Durruti: ”En ny värld i våra hjärtan”
’En ny värld i våra hjärtan’ Utdrag ur Pierre Van Paasens intervju med Buenaventura Durruti
Durruti: ’Massorna har tagit till vapen. Armén räknas inte längre. Det finns två läger: civila som slåss för friheten och civila som är rebeller och fascister. Alla arbetare i Spanien vet att ifall fascismen segrar blir det svält och slaveri. Men fascisterna vet också vad som väntar dem när de är slagna. Det är därför kampen är så bitter och obarmhärtig. För oss är det en fråga om att förinta fascismen, att utplåna och undanröja den så att den aldrig kan sticka upp sitt huvud i Spanien igen. För oss handlar det om att göra slut på fascismen en gång för alla. Ja, trots regeringen.’
Van Paasen: ’Varför säger du ’trots regeringen’? Slåss inte den här regeringen mot fascistresningen?’
Durruti: ’Ingen regering i världen slåss mot fascismen till döden. När bourgeoisien ser makten glida dem ur händerna, tar den sin tillflykt till fascism för att upprätthålla sin makt. Spaniens liberala regering kunde ha oskadliggjort de fascistiska elementen för länge sen. Istället velade den, kompromissade och flörtade. Man vet aldrig [skratt], den nuvarande regeringen kanske ännu kommer att behöva dessa rebellstyrkor för att krossa arbetarrörelsen.’
Van Paasen: ’Så ni går vidare med revolutionen? [Socialistledarna] Largo Caballero och Indalecio Prieto säger att Folkfronten endast är ute efter att rädda Republiken och återställa republikansk ordning.’
Durruti: ’Det må vara dessa señores uppfattning. Vi syndikalister, vi kämpar för revolutionen. Vi vet vad vi vill. För oss betyder det ingenting att det finns en Sovjetunion någonstans här i världen, för vars lugn och ro Stalin offrade arbetarna i Tyskland och Kina till fascistiskt barbari. Vi vill ha revolutionen i Spanien här och nu, inte kanske efter nästa europeiska krig. Vi ger Hitler och Mussolini långt mera bekymmer idag med vår revolution än hela ryska Röda Armén. Vi visar ett exempel för arbetarklassen i Tyskland och Italien hur man ska handskas med fascism.’
Van Paasen: ’Förväntar du dig någon hjälp från Frankrike och Storbritannien nu när Hitler och Mussolini börjat hjälpa rebellerna?’
Durruti: ’Jag väntar mig ingen hjälp till en frihetlig revolution från någon regering i världen. Kanske kommer de olika imperialisternas intressekonflikter att ha något inflytande på vår kamp. Det är fullt möjligt. Franco gör sitt bästa för att dra in Europa i konflikten. Han kommer inte att tveka att bussa Tyskland på oss. Men vi förväntar oss ingen hjälp, inte ens från vår egen regering i sista hand.’
Van Paasen: ’Kan ni vinna ensamma? Ni kommer att sitta på toppen av en ruinhög även om ni vinner.’
Durruti: ’Vi har alltid bott i slum och jordhålor. Vi kommer nog att klara oss ett tag till på det viset. För du får inte glömma att vi också kan bygga. Det är vi arbetare som har byggt dessa palats och städer, här i Spanien och i Amerika och på andra platser. Vi kan bygga andra i deras ställe, och bättre sådana. Vi är inte det minsta rädda för ruiner. Vi kommer att ärva jorden. Det råder inte minsta tvekan om det. Bourgeoisien kan spränga sin värld till ruiner innan den lämnar historiens scen. Vi bär en ny värld, här i våra hjärtan. Den världen växer i denna stund.’