Fängelset

Dörren gläntas. Prästen mässar, Texten präntas. in i orofyllda sinnen, hvilka bäfva ängsligt gräfva uti bitterfyllda minnen.

Fromt han talar. Rösten darrar. Himlasalar raskt han målar för de fångna stackars bofvar, och han lofvar nåd åt fromma vilsegångna.

Men åt alla fria själar, som ej falla uppå knä för himlaguden, lofvas pina, evig pina enligt helga himlabuden.

Rösten darrar. Tonen skälfver. Ren' den knarrar, helvetesporten, som skall sluka enhvar syndar' som ej skyndar sig för Herren förödmjuka.

Suckar, tårar, klagan, kvidan fälls af dårar i den skumma dunkelheten, ej för brotten men för lotten prästen lofvar syndfullheten.

Men bland fasa, kvidan, tårar, tänds en brasa uti flämtande hotfullt bröst. Blickar flamma, röster stamma, sin dofva förbannelses tröst.

Klagan, mummel, Heta tårar, hetsigt tummel samlas till kvidande toner som ej tiga, ständigt stiga upp emot himmelens zoner.