med varandra genom dessa
hål i väggen. De instämmer igen. De skall tala med sina ”ledare”. Ingen tycks hittills tänka
längre än så.

Några hundra meter därifrån ställer sig en medlem i FER på taket till en parkerad bil och
börjar hålla ett tal genom en megafon. Detta tal är fullständigt malplacerat med tanke på den
dialog som just börjat. Det är samma skiva som vi har hört hela veckan i Sorbonne. ”Begär av
fackföreningsledarna att de skall organisera val av strejkkommittéer i varenda fabrik. Tvinga
fackföreningsledarna att bilda strejkkommittéer. Tvinga fackföreningsledarna att inrätta en
landsomfattande strejkkommitté. Tvinga dem att utlysa generalstrejk i hela landet” (detta vid
en tidpunkt då miljoner arbetare redan strejkar utan att någon officiell strejk behövt utlysas!).
Tonen är gäll, nästan hysterisk — och en fullständig felbedömning av hela situationen.

Demonstranterna överröstar talaren genom att sjunga Internationalen. När sista tonen klingat
ut, försöker trotskilten igen. Och återigen överröstar demonstranterna honom.

En del promenerar uppför Avenue Yves Kerman till de andra fabriksingångarna. Det är
svårare att nå kontakt här. Några arbetare står utanför porten, men de flesta av dem är
partimedlemmar. En del vill inte alls prata. Andra har bara fraser att komma med.
Vi går tillbaka till torget. Det är nu långt efter midnatt. Leden tunnas ut. En del droppar in på
de kaféer som fortfarande har öppet. Här träffar vi en grupp unga arbetare i 18-årsåldern. De
hade varit i fabriken tidigare på dagen.

De berättar att drygt 1 000 arbetare är engagerade i ockupationen. Strejken började klockan
två på torsdag eftermiddag på initiativ av en grupp unga arbetare. Tidigare samma morgon
hade de hört om ockupationen i Cléon och att den röda fanan svajade över fabriken i Flins.

Man hade diskuterat vad man skulle göra. På ett möte på middagen hade CGT pratat vagt om
en serie av ”roterande strejker” som skulle igångsättas följande dag.

Det hela hade utvecklats med en otrolig hastighet. Ungdomarna hade gått runt i fabriken och
ropat ”Ockupation! Ockupation!”

Halva fabriken hade slutat arbeta innan fackföreningsfunktionärerna förstod vad som höll på
att hända. Omkring klockan fyra hade Sylvain, en av CGT:s sekreterare, anlänt och sagt dem
att ”de inte var tillräckligt manstarka, att de skulle börja arbeta igen och att man i morgon
skulle diskutera huruvida man skulle kunna genomföra en en-dags-strejk”. Ingen brydde sig
om honom. Klockan fem hade Halbeher, generalsekreterare i Renaults CGT-avdelning,
tillkännagivit att ”CGT har utlyst fabriksockupationen”. ”Tala om för dina vänner”, sade
grabbarna, ”att det var vi som startade den. Men kan vi upprätthålla den? Det är en annan
fråga ...”

Studenterna hade man ingenting emot, så bra som de hade slagits mot snutarna! Grabbarna
berättar för oss att två av deras kamrater hade stuckit ifrån fabriken för tio dagar sedan ”för att
hjälpa revolutionen”. De lämnade familjen, jobbet, allting. ”En chans som den här får man
bara en gång i livet.” Vi diskuterade olika planer, hur man skall utveckla rörelsen. Den
ockuperade fabriken kan bli ett ghetto, som isolerar de mer militanta. Vi pratar om camping,
film, Sorbonne, framtiden. Nästan tills solen går upp ...