CNT, staten och regeringen

Den taktik, som den spanska anarkosyndikalismen begagnade sig av under kriget och
revolutionen, framförallt gäller det inträdet i regeringarna och milisarméns förvandling till en
statlig ”folkarmé”, framkallade på sin tid starkt tvivel. Kunde det vara riktigt? Kunde denna
metod leda till seger? Måste den icke leda till nederlag för den frihetliga socialismen, även om
den ledde till seger över Franco? Var det icke sannolikt, att den skulle leda till nederlag i alla
avseenden?

Detta är frågor, som de spanska kamraterna ställt sig själva. De ha besvarat dem med, att de
befunno sig i ett tvångsläge, att de inte hade något val, att de icke kunde handla på annat sätt.
Det är möjligt, att de trots allt ha rätt härutinnan, men det är uppenbart, att den saken måste
diskuteras inom den internationella rörelsen, för att man skall kunna dra de nödvändiga
historiska lärdomarna och för att man kanske skall kunna handla riktigt vid ett kommande
tillfälle. Naturligtvis måste i detta avseende de spanska kamraterna vara de mest kompetenta
att döma, men de synas för närvarande icke benägna att göra uttalanden. Deras inlägg, som
sannolikt bli de tyngsta, komma i sinom tid. Men intill dess synes det icke vara förmätet, att
även andra än spanjorerna söka dra sitt strå till stacken i den allmänna debatten, isynnerhet
som spanjorerna redan 1937 själva inbjödo kamraterna i andra länder till diskussion.

I förra numret av Syndikalismen påbörjade John Andersson en framställning av de spanska
anarkosyndikalisternas politiska ställningstagande 1936-1939. Denna artikel avser att vara ett
inlägg i en debatt, som vi öppna. Läsaren skall finna, att kamrat Andersson bemödat sig att
samla de argument, varmed de spanska kamraterna förklarat sitt ståndpunktstagande. Den kan
därför betraktas som en god grundval för en diskussion. Nedskrivaren av dessa rader har
emellertid redan i IAA:s internationella tidskrift Internationalen tillåtit sig göra ett inlägg i
juninumret 1938, och detta inlägg avtrycktes i CNT:s tidskrift Timon. Det kan därför icke
betraktas som ogrannlaga, om jag tillåter mig inleda en diskussion. Men problemet är för
omfattande för att kunna famnas i en liten kort artikel.

När den spanska generalsjuntan höjde revoltens fana i juli 1936, så formade sig revolten till
ett militäruppror. En väl utarbetad plan skulle överföra alla större städer och mera betydande
centralpunkter i händerna på militärjuntan. Man visste, att man kunde disponera över armén,
och man har också fastställt, att den militära maktapparaten till 85 procent anslöt sig till
revolten. De återstående femton procenten ställde sig småningom till större delen till
republikens förfogande, men icke omedelbart till regeringens förfogande. En del av dessa
styrkor gick upp i de milisformationer, som skapades av arbetarnas organisationer och därför
kommo att stå under kontroll av syndikaten. Detsamma gäller en del av polisformationerna i
de stora republikanska städerna.

Statens yttersta maktmedel äro de fysiska våldsinstitutionerna: poliskåren och militären.
Bortfalla eller upplösas dessa institutioner, så återstår föga av statens makt. Framförallt gäller
detta i ett land som Spanien, där staten själv förslösat sitt moraliska anseende och där under
decennier anarkosyndikalismens antiauktoritära propaganda som skiljande skedvatten söndrat
massorna från staten. När generalernas revolt bröt ut, stod regeringen utan makt. Statens
militära maktapparat befann sig i generalernas händer. Regeringen stod rådlös. Den hade
ingen maktapparat, som den kunde sätta mot generalernas. Regeringen visste varken ut eller
in. I denna situation steg det fram en ny makt: arbetarmassan. Den steg fram från gatan och
arbetsplatsen, från fabriken och verkstaden, från gruvan och åkern. Det var den stora franska
revolutionen omigen. Den var illa beväpnad. Den hade några revolvrar till sitt förfogande,
några jaktgevär och för övrigt yxor och improviserade vapen. Den brukade gatstenar i stället
för kanonkulor. Den begärde vapen av regeringen, men regeringen fruktade dess revolutionära
kraft, lika mycket som den fruktade generalernas reaktionära kraft. Men massan väntade inte
på regeringen. Den gick till motangrepp på generalernas militära maktapparat, och sedan den
börjat kampen kom den i besittning av erövrade vapen. Massan stod snart som segrare i
Barcelona, Madrid, Valencia och en betydande del av Spanien.

Omedelbart började denna massa att under ledning av de egna kamporganisationerna, först
och främst under ledning av de anarkosyndikalistiska organisationerna, organisera sin egen
kampapparat: milisen. Miliskolonnerna skapades till den allt övervägande delen av de
”fackliga” organisationerna, av anarkosyndikalisternas CNT och socialdemokraternas UGT.
Men även de politiska föreningarna sammansatte en del miliskolonner. I stort sett låg
emellertid kontrollen över den nya militärapparaten hos syndikaten. Detta var framförallt
förhållandet i Katalonien.

Situationen var nu denna: regeringen var maktlös icke bara därför, att den militära apparaten
till 85 procent hade gjort uppror, utan också därför, att den nya militärapparat som skapats,
milisen, befann sig i arbetarnas händer och stod under kontroll av syndikaten. Till milisen
hade anslutit sig en del av de militära rester, som förblivit republiken trogna. Makten i
samhället låg icke längre i händerna på regeringen, utan hos arbetarna.

Liksom den militära maktapparaten hade glidit regeringen ur händerna, hade även polis-
organisationen gjort det. Polisen hade upprensats, reorganiserats och ställts under arbetarnas
kontroll. Arbetarnas egna patruller övervakade ordningen i städernas gator. Regeringen var
utan makt och makten hade övergått till arbetarnas organisationer.

Till regeringens maktlöshet bidrog också det förhållande, att arbetarnas syndikat – i synnerhet
i Katalonien – övertogo det ekonomiska livets organisering: de exproprierade verkstäder och
fabriker, de stora feodala godsen som kollektiviserades; de offentliga tjänsterna som post,
telegraf och telefon ställdes under syndikatens kontroll; likaledes järnvägar, bussar,
biltrafiken, transportväsendet till sjöss och i hamnarna; syndikaten övertogo livsmedels-
anskaffning och fördelning till de stora städerna. Regeringen hade icke bara ingen makt-
apparat, den blev allt mera funktionslös. Makten övergick till de arbetande massorna, främst
till syndikaten. Milisen, polisen, det ekonomiska livet kontrollerades av syndikaten. Staten
avkläddes funktion efter funktion och funktion efter funktion överfördes till arbetarna och
deras organisationer. Det historiska skeendet hade befrämjat den utveckling, som anarko-
syndikalismen uppställt som sitt mål: kapitalets expropriering och statens samtidiga
avskrivning.

Den omvandling, som noterades sedan arbetarna i de stora städerna besegrat militärrevolten,
var den begynnande sociala revolutionens omvandling. Produktionsapparaten överflyttades
från de kapitalistiska företagarnas till producenternas händer. Produktionen kollektiviserades
men underställdes icke staten utan syndikaten. Arbetarna tillsatte förvaltningsutskott och
reorganiserade den produktiva verksamheten. Transportväsendet, till lands och sjöss, post,
telegraf, telefon, järnvägar etc. undandrogs statens överkommando och ställdes under
transportarbetarnas egen kontroll. Skolväsendet började reorganiseras av lärarnas syndikat
och undervisningen undandrogs statens kommando. Hälsovårdsväsendet reorganiserades av
de syndikat, som växte fram på detta område. Stat och regering avkläddes funktion efter
funktion, vilka övertogos av syndikaten. Här lades grunden till en genomgripande social
revolution. Det ekonomiska livet bars upp av syndikaten och regeringen sköts åt sidan i
största utsträckning.

Man började bygga upp en krigsindustri. Också här var det syndikaten, som ingrepo, även om
man sedan vädjade till regeringen för krigsindustrins finansiering. Här skymtade man, att
staten ännu hade en liten hållhake. Men kontrollen över rustningsindustrin, som i Katalonien
byggdes upp från ingenting, låg under syndikaten. Syndikaten samorganiserade hundraden av
fabriker och verkstäder som annekterades för ändamålet. Det var icke regeringen, det var
arbetarna och deras organisationer, som voro initiativtagare. Arbetarna hade genom sina
organisationer stigit fram till den ledande platsen på det ekonomiska livets område liksom på
det politiska utan staten som förmedlare. Det var icke en revolution, där staten gjordes
allsmäktig, det var en revolution, där staten höll på att göras vanmäktig.

Beväpningen, utrustningen, provianteringen av arméerna organiserades också av arbetarna
och deras syndikat. Syndikaten kontrollerade operationerna och krigsledningen. Folket var
beväpnat. Folket, och väsentligen syndikaten, hade makten.

Hela denna utveckling låg i anarkosyndikalismens linje. Socialdemokratin hade bortgjorts. På
den nya samhällsdaningens form sågs det, att initiativet helt låg hos anarkosyndikalisterna.
Det var icke staten, som fick uppgiften att omdana, det var syndikaten. Statens makt- och
verksamhetsområde utökades icke, det förminskades och förkrympte och arbetarna övertogo
alltmera bestämmandet på alla områden med hjälp av sina organisationer. Lika litet var det
frågan om en ”kommunistisk” revolution, ty det var aldrig fråga om att upprätta en ”proleta-
riatets diktatur”, vilken man tvärtom på det bestämdaste motsatte sig. Lyckliga omstän-
digheter favoriserade det anarkosyndikalistiska nyskapandet i den sociala omvandlingen. Man
hade att göra med en stat och en regering, som blivit berövad sina väsentliga maktmedel.
Ingen statsarmé och bara små rester av ett polisväsen, som kunde disponeras av regeringen,
men som inte kunde vara något hot mot revolutionen. Staten skulle övervinnas, besegras och
raseras. Den skulle försvinna, och här hade man att göra med en stat utan makt. ”Faktiskt
försvann staten vid angreppet på den ...” heter det i början av det aktstycke, som utsändes i
mars i år av Nationalkommittén för CNT–FAI–FIJL. Denna formulering innebär visserligen
en överdrift, ty nog fanns det ännu rester av staten, men dessa rester hade icke varit i stånd att
resa motstånd mot revolutionen, om förhållandena kunnat utvecklas en smula ”normalt”. Få
tillfällen bjuda sig i historien av så gynnsam art som under det första skedet av det spanska
kriget till genomförandet av en social revolution, som tar sikte på statens avskaffande.

En revolution, som tar sikte på statens tillintetgörande, ger sig själv dödsstöten, när den slår
om och accepterar deltagandet i regeringsmakten. En antistatlig revolution måste tillvarataga
varje tillfälle för statens försvagande och sorgfälligt undvika varje tillfälle till statens för-
stärkande. Under decennier hade den spanska anarkosyndikalismen undergrävt regerings-
systemets moraliska anseende och hos massorna skapat medvetande om sin egen skapande
och avgörande kraft. På ett glänsande sätt hade den spanska arbetarklassen visat den direkta
aktionens överlägsenhet i en ytterst svår och vansklig situation, där den politiska apparaten,
parlament och regering, icke visste råd utan uppförde sig som en skrämd fårskock. Generaler-
nas kontrarevolutionära attack möttes och besegrades med massornas direkta aktion och
genom den direkta aktionen bröts det gamla ekonomiska systemet och byggdes det nya upp.
Massorna väntade icke på order ovanifrån, varken från regering eller parlament eller ens från
sin egen organisationsledning. Massan var en omedelbart aktivt kämpande kraft med tusenden
egna initiativ spridd på alla arbetsplatser och på alla verksamhetsområden. Och dessa initiativ
voro icke bara negativa till krossandet av något utdömt, de voro framförallt positiva till
skapandet av det nya eftertraktade och drömda.

När därför den spanska anarkosyndikalismens ledning beslöt sig för att bryta sin egen
aktionslinje och sätta in representanter i en regering, så handlade den rakt i strid med sin egen
doktrin och – förefaller det – mot sina egna intressen.

Genom sitt inträde i regeringen gav man staten och regeringen den moraliska upprättelse, man
aldrig skulle givit. De antistatliga representanterna gingo inför massorna i god icke bara för
regeringen utan också för regeringsinstitutionen. Det moraliska nedbrytningsarbetet, som
bedrivits under decennier, utbyttes i stället mot rehabilitering av stat och regering. Man gav på
hand, att i den svåraste situationen var det endast staten och regeringen, som kunde rädda från
undergång. Jag tror inte, jag skall behöva ta tillbaka, när jag säger, att genom CNT:s
anslutning till regeringsinstitutionen och staten kontrarevolutionens väg beträddes.

Genom CNT:s anslutning till regeringen följde ett åtminstone momentant erkännande av
statens nödvändighet i den givna situationen. Staten blev högsta auktoritet. CNT lockades
antagligen till sin om också tillfälliga reträtt av utsikter och falska löften att erhålla vapen från
Ryssland och möjligen av eller över Frankrike. Man hade sagt, att om CNT anslöt sig till
regeringen, skulle Frankrikes hållning till den spanska republiken bli en helt annan.

Men genom CNT:s anslutning till staten måste med logisk nödvändighet följa en omläggning
av milisväsendet. Detta måste ställas under statens kontroll. Denna förändring genomfördes
också snart. Men därmed blev åter staten mäktig. Från att ha fört en skuggtillvaro blev den
åter landets högsta makt. Genom att lämna ifrån sig kontrollen över milisen överlämnade
CNT sig själv i händerna på staten, återupprättade statens icke bara politiska och juridiska
utan även moraliska makt. Regeringen fick åter anseende bland massorna. Satt icke CNT:s
folk i regeringen?

Den nya statsmakten var naturligtvis skröplig till en begynnelse, men den måste i följd av
tingens egen logik snabbt växa till i kraft och härlighet. Den institution, som skulle förintas
för att socialismen skulle kunna segra, staten, rehabiliterades och dess makttillväxt under-
lättades. Staten blev ett intrigcentrum, där snart alla reaktionära krafter (och reaktionära blevo
i denna situation även kommunister och ledande socialdemokrater) samlades och inriktades på
undergrävandet av de revolutionära krafterna, samlade i CNT och FAI. Moskvas ödesdigra
konspirationer påskyndade denna utveckling. Intrigerna ledde fram till majhändelserna i
Barcelona 1937. Den regering, i vilken CNT inträtt, utmanövrerades och det ena slaget efter
det andra riktades mot de revolutionära elementen. ”Efter majhändelserna 1937 i Barcelona
upplöste den nya Valenciaregeringen kontrollpatrullerna – de viktigaste organen för
revolutionen. Därmed var revolutionen berövad sina stöttrupper”, skrev Augustin Souchy
nyligen i en artikel. Den upprättade spansk-ryska tjekans förföljelse mot anarkosyndika-
listerna blev allt hänsynslösare och många av revolutionens bästa krafter lönnmördades.
Berneri är ett av de tusende exemplen. Statens sabotage av de kollektiviserade företagen satte
in och slutligen vågade man till och med sätta in en generalstöt mot Aragonien. Pålitliga
militära formationer sändes att undertrycka kollektiven. Det var ett återupprepande av den
tyska Noske-aktionen, även om den icke lyckades på samma sätt. Regeringens sabotering av
den aragonska frontens utrustning blev till fördel för fienden men var riktad mot revolutionen.
Den var ett utslag av samma makter och strävanden. Det avsiktliga nedslaktandet av de
revolutionära milisformationerna genom meningslösa offensiver och aktioner hade samma
syfte. Regeringens sabotering av krigsindustrin i Katalonien var också ett slag riktat mot
revolutionen. Arméns späckande med odugliga kommunistiska officerare etc. – allt gick ut på
ett och detsamma: revolutionens undergrävande, även om det skulle leda till fascismens seger.

CNT hade varit med om att återupprätta den makt, som i revolutionens krossande såg en av
sina förnämligaste uppgifter. Staten, som vid revolutionens början ”försvann”, blev med
CNT:s hjälp rekonstruerad och blev så gott som omedelbart revolutionens värsta fiende. Stat
och frihetlig socialism äro tvenne element lika oförenliga som eld och vatten. De spanska
erfarenheterna endast bekräftade all historisk erfarenhet.

Nödvändigheten att samla alla antifascistiska krafter till försvar mot de fascistiska krafterna
var den främsta drivkraften till CNT:s hållning. Staten höll på att försvinna, men i dess ställe
hade icke framvuxit någon annan organism, som kunde träda i statens ställe som samlare av
alla de folkliga krafterna. Och här låg, så långt vi förstå, kardinalfelet. Så återupprättade man i
stället staten.

Mot alla statens angrepp på revolutionen och de revolutionära krafterna förhöll sig CNT i det
närmaste passiv av fruktan för att splittra den antifascistiska sammanhållningen. Men det var
också tydligt, att så länge CNT hade egna representanter i regeringen kunde den inte öppet
eller effektivt uppträda mot staten, då den därigenom även skulle uppträda mot sig själv som
delägare i regeringsmakten. Och här möter man en helt vanlig erfarenhet från alla de länder,
där arbetarna deltagit i regeringsmakten. De socialistiska arbetarnas makt förminskas, icke
förökas, genom deltagandet i en borgerlig regering, till och med i en ”revolutionär” regering. I
Ryssland utvecklades detta förhållande till partidiktatur över proletariatet och skapandet av
statskapitalism. I Tyskland ledde det till kapitalismens räddande genom den socialdemo-
kratiska regeringens blodiga undertryckande av revolutionen. Säkerligen skulle CNT:s och
revolutionens maktställning ha varit betydligt fördelaktigare om CNT hållit sig utanför
regeringen. Men man ansåg, att allt måste för tillfället vika tillbaka för kriget, som krävde
sammanhållning med regeringen och staten som samlande kraft.

Genom återupprättandet av staten återupprättade man den kontrarevolutionära makt, som
måste eftersträva revolutionens krossande. Enda sättet att förhindra statens återställande som
kontrarevolutionärt centrum hade tydligen varit, att ett annat politiskt samlande organ skapats.
Den enda i den givna situationen möjliga form skulle ha varit en rådsorganisation, något i
likhet med den som sprang fram ur den ryska revolutionen under dess första tid. Med den
federalistiska anda som präglade det spanska folket skulle säkerligen statscentralistiska
tendenser ha kunnat undvikas.

Vi föreställa oss, att om CNT och FAI tagit initiativ till sammankallandet av en rådskongress,
detta skulle ha följts av ett gott resultat, att industriarbetare, arbetarna i de offentliga
tjänsterna, jordbruksarbetarna, arrendatorerna och småbönderna liksom representanter för
milisen skulle ha bejakat initiativet. Vi föreställa oss också, att CNT-FAI, som ända från den
19 juli haft initiativet, också i fortsättningen genom de lokala och regionala råden och en
rådskongress skulle blivit den ledande kraften, så mycket mera som CNT redan lyckats att i
den revolutionära verksamheten rycka med sig stora massor av UGT:s medlemmar.

Men CNT behärskades av en annan ledande tanke: att få till stånd en samling mellan CNT
och UGT, en tanke som ett par år före revolutionen framkastats av Orobon. Kunde en sådan
samling skapas på en socialrevolutionär bas, så skulle det kanske ha funnits utsikter för, att
arbetarna kunnat kontrabalansera statens kontrarevolutionära inflytande och makt och
revolutionen därigenom kunnat tryggas efter en seger över Franco. Samtidigt skulle denna
samling ha blivit en garanti för segern.

Men en sådan samling genom förhandlingar mellan CNT och de ledande krafterna inom UGT
gav de moderata ledarna inom UGT stora möjligheter att sabotera planen. CNT beklagade sig
också upprepade gånger över sabotage från detta håll och det dröjde mycket länge, innan en
överenskommelse slutligen kom till stånd och då på en grundval, som var tvivelaktigt
revolutionär. En samling mellan CNT:s och UGT:s massor över huvudena på de reformistiska
organisationernas ledare skulle kunnat förverkligas via en rådsinstitution, som icke bara
kunnat skapa enhetligt uppträdande med avseende på den socialistiska omdaningen, utan
också kunnat skapa de gemensamma lokala, regionala och landsomfattande organ, som
kunnat ersatt stat och regering och därmed enat det spanska folket på ett helt annat sätt än som
skedde.

Stat och regering blev för den spanska antifascismen icke den kraft, som i längden kunde
upprätthålla entusiasm och offervilja; den blev en kraft, som långsamt förödde de
revolutionära och militära möjligheterna och slutligen förde till undergång och nederlag.

Ett Rådsspanien skulle också på ett helt annat sätt kunnat bli en appell till den internationella
arbetarklassen och dennas mobilisering till en aktiv faktor emot de demokratiska regeringarna
för upphävandet av den vapenblockad, som blev en av de avgörande orsakerna till det
republikanska nederlaget.

Det är således min uppfattning, att den spanska revolutionen är ett nytt belägg för den
anarkosyndikalistiska uppfattningen, att en frihetligt inriktad social revolution endast kan
segra genom övervinnandet av staten, icke genom kompromissandet med staten, då denna
måste bli revolutionens svurne fiende.