Den spanska tragedien
Katalanska katastrofen och Centralspaniens kapitulation

Det krig det spanska folket fört för sin frihet under 2 år och 8 månader har slutförts. Dess
epilog, som inleddes med Francos offensiv mot Katalonien före jul 1938, har varit tragisk och
svår att förstå på avstånd.

Det republikanska Spanien har kämpat mot en hel värld. Det har förråtts av arbetarklassen, av
de socialdemokratiska såväl som de kommunistiska internationalerna. Förräderiet började
med att den franska folkfrontsregeringen omedelbart efter den spanska generaljuntans revolt i
juli 1936 spärrade utförseln t. o. m. för tidigare beställd krigsmateriel till Spanien. Regerings-
chefen, socialdemokraten Blum, inbjöd omedelbart England, Ryssland, Italien och Tyskland
att ansluta sig till denna vapenblockad. Ur denna inbjudan uppstod ”noninterventionen”,
vilken i sin praktiska tillämpning blev en mot det republikanska Spanien ensidigt riktad
vapenblockad, medan det fascistiska Spanien öppet fick sin tillförsel av krigsmateriel och
fascistiska invasionstrupper från Italien och Tyskland. Demokratierna – även de social-
demokratiskt regerade länderna – ingingo praktiskt taget en allians med Hitler och Mussolini
samt hjälpte Franco mot det republikanska och den sociala revolutionens Spanien.

De socialdemokratiska internationalerna – partiinternationalen och fackföreningsinternationa-
len – ställde sig i juli 1936 bakom det spanska folket ett manifest till världens arbetare. Men
när den franska folkfrontsregeringen tagit initiativet till noninterventionen solidariserade sig
dessa internationaler med noninterventionen. Först fram i juli 1937 fann man denna stånd-
punkt ohållbar och i ett manifest manade man arbetarna att öva tryck på de demokratiska
regeringarna för återupprättandet av republikens folkrättsenliga rätt att få köpa vapen i
utlandet. Men dessa internationalers maning, många gånger upprepad, blev ett dött ord på
papperet. Internationalernas nationella sektioner fortsatte att stödja de regeringar som i allians
med Hitler och Mussolini förde vapenblockaden mot republiken. Detsamma gjorde den
kommunistiska internationalens nationella sektioner, trots allt sitt skrik. Det var en politik full
av dubbelhet, falskhet och svek från de kommunistiska och socialistiska internationalernas
sida. Det internationella proletariatet har svikit sina spanska bröder. Den syndikalistiska
internationalen var allt för liten för att kunna uträtta något av verklig betydelse.

Det är nödvändigt att erinra om detta förhållande. Det republikanska Spanien kämpade ensamt
och övergivet mot en hel värld. Man hoppades i det längsta att en förändring skulle inträda.
När icke detta blev förhållandet, blev det för varje månad som gick alltmer klart, att det
republikanska Spanien och därmed också den i Spanien påbörjade sociala revolutionen, var
dömd till undergång, hur hjältemodigt det spanska folket än kämpade.

När man sakligt och objektivt söker pröva anledningen till sammanbrottet, så måste utan
tvekan i första rummet ställas noninterventionen, en sammansvärjning av alla kapitalistiska
intressen emot den socialistiska fara som en seger för det republikanska Spanien skulle ha
inneburit.

I andra rummet – men också det synnerligen avgörande – kommer det ryska inflytandet.
Också Ryssland förrådde den sociala revolutionen i Spanien. Icke i alla avseenden kan det
historiska perspektivet ännu framstå fullt klart, isynnerhet icke för en bedömare som icke följt
händelserna inifrån. Men i stora drag framstår denna inblandning klar nog.

Ryssland anslöt sig omedelbart i augusti till noninterventionen och förblev anslutet till den-
samma ända till det tragiska slutet. Men inför tillämpningen av noninterventionen, inför den
ensidiga, endast mot republiken vända vapenblockaden, förklarade Ryssland i oktober 1936,
att det icke kunde betrakta sig mera bundet av noninterventionsöverenskommelsen än de
andra deltagarna. När Italien och Tyskland levererade vapen till Franco förbehöll sig Ryssland
att leverera vapen till republiken. Och så skedde. Ryssland uppträdde som affärsman och
levererade en del vapen på de hårdast tänkbara villkor, d. v. s. mot extra kontant betalning i
guld. Det var den ”hjälp” Ryssland gav det spanska folket. Och småningom upphörde även
denna.

Europa befann sig i en period av permanent krigsfara. När som helst kunde ett krig bryta ut.
När som helst kunde Tyskland angripa Ryssland. I den internationella maktpolitiken var det
en tillgång av utomordentlig betydelse att Ryssland hade det republikanska Spanien som
allierad, som en reserv. Utifrån denna synpunkt förde Ryssland sin spanska politik.

Det förefanns en fara, att de fyra stormakterna England, Frankrike, Tyskland och Italien
kunde finna varandra i de gemensamma kapitalistiska intressena emot Ryssland, som visser-
ligen etablerat en statskapitalistisk regim, men som dock gjort slut på den privatkapitalistiska.
England avlägsnade sig mer och mer från Ryssland och påverkade Frankrike i samma
riktning. Det förefaller som om Rysslands intresse att stå väl till boks hos de kapitalistiska
demokratierna på ett avgörande sätt påverkat dess politik i Spanien.

Moskva gick in för att politiskt behärska den spanska republiken. Det var ett ganska lätt spel.
Spanien kom allt mer och mer i beroende av de ryska leveranserna av krigsmateriel. CNT–
FAI framstod för Moskva som en farlig fiende. Under ledning av CNT-FAI hade arbetarna i
det republikanska Spanien gått in för en social revolution, som inte gav någon plats för
partipolitiskt herravälde och således uteslöt den partipolitiska diktatur, som kommunisterna
och Moskva eftersträvade. CNT–FAI:s inflytande befann sig i oroväckande tillväxt. Att
tillintetgöra den anarkosyndikalistiska rörelsen i Spanien framstod för Moskva som en politisk
nödvändighet. På samma sätt framstod det som en nödvändighet att kunna krossa det till sin
ideologi kommunistiska men självständiga och revolutionära partiet POUM. Regeringen
Caballero ådagalade visserligen ingen större entusiasm för den under ledning av CNT–FAI
stående sociala revolutionen. Snarare tvärtom. Men då denna regering icke ville uppträda
tillräckligt aggressivt mot anarkosyndikalisterna, och då den vägrade att på Moskvas upp-
maning likvidera POUM, så var det nödvändigt att denna regering störtades och en annan
regering kom till makten, som var villigare att tjäna Moskvas intressen. Och på detta
inriktades nu det kommunistiska partiets verksamhet i Spanien.

Någon gång i mars 1937 hade kommunisterna i Barcelona med hjälp av en förfalskad rekvisi-
tion från vapenarsenalen i denna stad lyckats utbekomma tio tanks. Dessa tanks fördes icke
till fronten, där de så väl behövts till stärkandet av försvaret mot fascisterna. De fördes till en
kommunistisk kasern i staden. Då arsenalförvaltningen började misstänka, att det icke stod
rätt till och snart kunde konstatera att det här förelåg ett bedrägeri, återkrävdes tanksen.
Kasernkommendanten förnekade att ha mottagit några tanks, men blev ertappad på bar gär-
ning som lögnare. Denna händelse ådagalade med full klarhet att kommunisterna planerade
någon politisk kupp. Från denna tanksstöld går den kommunistiska intrigen många krokiga
vägar fram till kuppförsöket i Madrid och Cartagena i mars 1939.

Kuppförsöket lät icke vänta på sig länge. Det kom den 3 maj 1937 i Barcelona, då den
kommunistiske poliskommissarien Salas i spetsen för några polistrupper sökte sätta sig i
besittning av telefonhuset i Barcelona, som stod under beskydd av milismän tillhörande UGT
och CNT, milismän från de reformistiska och de anarkosyndikalistiska ”fackföreningarna”.
Denna kommunistiska provokation kallade Barcelonas revolutionära arbetare ut på gatorna,
där de liksom den 19 juli 1936 byggde barrikader och beredde sig på strid mot dem som ville
usurpera makten. Striden bilades genom ingripande från CNT:s ledning och CNT:s ministrar i
regeringen Caballero. Det kloka eller icke kloka i detta åtgörande föreligger icke här till
bedömande, men det var ett utslag av CNT:s –FAI:s vilja att offra allt för att vinna kriget mot
fascisterna.

Om kuppförsöket momentant misslyckades, så gav det ändå småningom resultat. De fram-
provocerade oroligheterna voro ett faktum, och man utnyttjade dem för att undergräva
regeringen Caballeros ställning. Snart föll Caballero och regeringen Negrín kom. Och Negrín
blev allt mer och mer Moskvas fånge. Partiet POUM upplöstes, dess ledare anklagades och
häktades. I regeringen Negrín hade kommunisterna fått en inkörsport till makten, som sakta
och varsamt erövrades steg för steg. Barcelona-händelserna i maj hade lärt kommunisterna, att
de måste vara försiktiga.

Den 7 augusti 1936 publicerade paristidningen Le Soir en intervju med Juán Hernández’,
kommunistisk deputerad i Cortes och chef för partiets officiella organ Mundo Obrero.
Hernandez förklarade, att den folkliga aktiviteten mot rebellerna icke hade någon social
innebörd. Han betecknade den som borgerligt demokratisk. Han tillade, att man inte borde
låta sig förvillas av den roll anarkosyndikalisterna spelade. Sedan man väl segrat över
rebellerna ”skulle man göra upp med anarkosyndikalisterna”.

Regeringen Negrín inriktade sin politik inom landet enligt Moskvas anvisningar. Oupphörliga
trakasseringar riktades mot de revolutionära erövringarna, mot de kollektiviserade företagen
etc. Kommunisterna kommo i besittning av polisväsendet och ”rättsväsendet” och utnyttjade
sin ställning till genomförandet av en mot de frihetliga riktningarna inriktad terror, men som
också riktades mot sådana medlemmar av UGT och socialister som icke i allt rättade sig efter
Moskva. Efter ett systematiskt intrigerande lyckades man avlägsna Caballero från ledningen
av UGT, och man förbjöd honom att ta ordet offentligt i tal och skrift. Mordet på arbetare och
soldater från andra riktningar än den kommunistiska eller denna underordnade upphöjdes till
ett politiskt instrument av betydelse. Den kommunistiska tjekan, som upprättades efter ryskt
mönster, höll sig med privata fängelser, i vilka den misshandlade och torterade sina fångar
eller lät dem försvinna, och regeringen Negrín aktade sig att ingripa mot detta tillstånd av
rättslöshet. Den kommunistiske överste Lister utsändes för att krossa jordbrukskollektiven och
socialismen i Aragonien. Hänsynslöst nedskötos bönder och arbetare som vågade opponera
sig. Man ville tydligen förvärva sig den engelska och franska kapitalismens bevågenhet
samtidigt som man trodde sig krossa CNT.

I en rapport till IAA:s sekretariat lämnar A. D. de Santillán ett drastiskt exempel på det
”rättstillstånd” som skapats av kommunisterna. Han skriver: ”trots alla försäkringar om att
ändringar skulle vidtagas fortsatte mördandet av soldater och officerare vid fronten. Ja,
mördandet, icke arkebuserandet, ty detta senare tillvägagångssätt har dock ett sken av
laglighet i de flesta fall. Det är sannerligen icke svårt att i detalj påvisa tusen fall av mord på
soldater och officerare, vilka i regel tillhörde den frihetliga rörelsen.” Och så nämner Santillán
ett fall som vi här summariskt referera:

Löjtnant Panes hade häktats i samband med en ordtvist. Han torterades i kasernen Karl Marx,
fördes därefter till Solsona samman med åtta kamrater ur 26 divisionen, f. d. Durrutikolonnen.
Domarna kunde inte finna sak mot de anklagade och beordrade deras återförande till
divisionen. På en lastbil fördes de i riktning mot Mollerusa. De följdes av en personbil med
några män ur överste Galans eskort, beväpnade med maskinpistoler. Vid en avtagsväg
anvisades de nio den riktning de hade att taga för att komma fram till sin division. Knappt
hade de tagit några steg förrän en salva brakade lös bakom dem. Panes kastade sig genast till
marken. Två av kamraterna föllo genomborrade av kulor över hans kropp. Soldaterna ur
Galans eskort kommo fram och lossade några skott mot de stupade och foro bort i tron att de
hade gjort slut med alla. Panes hade emellertid skyddats av dem som stupade över honom och
han lyckades ta sig fram till Barcelona, där han fick skydd i CNT–FAT:s hus.

Santillán tillägger: ”Saker som denna och många gånger ännu mera bestialiska förekommo
ofta vid fronten. Mördarna skyddades av medlemsbok i kommunistiska partiet, offren voro
nästan undantagslöst medlemmar av våra organisationer.”

När den Negrínska regeringen på hösten 1937 flyttade från Valencia till Barcelona, så före-
faller även detta mindre ha varit dikterat av krigsförhållandena än av politiska motiv. Kata-
lonien intog en allt för självständig ståndpunkt i sitt förhållande till centralregeringen.
Katalonien hade en utsträckt självstyrelse, hade sin egen regering och hade sin egen armé som
försvarade den östra fronten. För ett parti som eftersträvade partidiktatur under mask av
demokrati var det icke tillfredsställande, att detta tillstånd fortsatte.

När centralregeringen kommit till Barcelona började omedelbart en dragkamp om vem som
hade att bestämma: centralregeringen eller den katalanska regeringen. Då det ligger i själva
regeringssystemets natur att eftersträva maktfullkomlighet var det redan av denna anledning
givet, att konflikter måste uppstå. Men då centralregeringen även av bestämda politiska motiv
sökte utvidga sin makt på den autonoma katalanska regeringens bekostnad, så skärptes helt
naturligt motsättningen, och snart var centralregeringen innehavaren av den verkliga makten,
medan den katalanska regeringen dels förde en skentillvaro, dels ställts under kommunistisk
kontroll. Den moskovitiska maktkoncentrationen genomfördes.

En korrespondent till Handelstidningen skriver: ”Ledande och även underordnade befatt-
ningar inom det katalanska polisväsendet övertogs av invandrande tjänstemän och i andra fall
måste katalanska tjänstemän inom polisväsendet, som stått på sin post sedan inbördeskrigets
utbrott träda tillbaka för att lämna plats åt medlemmar av det kommunistiska partiet, som av
centralregeringen betraktades såsom varande mer tillförlitliga.” Hela den katalanska justitie-
apparaten kom i händerna på kommunisterna. Kommunisterna voro politiskt i det närmaste
herrar i Katalonien. Terrorn regerade även Katalonien.

Men man kan icke ostraffat föra ett till sin karaktär fascistiskt polisvälde under åratal, icke
nedskjuta antifascistiska bönder och arbetare, icke undanskjuta alla dugande antifascistiska
officerare och ersätta dem med partifavoriserade oduglingar, icke mörda antifascistiska
soldater i vilken utsträckning som helst bara därför att de tillhöra frihetliga riktningar av
arbetarrörelsen, man kan inte göra detta hur länge som helst utan att massorna börja fråga sig
vad det egentligen är som skiljer mellan Francos fascistiska regim och den Negrínska
regimen. Man kan icke förfara på detta sätt utan att framkalla demoralisation och upplösning
och undergräva kampviljan. Och det var denna demoralisation, som började inställa sig och
slutligen framkallade det moraliska sammanbrottet. Kamrat Santillán betonar i sin rapport, att
sammanbrottet i Katalonien mindre kan betraktas som ett militärt och mera som ett politiskt
sådant. Ty man slutade upp med att slåss i Katalonien, man bara drog sig tillbaka under det
kommunistiska befälets kommando. Och sammanbrottet var ett sammanbrott för den politik
som förts av Negrín under kommunistiskt inflytande.

Upprepade gånger hade våra kamrater gjort föreställningar hos regeringen, men alltid med
negativt resultat. Man närmade sig tiden för den av Franco förberedda stora offensiven på den
katalanska fronten. Våra kamrater gjorde nya framställningar hos Negrín. De bevärdigades
inte med ett svar. Inom armén ökade tendenserna till upplösning och demoralisation. På det
ekonomiska området rådde kaos. Det fanns en byråkrati och en apparat för den ”offentliga
ordningen” som omslöt flera människor än antalet vid fronten kämpande soldater.

Offensiven närmade sig. Våra kamrater undersökte fronten. Demoralisationen befann sig i
farlig tillväxt. Befästningsanläggningarna voro ofta odugliga. De bästa yrkesofficerarna med
antifascistiskt föregående, som kämpat på folkets sida sedan den 19 juli, voro undanträngda
av tvivelaktiga element och hade isolerats. En grupp sådana begärde en dag pass hos
regeringen för att resa till Kina och slåss mot fascismen, eftersom det icke förunnades dem att
få göra det i Spanien. Äntligen kallade regeringen representanterna för organisationerna och
partierna! Äntligen! Negrín talade om fjolårets offensiv vid Ebro, förklarade att regeringen
vidtagit åtgärder för att stoppa den förestående Franco-offensiven och bjöd på champagne.
Våra representanter bugade sig kyligt och avlägsnade sig. De voro oroade av regeringens
lättsinniga optimism.

Hela det tillgängliga flyget bestod av 10-15 bombplan och 50-60 jaktplan när Franco började
sin offensiv. Le Temps korrespondent påstod, att den republikanska utrustningen beträffande
artilleriet stod i proportion till den fascistiska som 1 till 9, lätta kulsprutor som 1 till 4, luft-
värnsartilleriet som 1 till 50 och på hela den katalanska fronten hade milisen endast 40 st. 20
mm-kulsprutor för en armé på 200,000 man. Utländska diplomater, stationerade i Barcelona,
förklarade att den republikanska armén ”i månader lidit brist på ammunition och livsmedel.”

Det artilleri som fanns var icke effektivt, ty det som ryssarna levererat var det inte mycket
bevänt med. Efter en kort tids skottlossning blevo kanonerna närmast obrukbara. Dessutom
voro de av ett 50-tal olika kalibrer, vilket i oerhörd grad försvårade förseendet med
ammunition.

Det fanns divisioner, exempelvis 24:de, som ockuperade ett frontavsnitt på ända till 150
kilometers längd. Hälften av manskapet var därtill vapenlöst och med kulsprutekompanier
som inte hade mer än tre kulsprutor till sitt förfogande.

Livsmedel saknades. Regeringen Negrín hade på sin tid övertagit livsmedelsförsörjningen
under påstående att katalanerna misskötte den. Resultatet blev ett grundligt fiasko. För-
hållandena förvärrades i hög grad för folkets massor medan den statliga byråkratin och de
privilegierade skikten kunde förskaffa sig alla möjligt i smyghandeln till fantasipriser. Folket
svalt men även den väldiga mängden av polistrupperna, karabinjärerna, stormtrupperna ledo
som privilegierade ingen brist. Allt detta undergrävde förtroendet till regeringen och ökade
demoralisationen.

Systematiskt hade den Negrínska regeringen sökt att beröva arbetarna frukterna av de
revolutionära erövringarna. Negrín hade som princip proklamerat egendomens oantastlighet.
Massorna hade icke längre den gamla kampgeisten, då man frånhänt dem deras erövringar,
vilket allt bidrog att underminera moralen, utan vilken ingen framgångsrik kamp föres.

Folkfrontens nationalråd sammanträdde. Våra kamrater framförde åter sina krav. De voro
beredda till allt, att offra allt, men de krävde ett minimum av garantier. De krävde att tjeka-
morden vid fronten skulle stoppas; att det kommunistiska överväldet inom armén skulle
avskaffas; att klara antifascistiska fackofficerare som förföljts och ofta torterats av tjekan
skulle återfå sina kommandon så att garantier skapades för en duglig militärledning; att den
ledning som under nära två år dokumenterat sin inkompetens skulle utbytas; utnyttjandet av
gamla spanska irreguljära krigsmetoder vid sidan av de reguljära; energisk verksamhet i
Francos etapper. Man uppnådde ingenting. Allt gick i de gamla hjulspåren.

Så började offensiven och våra kamraters förutsägelser och varningar besannades i allt för hög
grad. Armén kämpar inte, den flyr och lämnar vapnen efter sig. Undantag utgjordes av styrkor
där den frihetliga rörelsen hade sina män i leden, men då i regel även här fanns kommunis-
tiska överkommandon, så blev upplösningen ofrånkomlig. I Ebroarmén under Listers befäl
stod det sämre till än man kunnat ana.

Det nordvästra avsnittet av den långa fronten hölls väsentligen av anarkosyndikalistiska
styrkor. Här sökte Franco bryta igenom för att avskära den republikanska armén från ett
eventuellt återtåg över den franska gränsen, men det lyckades inte. Franco försökte det längre
söderut och lyckades bättre. Nyckelpositioner av sådan betydelse som Borjas Blancas, under
kommunisten Galans befäl föllo i Francos händer. Galan remplacerades genom regeringens
ingripande. Men Listers och Modestos kommandon komma också i upplösningstillstånd och
den militära organisationen bröt samman.

Regeringen gjorde i denna situation ett nytt ödesdigert missgrepp. Den kallade på en gång tio
årsklasser under vapen. Man hade tappat huvudet. Krigstillstånd proklamerades och terror
sattes in för att ”höja moralen”, alltsammans huvudlösa åtgärder. Ett effektivare utnyttjande
av redan inkallat manskap och av de polistrupper som icke utnyttjats hade varit tillräckligt.
Till betjäning av ett tiotal bombplan och 50-60 jaktplan fanns det 60,000 man i flygkåren. De
olika slagen av polistrupper kunde skickas till fronten: det fanns karabinjärer, det fanns
stormtrupper och säkerhetspolis, som räknade massor av folk. Det fanns massor av mobili-
serade som exercerats och övats men icke utrustats och satts in. Att kalla in praktiskt taget
hela den återstående befolkningen, som icke var övad och härdad, icke van vid krigets
strapatser, ökade bara demoralisationen. Familjefäder mellan 40 och 50 år, förut demorali-
serade av svält och bristande tillit till regering och militärledning, bildade dåliga kamptrupper.
De togo lätt till flykten.

När regeringen beslutade sig för att sända de privilegierade polistrupperna av olika slag till
fronten visade sig också detta ödesdigert.

Dessa polistrupper voro regeringen Negríns skapelse. De hörde till det politiska systemet. De
skulle stå till regeringens disposition för ”ordningen” och således i fall av behov användas
icke minst mot de revolutionära arbetarna. De voro privilegierade, väl klädda, dubbelt
besoldade, utrustade med företrädesrättigheter beträffande livsmedelsförsörjning etc.
Regeringen mutade dem med privilegier för att de skulle bli pålitliga. Nu måste dessa i grund
och botten kontrarevolutionära polistrupper, stående under kommunisternas politiska kontroll
och antagligen till största delen utrustade med kommunistiska partiböcker, sändas till fronten
för att hejda Francos offensiv. Det inträffade vad man kunnat befara: en del gick i slutna
formationer över till fascisterna, en annan del vägrade att slåss och lät sig avväpnas, medan
åter en annan del tog till flykten. Här hade ”femte kolonnen” haft sina försänkningar. Man vet
icke om man skall säga trots eller tack vare den kommunistiska kontrollen.

Den katalanska armén hade trängts tillbaka från Ebro. Tarragona föll och Reus föll. Vissa av
de anarkosyndikalistiska trupperna krävde att man till varje pris skulle bita sig fast i
Tarragona. De fingo order att retirera. Längs kustens ansträngda vägar strömmade en armé i
upplösningstillstånd men dock i viss ordning. Men man hade ju Barcelona. Man kunde bita
sig fast i industriområdet kring Barcelona. Man kunde göra Barcelona till ett andra Madrid.

Men det visade sig, att ingenting var förutsett av den militära ledningen. Man hade icke byggt
tillräckliga befästningslinjer för att kunna uppehålla fienden och bita sig fast. I varje fall
strömmade armén vidare mot Barcelona. Men den stannade icke i Barcelona. Man gjorde
ingenting för att försvara Barcelona. Man gjorde ingenting för att skapa ett andra Madrid.
Trupperna hade order att fortsätta sin reträtt. Varje försök, varje vädjan från våra kamrater att
sätta sig till motvärn i Barcelona förklingade ohörd.

Då anklagelser rests mot anarkosyndikalisterna och då det har sitt historiska intresse att få
fastslaget sammanhanget, tillåta vi oss här anföra ett opartiskt vittnesmål. Finske generalen
Bruno Jalander var ordförande i Folkförbundets kontrollkommission i Spanien. Han hade
vistats i Katalonien under striderna. I en intervju till Dagens Nyheter förklarade han:

”Orsaken till sammanbrottet i Katalonien var väl att det i de republikanska truppernas rygg
fanns en utsvulten civil befolkning, utsatt för otaliga bombangrepp. Det blev panik,
karabinjärerna och den militära ordningspolisen flydde, men trupperna retirerade i god
ordning inför den stora övermakten.”

Den internationella hjälporganisationen SIA har i sin berättelse över händelseförloppet
fastslagit: ”Den av Lister kommenderade s. k. Ebroarmén med däri ingående kommunistiska
elittrupper jämte erhållna förstärkningar av karabinjäravdelningar och Guardias de Asalto
visade sig fullständigt demoraliserade.”

Vidare: ”Jämte Durrutikåren, CNT:s division n:r 26, var det endast några enheter till
bestående av anarkosyndikalistiska milismän som i fortsättningen kämpade allvarligt mot
fienden.” Och dessa enheter måste skydda arméns återtåg och den civila befolkningens flykt
ur Katalonien. Bland dem befann sig också Vivancos division, den 24:de.

Under tiden bedrog regeringen Negrín befolkningen i Barcelona. Officiella institutioner,
ministerier, offentliga kommissioner, rekryteringsbyråer, högkvarter etc. lämnade staden med
stab och familjer med användandet av transportmedel som varit nödvändiga för armén. Medan
detta pågick försäkrade regeringen officiellt, att den stannade i Barcelona för att försvara det
in i det sista. Så sent som den 24 januari skrev El Día Gráfico: ”Under sammanträde natten till
i dag har regeringen fattat det definitiva beslutet att kvarstanna i Barcelona ... Regeringens be-
slut att icke lämna Barcelona är ett bevis för att befolkningen inte behöver känna sig oroad.”
Men när befolkningen läste dessa lögner var regeringen redan långt på väg mot Gerona.

I denna situation försöker FAI att stampa fram egna bataljoner i Barcelona för att ha tillgång
till en organiserad styrka. Kamraterna examinerade situationen, skriver Santillán i sin rapport.
Vilka möjligheter återstå för Barcelonas försvar? Flyg lika med noll. Artilleri likaledes.
Mycket litet ammunition. Samma sak med allmän beväpning. De gamla gevären från 19 juli
måste åter tas i bruk. Försvaret av staden måste ske på dess gator bakom barrikader.
Handgranater, gevär och enstaka maskingevär var allt som fanns. Var det överhuvud taget
möjligt att uträtta något med dessa medel?

General Asencio som hörde till de undanträngda officerarna, telefonerade och frågade om han
kan räkna på CNT–FAI om regeringen vill tilldela honom kommandot över Barcelona. Ja,
Asencio kan räkna på CNT–FAI om han får kommandot. Det var kvällen den 25. Hela natten
vakas under olidlig spänning. Asencio låter icke höra av sig. Och den 26 tågar fienden in i
staden. De sista som slåss äro anarkosyndikalisterna i hamnkvarteret. De stupa en efter en.
Sista lilla rest drives ned i en station till den underjordiska järnvägen, där de mejas ned till
sista man. Och så en liten grupp på något hundratal som håller Casa CNT–FAI och som vigt
sig själv till döden.

Barcelona har fallit men ännu återstår det en betydande del av Katalonien. Men ingenting har
förutsetts, inga förberedande åtgärder vidtagits. Den militära ledningen är inkompetent för att
organisera ett fortsatt försvar. Demoraliseringen och upplösningen är också för stor. De långa
karavanerna av tanks, artilleri, kavalleri, infanteri, ingenjörstrupper som efter order dragit
genom Barcelona utan att sätta sig fast, utan att försvara staden, fortsätta norrut. Och hela det
återstående Katalonien faller i fiendens händer praktiskt taget utan strid. Detta är den tragiska
epilogen till det katalanska folkets hjältemodiga resning den 19 juli, utdrivandet av fascister-
na, besittningstagandet av fabrikerna, jorden och de offentliga tjänsterna, likvideringen i stor
omfattning av kapitalismen och två och ett halvt årshjältemodig och dödsföraktande kamp för
friheten. Noninterventionen, regeringen Negrín och den kommunistiska politiken har skrivit
denna epilog.

Kataloniens fall måste vara avgörande för Centralspanien. Den krigströtthet, som naturligt
nog också gjorde sig gällande i Centralspanien, måste nödvändigtvis ökas genom nederlaget i
Katalonien, som slutligen tog form av uppgivelse utan strid. Modlöshet, hopplöshet,
demoralisation hos de massor som voro minst stålsatta av kampvilja måste bli följden. Om en
fortsatt kamp sida vid sida med Katalonien ännu föreföll bjuda vissa möjligheter till resultat,
så måste ett fortsättande av striden utan Katalonien synas hopplöst. Även om Centralspanien
hade större möjligheter på livsmedelsförsörjningens område än Katalonien, så var det likväl
ett faktum att det rådde knapphet på allt och saknades en rad livsviktiga näringsmedel.
Centralspanien hade heller icke en för krigets fortsättande tillräcklig krigsindustri och saknade
också viktiga råvaror. Utan tillförsel utifrån måste såväl livsmedelsfrågan som krigsmateriel-
frågan synas hopplös. Men Englands och Frankrikes officiella erkännande av Franco hade
följts av en fascistisk blockad av Centralspaniens kuster som måste bidraga till uthungrandet
av folket och armén och till det militära lägets hjälplösa försvagande alla stora ord till trots.
Efter Barcelonas fall började också inom alla partier, organisationer och skikt den meningen
göra sig gällande, att kriget var förlorat och att man måste orientera sig mot den politik som
främjade ett fredsslut. Det framstod allt mera som en meningslöshet att fortsätta med
offrandet såväl av civilbefolkningen som soldaterna. Även inom CNT, som hela tiden varit
företrädare för en kamp till det yttersta, började man ansluta sig till dessa synpunkter.

Alla folkfrontens partier och organisationer – utom kommunisterna – voro slutligen eniga om
en bestämd politisk linje och att man, om så skulle befinnas nödvändigt, måste tillsätta en ny
regering, om icke den gamla ville gå med på folkets önskan, skriver Mariano Vazquez i ett
brev till IAA.

Om man hoppats att Negrín skulle böja sig för majoritetens önskan, så räknade man fel. Må-
hända önskade Negrín genom en desperat gest skjuta ansvaret ifrån sig samman med det kata-
lanska nederlagets organisatörer, för att kunna framstå som den orubblige kämpen. Hur som
helst så gick Negrín sin egen väg. Sedan han efter Kataloniens fall irrat omkring i Frankrike
beslutade han sig för att bege sig till Centralspanien, sätta sig i spetsen för försvaret och ”re-
organisera stridskrafterna”. Inför utlandet poserade han således som Centralspaniens räddare
gent emot odugliga och svekfulla militära ledare, som bara drömde om att sälja sig åt Franco.

I Madrid hade man på känn vad som skulle komma. Två dagar innan den Negrínska kuppen
kom var man underrättad om densamma. Negrín slog sig ned i Albacete. Han vågade icke fara
till Madrid och han kände folkstämningen emot sig. Negrín förkunnade nu, att han beslutat
”upplösa den nuvarande gruppen av arméer i centern och sydregionen” och att ”de förband,
som för närvarande bilda denna grupp, och de som i framtiden kunna upprättas sortera direkt
under min auktoritet.” Förutom den politiska makten som regeringschef tillägnade sig Negrín
nu också befallningsrätten över krigsmakten. Under de omständigheter varunder denna
proklamation utfärdades innebar den ingenting mindre än en statskupp. Negrín hade tillbaka-
visat alla föreställningar från majoritetsgrupperna och för egen del övertagit hela den politiska
och militära makten i den återstående delen av republiken. Karaktären av statskupp marke-
rades ytterligare därigenom, att han satte de militära nederlagsorganisatörerna från Katalonien
till högsta befälhavare. Lister utnämndes till överbefälhavare över centralarmén och Galan till
befälhavare över flottan. En rad andra militära poster besattes med kommunister. Överste
Casado i Madrid, som hela tiden stått vid Miajas sida, upphöjdes till general, vilken upp-
höjelse emellertid Casado avböjde.

Som svar på denna statskupp bildades söndagen den 5 mars en försvarskommitté i Madrid av
alla de andra grupperna utom kommunisterna. Cipriano Mera angrep på förmiddagen i radion
den Negrínska politiken. Som representanter för CNT–FAI inträdde Eduardo Val och
Gonzales Marin i försvarskommittén, tvenne män som var på sitt område betytt ofantligt
mycket för Madrids försvar.

Dessutom inträdde Besteiro för socialistiska partiet, Miguel San Andres för vänsterrepubli-
kanerna, Del Rio för Republikanska Unionen, Venceslao Carillo för UGT. Dessutom mottog
general Miaja uppdraget som försvarskommitténs ordförande och överste Casado, som varit
aktivt verksam för försvarskommitténs bildande, inträdde likaledes som medlem.

Överste Galan, numera general, som fått överbefälet över flottan drog till Cartagena i spetsen
för tvenne kommunistiska brigader. Varför detta uppbåd om icke därför att man väntade
motstånd och inbördeskrig inom det antifascistiska lägret? Regeringen synes således varit
besluten att icke rygga tillbaka för inbördeskriget i Cartagena, Madrid och andra platser med
Franco utanför portarna.

Regeringen hade kalkylerat rätt beträffande Cartagena. Galan och hans tvenne brigader möttes
av motstånd från arbetare och soldater. Det kom till våldsamma strider. Framprovocerandet av
dessa strider kom helt på Negríns och de kommunistiska generalernas sida. Man ville tydligen
etablera en partidiktatur i Spanien och drog sig icke för några som helst konsekvenser. Man
lyckades också framgångsrikt bli Franco till god hjälp. Under striderna i Cartagena tog näm-
ligen ”femte kolonnen” sin chans. Det lyckades för de förstuckna fascisterna att sätta sig i
besittning av radiostationen och därifrån förkunnade de för Cartagenas invånare, att de voro
herrar i staden. Under dagens strider ångade den republikanska flottan ur hamnen och seglade
till Bizerte, en fransk hamn. Så långt det är möjligt att göra sig en föreställning om motivet
härtill, så fruktade man att fascisterna skulle med hjälp av kustartilleriet skjuta krigsfartygen i
sank. Dessutom medverkade väl också det förhållandet att medan luftvärnet i Cartagena var i
femte kolonnens händer, kunde Francoflyget från nära håll bombardera flottan, vilket också
skedde. Trenne krigsfartyg sänktes i hamnen. Motivet synes således ha varit, att man ville
bringa flottan säkerhet för fascisterna.

Negrín-Galans expedition till Cartagena förhjälpte således Franco till en kupp, som hotade att
sluta allvarligt. Den framkallade också inbördeskriget i det antifascistiska lägret. Och slutligen
åstadkom den, att republiken blev utan flotta varigenom dess militära läge ytterligare och på
ett högst avsevärt sätt försvagades. Cartagena stannade dock slutligen i försvarsrådets händer
sedan det samtidiga angreppet från såväl de kommunistiska brigaderna som ”femte kolonnen”
övervunnits. Galan blev under striderna, som varade ett par dagar, skjuten i Cartagena.

Tidigt på måndag morgon flydde regeringen Negrín från Albacete och tillsammans med
honom Lister och Modesto. Den hastiga flykten visade att regeringen var medveten om att
den icke stod på samma sida som folket. Den hade ju dessutom fått tillfälle att göra sin gest
inför historien. De katalanska nederlags-generalerna följde regeringschefen. La Pasionaria och
andra kommunistiska partiledare flydde från andra delar av Centralspanien. Försöket att
upprätta en kommunistisk partidiktatur hade den ledande kadern tvingats övergiva.

Men i Madrid voro kommunisterna okunniga om eller ville icke tro, att deras ledare lämnat
dem i sticket, och de började frondera mot försvarskommittén. De drogo sig icke för att blotta
fronten mot Franco. De drogo 6,000 man från stridslinjen och läto dem tillsamman med 140
tanks marschera mot Madrid. Försvarskommittén, som framställdes som Francos agenter,
måste först och främst fylla den lucka i stridslinjen, som de bortdragande kommunistiska
trupperna åstadkommit och sedan komma till rätta med dessa trupper som tågat till Madrid.
Striderna pågingo nästan en hel vecka.

Så långt det är möjligt att bedöma förhållandena synes den försvarskommitté som bildades
den 5 mars ha tillkommit väsentligen för att avsluta kriget på bästa möjliga villkor.

Tisdagen den 28 mars intågade de fascistiska trupperna i Madrid sedan den republikanska
milisen utrymt sina ställningar. Hela Centralspanien kom följande dagar i fascisternas händer.

Man får icke glömma bort att den egentlige segraren är ”noninterventionen”. Den kommunis-
tiska politiken har varit ett ont, men ”noninterventionen” är det som i första hand spelat
segern i händerna på Franco. Det spanska proletariatet och främst de spanska anarkosyndika-
listerna ha rest sig en oförgätlig minnesstod genom den tappra och hjältemodiga kampen mot
fascismen och för friheten. Den internationella arbetarklassen har rest sig ett skammens
monument genom att ha understött de regeringar som organiserat ”noninterventionen”, vilken
icke var annat än den internationella kapitalismens vapenblockad mot spanska folket och mot
den sociala revolutionens fara i Spanien.

Striden är härmed icke avslutad. Den kommer aldrig att sluta så länge ofrihet och despotism
härskar i Spanien. Det spanska folket kommer icke att underkasta sig. Det kommer att ta upp
kampen under nya former.